Tag Archives: New York

Dag 353: Hazel Flagg

6 Dec

0f21024128a088e2717fd010.L
Hazel Flagg (1953), 190 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Bob Hilliard
Libretto: Ben Hecht baserad på hans manus till filmen Nothing Sacred (1937) som i sin tur var baserad på novellen A Letter to the Editor (1937) av James H. Street.

En journalist på tidningen Everywhere Magazine föreslår för sin redaktör att de borde skriva en artikel om en småstadsflicka som heter Hazel Flagg. Hennes jobb var att måla den självlysande färgen på siffrorna på armbandsklockors urtavlor och som på grund av det blivit radiumförgiftad vilket lett till att hon nu är döende. De bjuder henne på en resa till New York för att intervjua henne samtidigt som hon får vara med om ett sista litet äventyr innan hon dör.
Hazel accepterar tacksamt inbjudan men upptäcker strax efteråt att hon blivit feldiagnostiserad och inte alls är döende. Men eftersom hon längtat så efter att få besöka en riktig storstad så väljer hon att resa dit utan att avslöja att hon egentligen är frisk.
Alla tycker så synd om den stackars döende unga flickan och hon blir genast medias och lokalbefolkningens älskling. Och Hazel är inte sen att utnyttja all uppmärksamhet och passar på att leva livet för hon vet att förr eller senare så kommer hon att avslöjas…

En charmig liten femtiotalare. Inget speciellt, ingen bortglömd pärla, inte jätte bra men den har musik av Jule Styne och då är man ju alltid garanterad ett gäng bra melodier. Så även här.
Showen fick två riktiga hits: Every Street’s A Boulevard In Old New York och How Do You Speak To An Angel?.
Som sagt en charmig liten sak som definitivt är värd en genomlyssning men lika snabbt som man lyssnat igenom den så glömmer man den.
Kanske mest för oss nördar som vill ha hört allt.
Och naturligtvis för alla som gillar Stynes musik – och vem gör väl inte det??

Favvisar:
Every Street’s A Boulevard In Old New York, You’re Gonna Dance With Me Willie, Everybody Loves To Take A Bow, I Feel Like I’m Gonna Live Forever, Salome

Kuriosa:
Det här var tänkt att bli den show som en gång för alla skulle förvandla Helen Gallagher till stjärna men tyvärr så var manuset svagare än sångerna och den las ned efter bara 190 föreställningar och Helens stjärna dalade snabbt. Hon fick dock en storartad comeback 1971 då hon vann en Tony Award för sin insats i revivaln av No, No, Nanette (se Dag 313)

Showen vann 2 Tony Awards: bästa manliga huvudroll i en musikal och kostymer.  Showen vann också en Theatre World Award.

Thomas Mitchell som vann Tonyn för bästa manliga huvudroll i en musikal sjöng inte i föreställningen utan hans roll var en ren talroll.

Pressklipp:
Hazel Flagg represents some sort of triumph of noise and tempo over logic; it will stand (for some time, I believe) as a monument of how best to louse up a pretty good idea and still get away with an acceptable theatrical venture.
– John McClain, Journal-American

Ljudis:
How Do You Speak To An Angel med Eddie Fisher

Videosar:
Every Street’s A Boulevard In Old New York med Michael Feinstein
Nothing Sacred Movie Trailer

Annonser

Dag 345: Make Mine Manhattan

28 Nov

e0dab2c008a047900b3c4010.L
Make Mine Manhattan (1948), 429 föreställningar
Jag har lyssnat på Ben Bagleys studioinspelning av sångerna
Musik: Richard Lewine
Sångtexter & sketcher: Arnold B. Horwitt med lite ”förslag” från Moss Hart

En revy som använde sig av New York som sammanhållande tema.
Den tar upp fördelarna och nackdelarna med att bo i ”staden som aldrig sover”.

Föreställningen är idag kanske mest känd för att det var i den som komikern Sid Caesar debuterade. Han skulle bara nått år senare bli en av de största tidiga tv-komikerna i USA med hjälp av sketchshowen Your Show of Shows (1950 – 54).

Eftersom det här är en en studioinspelning och inspelad flera decennier efter att showen gick på Broadway så vet jag inte hur korrekta de musikaliska eller vokala arren är men det är ändå kul att få höra dessa sånger från en idag bortglömd, men på sin tid framgångsrik, föreställning.

Sångerna är överlag njutbara och behagliga att lyssna på. Inga oförglömliga verk kanske men klart godkända.
Det är bra Broadwayartister, av den gamla skolan, som står för sånginsatserna: Estelle Parsons, Arthur Siegel och Helen Gallagher bland annat.

Favvisar:
Anything Can Happen In New York, Phil The Fiddler, Saturday Night In Central Park, My Brudder And Me, Noises In The Street

Pressklipp:
Manhattan is everything a revue should be. … It is yopung and full of high spirits; it is topical as this copy of today’s paper; it is wonderfully funny, and witty , too; its tunes have bounce and so do its dancers: its pace is the pace of New York – quick and busy every minute. Hassard Short (regissören) has driven the show from the opening to the closing like Ben Hur winning the big chariot race…
– John Chapman, Daily News

Sid Caesar appears so many times that he might as well have been starred. No great show comic would let himself be spotted so often. He would know it would kill him, artistically if not physically. It nearly does both to Caesar.

He is certainly not untalented, but misguided.
– William Hawkins, World-Telegram

Ljudis:
Saturday Night In Central Park

Videosar:
I Gotta Have You
My Brudder And Me

Dag 331: On The Town

14 Nov

61ZqMElRcNL
On The Town (1944), 462 föreställningar
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green baserad på baletten Fancy Free av Jerome Robbins och Leonard Bernstein.

En vacker sommardag 1944.
Klockan är sex på morgonen när tre sjömän -Chip, Ozzie och Gabey- påbörjar sin 24-timmars permis i New York.
De vill inte bara hinna med att se på alla sevärdheter utan de vill också hinna träffa lite brudar.
Gabey förälskar sig i bilden av månadens ”Fröken vändkors” (Miss Turnstiles) som finns utplacerad på alla tunnelbanetåg. Hon ska representera den genomsnittliga tunnelbaneåkaren och varje månad så väljs det en ny miss och denna månad så är det Ivy Smith. Gabey bestämmer sig för att försöka hitta henne innan hans permis är slut. Självklart så hjälper hans kompisar till. De har dock lite mer tur vad det gäller att hitta kvinnor – eller kanske snarare att bli hittade av dem.
Ozzie blir uppraggad på Naturhistoriska Museet av Claire DeLoone en antropolog och Chip hamnar i en taxi med den kvinnliga föraren Hildy Esterházyen. Hon blir genast betuttad i Chip och eftersom hon både är kärlekstörstande och sexuellt aggressiv så dröjer det inte många sekunder innan han är hemma hos henne…
De två kvinnorna gör sitt bästa för att finna nån trevlig dam till Gabey också men han vill bara hitta sina drömmars Ivy. Till sist gör han det på Coney Island.
När morgonen gryr och männens permis är över så tar de tre paren farväl av varandra. Om de har nån framtid ihop är ytterst osäkert för männens skepp ska nu ge sig av och delta i det pågående kriget.

Hur bra är det här på en skala?
Bara liksom, helt jävla bäst!
Det första samarbetet mellan Bernstein, Comden & Green resulterade i en nyskapande och helt genialisk musikal med så mycket bra sånger och fantastisk dansmusik att man häpnar. Och att få höra musiken framföras av en stor symfoniorkester… Jag får ståpäls! Det är såna här shower som får mig att förstå varför jag så totalt har nördat in mig på musikaler som musikform.
Sångerna är svängiga, med fantastiska och roliga texter. Och Bernsteins musik…
Rent magisk. Den här plattan kan jag sätta på repeat och lyssna på om och om igen.
Det är en välsjungen version och jag är inte missnöjd med någons insats och för en gång skull så låter man musikalartister sjunga de jazziga och ”musikal” numren och de klassiskt skolade få sjunga den musik som är mer klassisk i sin stil. Kanske låter som en självklarhet men det är det inte, när Deutsche Grammophon (som också gjorde den här isnpelningen) gjorde en studioinspelning av Bernsteins West Side Story så lät man de klassiska sångarna Kiri Te Kanawa  och José Carreras spela Maria och Tony och resultatet är nått så fruktansvärd dåligt att jag inte fattar att man ville ge ut det. Så jag var lite rädd när jag såg att mezzosopranen Frederica von Strade skulle medverka på denna platta. Jag fruktade det värsta men hon spelar Claire DeLoone, en roll som ska sjunga ”klassiskt” så hon var perfekt castad. Och som bonus finns den underbara jazzsångerska Cleo Laine med i ett nummer som ”clubsångerskan”.
Lägg till detta att man även spelat in och lagt med tre av de sånger som ströks ur musikalen innan den hade sin Broadwaypremiär. Mumma!
Och så musiken… Kan inte upprepa det för ofta. Musiken är sååå jäääkla bra!!!! Bernstein rules!

Favvisar:
I Can Cook Too, ”New York New York, Ya Got Me, Some Other Time, Lucky To Be Me

Kuriosa:
Musikalen var en bearbetning och videreutveckling av baletten Fancy Free som koreografen Jerome Robbins skapat och som Bernstein skrivit musiken till. Den blev en stor framgång på gamla Metropolitan Opera House i början av 1944.

1971 års revival av musikalen vann en Theatre World Award och det fick även 1998 års revival.

Det här var den första show som Hollywood köpte filmrättigheterna till redan innan den hade haft sin premiär.
Filmversionen som kom 1949 hade Gene Kelly, Frank Sinatra, Jules Munshin, Ann Miller, Vera-Ellen och Betty Garrett i de ledande rollerna. Dansnumren är snygga och det är en kul film men tyvärr så behöll man bara 3 av sångerna från Broadwayshowen, resten består av nya (ofta sämre) sånger av Roger Edens.

Pressklipp:
Words which make a rhyme and have rhythm do not neccessarily make a lyric, nor do thirty-two bars full of notes automatically make a song. The score of On The Town by Leonard  Bernstein, and the lyrics by Miss Comden, Adolph Green, and Mr Bernstein, are almost always disappointing. … There are ballets, of course. Cripes, what I would give to see a good old hoofing chorus again!
John Chapman, Daily News

On The Town is not only much the best musical of the year; it is one of the freshest, gayest, liveliest musicals I have ever seen. It has its faults, but even they are engaging, for they are the faults of people trying to do something different, of people willing to take a chance.
Louis Kronenberger, PM

Videosar:
Highlights
New York New York med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munshin från filmversionen
Vera-Ellen som Miss Turnstiles
I Can Cook Too
Ya Got Me med The Gay Men’s Chorus of Los Angeles
Some Other Time
Dream Coney Island Ballet
Från Encores! konserversion

Dag 285: Tuscaloosa’s calling me… but I’m not going!

16 Sep

J1204
Tuscaloosa’s calling me… but I’m not going! (1975), Revy, Off-Broadway 429 föreställningar
Musik: Hank Beebe
Sångtexter: Bill Heyer
Sketcher: Sam Dann, Bill Heyer & Hank Beebe

En kärleksförklaring till New York.
Inte turisternas New York utan de bofastas.
En show skriven på mitten av sjuttiotalet, en tid då New York inte hade sin bästa period, då brottsligheten var rekordhög och staden bankrutt.
Medan turisterna älskade att  beklaga sig över hur hemsk staden var så kom denna show, av New Yorkare för New Yorkare, som sa motsatsen. Här hyllas allt från den lokala delicatessen, via snobbiga 5th Avenue butiker till single barerna och New Yorks skyline.
Titeln på showen syftar på de medverkandes vägran att flytta från staden.

Det här var ett riktigt litet fynd.
Flera bra och fortfarande roliga sånger, fyndiga sketcher och rent allmänt väldigt charmigt.
Ofta när man lyssnar på gamla revyer så brukar materialet kännas ålderstiget och lite småkrystat men inte här inte. Jag kom på mig själv med att skratta högt och länge flera gånger och jag hade inga problem med att både ta till mig och känna igen mig i stora delar av materialet. Visst har det åldrats, visst är det mesta inaktuellt men allt är framfört med en sån charm och med en sån wit att det ändå håller.
En revy som är 38 år gammal och fortfarande känns fräsch, det är ett tecken på kvalitet det.
Här finns elaka sånger om turistens klagan, sparkar åt den, ofta omotiverade, nakenheten som förekom på scenerna i stan och ljuvliga små poetiska hyllningar till en av världens mest spännande städer.
Den här LPn hör till en av alla dem som jag hittade efter ett sterbhus för en massa år sedan och jag tror det kan vara svårt att få tag på den, ingen cd-utgåva verkar finnas heller. Men om ni hittar den, köp den, för den är definitivt värd att njutas av.
Kompositören har kontinuerligt gjort uppdateringar av materialet genom åren och numera finns där till och med en sång om ”11:e september”.

Favvisar:
Only right here in New York City, Fugue for a menage a trois, Their things were out, Tuscaloosa’s calling me, Out of towners/Everything you hate is right here

Kuriosa:
Vann Outer Critics Circle Award som bästa nya Off-Broadway musikal.

20111028101038Tuscaloosa

Dag 90: Ordinary Days

5 Mar

Ordinary Days

Ordinary Days (2009)
Musik, sångtexter & libretto: Adam Gwon

Tag line:  A musical about making real connections in the city that never sleeps (but probably should at some point).

Detta är en liten kammarmusikal i vilken vi får möta fyra personer, två i tjugoårsåldern och två trettioplussare.
De två yngre är dels Warren, en aspirerande konstnär som arbetar som en slags assistent (egentligen glorifierad kattvakt) till en etablerad graffitikonstnär. För tillfället så består hans jobb i att dela ut flyers för (och om) sin arbetsgivare. Och så har vi Dep som skriver på en avhandling om Virginia Wolf, trots att hon inte gillar författaren utan mest tror att det är det här hennes lärare vill att hon ska skriva om.
Det andra två är ett par, Jason och Claire, som precis har flyttat ihop och upptäckt att det är jobbigare än man tror att gå från två egna bostäder till en delad.
En dag hittar Warren Debs laptop på vilken hon har sin avhandling. Warren stämmer träff med henne på The Metropolitan Museum Of Art för att lämna över datorn till henne. Trots att de är väldigt olika och till en början inte direkt gillar varandra så märker de ändå att nått klickar, ett frö till en vänskap.       .
Samtidigt med detta har Jason bestämt sig för att det inte funkar mellan honom och Claire och börjat flytta ut sina saker från deras lägenhet.
Hittills har paren inte mötts och det gör de egentligen aldrig heller under showens gång men en handling som Warren utför mot slutet kommer att resultera i ett avgörande beslut för Jason och på så sätt kommer dessa fyra individers liv att påverka och beröra varandra.

Jag gillar det jag hör. Mycket. Här har vi en ung kompositör som visserligen känns väldigt inspirerad, rent musikaliskt, av både Jonathan ”Rent” Larson och Jason Robert Brown men som också redan har börjat hitta sin egen röst. Precis som de två nyss nämnda så skriver han ofta både musiken och sångtexterna själv. Och han är en bra textförfattare. Hans texter har ett bra flyt, känns naturliga, är väldigt sällan krystade vad gäller rim eller innehåll och är ofta både roliga och överraskande.
Musiken som går åt rockhållet är nervig, energifylld, snabb, omväxlande och helt klart ”New York-ig” till sin stil.
På skivan är det enbart pianoackompanjemang och det känns helt rätt.
Den här skulle jag vilja se översatt och producerad i Sverige.

Slutbetyg: Fyra bra sångare, 21 (till största delen) intressanta sånger och en ny kompositör att upptäcka mer av… What’s not to like?

Favvisar:
Fine, One By One By One, Calm, Rooftop Duet/Falling

Kuriosa:
Den här showen är så gott som helt genomsjungen, den är 75 minuter lång och drygt 70 av dem finns med på cd:n. Föreställningen är skriven av en för mig helt okänd ung kompositör vid namn Adam Gwon och han en riktigt produktiv sådan. Sen Ordinary Days har han skrivit 4 musikaler till, ett par minimusikaler, bidragit med sånger till en webserie och dessutom skrivit sånger både till andra föreställningar och sånger specialskrivna för olika sångare. Han han har fått flera olika musikpris och stipendier och är definitivt ett namn att lägga på minnet.

Jason spelas av Hunter Foster som är bror till Sutton Foster som jag skrev om i gårdagens blogg. Han har, liksom hon, också haft en framgångsrik karriär på Broadway och har bland annat kunnat ses i Urinetown – the musical och som Seymour (blev Tony nominerad) i Broadway premiären av Little Shop Of Horrors (2003). För er som undrar så var Little Shop från början en Off-Broadway föreställning, den spelades där 2209 gånger mellan 1982-87 och det dröjde alltså ända till 2003 innan den fick sin premiär på ”The Great White Way”.

Pressklipp:
Ordinary Days isn’t a musical comedy in the way Bye, Bye, Birdie is a musical comedy, with its larger than life numbers and exaggerated characters. Instead, what makes Ordinary Days funny is the familiarity of the mundane situations the characters experience and that sad, knowing, introspective laugh that comes with Deb singing ”Dear Professor Thompson,” asking her thesis adviser for an extension, or all four singing ”Saturday at the Met.” The four characters, who could easily fall into stereotypes — the anxious student, the gay aspiring art promoter — don’t. They’re relatable.

In its insider New York appeal, the show is a bit like Avenue Q, without the puppets or the raunchy songs or inappropriate dialogue or stomach-cramping belly laughs. But as the woman sitting next to me said as she was getting up to leave, That was wonderful.
– Kathryn McGarr, The Huffington Post

… captures with stinging clarity that uneasy moment in youth when doubts begin to cloud hopes for a future of unlimited possibility.

With its focus on the trembling anxieties of newly minted adults trying to stay afloat, emotionally and economically, in the chilly seas of the big city, Ordinary Days feels a bit like Avenue Q minus the puppets and the snarky attitude. And the characters, while drawn with clarity, are not entirely distinctive. (It’s time to put a moratorium on signaling neurosis by having a character order an elaborately demanding drink at Starbucks, for instance.) But there are nuanced touches too, as when Claire stands before a painting at the Met, transfixed by the idea that X-rays have revealed a different painting hidden underneath the one on view, which will prove to be a metaphor for her own fear of erasing the past.

All four characters’ lives intersect briefly, if momentously, at the end of the show. … But the two couples never interact, a sad-sweet comment on the anonymity of life in the city, where it is possible to change other people’s fates without actually getting to meet them.
– Charles Isherwood, The New York Times

Videosar:
Fine
Rooftop Duet/Falling
Calm
I’ll Be Here

Tack N för tipset!

%d bloggare gillar detta: