Tag Archives: Neil Simon

Dag 339: Promises, Promises

22 Nov

71KaKD+dBhL
Promises, Promises (1968)
, 1282 föreställningar
Har lyssnat på inspelningen av 2010 års Broadwayrevival
Musik: Burt Bacharach
Sångtexter: Hal David
Libretto: Neil Simon baserad på filmen The Apartment (1960), med ett manus av Billy Wilder & I.A.L. Diamond

Chuck Baxter är en ungkarl och mellanchef på ett stort försäkringsbolag.
För att försäkra sig om att snabbt kunna avancera inom företaget så lånar han ut sin lägenhet som ett kärleksnäste för cheferna över honom och deras älskarinnor. I utbyte ska de rekommendera honom för avancemang.
Chuck får så många rekommendationer att företagets högsta chef, J. D. Sheldrake, lägger märke till honom. Sheldrake förstår snabbt varför Chuck är så uppskattad av de andra cheferna och han befordrar Chuck i utbyte mot exklusiv tillgång till lägenheten.
Chuck har samtidigt blivit förälskad i Fran som jobbar i företagskafeterian och han bjuder ut henne på en date. Hon säger ja till date-en men måste först bara ta en drink och göra slut med sin nuvarande älskare. Hennes älskare visar sig vara Sheldrake som övertalar henne till att strunta i sin date och istället tillbringa natten med honom – vilket hon gör.
Dagen efter så är det julfest på företaget och där får Fran reda på att hon bara är ännu en i den långa raden av Sheldrakes älskarinnor och Chuck i sin tur får reda på vem det är Sheldrake älskat med i hans lägenhet.
En knäckt Chuck går till en bar för att dränka sina sorger samtidigt som Fran, i hans lägenhet, konfronterar Sheldrake om alla hans älskarinnor. Sheldrake säger att han älskar Fran men måste åka hem för att fira jul med sin familj. Efter att han åkt så sväljer hon en hel burk med sömntabletter. Gudskelov så kommer Chuck hem i tid för att rädda henne.
Han inser att hans beteende med att låna ut sin lägenhet bara lett till elände och efter ett antal olika intrigvändningar så inser Fran att Chuck är mannen i hennes liv och showen slutar hoppfyllt för dem bägge.

Bacharachs musik är fortfarande grymt bra. Vilka låtar det finns i denna show! Det här är bra och plattan kännsnästan mer som en ren popplatta än en musikalcastplatta.
Musiken är otroligt typisk Bacharach-sk och sextiotalssvängig och jag gillar det. Mycket!
Själva intrigen i showen har åldrats rejält och en så passiv kvinnlig huvudperson som Fran skulle knappast gå att skriva idag. Men vad spelar det för roll när musiken fortfarande känns så fräsch och är så läcker.
Man har behållit ”soundet” från originalet i denna version och det tackar vi för. Sen har de lagt till ett par Bacharach hits (I Say A Little Prayer och A House Is Not A Home) bara för att ge Kristin Chenoweth lite mer att sjunga (Fran medverkar bara i 4 sånger i originalet).
Sean Hayes (Jack i komediserien Will & Grace) är en habil Chuck med en ok röst (fast ganska så opersonlig) men jag kan sakna Jerry Orbach som sjöng samma roll i originaluppsättningen, det var en man som verkligen kunde leverera en sång.
Men som helhet så är det här en härlig platta som får det att spritta i benen och med flera ”hits” som man glatt kan sjunga med i.

Favvisar:
I’ll Never Fall In Love Again, You’ll Think of Someone, Knowing When to Leave, Where Can You Take a Girl?, Wanting Things, A Fact Can Be a Beautiful Thing, A Young Pretty Girl Like You

Kuriosa:
Detta var den första musikalen där både skådespelarna och hela orkestern var förstärkta med mikrofoner. Man ville få fram ett ljud från scen som motsvarade en studioinspelning så man jobbade enormt hårt med att hitta balansen mellan scen och orkester och rätt mängd av förstärkning. För att verkligen få en studiokänsla så använde man sig också av 4 bakgrundssångerskor som aldrig syntes på scen utan satt i orkesterdiket under hela föreställningen. Detta var ett krav från Bacharach för att han skulle kunna få det sound han var ute efter.

Dionne Warwick fick en stor hit med låten I’ll Never Fall In Love Again som var föreställningens stora romantiska ballad. Man släppte den som singel innan showen hade haft sin premiär.
Flera andra sånger från showen blev också framgångsrika på hitlistorna.

Originaluppsättningen vann:
2 Tony Awards: bästa manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
3 Drama Desk Awards: Bästa musik, manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
2 Theatre World Awards: bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.

2010 års revival vann:
1 Tony Award, 1 Drama Desk Award, 1 Outer Critics Circle Award samt 1 Theatere World Award. Alla priserna gick till Katie Finneran för bästa kvinnliga biroll. Denna roll har bara drygt 10 minuters scentid men i rätt händer så stjäl den hela showen. Det hände både i originalet och i revivaln.

Det här var den första ”vita” show som hade en svart dirigent.

Pressklipp:
Rubrik: Promises, Promises is more like Promiscuity, Promiscuity
John Chapman, Daily News

In fact it proved to be one of those shows that do not so much open as start to take root, the kind of show where you feel more in the mood to send it a congratulatory telegram than write a review.
Clive Barnes, The New York Times

There are songs and more songs and more songs, one better then the other – tricky rhythm songs, funny songs (not just funny lyrics but funny music), fresh harmony songs, lovely little guitar songs. One coming after the other and it is the first music I’ve heard on Broadway since I don’t know when. (I’ve heard songs, I haven’t heard music)
Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Promises, Promises is all of a piece, all intimate, all emotional, all bright and chatty and fun and no fuss. The score clatters along like office typewriter keys, telling you something swiftly, noncommittally, efficiently, making a certain percussive music of its own. It’s part new sound, part old, rock for over-30’s, with parakeet insistence, a fingers drumming-the-desk impatience, a soft white wail coming up under an edgy beat.
Walter Kerr, Times

Videosar:
At The Tony’s 1969 (Turkey Lurkey Time med en sanslös hysteriskt energisk 60-tals koreografi, makalös!!!!)
At the Tony’s 2010
Turkey Lurkey Time 2010
Highlights från revivaln
I’ll Never Fall in Love Again
A Fact Can Be a Beautiful Thing med Marin Short och Christine Baranski

Annonser

Dag 63: The Goodbye Girl – Broadway

6 Feb

513R80M0FHL._SS500_

The Goodbye Girl (1993), 188 föreställningar
Musik: Marvin Hamlisch
Sångtexter: David Zippel
Libretto: Neil Simon baserad på hans manus till filmen med samma namn från 1977.

Den väldigt självupptagne skådespelaren Elliot Garfield har hyrt en väns lägenhet i andra hand. När han kommer dit så upptäcker han att vännens f d flickvän, Paula, fortfarande bor kvar där tillsammans med sin snart tonåriga dotter.
Elliot och Paula tycker omedelbart oerhört illa om varandra men de kommer överens om att de trots detta ska försöka dela lägenhet.
Bägge kämpar för att slå sig fram inom sina respektive områden (hon är dansare) och trots deras olika temperament och värderingar så börjar det sakta men säkert uppstå kärlek dem emellan…

Den här föreställningen trodde man skulle bli den stora succén för säsongen 92/93, men så blev det inte.
Problemen började redan under try-out perioden i Chicago då regissören Gene Saks fick sparken och ersattes av Michael Kidd. Anledningen uppgavs vara ”creative differences” som det brukar heta när det är stort gräl mellan de olika upphovsmännen.
När föreställningen väl nådde Broadway så möttes den av övervägande negativa recensioner och det visade sig att publiken inte heller var så roade så när de publikdragande stjärnorna Bernadette Peters och Martin Shorts kontrakt löpte ut så valde man att lägga ner hela föreställningen.

Jag tycker ganska mycket om musiken. Det hörs att det är Hamlisch som ligger bakom den, framför allt i låten A Beat Behind som kunde ha tagits direkt från A Chorus Line.
Bernadettes röst är inte helt till sin fördel här men hon har ett par starka ballader som hon beltar ut med mycket energi.
Martin Short har ett väldigt speciellt och affekterat sätt att sjunga på som jag ibland kan finna väldigt irriterande men här kommer han till sin rätt. Han har fått de stora komiska numren och även några av de bästa up tempo låtarna.
Musiken är en blandning av både ”Broadway” och mer poppiga rytmer och på det stora hela väldigt lättlyssnad och smeksam mot örat. Texterna är överlag väldigt roliga, smarta och välskrivna.

En typisk musikal av ”mittemellan” klass (kanske lite över mitten), inte dålig men inget jätte speciellt heller. Den har ett par riktigt bra nummer och inga som är riktigt ultrakassa så jag kommer nog att återkomma till den många gånger.

Favvisar:
No More, Elliot Garfield Grant, Good News Bad News, Richard Interred, 2 Good 2 B Bad

Kuriosa:
I den här musikalen har man gått till väga lite bakofram eftersom man lagt Paulas stora dramatiska sång No More som första nummer i föreställningen. Såna här stora emotionella sånger brukar komma normalt först mot slutet av andra akten, de kallas då för 11 o’clock numbers.  Det är en snygg sång men kanske inte den bästa att starta en komedi med eftersom hon är väldigt bitter och besviken i den.
Många tror att beslutet att lägga sången i början tillsammans med andra liknande dåliga beslut (som att Paula framställs som en väldigt gnällig och osympatisk person) var orsaken till att publiken ogillade showen.

Richard Dreyfuss som spelade Elliot i filmversionen fick en Oscar för sin insats. Han var då den yngste man som fått en Oscar för bästa manliga huvudroll och det var han ända fram tills Adrian Brody fick en för sin insats i Pianisten 2003. Richard var 30 år och fyra månader gammal när han fick sin Oscar och Adrian var 29 år och elva månader!

Pressklipp:
The bottom line: Big stars, boffo story, but bad judgments turn a much anticipated show into an amiable disappointment.
– William A. Henry III, Time

Even if you don’t share my conviction that Bernadette Peters and Martin Short are among the most winning of performers, you still might admire how they play the losing hand they’ve been dealt in The Goodbye Girl.
In their heroic and tireless effort to put over the dull musical at the Marquis, these stars would serve the audience dinner and fill out its 1040 forms if given the chance. Ms. Peters goes so far as to dress up as a plate of french fries with ketchup on top – don’t ask why because no explanation is forthcoming – and Mr. Short hobbles about in golden Mary Pickford curls and matching lame tights for an Act I finale that requires him to play Richard III in drag. Both stars cheerfully contend with agressive child actors and garish band arrangements that could drown out Ethel Merman, not to mention a nausea-inducing turntable that is the centerpiece of the most hideously designed big-budget musical in years.

This long evening is full of extraneous numbers begging to be cut, and Mr. Simon, usually a master of comic construction, allows the show to go on for four windy scenes’ worth of tedious complications after Elliot and Paula have finally got together
-Frank Rich, New York Times

Videosar:
Paula med Martin Short & Bernadette Peters
Richard Dreyfuss får sin Oscar.

%d bloggare gillar detta: