Nr 454: Big Fish (2014)

Big Fish (2014)
Broadway, 98 föreställningar
Sverigepremiär på Uppsala Stadsteater 2019
Music & Lyrics: Andrew Lippa
Book: John August baserad på hans manus till filmen med samma namn från 2003, i sin tur baserad på  Daniel Wallaces roman  Big Fish: A Novel of Mythic Proportions från 1998.

Edward Bloom is a traveling salesman who lives life to its fullest… and then some! Edward’s incredible, larger-than-life stories thrill everyone around him – most of all, his devoted wife Sandra. But their son Will, about to have a child of his own, is determined to find the truth behind his father’s epic tales.
The story shifts between two timelines.
In the present-day real world, sixty-year-old Edward Bloom faces his mortality while Will prepares to become a father himself.
In the storybook past, Edward ages from teenager, encountering a Witch, a Giant, a Mermaid, and the love of his life, Sandra.
The stories meet in the present-day as Will discovers the secret his father never revealed.

En musikal som jag inte riktigt blir klok på.
Gillade Broadwayversionen och var förvånad över att den floppade men samtidigt så ogillade jag verkligen den svenska varianten som jag tyckte var ofokuserad, luddig och ganska så ointressant.
På Broadway charmad och i Uppsala lite uttråkad.
Så en musikal som genom olika uppsättningar ger 2 totalt olika intryck.
Och det är ju lite intressant i sig.

Musiken är av typen klassisk Broadwaymusikal men med lite countryinspiration. Några catchiga bitar, inte dålig på nått sätt men inte heller så intressant att den fastnar eller inspirerar till omlyssning.

Press:
Norbert Leo Butz is cutting loose in another one of his don’t-dare-miss-this perfs in ‘Big Fish,’ a show that speaks to anyone pining for a studiously heart-warming musical about the efforts of a dying man to justify a lifetime of lousy parenting to his alienated son.
– Marilyn Stasio, Variety

This final Broadway version of ”Big Fish” has changed considerably, and improved in leaps and bounds, from the version audiences saw in Chicago, especially in the radically different first act.
. . .
With the indefatigable, deeply engaged and seemingly irreplaceable Norbert Leo Butz driving its storytelling and willing the show’s crucial emotional subtext into being by sheer force of talent and will, ”Big Fish” arrives on Broadway as an earnest, family-friendly, heart-warming and mostly successful new American musical-
– Chris Jones, The Chicago Tribune

Here, though, [Director Susan Stroman] seems to be drawing almost randomly from her bottomless bag of tricks. Yes, her use of dancers to embody an enchanted forest and a campfire is delightful. And it’s hard not to chuckle when those two-stepping elephants make a cameo appearance. But if the show is all about the need for personal myths, it has to let its leading mythmaker take charge.
– Ben Brantley, The New York Times

Wholesomeness gets a bad rap on Broadway these days, usually regarded as the kind of unbearably sweet and inoffensive entertainment that sophisticated theatergoers must endure while taking their conservative grandmas out for a night on the town. […] But Big Fish, the new musical that tattoos its heart on its arm, displays no fear in plopping its unabashed wholesomeness right in your lap. Its spirit is steeped in Rodgers and Hammerstein decency that propels an evening that’s adventurous, romantic and, yeah, kinda hip.
– Michael Dale, BroadwayWorld.com

It’s no spoiler to say that imagination wins out, particularly in director-choreographer Susan Stroman’s visually lavish production, which boasts dancing circus elephants, a mermaid who pops up from the orchestra pit, and tree trunks that ingeniously morph into a coven of witches. Don Holder’s lighting, William Ivey Long’s costumes, and Benjamin Pearcy’s projections are often wondrous to behold
. . .
For the most part, though, Big Fish finds theatrically inventive ways to reel audiences into its central love story. In this case, it isn’t boy-meets-girl but father-hooks-son. And Edward Bloom is quite a catch.
– Thom Geler, Entertainment Weekly

Om den svenska versionen skrev pressen:

Ytterst professionellt iscensatt, men sockrat sentimental – ”Big fish” på Uppsala stadsteater öser på med allt. Det uppstår en mättnadskänsla i denna fantasimusikal om konflikten mellan en fabulerande far och en sanningssökande son.
– Karin Helander, Svenska Dagbladet

Om filmen och den ursprungliga boken är en folksaga om en son som på klassiskt vis söker en frånvarande far, är detta en betydligt vardagligare historia. Det är en vinst.
…
Kanske skulle någon invända att huvudtemat – pappan som hittade på sitt liv – går förlorat i den mer realistiska infattning som förkroppsligas av Gustav Levins och Åsa Forsblad Morisses garanterat barntillåtna äktenskapsskildring. Inte mig emot när de sjunger så bra och visar att det går utmärkt att fabulera under ett par nöjsamma timmar.
– Leif Zern, Dagens Nyheter

Videosar:
Trailer för Uppsala Stadsteaterversionen
High Lights Broadway
Time Stops
Daffodils
Be The Hero

Dag 315: The Last Five Years

The Last Five Years (2001), Off-Broadway 2002
Jag har lyssnat på inspelningen av 2013 års Off-Broadway revival.
Musik, sångtexter & libretto: Jason Robert Brown.

Musikalen handlar om det femåriga förhållandet mellan Jamie Wellerstein, en författare som precis fått sitt genombrott, och Cathy Hyatt en kämpande skådespelerska som är långt ifrån sitt.
Det är bara dessa två på scenen.
Cathys version av förhållandet berättas baklänges: när showen börjar får hon ett brev som bekräftar deras skilsmässa och när showen slutar så möter hon Jamie för första gången.
Jamies version berättas kronologiskt från första mötet till skilsmässan.
De två på scenen möts bara en enda gång under hela föreställningen och det är i mitten av showen då de gifter sig.

Det här är egentligen mer av en songcykel än en traditionell musikal och det gör att jag faktiskt föredrar att lyssna på plattan mot att se showen live på scen. Det finns ingen direkt talad dialog så de olika sångerna (alla utom en är solosånger) ger oss bara små glimtar från parets relation. Det blir ganska knepigt och svårt att bli engagerad av dem rent sceniskt eftersom någon riktig dramatik aldrig infinner sig och det mesta bara är återberättande av olika situationer.
Som sångcykel är det däremot en intressant samling sånger. Jason Robert Brown har en förmåga att skriva bra, spännande och mångfacetterad musik. Många av låtarna är små pärlor till berättelser och jag kan förstå att många sångare, mig själv inkluderat, älskar att sjunga det här. Det är svårt, det är knepigt och otroligt roligt och givande. Men ibland kanske roligare för artisten än för åhöraren.
Den här nya versionen av verket kom i våras och den regisserades av kompositören själv. Det är en bra och habil version som säkert kommer att vinna honom nya fans. Själv föredrar jag originalinspelningen som jag tycker har bättre nerv, närvaro och dessutom är bättre sjungen. Den här versionen är snygg men lite kall och oengagerade. Fast arren och det musikaliska ackompanjemanget gillar jag skarpt, det är riktigt läckert.
Som en introduktion till en av mer de mer intressanta av de ”nya” Broadwaykompositörerna – rekommenderar jag denna absolut, men om ni hittar originalversionen med  Sherie Rene Scott och Norbert Leo Butz så välj den för den är betydligt vassare!

Rekommenderade sånger:
I’m Still Hurting, Moving Too Fast, Climbing Uphill, The Schmuel Song, A Summer in Ohio

Kuriosa:
J R B baserade fann inspirationen till sin berättelse i sitt eget misslyckade äktenskap med Theresa O’Neill. Hon gillade dock inte alls vad han skrivit, hon ansåg att berättelsen låg alldeles för nära verkligheten och hotade med att stämma honom om han inte gjorde drastiska ändringar. Han hörsammade henne och det ledde till att bl a att sången I Could Be in Love With Someone Like You byttes ut och ersattes med Shiksa Goddess.

Original Off-Broadwayversionen vann en Drama Desk Award

En filmversion av verket är på g.

Pressklipp om 2013 revival:
I wish I could feel the joy. But The Last Five Years remains to me what it always was: a series of nicely turned contemporary show tunes that add up to something less than a wholly satisfying musical. Now, as when it was new to New York in 2002, this show’s young lovers — an aspiring novelist who rises quickly to fame and an aspiring actress who doesn’t — seem generic types rather than individuals, and their relationship unfolds to a score that ranges across musical genres without evincing much distinctive personality of its own.
…
Because they are rarely fully interacting onstage, the musical takes on a he-said, she-said quality that can be frustrating. As the characters sing one solo after another about their ambitions — thwarted or fulfilled — and the pleasures and regrets that come with love, the audience is put in the position of a shrink listening to two people who for whatever reason refuse couples therapy.
– Charles Isherwood, The New York Times

The Last Five Years isn’t perfect. We never see the couple together, so there’s no chemistry and no real sense of loss. The sketchy details we do get are that Jamie’s Jewish and Cathy’s not. His career is rising, hers is flatlining. As such, the plot comes with traces of Merrily We Roll Along, which told its story in reverse, and A Star Is Born.
But during its 90 minutes, The Last Five Years burrows into your skin by virtue of its very theatricality.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Videosar:
Still Hurting
Moving Too Fast
High lights från revivaln
Shiksa Goddess
Summer In Ohio