Tag Archives: Neil Patrick Harris

Nr 425: It Shoulda Been You!

18 Jan

61bTBsG0SxL
It Shoulda Been You (2015)
Broadway, 2015, 135 föreställningar

Music: Barbara Anselmi
Lyrics & Book: Brian Hargrove

The bride is Jewish. The groom is Catholic. Her mother is a force of nature, his mother is a tempest in a cocktail shaker. And when the bride’s ex-boyfriend shows up, the perfect wedding starts to unravel faster than you can whistle “Here Comes the Bride! Plots are hatched, pacts are made, secrets exposed – and the sister of the bride is left to turn a tangled mess into happily ever after!

Det här är en bitvis sanslöst rolig komedi om bröllopet där det mesta går fel. 
Det är lite som om en brittisk sexfars från 70-talet möter modern amerikansk sit-com.
Det finns inte en person på scen som inte är en arketyp och det retade upp kritikerna som också tyckte att handlingen var för klichéartad. Och det är sant.
Men det stör inte mig. Jag tycker farsen är otroligt rolig. Massor av härliga one-liners, kul och överraskande, väldigt överraskande till och med, vändningar och några väldigt bra rollinsatser.  
Det finns bara ett riktigt problem med den här farsen: den är inte en fars utan en musikal.
Och musiken sänker den. För det känns inte som att det här är ett verk som behöver sångnummer. Musiken fyller ingen riktig funktion och stannar bara upp tempot i farshandlingen. Och det är synd.
Visst, ett par nummer är välintegrerade med berättelsen, öppningsnumret till exempel men allt för många av sångerna  ger oss försök till fördjupning av karaktärer som inte behöver eller ens klarar fördjupning medan andra förvandlar vad som borde varit en 3 repliks dialog till en fem minuter lång duett. Så ofta sitter man och bara önskar att rollen kunde sjunga färdigt sin jävla sång nån gång så att handlingen och farsen kan få fart igen. Inte bra.
Men visst finns här låtar att lyssna på om man bara lyssnar på skivan. Inget spektakulärt men helt ok.
Men synd på så kul farsmanus…

Kuriosa:
Föreställningen är en en-aktare på ca 100 minuter. 

Detta är komikern David Hyde Pierce första regijobb. 
Manuset är skrivet av hans make Brian Hargrove.
När vi ändå pratar om gayäktenskap – och *spoiler* det finns lite sånt i showen också – så kan jag ju nämna att den lycklige blivande brudgummen spelas av David Burtka som är gift med den fantastiske skådisen och Oscar- och Tony Awardsvärden Neil Patrick Harris.

Shoulda är inte den första Broadwaykomedi som handlar om problemen som kan uppstå vid ett Judisk/kristet bröllop. Utan det är komedin Abie’s Irish Rose från 1922. Den skrevs av Anne Nichols och handlar om bröllopet mellan en katolsk flicka och en Judisk man.
Den blev en braksuccé på Broadway och spelades 2 327 gånger – ett Broadwayrekord på sin tid – trots att kritikerna sågade den jäms med fotknölarna, och jag menar att de verkligen hatade showen.
Men publiken älskade den och den skulle komma att spelas i över 5 år, bli filmad 2 gånger och även få en revival på Broadway 1937.

Och titeln har blivit del av den amerikanska showhistorien och nämns i många andra kompositörers verk som Stephen Sondheims I’m Still Here (I Got through Abie’s Irish Rose) från Follies (1971) och Richard Rodgers och Lorentz Harts sång Manhattan ( Our future babies we’ll take to Abie’s Irish Rose — I hope they’ll live to see it close) från The Garrick Gaieties (1925).

Press:
As the father of the bride might put it, “Oy.”
“It Shoulda Been You,” confirms the sad truth that weddings — those supposed celebrations of everlasting love — bring out the worst in some people. That includes cynics, show-offs, heavy drinkers, envious have-nots and, it would seem, the creators of American musicals.
The last big wedding-themed show I remember on Broadway was “A Catered Affair” (2008), a singing adaptation of Paddy Chayefsky’s 1956 movie that turned the sentimental tale of a blue-collar bride into a dishwater-gray dirge. “It Shoulda Been You” takes the opposite tack. It’s so aggressively bubbly it gives you the hiccups. Or do I mean acid reflux? In any case, it’s not easy to swallow.

“Shoulda” — set in a fancy hotel where the wedding is to take place (shades of Neil Simon’s “Plaza Suite”) — occupies that treacherous comic ground between smirky and perky. Mining an illusion of charm from such terrain is hard, if not impossible, work for any contemporary performer.Not that the eminently talented ensemble members here don’t do their best to fill out the paper-doll stereotypes they have been asked to embody.

There’s not an element in “It Shoulda Been You” that hasn’t been used, and wrung dry, before. Adding latter-day twists to this cocktail of clichés somehow makes it taste all the flatter.
– Ben Brantley, The New York Times

“It Shoulda Been You” is awfully funny. That’s strange, because there’s nothing especially clever about this musical comedy  … The characters are broadly caricatured comic types you might find at a sitcom wedding (overbearing Jewish mother, high-strung bride, alcoholic mother of the groom, flamboyantly gay wedding planner, etc.), and instead of saying “Comedy Tonight!” the music says “Take a Nap!” But with impeccable instincts for finding their laughs, Hyde Pierce and his terrific ensemble players make this hokum seem terribly amusing.   
Marilyn Stasio, Variety

Something old.
Something new.
Loved Tyne Daly.
Rest is goo.
That’s all you need to know about “It Shoulda Been You,” a slight musical comedy about a wacky wedding that’s small in size but big in cliches.

In the end, the show is a harmless diversion. But this is Broadway. “It Shoulda Been You” shoulda been better.
Joe Dziemianowicz, The New York Daily News

Is it possible anymore to wring a droplet of juice out of a musical comedy about a wedding?
What are the chances of finding humor in the pushy Jewish mother-of-the-bride who nags her overweight single daughter to ”skip a few meals”? Or the gentile groom who speaks Yiddish ”like he learned it from a nun”? Or his alcoholic WASP mother who slurs, ”Family! What doesn’t kill ya makes you drink!”? Or the prissily efficient wedding planner, the heartsick wedding crasher or the Jewish father who boasts, ”I got a good deal on the hall”?
If we really must go down that aisle again — and the people behind ”It Shoulda Been You” clearly felt they must — it helps a lot to have the comic ace David Hyde Pierce behind the scenes in his Broadway directing debut.

Barbara Anselmi’s music is simple, even when sounding way too much like Sondheim. In fact, Sondheim summed up most of this show better in a single song, ”I’m Not Getting Married Today.” Right now, lyrics that say we’ve ”seen it all before” are the truest words in the show.
Linda Winer, Newsday

Videosar:
Montage
Jennie’s Blues fr The Tony Awards
Nice
Perfect
Where Did I Go Wrong
Recording The cast Album

shoulda

Annonser

Nr 390: Evening Primrose

23 Feb

415XacynK7L
Evening Primrose
(1966)
TV-musikal

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…

Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.

Trivia

Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.

Video

Trailer
If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
When
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow

 

Nr 388: Cry-Baby

9 Feb

crybaby-cover3

Cry-Baby (2008)
Broadway, 68 föreställningar

Music: Adam Schlesinger
Lyrics: David Javerbaum
Book: David Meehan, Mark O’Donnell

Baeserad på John Waters film med samma namn från 1990

I can’t believe you’re here tonight
it thrills me through and through
In fact I’m gonna improvise
A love song just for you:
Well, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby 
Baby, baby, baby, baby, oh la la

It’s 1954.
Everyone likes Ike, nobody likes communism, and Wade ”Cry-Baby” Walker is the coolest boy in Baltimore. He’s a white trash bad boy with a good cause; truth, justice, and the pursuit of rock and roll.
One day Cry-Baby and his gang of juvenile delinquents crashes an Anti-Polio picnic in the better parts of Baltimore and there he meets (and falls in love with) the rich girl Allison, just a good girl who yearns to be bad in Cry-Baby’s arms.
Fueled by hormones and the new rhythms of rock and roll, she turns her back on her squeaky clean boyfriend Baldwin to become a ”drape” (a Baltimore juvenile delinquent) and Cry-Baby’s moll.
At the other end of the topsy-turvy moral meritocracy of 1954 America, Baldwin as the king of the squares leads his close-harmony pals against the juvenile delinquents, who are ultimately arrested for arson, sending the drapes all off to prison.
It’s Romeo and Juliet meets High School Hellcats.

Showen börjar bra med en ouvertyr där man lagt in små uppmaningar från ensemblen till publiken att 1. Inta sina platser, 2. Stänga av mobiltelefoner och 3. Ta bort det prasslande papper från godiset.  Från det går man direkt till en käck Anti-Polio picknick som hålls av WASParna  i Baltimore – härligt självgoda, egotrippade och  fördomsfulla vita överklassare. Så långt är det riktigt, riktigt kul men sen så tappar den fart och blir betydligt mindre överraskande, satirisk och smaklös och mer… ja, jag vet inte, färglös kanske, den tappade mig i alla fall.
Tyvärr så tycker jag att historien inte håller hela vägen, delvis för att den är extremt förutsägbar med den rika flickan som faller för den dåliga pojken med det stora hjärtat från slummen men också för att det händer inte så mycket. Det är många kul shownummer och en del väldigt roliga scener men i stort så står föreställningen stilla och stampar mest hela tiden.

Musiken svänger, det är rockabilly, Rock’n’Roll, Doo-wop och tajta smöriga nummer med schyssta vokala harmonier. Allt är väldigt 50-tal, tidig Elvis-känsla och kontrasterna mellan den rumsrena  ”vita” musiken och den mer sexiga, syndiga ”svarta” musiken är stor, precis som det nog var då.
Problemet med att allt låter så äkta är att det nånstans känns som om man hört alla låtar tidigare. Det här är show som verkar bestå av b-sidorna från den tidens hitsinglar, inga dåliga låtar direkt men inte heller nått man minns. Har lyssnat på skivan ett flertal gånger och det är inte mycket som fastnar.
Bäst är den när den har komiska nummer, som den minst sagt störda och intrigerande Lenoras kärleksförklaring till Cry-Baby – Screw Loose, eller sången där Cry frågar Allison den viktiga frågan: Girl, Can I Kiss You With Tongue?

Jag minns att när jag såg filmen, med Johnny Depp i titelrollen, i början på 1990-talet så kändes den som ett slags försök att casha in och rida på den stora succén som filmen Hairspray var. Båda filmerna var av John Waters, Baltimores kända undergroundfilmare, och Hairspray var hans stora genombrott hos den bredare massan och Cry-Baby var tänkt att etablera honom där. Men den gjorde inte det och han slutade att försöka göra hyfsat rumsrena filmer och återgick istället till den mer skruvade och definitivt icke-PK värld hans filmer normalt utspelade sig i.
Denna musikal känns lite på samma sätt. Det är samma författare bakom både musikalen Hairspray och denna show och man känner hur de liksom försöker att upprepa framgångsreceptet  de använde till den förra. Men precis som med filmen så känns det här inte lika genuint emotionellt eller intressant utan bara som en trist upprepning trots att det är en helt ny story.
Och så har den inte heller lika bra och catch-ig musik som Hairspray hade.

Trivia:

Musikalen fick 4 Tony Award nomineringar men vann inte någon.
Den vann 1 Drama Desk Award för bästa koreografi

Meehan och O’Donnell som skrev manuset till denna musikal skrev även manuset till musikalen Hairspray (2002) – även den baserad på en John Waters film.

Trots att musikalen hade sin premiär på Broadway 2008 så skulle det dröja ända till 2015 innan man gjorde en castskiva. Det hör till ovanligheterna att man spelar in shower som floppat och speciellt 8 år senare men det är bara att tacka och ta emot. Alla som var med i showen kunde inte samlas till inspelningen men de flesta var med –  88,4 % av original casten medverkar.

Schlessinger och Javerbaum som skrev musiken och sångtexterna till denna show vann kanske inga Tonys men herrarna har vunnit ett flertal Grammys bl a för de hysteriskt roliga öppningsnummer de skrivit till Neil Patrick Harris när han var värd för Tony Galan. Ett exempel finns bland videorna längre ner.

Press:

The new John Waters musical, is campy, cynical, totally insincere and fabulously well crafted. And funny. Madly, outrageously funny.
Terry Teachout, Wall Street Journal,
… pleasantly demented and – deep in the sweet darkness of its loopy heart – more true to the cheerful subversion of a John Waters movie than its sentimental big sister Hairspray.
 Linda Winer, Newsday
The show is without flavor: sweet, sour, salty, putrid or otherwise. This show in search of an identity has all the saliva-stirring properties of week-old pre-chewed gum.

Mr. Ashford brings his customary gymnastic vigor to the choreography: lots of revved-up jumping jacks, push-ups and leg lifts, usually led by a trio of athletic muscle boys.
Ben Brantley, The New York Times

 

… watered-down Waters has yielded a flavorless Broadway musical that revels in its down-and-dirtiness yet remains stubbornly synthetic. There’s a lot of talent, sass and sweat onstage, particularly in the dance department, plus a sprinkling of wit in the show’s good-natured vulgarity. But somehow, it never quite ignites.
David Rooney, Variety
… O’Donnell and Meehan had far more success with another retro-themed Waters adaptation, Hairspray…. Cry-Baby is content to stay in the shallow end and focus on a standard wrong-side-of-the-tracks tale…. But rather than supply a jolt of not-too-outsider-energy, [the songwriters] have instead coasted on their magpie skills, tossing out an undistinguished stream of pastiche numbers. The lyrics occasionally have a welcome crispness…. The songs themselves, however, are as generic as the lyrics are pointed: It’s the first time I can recall forgetting a show’s melodies before they were even finished.
Eric Grode, The New York Sun

The rockabilly-inspired numbers that David Javerbaum and Adam Schlesinger have crafted for Cry-Baby aren’t as ambitious or infectious [as Hairspray], but the show is similarly good-hearted, and has more of a Waters edge. Javerbaum and Schlesinger’s lyrics and Mark O’Donnell and Thomas Meehan’s book are both more inventively crass and less snarky than those of other contemporary musical winkfests; you get the sense that these writers share Waters’ affection for his goofy subjects.
Elysa Gardner, USA Today

Video:
High lights
At The Tony Awards
Loose Screws
A Whole Lot Worse
Trailer Cry-Baby (movie)
It’s Not Just for Gays Anymore

Trailer för Female Trouble  – en typisk John Waters film

Dag 317: Company

31 Okt

81KhOmWNSEL._SL1500_
Company (1970), 705 föreställningar
Har lyssnat, och sett, på 2011 års konsertversion.
Musik & sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: George Furth

Bobby baby, Bobby bubi, Robby, Robert darling…

Company är en i stort helt intriglös musikal men det är tematiskt sammanbundna scener och sånger. Det handlar om äktenskap, förhållanden och till viss del New York.
Stephen Sondheim beskrev temat så här: The challange of maintaining relationships in an increasingly depersonalized society. Han la till att alla sångerna: deal with marriage in one sense or another, or with New York City.
Ramberättelsen är att fem par har tänkt att överraska Robert på hans 35-års dag. De har samlats i hans lägenhet och väntar på honom där.
Utifrån det så bjuds det på scener med Robert när han är med de olika paren. Alltid han och ett av paren.
Man får även vara med Robert när han date-ar tre olika kvinnor.
Scenerna hänger inte ihop och det berättas ingen konventionell eller linjär berättelse utifrån dem. Sångerna dyker ofta upp som kommentarer till de olika scenerna.

Låter det trist och tråkigt? Jag lovar, det är det inte!
Tvärtom, scenerna är genuint roliga och smarta och sångerna intelligenta, vassa, briljanta, hysteriskt roliga och så jäkla bra att det inte är klokt! Och trots att man inte berättar en riktigt sammanhängande historia så får man ändå en bra berättelse och alla figurerna blir till riktiga personer. Med undantag av Robert som förblir lite av ett mysterium hela vägen.
Den här showen var banbrytande på sin tid, den icke-linjära berättelsen, det vuxna innehållet, scenografin, musiken, texterna – kort sagt allt kändes nytt, modernt och annorlunda mot vad man var van att se på Broadway.
Det här var även startskottet för Sondheim och producenten/regissören Harold Prince 11 åriga sammarbete som kom att resultera i 6 olika musikaler varav flera blivit klassiker i genren bl a Sweeney Todd och A Little Night Music.

Den här inspelningen som jag lyssnat/sett på är en dvdinspelning av en konsertversion som gjordes tillsammans med New York Philharmonics 2011.
Den är makalöst bra.
De repade bara i 12 dagar och eftersom alla medverkande även hade andra uppdrag och befann sig i olika städer under repetitionstiden så var premiärdagen första gången alla var samlade på scen samtidigt. Av denna kaotiska repetitionstid märks inget. Sångerna sitter som en smäck, det gör även scenerna, koreografin och samspelet. De flesta är fullkomligt lysande. Och att få höra musiken framföras av en symfoniorkester… Ljuvligt!
Det här är inte den bäst sjungna versionen av showen jag hört men eftersom det är en live-inspelning så finns istället nerven och närvaron där och det är ofta mer värt än skönsång – i min bok i alla fall.
Jag kan inte annat än rekommendera denna version. Här finns många överraskande val av skådespelare för de olika rollerna eller vad sägs om Jon Cryer (2 1/2 män) som den marijuanarökande David, Christina Hendricks (den sexiga, rödhåriga kontorschefen i tv-serien Mad Men) som flygvärdinnan April och komikern Stephen Colbert som smygalkoholisten Harry – och de är alla klockrena i sina roller.
Neil Patrick Harris spelar Robert och är strålande.
Den enda jag blev lite besviken på var Patti LuPone som  den sarkastiska, cyniska, hårt drickande och sanningsägande Joanne. Men att fylla originaluppsättningens fullständigt geniala Elaine Stritchs skor är en i det närmaste omöjlig uppgift, ingen kommer nånsin att kunna slå hennes tolkning av The Ladies Who Lunch, så är det bara.
Det finns nu två filmade versioner av Company ute på marknaden, både denna och 2006 års Broadway revival. Och så finns det en mängd olika inspelningar på cd att välja bland.
Jag rekommenderar originalet eller Londonrevivaln från 1995 för cd.
Vad gäller dvd så tycker jag gott man kan skaffa sig bägge.
Den här showen ska man ha hört om man vill ha rätt att kalla sig musikalnörd.

Rekommenderade sånger:
The Little Things You Do Together, Another Hundred People, Getting Married Today, Barcelona, The Ladies Who Lunch

Kuriosa:
Companys original uppsättning vann:
6 Tony Awards: Bästa Musikal, regi, musik, sångtexter, libretto och scenografi.
1 Theatre World Award till Susan Browning som spelade flygvärdinnan April.
Samt 5 Drama Desk Awards: Bästa regi, musik, sångtexter, libretto och scenografi

1995 års London revival vann 3 Olivier Awards: bästa manliga huvudroll, biroll och regi.

2006 års Broadway revival vann:
1 Tony för bästa revival.
3 Drama Desk Awards: bästa revival, manliga huvudroll och orkestrering.

Harold Prince är den mest Tony Awardvinnande personen nånsin, han har belönats med inte mindre än 23 stycken varav 8 för bästa regi, 8 för att ha producerat årets bästa musikal och 2 för att ha varit årets bästa musikalproducent.

Från början så annonserades det att showen skulle heta Threes och att Tony (Psycho) Perkins skulle spela huvudrollen.

Pressklipp:
The songs are for the most part undistinguished.
– Variety (baserad på en try out föreställning i Boston)

I was antagonized by the slickness, the obviousness of Company. But I stress that I really believe a lot of people are going to love it. Don’t let me putt you off. Between ourselves, I had reservations about West Side Story.
– Clive Barnes, The New York Times

A tremendous piece of work, thrilling and chilling, glittering bright, really funny (and not so funny), exeedingly adult, gorgeous to look ar and filled with brilliant music.
– Martin Gottfried, Woman’s Wear Daily

Company is brilliantly designed, beautifully staged, sizzlingly performed, inventively scored, and it gets right down to brass tacks and brass knuckles without a moments hesitation, staring contemporary society straight in the eye before spitting in it. The mood is misanthropic, the view from the peephole jaundiced, the attitude middle-aged mean.

Now ask me if I liked the show. I didn’t like the show. I admired it, or admired vast portions of it, but thatn is another matter. I left Company feeling rather cool and quesy,… and there is a plain reason for that. At root, I didn’t take to Mr Jones’s married friends any more than he did. I agreed with him. They’re not a bunch you’d care to save, or even spend a weeked with. The fact that the entertainment doesn’t mean them to be doesn’t help much; it has integrity, I had a slight case of aversion. Personally, I’m sorry-grateful.
Walter Kerr, Times

Videosar:
Company med New York Philharmonic
You Could Drive a Person Crazy
Not Getting Married Today
Ladies Who Lunch – Elaine Stritch (75 år gammal här och fortfarande makalöst fantastisk!)
Från inspelningen av originalcastplattan från 1970
Sondheim teaches us how to sing  Getting Married Today

%d bloggare gillar detta: