Tag Archives: Norman Nadel

Dag 303: A Funny Thing Happened on the Way to the Forum

4 Okt

71lq5FW822L
A Funny Thing Happened on the Way to the Forum (1962)
, 964 föreställningar
Jag har lyssnat på den engelska original castinspelningen från 1963
Musik & sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Burt Shevelove & Larry Gelbart, inspirerad av den romerska pjäsförfattaren Plautus (251 – 183 f kr) farser, speciellt pjäserna Pseudolus, Miles Gloriosus och Mostellaria.

Föreställningen handlar om slaven Pseudolus och hans försök att vinna sin frihet genom att hjälpa sin herre, den unge Hero, att uppvakta den unga flickan som bor i grannhuset. Philia, som hon heter, är en kurtisan vars enda talang är att vara vacker. Tyvärr för Hero och Pseudolus så har hon redan blivit lovad till den stora krigaren Milos Gloriosus som är på väg för att hämta henne.
Det här är bara den enkla ramberättelsen för nått som snabbt förvandlas till en hysteriskt rolig fars med personförväxlingar, spring i dörrar, ”dåliga” vitsar, blinkningar till publiken och en intrig som bara blir mer och mer tilltrasslad.

Det här är utan tvekan en av mina favoritmusikaler. Galet rolig.
Sondheims musik är sprudlande, vacker och varierad och hans texter inget annat än rent geniala.
Den engelska inspelningen är kul som komplement till det amerikanska originalet. Sånginsatserna är generellt lite svagare och osäkrare men å andra sidan ger det typiska korthuggna och lite torra engelska uttalet en ny dimension till texterna.
Frankie Howerd sjunger sämre än Zero Mostel (original Pseudolus) men har en charm och en tajming som är hans egen och är ganska så rolig.
Så även om Broadwayoriginalet är en bättre castskiva så är den här definitivt värd en genomlyssning eller tre.
Musikalen i sig hör till kategorin: Skall finnas i varje musikalnörds samling! Så ere bara!

Favvisar:
Comedy Tonight, Pretty Little Picture, Love I Hear, Everybody Ought To Have A Maid

Kuriosa:
Titeln alluderar till en klassisk fras som komiker använde sig av inom vaudeville när de skulle börja berätta en rolig historia: A funny thing happened on the way to the theater…

Showen hade stora problem under sin try out turné. Publikern uppskattade den inte och man hade svårt att sälja biljetter.
Jerome Robbins kallades då in för att se om han kunde lösa problemet. Han ansåg att det största problemet låg i inledningsnumret Love Is In The Air. Det var en komisk romantisk ballad som fick folk att tro att det var en romantisk komedi de skulle få se och inte den burleska fars det egentligen är. Så Robbins förslag var att skriva en ny inledning som bättre marknadsförde den show som skulle följa. Resultatet blev ett av de bästa och mest hysteriskt roliga inledningsnummer som någonsin har figurerat i nån musikal: Comedy Tonight.
Och det visade sig att det var just detta nummer som showen behövde för att gå hem hos publiken – över 900 föreställningar och ett flertal framgångsrika revivlar på Broadway och massor av uppsättningar i olika länder världen runt är väl bevis nog för detta.

När showen fick sin premiär 1962 så uppskattades själva farsen men Sondheims musik ignorerades av de flesta kritikerna, flera ansåg till och med att den var direkt dålig – fast de gillade hans sångtexter.
På det årets Tony Awards gala så var hans partitur inte ens nominerad.

Showen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, manliga huvudroll, manliga biroll, libretto, regi och producent.

Musikalen filmades 1966. Det är en rätt så usel film och de flesta musiknumren har strukits.

I england så var det den älskade komikern Frankie Howerd som spelade Pseudolus. Han kom senare att spela en annan slav, baserad på Pseudolus karaktären, i den engelska komediserien Up Pompeii (1969).

Pressklipp:
A boy entering the Alvin Theatre last night called loudly to his companion (three feet away): ”If this isn’t a hit, I’m going to lynch your brother.” I just hope the lad had some second thoughts about his attitude today, while he is lynching his friend’s brother. Maybe he will learn to be grateful for small favors. Small indeed are the favors afforded by this new musical, except perhaps for Zero Mostel.

Stephen Sondheim’s music would have been a second-rate score even in 1940, but he has come up with some catchy lyrics.
Norman Nadel, World-Telegram & Sun

I think Mr. Sondheim has a fair ballad in ”Lovely”; otherwise I thought his lyrics far surpassed his music.
– Johan McClain, Journal-American

Videosar:
A Funny Thing Happened on the Way to the Forum Montage
Comedy Tonight med Nathan Lane
Everybody Ought To Have A Maid from the Proms
Lovely
Ett avsnitt av Up Pomeii med Frankie Howerd

Annonser

Dag 244: The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd

6 Aug

516PFmU8cOL
The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd (1964 UK turné, 1965 Broadway och 231 föreställningar där)
Musik, sångtexter & libretto: Leslie Bricusse & Anthony Newley

Denna show är en allegori över den engelska över- och underklassen och de rigida regler som gäller i relationen dem emellan.
Föreställningen utspelar sig på en liten arenaliknande scen där Sir och Cocky spelar livets spel.
Cocky, den lille mannen, spelar alltid enligt reglerna, medan den beräknande Sir alltid ignorerar dem, skapar egna regler och gör som han vill. Detta leder till att oavsett vad Cocky gör -och oavsett om de spelar om makt, pengar eller kärlek- så drar han alltid det kortaste strået.
Sir har en adept som heter Kid som är väldigt angelägen om att lära sig Sirs visa råd om hur man håller Cocky på sin plats.
Men Cocky får också hjälp, av The negro. Han får Cocky att inse att all världens Sirs inte klarar sig utan sina Cockys och att han därför också har makt att påverka Sir.
Detta leder till att Sir och Cocky bestämmer att spelet ska sluta oavgjort.

Rent intrigmässigt så låter det här rätt så pretentiöst och småtrist. Kanske därför som den inte spelas så ofta.
Musiken däremot är bitvis helt ljuvlig. Här finns underbara ballader, roliga uptemposånger och några bra mittemellan bitar.
Det låter väldigt brittpopisk 60-tal musikal om det här med lite John Barry influenser instoppade här och där.
Me like.
Och showen innehåller åtminstone två sånger som blivit riktiga klassiker: Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me) och Feeling Good.
En musikal värd att återupptäcka, åtminstone rent musikaliskt.

Favvisar:
A Wonderful Day Like Today, Where Would You Be Without Me, The Joker, Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me), Feeling Good

Kuriosa:
Denna musikal började sitt liv på Theatre Royal i Nottingham i England. Därifrån gick den ut på en turné runt England innan det var tänkt att den skulle få sin West End premiär. Tyvärr så visade det sig att intresset för denna show var minimal och det blev ingen Londonpremiär.
Broadwayproducenten David Merrick såg föreställningen i Liverpool och insåg att det här var en produktion som var billig att sätta upp med tanke på den enkla scenografin och det låga antalet skådespelare. Han tog showen till USA och lät den åka landet runt på turné innan den fick sin Broadwaypremiär.
Han såg till att en castskiva gavs ut medan den turnerade.
Sångaren Tony Bennett fick en hit med en av sångerna i showen, Who Can I Turn To?, och det gjorde att showen fick en massa uppmärksamhet vilket medförde att uppsättningen hade gått med vinst redan innan den nådde Broadway.
Där spelades den sen 231 gånger.

För koreografin stod Gillian Lynne för som idag nog är mest känd för originalkoreografin till Cats (1981) och The Phantom Of The Opera (1986).

I den engelska turnéversionen gjorde Elaine Paige sin professionella teaterdebut.

Pressklipp:
The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd is third-rate commerce masquerading as art. Everything that works in The Roar of the Greasepaint is old-hat. What hurts is the facade of freshness, greasepaint smeared on the wrong face.
– Walter Kerr, Herald Tribune

This show needs Newley to lift its ordinary material out of the ordinary … In all situations, his sense of showmanship is an asset; without it, this musical would not measure large – with it, it at least looks bigger.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun

The sad fact is that nearly everything Greasepaint touches is either belittled by the obviousness of the treatment or cheapened by the vulgarity of the humor. … the name of Greasepaint‘s game is Banality.
– Howard Taubman, Times

Videosar:
Anthony Newley : Who Can I Turn To
Where Would You Be
Michael Bublé – Feeling Good
Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me) med Tony Bennett och Gloria Estefan
The Joker

Dag 240: I do! I do!

2 Aug

41GEV4DC27L
I do! I do! (1966), 560 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen från 1996 års Off-Broadway revival
Musik: Harvey Schmidt
Sångtexter & libretto: Tom Jones, baserad på pjäsen The Fourposter (1951) av Jan de Hartog

Det här är en intim liten två-mans musikal.
Vi får följa paret Agnes och Michael Snow under 50 år, från 1895 till 1945.
Allt utspelar sig i deras sovrum och scenen domineras av en stor himmelsäng.
Vi får följa dem från bröllopsnatten fram till den dag de bestämmer sig för att flytta till en mindre bostad.
Bland de händelser vi får vara med om finns födseln av deras barn, Michaels framgångar som författare, ett utomäktenskapligt förhållande, ett gräl som nästan leder till skillsmässa och dotterns bröllop.

Det här är en liten charmig historia. Och en härlig utmaning för två skådespelare.
I den version jag lyssnat på så är det bara ett piano som ackompanjerar paret och det känns otroligt passande.
Sångerna är inte tidstypiska och de använder inte olika musikstilar för att markera tidens gång utan det är en samling Broadwaymelodier av det mer generella slaget. Det är en ganska så trevlig samling sånger utan att innehålla nått nummer som riktigt sticker ut.
Både Karen Ziemba och David Garrison levererar otroligt bra sånginsatser vilket gör den här plattan väldigt njutbar.

Favvisar:
All The Dearly Beloved/Together Forever/I Do I Do (The Wedding) (Medley), Love Isn’t Everything, Nobody’s Perfect, The Honeymoon Is Over, When The Kids Get Married

Kuriosa:
Robert Preston vann en Tony 1967 som bästa manliga skådespelare i en musikal.

En tv-version av föreställningen gjordes 1982 med Lee Remick och Hal Linden i de två rollerna.

Filmstjärnan Rock Hudson spelade mot Carol Burnett i en nationell turnéversion som gick 1973/74.

Det fanns planer på att göra en filmversion 1969. I den skulle stjärnorna från filmen Mary Poppins, Julie Andrews och Dick Van Dyke, återförenas. Men på grund av att klimatet för filmmusikaler inte var det bästa just då så la man ner projektet.

Pressklipp:
A varm and very original musical that has the handsome, if glossy, looks of an expensive greeting card and occasionally the sentiments of a cheaper one.
Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

The stars, they’re great. What about the material? It’s in the whole barely passable, a sort of carefully condensed time capsule of all the clichés that have ever been spawned by poeple married and/or single. Not that the familiarity would matter so much if the lines were fresh from the mint and the lyrics gleaming with new wit.

Generally you can do the rhyming right along with the folks on stage. But, of course, there are those folks on stage to reckon with. They make a handsome couple. I even see what he sees in her.
Walter Kerr, Times

First, praise must go to Jan de Hartog. About 80 per cent of the success of I Do! I Do! is his, and the sentimental marital comedy which was a hit some years ago simply had become a hit all over again. … Everything that has been added, in the way of music, lyrics and scenic devises, is bonus, but the source and the substance are de Hartog’s.

What makes I Do! I Do! unique is the fact that you are always watching two of the most talented and entertaining performers in the American musical theatre. There is no distraction; the stage is theirs all evening. It is a happy show, generous, with charm and lavish with love.
– Norman Nadel, World Journal Tribune

Videosar:
Från the Tony Awards med Robert Preston & Mary Martin
High lights från en produktion från 2011
Good Night
When The Kids Get Married

Dag 238: She Loves Me

31 Jul

41VM8TQJMBL
She Loves Me (1963), 302 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Joe Masteroff baserad på Miklós Lászlós (född Nicholaus Leitner) pjäs Illatszertár (Parfumeriet) från 1937

Handlingen utpelar sig i Budapest och handlar om två av de butikanställda på ett litet parfymeri, Georg Nowack och Amalia Balash.  De är inte de bästa av kolleger om man säger så. Tvärtom så är de ständigt irriterade på varandra och grälar om det mesta.
De är också brevvänner. Men det vet de inte om. De har börjat brevväxla genom en kontaktannons och brevväxlingen sker till en början helt anonymt. De kallar varandra bara för ”Kära Vän” och breven hämtas i en postbox. De blir bägge förälskade i sina anonyma brevskrivare.
Så småningom så kommer allt att lösa sig till det bästa.
Känns intrigen igen? Inte så konstigt i så fall för pjäsen har varit underlag till inte mindre än tre filmer varav den senaste hette You’ve Got Mail, hade Tom Hanks och Meg Ryan i rollerna och kom 1998.

Det här är en av de charmigaste och underbaraste musikaler jag vet. Jag upptäckte den när man gav ut revivalinspelningen 1993. Hur mycket gillar jag den? Låt mig bara säga så här:  jag har 5 olika versioner.

Jag hade kunnat upptäcka denna musikal långt tidigare än jag gjorde, för faktum är att jag såg titeln i en katalog när jag skulle beställa Broadwayskivor från USA via skivbutiken Sterlings i Stockholm för 30 år sedan. Men av nån anledning så trodde jag att She Loves Me skulle vara en jukeboxmusikal baserad på Beatleslåtar så jag beställde den aldrig…

Denna original castinspelning från 1963 är nått så ovanligt som en dubbel-lp. Det hörde inte till vanligheterna att man gav ut såna för Broadwayshower på den tiden men det bevisar väl hur bra man ansåg att musiken var för här skulle så mycket som möjligt erbjudas skivpubliken.
Mitt exemplar hittade jag i en second-hand butik för 15 år sedan. De hade just fått in 2 stora flyttkartonger fyllda med bara castskivor från nått sterbhus och jag kan lova att jag köpte det mesta, för här fanns det en massa rariteter. Flera hade dessutom teaterprogram och biljettsnibbar instoppade i konvoluten. En bonus jag upptäckte först när jag kom hem, vilket ju var tur för annars hade nog priset gått upp ett par snäpp.
Men lat som jag är så höll jag mig till mina cd-plattor och först nu har jag gett originalinspelningen en chans.

Det här är helt ljuvligt. Jag blir så där fånigt lycklig när jag lyssnar på plattan. Detta måste vara en av de mest perfekta små musikaler som nånsin skrivits.
Här finns inslag av operett, klassisk musik (Ravels Bolero citeras exempelvis i ett nummer) och ungerska takter och samtidigt så är musikalen så Broadwayskt som man bara kan önska. Sångtexterna är bitvis helt geniala och känns fullständigt självklara tillsammans med musiken.
Den här musikalen är en liten pärla och jag rekommenderar den å det starkaste.
Dags att den sätts upp i Sverige tycker jag.

Favvisar:
Good Morning Good Day, Tonight At Eight, Romantic Atmosphere, Ice Cream, She Loves Me, A Trip To The Library, Twelve Days To Christmas, Grand Knowing You

Kuriosa:
Det gjordes en rätt hemsk tv-version av showen för engelsk tv 1978.

Originalet vann 1 Tony Award för bästa manliga biroll.
1993 års revival vann 1 Tony för bästa manliga huvudroll. Den fick också två Drama Desk Awards för bästa revival och manliga huvudroll

1994 års London Revival vann 5 Laurence Olivier Awards: Bästa revival, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll,  biroll och regi.

Pressklipp:
So charming, so deft, so light, and so right that it makes all the other music-shows in the big Broadway shops look like clodhoppers. This was an evening in which everything came together.
Johan Chapman, Daily News

She Loves Me has, at the very least, the courage to cling to its small story and to pursue its methods resolutely. No doubt it should be respected for that. But the clinging itself is clumsily managed, making things seem a little shopworn around the corner.
Walter Kerr, Herald Tribune

A musical play with which everyone can fall in love. She Loves Me (aptly named) is that rare theatrical jewel, an intimate musical that affectionately enfolds an audience instead of shouting it down. It is dear, charming, and wholeheartedly romantic.
Norman Nadel, World-Telegram & Sun

A bonbon of a musical has been put on display, and it should delight who knows how many a sweet tooth.
– Howard Taubman, Times

Videosar:
Barbara Cook – Vanilla ice cream
Tonight at Eight
She Loves Me
Från The Tony Awards
A Trip to the Library

%d bloggare gillar detta: