Tag Archives: New York Drama Critics’ Circle

Nr 438: Your Own Thing

1 Jan

 

 


Your Own Thing (1968)
,
Off-Broadway 937 föreställningar
London (1969), 42 föreställningar

Music & Lyrics: Hal Hester, Danny Apolinar
Book: Donald Driver, löst baserad på William Shakespeares pjäs Trettondagsafton (Twelfth Night 1601-02)

This is a man, look at his hair
Not your idea of a he-man
Say what you will, what do I care
I just want to be a free man.
To be me, man!

”Love is a gas! It’s where it’s at! And if your own thing is against Establishment’s barf concepts, you can drop out and groove with it.”

The setting for the play suggests a Shakespearean stage. Whilst Twelfth Night was ”then”, Your Own Thing is very much ”here and now”.
Viola and Sebastian, a twin brother-and-sister rock duo, get separated when their boat sinks early in act 1, but both land in Illyria (in this case modern day New York), where Orson is a theatrical agent and Olivia the operator of a discotheque.
Viola, mistaken for a boy (she calls herself Charlie), meets Orson, the manager of a shaggy-haired rock group called the Apocalypse, which features four musicians who perform under the aliases Death, War, Famine and Disease. Because Disease has been drafted, Orson hires Viola as his replacement.
When Orson sends ”Charlie” with a love letter to Olivia, the familiar complications follow:
Viola and Orson develop romantic feelings for one another, Orson is thrown into a state of sexual confusion, which increases when he meets Sebastian (since the boat wreck, mistaken for a girl), and confuses him with Viola. 
 Olivia on the other hand falls for Sebastian who she thinks is a girl and therefore also get sexually confused. What follows is a plot with an emphasis on mistaken identities and wacky, fast-paced antics.
In the end Viola is engaged to Orson and Sebastian to Olivia.

En megahit på sin tid. Men också ett riktigt barn av sin tid.
Den hade fingertoppkänsla och stämde av allt som var ”hippt, nytt, ungdomligt och NU!” enligt pressen och den bredare massan. Den använde sig av alla den tidens hippaste slanguttryck som ”groovy”, ”far out man” och liknande. Kläderna var psykedeliskt mönstrade i orange, brunt och gult, håret var långt men välfriserat och de på scenen verkade kanske mer höra hemma i en hip tv-show som The Mod Squad eller The Sonny & Cher Show än i en ”with it” och  ”now” musikal.
Den var också snäll och så långt från revolutionerade, ”farlig”, nydanande och ”fräck” som Hair var.  I Your Own Thing användes inga svordomar och den sexuella förvirring var kittlande men ofarlig. Den här föreställningen var en slags familjevänlig version av Hairs hippies som man till och med kunde ta med sin gamla frireligiösa mormor på. Och musiken var mer The Monkees än rock.

Detta är melodiös light-rock. Massor av låtar som snabbt klistrar sig fast i hjärnan. Mycket up-tempo och några snygga ballader. En musikal som verkligen är värd att återupptäcka för musikens skull. Men själva showen får nog ligga kvar i malpåsen. Jag skrev inledningsvis att den var ett barn av sin tid och det är den verkligen. Den fångade tidsandan och den tidens slang så exakt att den dessvärre åldrades oerhört fort. När den fick sin premiär i Chicago 1970 så ansåg kritikerna att musikalen kändes gammal, passé, att tiden gått den förbi och att den var ”a period piece”. Detta på bara 2 år! Ouch!

Kuriosa:
Föreställningen vann följande priser:
1968 Outer Critics Circle Award, Best Production
1967-1968 New York Drama Critics’ Circle, Best Musical
1968 Theatre World Award, till Rusty Thacker som spelade Sebastian
1968 Drama Desk Award for Outstanding New Playwright, Donald Driver

Showen var den första off-Broadway föreställning som vann en New York Drama Critics’ Circle Award  för bästa musikal. Den slog bl a Hair!

Det var den andra musikalen, efter Hair, att benämnas som ”rock musikal”.

Original titeln för showen var The London Look när den skrevs 1966, men när det var dags att sätta upp den så hade mods och ”Swinging London” blivit lite ute och ersatts med hippierörelsen så man beslöt att ändra titeln till det den har idag.

Titeln Your Own Thing är en parafras på Shakespeares egen undertitel till Twelfth Night vilken var What You Will.

Två av föreställningens sånger har text som är tagen direkt från Shakespeares pjäs. Det är Come Away, Death och She Never Told Her Love.

Det här var en, för sin tid, väldigt tekniskt avancerad föreställning. Man använde sig av 12 dia- och 2 filmprojektorer för att skapa de olika miljöerna som föreställningen utspelade sig i.
Det här var även den första showen där man använde sig av en ”voice over”, det vill säga att det fanns en förinspelad berättarröst som med jämna mellanrum berättade och förklarade saker för publiken.

Rollen Olivia, som i musikalen är ägare till ett diskotek, är baserad på Sybil Burton, Richard Burtons första fru. Hon startade en nattklubb 1965 som blev den tidens favorit kändisställe. Nattklubben, som fick namnet ”Arthur”, stängde 1969 och kan väl ses som en slags föregångare till Studio 54. Det var på ”Arthur” som man uppfann ”mixning” vad gäller övergången av musik mellan 2 olika skivspelare, detta enligt DJ:n Terry Noel som påstod att det var han som kom på eller uppfann det.

Filmrättigheterna till showen såldes för $500 000. Legendariske filmregissören Stanley Donen (Singin’ in the Rain m fl) skulle regissera den. Tyvärr blev det ingen film.

Upphovsmännen sa att de var ute efter att skapa en föreställning som var ”far-out” samtidigt som den var helt igenkänningsbar – ”a protest play that even tourists would enjoy”.

Manusförfattaren Donald Driver och en av skådespelarna, Michael Valenti, som också var kompositör, skulle försöka sig på ännu en musikal baserad på en Shakespeare pjäs 1981. Denna gång var det The Comedy of Errors som som musikal fick titeln Oh, Brother! Den spelades 3 gånger på Broadway…

I föreställningen spelades Viola av Leland Palmer, en musikalartist som kanske är mest känd för rollen som Audrey Paris (den frånskilda hustrun) i Bob Fosses självbiografiska film All That Jazz (1979). Förutom den rollen och den i den här musikalen så spelade hon Fastrada i original uppsättningen på Broadway av Pippin.

Press:
”…cheerful, joyful and blissfully irreverent to Shakespeare and everything else….The humor of the show is light-fingered and lighthearted, and its vitality and charm are terrific. The music is always engaging and far from consistently strident. People who like The Sound of Music rather than the sound of music do not have to stay away….”
Clive Barnes, The New York Times


”… a swinging little show that I think I enjoyed better then I ever will  Twelfth Night itself.

(about this show as compared to other Generation Gap shows) ”What has been eliminated is the self-pitying chip-on-the-shoulder whine; instead the comment is both light-hearted and matter-of-fact, mainly dealing with the new transsexualism of the young.”
– Jerry Tallmer, The New York Post


It was a bright, highly entertaining show when the engaging little company took to song and dance – and it was a brutal bore when they had to wade through the story.

– James Davis, The Daily News

Video:
The Flowers

 

YOT-003A-541x346

Annonser

Nr 416: Hello, Dolly!

10 Nov

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965

Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.

Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994.
 Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna
 uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.

I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News


The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post


Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.

… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune


A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American


Videosar:

Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 

Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Dag 254: Little Shop Of Horrors

16 Aug

51V+BzDLXDL
Little Shop Of Horrors (1982) Off-Broadway,
 2209 föreställningar,
Broadway 2003, 372 föreställningar
Baserar min bedömning på Broadway castinspelningen från 2003,
Musik: Alan Menken
Sångtexter & libretto: Howard Ashman, baserad på Roger Cormanfilmen med samma namn från 1960.

”A sci-fi musical about a hapless florist shop worker who acquires an R&B-singing plant that feeds on human blood.”

Seymour Krelborn är en fattig, föräldralös ung man som arbetar som en hunsad alltiallo på en liten blomsetrbutik i den mer nergångna delen av New York.
Han är förälskad i den blonda och vackra kassabiträdet Audrey.
En dag hittar Seymour en mystisk planta som han döper till Audrey II.
Denna planta visar sig inte bara behöva blod för att kunna frodas men den har dessutom intelligens och en basröst som gjord för att brista ut i tunga sköna R’n’B låtar.
Audrey II erbjuder Seymour rikedom, framgång och Audreys kärlek – allt han begär i utbyte är att Seymour föder hans allt mer växande aptit på blod och mänskligt kött.
Så småningom kommer det att visa sig att Audrey II inte är en planta som håller sitt ord och att han är ute efter mer än bara föda – han, och hans plantbröder, är ute för att erövra hela jorden…

Det här är en av mina mest spelade musikaler, jag har älskat den ända sen jag köpte originalcastinspelningen 1982.
Så det var med viss tvekan jag satte på den här nya versionen. Hur skulle man kunna överträffa den fantastiska originalcasten med bland annat den makalösa Ellen Green i rollen som Audrey.
Svaret är att det kunde man inte.
Det här är dock en helt okej version som dessutom har fördelen att den innehåller alla sånger från showen, något som inte fick plats på original LPn.
Den har också ett tiomannaband i motsats till originalets 5 och det ger möjligheten till lite större musikaliska nyanser. Men den känns samtidigt mindre rockig och rå, den är lite för polerad för min smak. Och så  tycker jag nog att den här versionen svänger betydligt mindre.
De flesta sånginsatserna är bra och mer eller mindre i samma nivå som på den gamla inspelningen, den största skillnaden är att Ellen Green inte finns med här och hennes Audrey är den ultimata och perfekta versionen som alla alltid kommer att jämföras med. Kerry Butler som sjunger rollen här jobbar hårt men kommer inte ens i närheten av Ellens unika blandning av drypande sexighet och totalt urblåst naivitet.
Men här finns en bonus som är helt underbar nämligen 5 demoinspelningar av sånger som ströks innan showen fick sin premiär 1982. Bara dem gör den här plattan värd att införskaffa.
Oavsett vilken version man vill ha så är detta en makalöst bra musikal som jag rekommenderar å det varmaste.

Favvisar:
Skid Row (Downtown), Grow For Me, Somewhere That’s Green, Feed Me (Git It!), Suddenly Seymour, I Found A Hobby

Kuriosa:
Originalföreställningen vann en New York Drama Critics Circle Award för årets bästa musikal.
Den vann tre Drama Desk Award: Bästa musikal, sångtexter och special effekter.
Och 2  Outer Critics Circle Awards: Bästa Off-Broadway musikal och bästa partitur.

Tänk att det skulle ta 21 år för denna show att ta sig från Off-Broadway till Broadway. En anledning var faktiskt att upphovsmakarna tyckte att musikalen passade bättre på en liten intim teater än på en stor Broadway scen.
Men till sist så anlände den till ”the great white way”alltså.
Föreställningen fick blandade recensioner och när det var dags för det årets Tony Awardnomineringar så nominerades showen för årets bästa revival trots att den aldrig spelats på Broadway förut.
Det ironiska är att när den spelades 1982 så kunde den inte Tonynomineras just för att den inte spelades på Broadway…

Både musikalen och filmen slutade med att Audrey II äter upp alla i showen och påbörjar sin erövring av jorden. Men när man visade filmen för en provpublik så gick inte det deppiga slutet hem så man strök det och ersatte det med ett lyckligt ett där Seymour lyckas döda monstret och rädda Audrey.
Guskelov så har man numera lagt till det, visserligen liiite för långa, originalslutet med sina fantastiska effekter med monsterplantor som trampar sönder New York.

Pressklipp om Broadwayversionen:

As an exercise in recycling, which now seems to be the principal industry among Broadway producers, this Little Shop suggests the conversion of sharp, shiny tin into something closer to Teflon. The 1982 version had a gritty, purely urban insolence that celebrated B-movie pulpiness and the gutsy, jive-flavored pop of an earlier time.

For the current Little Shop, the show’s edges have been sanded to a smooth finish that never pricks, nicks or otherwise stimulates. As re-envisioned by the designer Scott Pask, the production’s setting on Skid Row, U.S.A., makes cobwebs look clean and bloodstains benignly picturesque. It’s the same aesthetic that pervades the Haunted Mansion ride at Disney World.
– Ben Brantley, The New York Times

But if some of the show’s nuances get lost, what remains are insanely clever songs like Downtown (a wicked takeoff on the Crystals’ sunny Uptown) and big, broad moments, of which there is no shortage. This is, after all, a musical with a tribute to the sadistic thrills of dentistry (rhyming ”bicuspid” with ”maladjusted,” no less). And it is difficult to resist any show that ends with a man-eating plant extending beyond the proscenium and menacing the audience. Consider: How many Broadway stars are willing to mingle with their public?

- Tim Carvell, Entertainment Weekly

Videosar:
Suddenly Seymour
Skid Row (filmversionen)
Somewhere That’s Green (med Ellen Green)
Filmens ”deppiga” original slut

Dag 232: A Chorus Line

25 Jul

A Chorus Line_ The New Cast Recording
A Chorus Line (1975), 6137 föreställningar
Baserar mitt omdöme på castinspelningen av 2006 års Broadwayrevival.
Musik: Marvin Hamlisch
Sångtexter: Edward Kleben
Libretto: James Kirkwood & Nicholas Dante baserad på timmar av inspelade intervjuer med Broadwaydansare.

Regissören Zach och hans koreografiassistent Larry sitter i juryn under en audition för dansare till en kommande Broadwayproduktion.
Efter ett flertal uttagningen så återstår 17 dansare.
Zach berättar för dem att han är ute efter en stark dansensemble på fyra killar och fyra tjejer. Han vill veta mer om de kvarstående och ber dem presentera sig. Motvilligt delar de sökande med sig av sitt förflutna, sina drömmar och sina intimaste hemligheter.
Föreställningen som (i original) var i en akt består av dessa berättelser som delvis dramatiseras genom sång.
Till sist får vi se vilka som valts ut och får de eftertraktade jobben.
De olika personligheterna som vi fått följa och lärt oss hata eller älska under hela kvällen förvandlas i finalen till en samling helt anonyma dansare i identiska kläder…

Eftersom jag tog upp en musikal som handlade om textförfattaren till denna musikal igår så kändes det helt rätt att ta upp själva musikalen idag.
Den här musikalen har allt: fantastisk dans, äkta drama, stort hjärta, genuin smärta och ett makalöst bra partitur.
Hamlisch musik och Klebens texter är perfekta ihop, de glider samman helt sömlöst till en samling av underbara, komiska, dramatiska och gripande nummer.
Original inspelningen från 1975 har jag älskat ända sedan jag hörde den första gången och den sätter jag på med jämna mellanrum men av nån anledning så har jag inte ens lyssnat igenom hela revivalplattan.
Den här inspelningen är drygt 10 minuter längre än originalet så man får lite längre versioner av de flesta sångerna och det betyder att det även finns en del kul saker att upptäcka här speciellt i de 4 montagespåren. De bitarna gör den här versionen värd att äga.
Den här versionen har en reducerad orkester där man använder sig en hel del av syntar. Det är synd, tycker jag.
Det är en helt ok inspelning men den når inte upp till originalet.
Just nu väntar jag i stället med spänning på castalbumet från den pågående Londonreviveln som enligt rykten ska ha med en massa strukna låtar som bonus.

Favvisar:
At The Ballet, Nothing, Dance: Ten; Looks: Three, One, What I Did For Love

Kuriosa:
Basen för denna musikal är ett antal gruppdiskusioner som spelades in. Det var dansare som möttes och berättade om sina liv och sina erfarenheter och om varför de blev dansare. Tanken var från början att det skulle leda till bildandet av ett nytt danskompani.
Den första inspelningen skedde 26 januari 1974 på The Nickolaus Exercise Center i New York.
Koreografen Michael Bennet blev inbjuden som observatör men blev snart aktiv och började ta över kontrollen av både samtalen och varthän projektet barkade.
Bennet har ofta sagt att både uppslaget och konceptet för A Chorus Line var hans idé från början men det har ifrågasatts och faktum är att han blev stämd av flera olika parter för sina påståenden.

Från början hette showen bara Chorus Line. Regissören/koreografen Michael Bennet la till A för på så sätt så skulle showen hamna först på utbud- och musikallistor eftersom de oftast låter showerna stå i bokstavsordning.

Under workshopperiodens föreställningar så var valet av vilka av dansarna som får jobbet i slutet av musikalen helt slumpmässigt, detta för att skapa en genuin känsla av spänning, glädje och förvåning inom ensemblen.
 Så småningom valde man dock att låta samma 8 dansare få jobbet varje kväll.

Under de första offentliga repen så märkte man att publiken älskade showen medan den pågick men var missnöjda när de lämnade teatern. Ingen kunde förstå varför, men nått i showen fick dem att mot slutet bli fientligt inställda.
Problemet, skulle det visa sig, låg i Cassie-rollen. Hon är Zacks f d flickvän och den enda av dansarna som haft en större karriär än att bara vara en i ensemblen.
Under de inledande föreställningarna så fick hon aldrig jobbet i ensemblen som hon så desperat ville ha och det ogillades av publiken. De ansåg att hon om någon hade gjort sig förtjänt av jobbet. Så fort man insåg detta och ändrade i manuset så att hon fick en av platserna i slutet så funkade musikalen perfekt och publiken jublade och gav den stående ovationer.
Ett bevis på varför publika rep är så viktiga.
Vem vet, utan denna ändring så hade kanske showen inte blivit den klassiker som den är idag.

Föreställningen hade sin premiär Off-Broadway på The Public Theatre den 15:e april 1975. ”Djungeltrumman” för showen var så stark att alla biljetter såldes slut i ett nafs. Detta ledde till att showen flyttades till Broadway där den fick sin premiär på The Shubert Theatre den 25 juli samma år.

I sin original inkarnation på Broadway så sågs A Chorus Line av närmare 6 500 000 besökare och drog in över 277 miljoner dollar (obs. i den tidens valuta, vilket blir betydligt högre omräknat till dagens).

Föreställningen blev överöst av priser:
Den fick det årets Pulitzer Prize for Drama
9 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll (Donna McKenchnie som Cassie), manliga biroll, kvinnliga biroll (Kelly Bishop som Sheila), partitur, regi, koreografi och ljusdesign.
7 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll (priset delades mellan ”Cassie” och ”Sheila”), regi, koreografi, musik och sångtexter.
Den vann New York Drama Critics’ Circle pris för bästa musikal
Den fick även en Theatre World Award
Och en Obie Award
En Outer Critics Circle Award gick till Michael Bennett
Cast albumet fick en Guldskiva
Och 1984 fick showen en special Tony för att den då blev den musikal som spelats längst på Broadway – ett rekord som ju slagits av bl a Cats, Les Misérables och The Phantom Of The Opera sen dess.

Det finns en dokumentärfilm som handlar om castingen av revivalen. Den heter Every Little Step och kom 2008. En fascinerande och spännande film där man får en chans att följa en riktigt audition och utgallring. Otroligt bra film.
Tyce Diorio som är ”Broadway” koreografen på tv-serien So You Think You Can Dance finns med bland de sökande…

Filmversionen av showen kom 1989 och den regisserades av Richard Attenborough. Den är ett riktigt stolpskott – tyvärr.
När Attenborough intervjuades i en talkshow så sa han om filmen att: ”this is a story about kids trying to break into show business.”
Skådespelerskan Kelly Bishop som vann en Tony för sin tolkning av ”Sheila” har kommenterat den intervjun så här: ”I almost tossed my TV out the window; I mean what an idiot! It’s about veteran dancers looking for one last job before it’s too late for them to dance anymore. No wonder the film sucked!”

Den första svenska versionen av A Chorus Line hade sin premiär på OscarsTeatern 1979. Bland de medverkande kunde man hitta My Holmsten och Krister St. Hill.
Jag hade turen att få se denna uppsättning.

Pressklipp för originalet:
The conservative word for A Chorus Line might be tremendous, or perhaps terrific. Michael Bennett’s new-style musical opened last night. and the reception was so shattering that it is surprising if, by the time you read this, the New York Shakespeare Festival has got a Newman Theatre still standing in its Public Theatre complex. It was that kind of reception, and it is that kind of a show.
– Clive Barnes, Times

At a time when producers are taking choruses out of their musicals for the sake of economy, director Michael Bennett has taken everything else out. For in the dance chorus he has found the very heart of the Broadway musical. A Chorus Line is a dazzling show: driving, compassionate and finally thrilling. It is a major event in the development of the American musical theatre.
– Martin Gottfried, Post

Videosar:
2006 års cast at The Tony Awards
A Chorus Line at The 1976 Tony Awards
A Chorus Line – The Olivier Awards 2013
Hela At the Ballet inklusive Sheilas underbara dialog, från Off-Broadway perioden på The Public Theater, original cast – dålig kvalité på videon men det är ett mirakel att den finns.
Dance: 10; Looks: 3 – från Off-Broadway
I can do that från filmversionen
The Music and the Mirror fr revivaln
Julie Andrews framför At The Ballet och sjunger alla tre rollerna själv!

%d bloggare gillar detta: