Tag Archives: Norman Nadel

Nr 451: No Strings (1962)

14 Sep


No Strings (1962)
1962: Broadway, 580 föreställningar
1963: West End
2003: New York City Center Encores!

Music & Lyrics: Richard Rodgers
Book: Samuel A Taylor

A successful high-fashion model meets and falls in love with a writer in Paris.
While this Pulitzer prizewinner has been trying to recover from a prolonged case of writer’s block, he’s assumed the dubious role of charming intellectual-in-residence at some of the Continent’s more luxurious watering holes.
As the model’s work takes them on a whirlwind tour of the most exclusive European playgrounds, their romance develops into the first deeply-felt, honest relationship either has ever known.
The model, however, ruefully comes to realize that the life-style demanded by her career is stifling the writer, and if he’s ever to fulfill the promise of his earlier work, he must take responsibility for himself, go home, and write.
Reluctantly, but with no strings, they part, each having discovered anew their capacity to love.

Det här var Richard Rodgers första musikal efter att Oscar Hammerstein 2nd dött. Han var mycket nervös inför premiären inte bara för att han stod som upphovsman till både musik och sångtexter utan också för att han fått för sig att han kanske hade tappat sin förmåga att skriva starka melodier.
En del kritiker ansåg att musiken inte hörde till det bästa han skrivit och att flera av sångtexterna bara var sådär. Men jag tror de var färgade av hans arbete med just Hammerstein och redan hade bestämt sig för att det här bara skulle vara sisådär.
Men för en sån som jag,
 som hittade den här plattan i en second hand butik och inte ens tänkte på vem som hade skrivit musiken blev det å andra sidan en underbar överraskning. För se jag, jag älskade musiken från första stund. Hur kan man inte fastna för sånger som inledningsnumret The Sweetest Sounds, Loads of Love, Be My Host eller How Sad.
Visst är inte alla texter top notch men de duger fint i sammanhanget och vissa är faktiskt riktigt bra. Och Rodgers visar upp en humor och fräckhet i dem som åtminstone jag inte hade förväntat mig att han hade.
Musiken är en återgång för Rodgers till hans mer jazziga sida. Den stil han hade tillsammans med Lorentz Hart innan den mer lyriska Rodgers började blomma tillsammans med Hammerstein. Och jag gillar den jazzigare Rodgers. Mycket!
Manuset sägs vara nått helt otroligt dåligt men musiken är fantastisk, så räkna inte med att showen kommer sättas upp i framtiden.
Men plocka ner plattan från Spotify och njut!

Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa score (musik & sångtexter), kvinnliga huvudroll och koreografi.

Showens titel är en slags ordvits som dels syftar på att förhållandet som huvudpersonerna inleder är helt kravfritt och utan förpliktelser (no strings attached) och på det faktum att inga stråkinstrument förekommer i orkestern.

Orkestern satt inte i orkesterdiket på teatern utan var placerad på scenen. Vid flera tillfällen så kunde även musiker gå runt på scenen och liksom flätas ihop med rollfigurerna och handlingen. De kunde dyka upp på olika platser och i olika konstellationer allt efter behov och/eller den stämning de skulle skapa.
Detta var nått helt nytt på Broadway och ska ha skapat en helt magisk känsla.

Det här är den enda Broadway show där Richard Rodgers är ensam upphovsman till  både musik och sångtexter.

Medborgarrättsrörelsen hade börjat få ordentlig fart i USA när denna musikal hade sin premiär och man kan tycka att det var vågat att skildra ett förhållande mellan en färgad kvinna och en vit man på Broadway. Men ingenstans i manuset så tar man upp detta faktum, eller de eventuella problem som ett sånt förhållande kunde leda till på den tiden. Faktum är att det finns inget som säger att hon skulle vara just en afro-amerikansk kvinna. Alla roller skulle kunna spelas av folk från vilken etnicitet som helst utan att det skulle påverka handlingen det minsta.
Det var dock för tiden väldigt progressivt att rollsätta den kvinnliga huvudrollen med en färgad kvinna. Det var tydligen Rodgers som kom på idén med att ge rollen till Diahann Carroll efter att ha sett henne på The Tonight Show.

”He felt that the casting spoke for itself and any specific references to race in the play were unnecessary. Rodgers said: ‘Rather than shrinking from the issue of race, such an approach would demonstrate our respect for the audience’s ability to accept our theme free from rhetoric or sermons.’, skriver Geoffrey Block i sin biografi över Rodgers.

På 60-talet var det vanligt att olika orkestrar gjorde coverplattor på Broadwayshowers musik och på nätet hittade jag en sån version som hette No Strings (with strings!) med Ralph Burns & His Orchestra.

Om original uppsättningen 1962:
Rodgers just can’t think of any wrong notes, so his melodies are beguiling – and the lyrics ha has written for them are pleasant and graceful. Joe Layton has directed No Strings as if his life depended upon it, and has staged some odd and twitchy dances for the mannequins and their boy friends. I do wish somebody had thought of some jokes.
– John Chapman, Daily News

The nicest thing to be said about No Strings is Diahann Carroll. … Otherwise, the new musical is a show in which the actors never have to go anywhere. Everything comes to them. Everything exept an idea.
– Walter Kerr, Herald Tribune

By this time, the good people who are responsible for No Strings must be starting to suspect that a book, not a dog, is man’s best friend. No Strings  has a book – by the distinguished playwright, Samuel Taylor. It is not, however, a good book. The persistence of its inadequacy undermines what otherwise might have been an impressively original and occasionally striking musical play.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun


Om Encores! konsertversion 2003:
No Strings” is one of those productions that make you want to rush out and buy a cast recording. It also makes you wonder, for a second anyway, why ”No Strings” isn’t revived with regularity. Then you sober up between songs, when Samuel Taylor’s book reminds you that few things date more quickly than yesterday’s standards of sophistication.
This is the kind of show in which its drop-dead beautiful heroine is mentored by a French connoisseur of women who demands no sexual favors in return. And in which the heroine says sincerely, ”I still have so much to learn about wine and art.”

The revelation of ”No Strings” is that one of songwriting’s greatest collaborators had it in him to fly high on his own.
– Ben Brantley, The New York Times

Entertaining as this lively go at No Strings is, it’s got one drawback as wide as Paris’s Place de Mars, near which a lot of the action takes place. This terminal flaw, which will keep the snazzy production from moving anywhere else anytime soon, is Samuel Taylor’s libretto. An urbane fellow whose biggest prior B’way credit was the lightweight but charming Sabrina Fair, Taylor here introduces writer’s-blocked David Jordan  to Barbara Woodruff , Paris’s top model. Although neither of them has much appeal for an audience — he’s a wastrel, while she’s spoiled by life and has a wealthy French mentor — they seem to see something in each other.
If anything can be said in Taylor’s favor other than his having provided Rodgers with opportunities for running up such a beguiling score, it’s that he distracts attention from his tepid lovers with a number of diverting secondary figures, many of whom could be termed Ameri-trash. 

 If the show as a whole has less than everything, it still has enough to keep the madding musical comedy crowd happy, with no strings attached.
– David Finkle, TheaterMania.com

The Sweetest Sounds
Salute to the 1962 Broadway season (en medley där sånger ur No Strings ingår)

Nr 442: Mame (1966)

13 Jul


1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.


Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole



Nr 429: Stop the World – I Want To Get Off

27 Jan

Stop The World – I Want To Get Off (1961)
West End 1961, 485 föreställningar
Broadway 1962, 555 föreställningar
Stockholm, Scalateatern, 1963
Filmversion 1966

Broadway revival, 1978, 30 föreställningar
West End revival, 1989, 52 föreställningar

Music, Lyrics & Book:  Leslie Bricusse and Anthony Newley.

Set against the backdrop of a circus, the show focuses on Littlechap, from the moment of his birth to his death. Each time something unsatisfactory happens, he calls out ‘Stop the world!’ and addresses the audience.
After being born, going through school, and finding work as a tea-boy, his first major step towards improving his lot is to marry Evie, his boss’s daughter, after getting her pregnant out of wedlock.
Saddled with the responsibilities of a family, he is given a job in his father-in-law’s factory. He has two daughters, Susan and Jane, but truly longs for a son.
He allows his growing dissatisfaction with his existence to lead him into the arms of various women in his business travels—Russian official Anya, German domestic Ilse, and American cabaret singer Ginnie—as he searches for something better than he has.
He becomes rich and successful, and is elected to public office. Only in his old age does he realize that what he always had—the love of his wife— was more than enough to sustain him. Evie dies, however, and writing his memoirs, Littlechap comes to terms with his own selfishness.
At the moment of his death, however, he watches his second daughter give birth to a son. When the boy nearly dies, Littlechap intervenes, and allows Death to take him instead. He then mimes his own birth, beginning the cycle once again.

En musikal som verkligen är ett barn av sin tid.
Jag tycker verket har åldrats nått enormt och den känns väldigt kvasiintelektuell och dammig. Bitvis är den seg som sirap.
Huvudpersonen är otroligt osympatisk, självupptagen och dessutom extremt självömkande, en riktig mansgris skulle man nog kunna säga. Kvinnorna i hans liv framställs som små Barbiedockor som bara ska stå till hans förfogande. I denna show så är det mannen som får saker gjorda, kvinnan är bara till för att behaga honom.
Allt framförs i en slags cirkusmiljö och de medverkande använder sig av en blandning av  pantomin, burlesque- och music halltraditioner i sitt agerande. Jag tycker det är fruktansvärt hemskt. Jag är ingen fan till denna musikal men jag vet också flera som gillar den så… Smaken är, som man brukar säga, som baken…

Men musiken är bra. Väldigt bra bitvis. Här finns många klassiska sånger som I Wanna Be Rich, Gonna Build a Mountain, Once in a Life Time och What Kind Of Fool Am I.
En musikal som är värd att lyssnas på i alla fall.

Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kvinnliga biroll till Anna Quayle  som spelade Littlechaps fru och alla hans olika älskarinnor.

Anthoney Newley var inte bara med och skrev både musik och libretto, han regisserade även showen och spelade dessutom huvudrollen.

Tack vare att showen var så otroligt billig att sätta upp på Broadway – $75 000 kostade den, att jämföras med den tidens standardkostnad på ca $300 000 för en musikal – och att den dessutom var billig i drift så är STW-IWTGO den tredje mest inkomstbringande musikal som producenten David Merrick producerat. Den slås bara av Hello, Dolly! (1964) och 42nd Street (1980) som båda var större succéer och hade betydligt längre spelperioder.

Föreställningen har filmats 3 gånger;  en filmversion 1966,
en tv-version av Broadwayrevivaln 1978 med Sammy Davies, Jr som Littlechap,
och en nyinspelning av showen 1996 som var en helt trogen originaluppsättningen.

I Londonensemblen debuterade Marti Webb som så småningom skulle ta över efter Elaine Paige som Evita i musikalen med samma namn. Andrew Lloyd Webber blev så förtjust i henne att han specialskrev en sångcykel till henne: Tell Me On A Sunday som först var en skiva som sen blev en tv-föreställning och till sist kom att spelas som ena halvan av föreställningen Song & Dance (se inlägg Nr 394 på denna blogg) på både West End och Broadway.

Hur ska man då tolka showen? Så här säger Mr Newley: “The show has no plot. It’s a charade. Don’t look for hidden significance. It’s about a band of wandering circus people, perhaps, but we never say so. It takes place in what appears to be a circus tent, but, again, we don’t say so. Our central character lives on the stage from his birth to his death. It’s the seven ages of man roughly and sketchily put inside a tent. It’s a mere sketch.”

Var kom titeln till föreställningen ifrån? Återigen får Mr Newley förklara: “We had a list of fifty titles. We didn’t know what to call it. We thought it might be ‘Ynohtna Yelwen,’ which is Anthony Newley spelled backward, but decided against it. I was on a bus once, and somebody would say, ‘Would you stop the bus, please? I want to get off.’ That was the germ of the idea.”

På svenska fick musikalen titeln Stoppa världen – jag vill stiga av.  Den spelades på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Malmsjös insats som ”Lilleman” blev hans stora publika genombrott och alla har väl nån gång hört herr Malmsjös så karakteristiska röst framföra Bygga upp ett stort berg. Och har ni inte det så lyssna på och se honom framföra den på ett klipp bland videosarna.

… seldom has so much anticipation been built up over so little a show as STW-IWTGO. From what I’d read and been told, this English revue was going to be the last word in style and wit. What I saw was a overly precious little affair with a couple of good songs and a couple of good sketches, a few timid jokes, and an overdose of pantomime in imitation of Marcel Marceau.

Occasionally, for no particular reason, he cries ”Stop the world” – and then he walks around a bit mewling like a famished kitten.

– John Chapman, Daily News

STW-IWTGO is the kind of show you are likely to love to loathe. Frankly, we can take it or leave it, mostly leave it. It would be fascinating to watch the faces of tired business men when they take it.
– Robert Coleman, Mirror

Anthony Newley opened a new window for the musical theatre last night, providing the wholesome vigor it’s been needing. Like clean air in a painty room, STW-IWTGO also takes some getting used to – not just because it’s foreign (English) but because it is so unexpectedly fresh.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Starting as a brave attempt to be fantasy with satirical overtones, STW-IWTGO ends by being commonplace and repetitous.

What begins as gallantly and brightly as a shiny new balloon that promises to stay airborne all evening turns droopy and finishes by collapsing. 

But its freshness is no more than skin-deep, and its satire, apart from several spirited thrusts at the Russians and Germans, is not even that deep.
– Howard Taubman, The New York Times

Millicent Martin framför Typically English fr filmen
Bygga upp ett stort berg med Jan Malmsjö
What Kind Of Fool Am I med Anthony Newley
Anthony Newley: Once In A Lifetime m m
Sammy Davies Jr Stop The World Medley

Nr 422: On A Clear Day You Can See Forever

11 Jan

On A Clear Day You Can See Forever (1965)
Broadway 1965, 280 föreställningar

Filmversion 1970
Broadway revival 2011, 57 föreställningar

Music: Burton Lane
Book & Lyrics: Alan Jay Lerner, löst baserad på pjäsen Berkeley Square (1929) av John L. Balderston som i sin tur var baserad på Henry James sista, ofärdiga, roman The Sense of the Past, publicerad 1917 året efter hans död.
Book, 2011 revival: Peter Parnell

During a lecture, psychiatrist Mark Bruckner discovers a most suitable subject in student Daisy Gamble. Daisy repeatedly lapses into hypnotic states as Dr. Bruckner explains hypnosis in his class. After class, she reveals to the doctor her many extrasensory powers, including her ability to make flowers grow.
Daisy is quite concerned about her eccentricities.
The doctor agrees to treat her if she will let him try to discover, while she is under hypnosis, how she developed her powers. He is astonished to find that while she is hypnotized she starts talking about a prior life in 18th-century London where her name is Melinda Wells.
At their next psychiatric session, Mark puts Daisy into a trance and summons Melinda from her subconscious. Mark’s attachment to Melinda is growing as we are transported to a colorful, 18th-century London club, and he is soon convinced that Daisy’s story is not a mere yarn.
Mark reports on the case to his fellow psychiatrists, who ridicule his findings.

Greek shipping magnate Themistocles Kriakos learns of Mark’s belief in reincarnation and offers to finance a study of the events of Melinda’s life in exchange for Mark’s help in discovering who he will be in his next life, which will allow him to leave his fortune to his future self.
In Mark’s office, Daisy comes across a tape recording of one of her sessions and realises that Mark is really in love with Melinda and is merely using Daisy to summon her. In her angry confrontation with the psychiatrist about the matter, she tells him that she is ”through being a go-between for you and your dream girl. You’re not going to go on using my head for a motel.”
Daisy goes to the airport, ready to return home. Her ESP powers warn her that the plane on which she plans to travel will crash. She realizes at last how special she really is.
She and Mark unite to explore their extraordinary future.

In Michael Mayer’s 2011 reimagining, a young smoker named David visits psychiatrist Dr. Bruckner to break his habit. The doctor finds himself drawn to David’s past-life identity, a 1940s jazz singer named Melinda who emerges during their hypnosis sessions, while David begins falling for the psychiatrist.

En av de där musikalerna som man, när man bara har hört musiken från castinspelningen, tror måste ha varit en hit men som det visar sig var en flopp.
On A Clear Day spelades 280 gånger i originaluppsättningen och det kanske tycks som ganska ok men här pratar vi om en musikal med manus och sångtexter av Alan Jay Lerner, mannen bakom My Fair Lady, Gigi, Camelot m fl så ni förstår säkert att förväntningarna var skyhöga.
Och de infriades inte.

1970 gjorde man, av nån för mig obegriplig anledning, film av denna semi-flopp. Kanske var det Barbra Streisand som såg den som en bra uppföljare till Hello, Dolly! som hon gjort året innan. Jag vet inte, men jag tycker att filmen är dötrist. Seg som bara den.
La Streisand sjunger gudomligt men drar, sin vana trogen, ner tempot på nästan alla låtar.
Yves Montand som den franske psykiatrikern känns mest obekväm.
Man strök flera av scenversionens sånger (speciellt up tempo och ensemblenummer) och skrev 2 nya.
Det är bara Barbra och Yves som sjunger i filmen.

Revivaln som kom till Broadway 2011 hade mer eller mindre strukit hela det gamla manuset och bara behållit namnen och själva tematiken.
Nu utspelade sig allt 1973 med en extremt ”psykedelisk” scenografi och skådespelare i fula tidstypiska utsvängda jeans och storblommiga tajta skjortor gjorda av polyester.
”Daisy” är förvandlad till en fjollig, blomsterförsäljare vid namn David.
Hans tidigare liv utspelar sig nu 1943. Man har också valt att låta en kvinna spela rollen som Davids reinkarnation, jazzsångerskan Melinda.
Eftersom man valt att låta Davids ”tidigare liv” utspela sig under 2:a världskriget så har man bytt ut en mängd av originalets sånger och ersatt dem med Lerner/Lane sånger ur filmen Royal Wedding (1951).
Det är inte mycket som fungerar i denna version.

Originalmanuset var en total obegriplig och oengagerande röra och alla försök att få den att fungera – via filmversion och revival – har misslyckats. Detta är en omöjlig musikal med fantastisk musik.
Så hoppa filmversionen och dess soundtrack och ladda ner Broadwaycastinspelningen via Spotify och njut av en riktigt härlig gammaldags musikal med starka melodier och bra sångtexter.


Originaluppsättningen vann en Theatre World Award för bästa manliga huvudroll för John Cullum.

Jack Nicholson spelade Daisys halvbror i filmversionen men hans enda sång och de flesta av hans scener klipptes bort.

Legendariska fotografen och klädskaparen Cecil Beaton (1904 – 1980) gjorde kläderna till filmen.

Från början (1963) skulle musikalen ha hetat I Picked a Daisy och haft musik av Richard Rodgers. Men Lerner tog så lång tid på sig att skriva manuset och ”missade” så många produktionsmöten att Rodgers till sist fick nog och hoppade av.
Det blev Lerners partner från filmen Royal Wedding, Burton Lane, som tog över komponerandet. Inte för att det fick Lerner att skriva snabbare men Lane hade mer tålamod.

Om originaluppsättningen 1965:

It would be pleasant to say that the result is a charming fantasy, but it seemed to me it is instead a melodious muddle.

There is even a sense that something better, at least less confusing, should come out of the story.
– John McClain, Journal-American


The first hit of the season, even if the second act does, for a time, let story and mood slip through its fingers. Generally, on its own highly individual terms, it is a happy wonder and a bewitching, beguiling musical play.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun


Although there are several outstandingly genial elements, they do not suffice to turn the new musical into the soaring, satisfying unity it ought to be. 

The book loses itself in a fog of metaphysics that dares not stray too far from the romantic demands of musicals. What Lerner should have worried about was not another life but a better idea. In any event, it’s doubtful that he could have found a more tuneful composer or a more ingratiating leading lady.
– Howard Taubman, Times

Om Broadwayreviveln 2011:

Toward the long-awaited end of the new semirevival of “On a Clear Day You Can See Forever” an eminent psychiatrist proposes that what we have been watching was perhaps only “my own psychoneurotic fantasy”.
Now, I don’t have a medical degree, but might I propose an alternate diagnosis? It seems to me, Doc, that you and your show have been suffering instead from a case of clinical depression that you’ve never been able to get over, no matter how hard you’ve tried. And, believe me, I know how you’ve tried. I have felt the pain of your efforts.
Where the heck is Zoloft (and Prozac and Abilify) when you need the little suckers? This wholesale reconception of a fluffy, muddled 1965 musical about reincarnation appears to have given everyone who appears in it — including its charismatic star, Harry Connick Jr. — a moaning case of the deep-dyed blues. Though done up to resemble a psychedelic fun house (the sanitized, perky kind that brings to mind middle-of-the-road rock album covers from the late 1960s and early ’70s), this “Clear Day” still has the approximate fun quotient of a day in an M.R.I. machine.
– Ben Brantley, The New York Times

It was broke, but they sure ain’t fixed it. In fact, On a Clear Day You Can See Forever‘s bumbling show doctors should be sued for malpractice and felonious misuse of star talent. Manslaughter, too: The patient died on the slab.

– David Cote, Time Out

This new ”Day” has flaws and foibles of its own, but it’s far more elegant than the original show and a valid (if more than slightly cockeyed) entertainment on its own weird merits.

Clear Day
is a mutant, but it’s a beautiful mutant, and the kind of mistake I’d like to see made again and again.

– Scott Brown, Vulture

What Did I Have That I Don’t Have m Eydie Gorme
High Light från 1965 års original
High Lights från Reviveln 2011
Hurry It’s Lovely Up Here m Kristin Chenoweth
Go to Sleep m Barbra Streisand
Trailer till filmversionen

Nr 372: Pousse-Café

14 Okt

Pousse-Café (1966), 3 föreställningar
Musik: Duke Ellington
Sångtexter: Marshall Barer & Fred Tobias
Libretto: Jerome Weidman, baserad på den tyska filmen Der Blaue Engel (Blå Ängeln) (1930) i sin tur baserad på romanen Professor Unrat oder Das Ende eines Tyrannen (1905) av Heinrich Mann (1871 – 1950).

Professor George Ritter förälskar sig i nattklubbssångerskan Solange. De inleder ett förhållande, men när det avslöjas får professorn sparken. De två gifter sig men i avsaknad av arbete sjunker professorn så lågt att han får uppträda som clown på nattklubben.

Det är en väldigt cool platta det här. Musiken är skönt sval och avspänd. En perfekt jazzplatta att låta vara på i bakgrunden. En riktig stämningsgivare.
Man får en känsla av att vara i en rökig, liten källarlokal nånstans i Greenwich Village i början på sextiotalet. Det är sent på natten, publiken är lite på lyset men vid det här laget trötta och sega, det pratas relativt tyst och på scen spelar bandet sitt sista set. De har också fått i sig en wiskey eller två och stämningen är minst sagt mellow, utom då de plötsligt spelar en up tempo låt. Men mest är det tillbakalutat avspänt. Me like a lot.
Men är den representativ för Broadwayföreställningen? Troligtvis inte och om en teaterkväll skulle innehållen den här mängden av stillsamma ballader så finns risken att publiken skulle somnat. Vilket de kanske gjorde med tanke på att föreställningen lades ned efter bara 3 föreställningar.
Men jag är glad att man spelat in Ellingtons sköna låtar oavsett om dessa versioner har nån likhet med vad som spelades på teaterscenen eller inte. För här finns många låtar att glädja sig åt exempelvis: Let’s, The Spider and the Fly, The Swivel och Fleugel Street Rag.
Och jag saknar inte alls en stor orkester eller ensemble. Här har vi en liten jazzcombo och 2 solister och det räcker gott så. Kanske är det här till och med att föredra framför originalet med tanke vilken sågning även musiken fick av kritikerna.
Inte för alla smaker kanske men jag gillar det och kommer att njuta av denna platta många gånger till.

Pousse-Café är en musikalversion av den klassiska tyska 30-talsfilmen  Blå ängeln som gjorde en internationell storstjärna av Marlene Dietrich.

Producenten Leland Hayward, som just haft stor framgång med The Sound of Music, (se Dag 300), frågade Marlene om hon kunde vara intresserad av att åter spela rollen som Lola-Lola men nu i en scenversion. Hon tackade nej till erbjudandet.
Den rike producenten Marquis Guy de la Passardiere blev intresserad av projektet. Hans fru hette Lilo, och var en fransk kabaréstjärna som hade gjort sin Broadwaydebut 1953 i Can-Can, och Guy var säker på att hon kunde fylla Marlenes skor. Men Lilo hade en kraftig fransk brytning så för att det hela skulle fungera så flyttade man handlingen från en tysk småstad till New Orleans.
Man valde också att i programmet ”glömma” att nämna filmen musikalen var baserad på eftersom man var rädd att det skulle resultera i ofördelaktiga jämförelser.
Föreställningen spelade 5 previews och 3 föreställningar (2 kvälls och 1 matiné).
Showen förlorade $450 000.
Lilo skulle aldrig mer stå på en Broadwayscen.

Av nån anledning så ändrade man namnet på nattklubbssångerskan Lola-Lola till Solange i scenversionen.

1992 blev Dietrich tillfrågad om hon ville träffa popstjärnan Madonna inför en tänkt nyinspelning av Blå ängeln. Madonna var en av kandidaterna för rollen som Lola Lola. Marlene tackade nej till erbjudandet och sa: ”I played vulgar; She is vulgar.
Dietrich ville se Tina Turner i rollen.

Der Blaue Engel blev musikal i Tyskland 1992. Ute Lemper spelade Lola Lola.

Från början skulle showen hetat Suger City men man bytte till Pousse-Café.

Detta är en Pusse-Café: A layered (or ”stacked”) drink, sometimes called a pousse-café, is a kind of cocktail in which the slightly different densities of various liqueurs are used to create an array of colored layers, typically three to seven. The specific gravity of the liquid ingredients increases from top to bottom. Liqueurs with the most dissolved sugar and the least alcohol are densest and are put at the bottom. These include fruit juices and cream liqueurs. Those with the least water and the most alcohol, such as rum with 75% alcohol by volume, are floated on top.
These drinks are made primarily for visual enjoyment rather than taste. They are sipped, sometimes through a silver straw, one liqueur at a time. The drink must be made and handled carefully to avoid mixing; however, some layered drinks, such as shooters, are generally drunk quickly.

What’s new, Pousse-Café?
Answer: Nothing good. The musical of that name, which opened last night, is dismal.

The Blue Angel would probably make a good musical. But the present attempt is so close to total disaster that we may as well give it the benefit of the doubt: call it total.
Stanley Kauffmann, Times

Actually, the people who have put Pousse-Café together haven’t put Pousse-Café together. They have left it splattered and sprawling over most of two continents, and it may take years to tidy up the debris.

All of the bits and pieces that go to make a musical are here not on speaking terms.

The show is really over once the prim professor has spent a night in the forbidden hay. No, I am wrong about that. As things stand, the show was really over on the day they released the film.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A drawn-out torture of embarrassment.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Marlene Dietrich som Lola-Lola

Ett exempel på en pousse-café

Dag 335: Bravo Giovanni

18 Nov

Bravo Giovanni (1962)
, 76 föreställningar
Musik: Milton Shafer
Sångtexter: Ronny Graham
Libretto: A. J. Russel, baserad på romanen The Crime of Giovanni Venturi (1959) av Howard Shaw.

Giovanni Venturi äger en liten trattoria i Rom. När en pastarestaurang tillhörande en snabbmatskedja öppnar intill så hotas han av konkurs.
En god vän föreslår då att de ska gräva en gång i källaren mellan Giovannis restaurang och den konkurrerande krogen. De ska sen stjäla mat från det nya stället och sälja den på Giovannis krog till reducerade priser för att på så sätt kunna bli konkurrenskraftiga.
De gör detta och det blir en framgång för dem.

En musikal med en operasångare i huvudrollen? I det här fallet Cesare Siepi en bas-baryton från ”The Met”. Det är nått som kan få mig att avstå från att lyssna på en platta. Ofta så blir det helt fel när en klassisk sångare ska försöka sig på att sjunga musikal.
Men den här gången sattes mina fördomar på skam för Cesare är alldeles ypperlig. Han sjunger musikal som bara färgas precis lagom mycket av hans klassiska skolning och han låter mer som en oerhört polerad crooner än en operasångare och hans röst är otroligt njutbar att lyssna på.

Överlag så var den här CD:n en trevlig överraskning. Ingen stor musikal kanske, inga oupptäckta blivande hits men en otroligt njutbar liten platta. Den växer för varje genomlyssning och den har definitivt potential att hamna på min favvislista.

Återigen så har jag fått bevis för att mina förutfattade och fördomsfulla åsikter om vissa skivor som jag inte lyssnat på är helt ogrundade och har hindrat mig från att upptäcka en massa skön musik.
Jäkla tur att jag startade denna blogg, tänk vad jag hade missat annars!

Signora Pandolfi / The Kangaroo, I’m All I’ve Got, Rome, Steady Steady, We Won’t Discuss It

I sången I’m All I’ve Got hör man tydligt inledningstakterna från James Bond temat… Den första Bondrullen kom samma år som denna musikal, undrar vem som snodde/inspirerades av vem…

Mr. Siepi comes equipped with a great big booming voice which, by the way, surely does not have to be amplified. The plot, however, does. The new entertainment at the Broadhurst, which would be wistful if it were not so witless, hangs itself – in several senses of the word – on one of those story-lines that not even the actors could possibly believe in…
Walter Kerr, Herald Tribune

Declare a Roman holiday. Bravo Giovanni is magnifico! This exuberant new musical swept over Broadway Saturday night like Vesuvian lava over Pompeii, but with happier consequences for all concerned.
Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Bravo Giovanni – Cesare Siepi

I’m All I’ve Got
Steady, Steady

Dag 323: The Apple Tree

6 Nov

The Apple Tree (1966)
, 463 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Jerry Bock, Sheldon Harnick & Jerome Coopersmith, baserad på The Diary of Adam and Eve av Mark Twain, The Lady or the Tiger? av Frank R. Stockton och Passionella av Jules Feiffer

Det här är inte en 1 musikal utan 3 små enaktsmusikaler som samlats ihop till en helkväll.

1. The Diary of Adam and Eve som handlar om Adam och Eva, om hur de möts i Edens lustgård, hur de till en början ogillar varandra men så småningom blir attraherade av varann, hur Eva lockas av ormen till att äta äpplet från Kunskapens Träd, hur de kastas ut ur Eden, födseln av Kain och Abel, om hur Kain dödar sin bror och berättelsen avslutas med att Eva dör.

2. The Lady or the Tiger? I ett gammalt barabariskt kungadöme har man ett sätt att avgöra om en fånge är skyldig eller oskyldig. I en stor arena finns två dörrar, bakom den ena finns en vacker kvinna och bakom den andra en hungrig tiger. Beroende vilken dörr han väljer så anses han skyldig (och blir dödad av tigern) eller oskyldig (och bortgift med kvinnan).
Kungen avslöjar en dag att hans dotter har ett förhållande med en kapten i hans armé. Kaptenen blir dömd till att genomgå dörrprovet. Prinsessan som är beredd att göra allt för att rädda sin älskare lyckas övertyga tigerskötaren till att avslöja bakom vilken dörr tigern är gömd. Men hon inser plötsligt att om kaptenen öppnar den ”säkra” dörren så kommer han att giftas bort med en annan kvinna.
Innan kaptenen leds ut till arenan så frågar han sin prinsessa vilken dörr som han ska öppna. Hon pekar på en av dem. Men pekar hon på den som kommer att leda till döden eller på den som kommer leda till att hon förlorar sin älskade till en annan? Det avslöjas aldrig utan det är upp till publiken att fundera ut.

3. Passionella handlar om Ella som är en skorstensfejare. Hon drömmer om att bli rik och berömd. En dag dyker hennes vänliga gudmoder upp och säger att hon ska uppfylla Ellas önskan och vips så är hon gudomligt vacker. Hennes vackra alter ego heter Passionella men denna varelse kan bara existera mellan kl 19 och 4 varje natt.
Passionella blir direkt upptäckt av en producent och hon blir världsberömd över en natt.
Alla män åtrår henne och alla kvinnor vill va henne men hon är ändå inte lycklig för hon saknar äkta kärlek.
Då träffar hon på Flip en framgångsrik sångare och hippie och blir ögonblickligen förälskad i honom men han ratar henne för att hon inte är ”äkta”.
Hon bestämmer sig då för att spela en skorstensfejare i sin nästa film det leder till att hon får en Oscar som bästa skådespelerska. Det är Flip som ska lämna över priset till henne och när han gör det så inser han att han älskar henne och friar på studs. Detta leder till att paret börjar älska framför kamerorna och glömmer bort tiden.
Plötsligt är klockan över 4 på morgonen och Passionella är åter bara Ella, men det visar sig då att även Flip har förvandlats och att han egentligen heter George.
Nu när de sett varandras äkta jag så blir de förälskade på riktigt och lever lyckliga i alla sina dagar.

En ganska kul men otroligt ojämn samling musikaler. Det finns ett par nummer i varje del som jag gillar men också en massa som känns som utfyllnad.
Del 1 och del 3 är de bästa enligt mitt tycke. I Edenberättelsen finns både ett par riktigt bra komiska nummer och ett par snygga ballader och i den sista delen finns de mest Broadwayaktiga shownumren. Mellanmusikalen lämnar mig ganska så oberörd.

Rekommenderade sånger:
The Apple Tree (Forbidden Fruit), It’s A Fish, Oh To Be A Movie Star, Gorgeous, Wealth, You Are Not Real

Originalet vann en Tony Award till Barbara Harris för bästa kvinnliga huvudroll.

Alan Alda, mest känd kanske som ”Hawkeye” i tv-serien M*A*S*H spelade den manliga huvudrollen

Showen fick en revival 2006, den spelades 99 gånger. Librettot ansågs ha åldrats mycket och kändes oerhört dammigt och att musiken var intressant men oinspirerad. Den enda som fick lovord var Kristin Chenoweth som spelade den kvinnliga huvudrollen i alla tre minimusikaler.

En version av berättelsen om Passionella fanns också med i revyn The World Of Jules Feiffer en föreställning som The Apple Trees regissör regisserade 1962 som sommarteater. Den versionens sånger var skrivna av Stephen Sondheim.

The music, the story, the dance, the movement, the shape and the basis and manner of The Apple Tree hang, like so many apples, never forming a tree and, even separately never amount to much.
– Martin Gottfried, Woman’s Wear Daily

Let’s face it: three musicals – and such musicals – for the price of one is the greatest innovation in the musical theatre since plot, not to mention one of the best bargains.
– Norman Nadel, World Journal Tribune

The most gratifying revelation made by The Apple Tree is that Eve, the mother of us all, was Barbara Harris. It is also a little chastening, because with such a head start the human race should have done better with itself.
– Richard Watts, JR., Post

The Tony Awards – 1967
Here In Eden – Kristin Chenoweth
High Lights från revivaln
Kristin Chenoweth – What Makes Me Love Him
Kristin Chenoweth sjunger Gorgeous

Dag 303: A Funny Thing Happened on the Way to the Forum

4 Okt

A Funny Thing Happened on the Way to the Forum (1962)
, 964 föreställningar
Jag har lyssnat på den engelska original castinspelningen från 1963
Musik & sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Burt Shevelove & Larry Gelbart, inspirerad av den romerska pjäsförfattaren Plautus (251 – 183 f kr) farser, speciellt pjäserna Pseudolus, Miles Gloriosus och Mostellaria.

Föreställningen handlar om slaven Pseudolus och hans försök att vinna sin frihet genom att hjälpa sin herre, den unge Hero, att uppvakta den unga flickan som bor i grannhuset. Philia, som hon heter, är en kurtisan vars enda talang är att vara vacker. Tyvärr för Hero och Pseudolus så har hon redan blivit lovad till den stora krigaren Milos Gloriosus som är på väg för att hämta henne.
Det här är bara den enkla ramberättelsen för nått som snabbt förvandlas till en hysteriskt rolig fars med personförväxlingar, spring i dörrar, ”dåliga” vitsar, blinkningar till publiken och en intrig som bara blir mer och mer tilltrasslad.

Det här är utan tvekan en av mina favoritmusikaler. Galet rolig.
Sondheims musik är sprudlande, vacker och varierad och hans texter inget annat än rent geniala.
Den engelska inspelningen är kul som komplement till det amerikanska originalet. Sånginsatserna är generellt lite svagare och osäkrare men å andra sidan ger det typiska korthuggna och lite torra engelska uttalet en ny dimension till texterna.
Frankie Howerd sjunger sämre än Zero Mostel (original Pseudolus) men har en charm och en tajming som är hans egen och är ganska så rolig.
Så även om Broadwayoriginalet är en bättre castskiva så är den här definitivt värd en genomlyssning eller tre.
Musikalen i sig hör till kategorin: Skall finnas i varje musikalnörds samling! Så ere bara!

Comedy Tonight, Pretty Little Picture, Love I Hear, Everybody Ought To Have A Maid

Titeln alluderar till en klassisk fras som komiker använde sig av inom vaudeville när de skulle börja berätta en rolig historia: A funny thing happened on the way to the theater…

Showen hade stora problem under sin try out turné. Publikern uppskattade den inte och man hade svårt att sälja biljetter.
Jerome Robbins kallades då in för att se om han kunde lösa problemet. Han ansåg att det största problemet låg i inledningsnumret Love Is In The Air. Det var en komisk romantisk ballad som fick folk att tro att det var en romantisk komedi de skulle få se och inte den burleska fars det egentligen är. Så Robbins förslag var att skriva en ny inledning som bättre marknadsförde den show som skulle följa. Resultatet blev ett av de bästa och mest hysteriskt roliga inledningsnummer som någonsin har figurerat i nån musikal: Comedy Tonight.
Och det visade sig att det var just detta nummer som showen behövde för att gå hem hos publiken – över 900 föreställningar och ett flertal framgångsrika revivlar på Broadway och massor av uppsättningar i olika länder världen runt är väl bevis nog för detta.

När showen fick sin premiär 1962 så uppskattades själva farsen men Sondheims musik ignorerades av de flesta kritikerna, flera ansåg till och med att den var direkt dålig – fast de gillade hans sångtexter.
På det årets Tony Awards gala så var hans partitur inte ens nominerad.

Showen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, manliga huvudroll, manliga biroll, libretto, regi och producent.

Musikalen filmades 1966. Det är en rätt så usel film och de flesta musiknumren har strukits.

I england så var det den älskade komikern Frankie Howerd som spelade Pseudolus. Han kom senare att spela en annan slav, baserad på Pseudolus karaktären, i den engelska komediserien Up Pompeii (1969).

A boy entering the Alvin Theatre last night called loudly to his companion (three feet away): ”If this isn’t a hit, I’m going to lynch your brother.” I just hope the lad had some second thoughts about his attitude today, while he is lynching his friend’s brother. Maybe he will learn to be grateful for small favors. Small indeed are the favors afforded by this new musical, except perhaps for Zero Mostel.

Stephen Sondheim’s music would have been a second-rate score even in 1940, but he has come up with some catchy lyrics.
Norman Nadel, World-Telegram & Sun

I think Mr. Sondheim has a fair ballad in ”Lovely”; otherwise I thought his lyrics far surpassed his music.
– Johan McClain, Journal-American

A Funny Thing Happened on the Way to the Forum Montage
Comedy Tonight med Nathan Lane
Everybody Ought To Have A Maid from the Proms
Ett avsnitt av Up Pomeii med Frankie Howerd

Dag 244: The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd

6 Aug

The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd (1964 UK turné, 1965 Broadway och 231 föreställningar där)
Musik, sångtexter & libretto: Leslie Bricusse & Anthony Newley

Denna show är en allegori över den engelska över- och underklassen och de rigida regler som gäller i relationen dem emellan.
Föreställningen utspelar sig på en liten arenaliknande scen där Sir och Cocky spelar livets spel.
Cocky, den lille mannen, spelar alltid enligt reglerna, medan den beräknande Sir alltid ignorerar dem, skapar egna regler och gör som han vill. Detta leder till att oavsett vad Cocky gör -och oavsett om de spelar om makt, pengar eller kärlek- så drar han alltid det kortaste strået.
Sir har en adept som heter Kid som är väldigt angelägen om att lära sig Sirs visa råd om hur man håller Cocky på sin plats.
Men Cocky får också hjälp, av The negro. Han får Cocky att inse att all världens Sirs inte klarar sig utan sina Cockys och att han därför också har makt att påverka Sir.
Detta leder till att Sir och Cocky bestämmer att spelet ska sluta oavgjort.

Rent intrigmässigt så låter det här rätt så pretentiöst och småtrist. Kanske därför som den inte spelas så ofta.
Musiken däremot är bitvis helt ljuvlig. Här finns underbara ballader, roliga uptemposånger och några bra mittemellan bitar.
Det låter väldigt brittpopisk 60-tal musikal om det här med lite John Barry influenser instoppade här och där.
Me like.
Och showen innehåller åtminstone två sånger som blivit riktiga klassiker: Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me) och Feeling Good.
En musikal värd att återupptäcka, åtminstone rent musikaliskt.

A Wonderful Day Like Today, Where Would You Be Without Me, The Joker, Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me), Feeling Good

Denna musikal började sitt liv på Theatre Royal i Nottingham i England. Därifrån gick den ut på en turné runt England innan det var tänkt att den skulle få sin West End premiär. Tyvärr så visade det sig att intresset för denna show var minimal och det blev ingen Londonpremiär.
Broadwayproducenten David Merrick såg föreställningen i Liverpool och insåg att det här var en produktion som var billig att sätta upp med tanke på den enkla scenografin och det låga antalet skådespelare. Han tog showen till USA och lät den åka landet runt på turné innan den fick sin Broadwaypremiär.
Han såg till att en castskiva gavs ut medan den turnerade.
Sångaren Tony Bennett fick en hit med en av sångerna i showen, Who Can I Turn To?, och det gjorde att showen fick en massa uppmärksamhet vilket medförde att uppsättningen hade gått med vinst redan innan den nådde Broadway.
Där spelades den sen 231 gånger.

För koreografin stod Gillian Lynne för som idag nog är mest känd för originalkoreografin till Cats (1981) och The Phantom Of The Opera (1986).

I den engelska turnéversionen gjorde Elaine Paige sin professionella teaterdebut.

The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd is third-rate commerce masquerading as art. Everything that works in The Roar of the Greasepaint is old-hat. What hurts is the facade of freshness, greasepaint smeared on the wrong face.
– Walter Kerr, Herald Tribune

This show needs Newley to lift its ordinary material out of the ordinary … In all situations, his sense of showmanship is an asset; without it, this musical would not measure large – with it, it at least looks bigger.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun

The sad fact is that nearly everything Greasepaint touches is either belittled by the obviousness of the treatment or cheapened by the vulgarity of the humor. … the name of Greasepaint‘s game is Banality.
– Howard Taubman, Times

Anthony Newley : Who Can I Turn To
Where Would You Be
Michael Bublé – Feeling Good
Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me) med Tony Bennett och Gloria Estefan
The Joker

Dag 240: I do! I do!

2 Aug

I do! I do! (1966), 560 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen från 1996 års Off-Broadway revival
Musik: Harvey Schmidt
Sångtexter & libretto: Tom Jones, baserad på pjäsen The Fourposter (1951) av Jan de Hartog

Det här är en intim liten två-mans musikal.
Vi får följa paret Agnes och Michael Snow under 50 år, från 1895 till 1945.
Allt utspelar sig i deras sovrum och scenen domineras av en stor himmelsäng.
Vi får följa dem från bröllopsnatten fram till den dag de bestämmer sig för att flytta till en mindre bostad.
Bland de händelser vi får vara med om finns födseln av deras barn, Michaels framgångar som författare, ett utomäktenskapligt förhållande, ett gräl som nästan leder till skillsmässa och dotterns bröllop.

Det här är en liten charmig historia. Och en härlig utmaning för två skådespelare.
I den version jag lyssnat på så är det bara ett piano som ackompanjerar paret och det känns otroligt passande.
Sångerna är inte tidstypiska och de använder inte olika musikstilar för att markera tidens gång utan det är en samling Broadwaymelodier av det mer generella slaget. Det är en ganska så trevlig samling sånger utan att innehålla nått nummer som riktigt sticker ut.
Både Karen Ziemba och David Garrison levererar otroligt bra sånginsatser vilket gör den här plattan väldigt njutbar.

All The Dearly Beloved/Together Forever/I Do I Do (The Wedding) (Medley), Love Isn’t Everything, Nobody’s Perfect, The Honeymoon Is Over, When The Kids Get Married

Robert Preston vann en Tony 1967 som bästa manliga skådespelare i en musikal.

En tv-version av föreställningen gjordes 1982 med Lee Remick och Hal Linden i de två rollerna.

Filmstjärnan Rock Hudson spelade mot Carol Burnett i en nationell turnéversion som gick 1973/74.

Det fanns planer på att göra en filmversion 1969. I den skulle stjärnorna från filmen Mary Poppins, Julie Andrews och Dick Van Dyke, återförenas. Men på grund av att klimatet för filmmusikaler inte var det bästa just då så la man ner projektet.

A varm and very original musical that has the handsome, if glossy, looks of an expensive greeting card and occasionally the sentiments of a cheaper one.
Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

The stars, they’re great. What about the material? It’s in the whole barely passable, a sort of carefully condensed time capsule of all the clichés that have ever been spawned by poeple married and/or single. Not that the familiarity would matter so much if the lines were fresh from the mint and the lyrics gleaming with new wit.

Generally you can do the rhyming right along with the folks on stage. But, of course, there are those folks on stage to reckon with. They make a handsome couple. I even see what he sees in her.
Walter Kerr, Times

First, praise must go to Jan de Hartog. About 80 per cent of the success of I Do! I Do! is his, and the sentimental marital comedy which was a hit some years ago simply had become a hit all over again. … Everything that has been added, in the way of music, lyrics and scenic devises, is bonus, but the source and the substance are de Hartog’s.

What makes I Do! I Do! unique is the fact that you are always watching two of the most talented and entertaining performers in the American musical theatre. There is no distraction; the stage is theirs all evening. It is a happy show, generous, with charm and lavish with love.
– Norman Nadel, World Journal Tribune

Från the Tony Awards med Robert Preston & Mary Martin
High lights från en produktion från 2011
Good Night
When The Kids Get Married

%d bloggare gillar detta: