Dag 281: Henry, Sweet Henry

Henry, Sweet Henry (1967), 80 föreställningar
Musik & sångtexter: Bob Merrill
Libretto: Nunnally Johnson, baserad på filmen The World of Henry Orient från 1964, i sin tur baserad på romanen med samma namn av Nora Johnson, som av en händelse också är dotter till Nunnally Johnson

Föreställningen handlar om två kärlekstörstande tonårsflickor, Valerie och Gil, som börjar förfölja Henry Orient, en avante-garde kompositör och åldrande flickjägare.
Henry försöker samtidigt desperat att övertyga den vackra Stella att gifta sig med honom.
Lägg till detta en sidointrig där New Yorks poliskår tror att Henry leder en narkotikaliga från sin lägenhet.

Blev lite trött när jag satte på den här plattan för jag har hört så många snarlika musikaler under den här bloggperioden.
Det här är så mediokert, fantasilöst och känns så otroligt ointressant. Det är inte dåligt per se men det är framförallt inte bra. Det hela känns lite ansträngt och krystat ”ungdomligt” à la Broadway.
Hair hade precis haft premiär och med den så skulle betydligt modernare och popigare tongångar börja erövra Broadway. Och det behövdes för den här  showen visar på ett Broadway som stagnerat och är på väg att självdö. Musikalen som genre var i desperat behov av en musikalisktransfusion och nya fräscha idéer.
Precis som att gå på museum och se en gammal relik så kan den här vara kul att ha bekantat sig med men det är ett riktigt dammigt stycke som känns betydligt äldre än de 46 år den har på nacken.

Favvisar:
Poor Little Person, Henry Sweet Henry

Kuriosa:
Man brukar hävda att den här showen sänktes av en recension skriven av Clive Barnes för The New York Times. Barnes hade precis sett Hair innan han såg den här showen och han beklagade sig över hur mossig den här showen var och hur den visade ett ”gammalt” Broadway medan Hair visade framtidens Broadway. Henry, Sweet Henry fick halvhyfsade recensioner – om så inga riktigt bra – i de övriga tidningarna men det var Barnes recension som blev den tongivande och den folk gick på. Så showen las fort ned och glömdes bort medan Hair fortfarande spelas över hela världen.

Showen vann en Theatre World Award åt Alice Playten en hysteriskt beltande ung flicka, se videon nedan.

Pressklipp:
The main trouble is with the music and lyrics of Bob Merrill, which are feeble. They could have been written any time within the last 20 or 30 years and take no account of the enormous changes in popular music. Perhaps if the music and lyrics were better examples of their type it might still have managed to have been a sweet, old fashioned thing, but even so, the story and the book would have sunk it.
-Clive Barnes, The New York Times

Considering that musicals are the most exciting and the only truly modern American theatre on the Broadway stage, it is remarkable how so many of them refuse to take advantage  of the great strides of recent years.
…
The latest example of archaic musical theatre is Henry, Sweet Henry. Apparently stark raving ignorant of recent developments, it is constructed as if nothing had happened to the musical theatre since 1945. And to make it worse, it is not even good-1945.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Poor Little Person – på The Ed Sullivan Show
Nobody Steps on Kafritz
Here I Am

Dag 171: Kid Millions

Kid Millions (1934), filmmusikal
Musik & sångtexter: Alfred Newman, Gus Kahn, Walter Donaldson, Burton Lane, Harold Adamson, Irving Berlin
Manus: Arthur Sheekman, Nat Perrin, Nunnally Johnson

Eddie Wilson Jr lever ett fattigt men behagligt liv med sin flickvän i Brooklyn. Men en dag får han reda på att han ärvt 77 millioner dollar, men han måste åka till Egypten för att hämta dem.
Det finns dock ett litet problem, det finns ett flertal andra som anser att det egentligen är dom som har rätt till pengarna och de gör allt i sin makt för att komma över arvet. Det innebär bland annat att ett antal kvinnor försöker förföra Eddie, här finns skurkar som försöker lura honom, andra som försöker döda honom och mycket annat.
Eddie hamnar också i ett harem och blir jagad av Sheikh Mulhullas dotter som blivit blixtkär i honom.
Men allt slutar lycklig, Eddie får sina pengar och far hem till Brooklyn där han öppnar en glassfabrik som ska dela ut gratis glass till alla.

Det här är en typ av musikal som aldrig skulle kunna göras idag och man måste se den utifrån tiden den spelades in i om man ska se den, annars är risken stor att man blir väldigt störd, för filmen är full av rasistiska stereotyper och här framförs det bl a sånger i ”black face”.
Musiken är dock väldigt härlig och just så där jazzigt musikaliskt som den kunde vara i den tidiga 30-talets musikalfilmer.
Här finns kanske inte nån riktigt stor hit men det är kul att få höra en ung Ethel Merman i en av sina få filmroller och Eddie Cantor har jag knappt hört innan så här finns små pärlor att hämta.
Och som final kan man hitta en hysterisk glassfantasi som var filmad i tidig Technicolorteknik – finns nedan bland klippen.
Ett barn av sin tid med allt vad det innebär, på både gott och ont…

Här kan ni läsa mer om Eddie Cantor, Ethel Merman och The Nicholas Brothers

Favvisar:
Okay Toots, An Earful of Music, I Want to Be a Minstrel Man

Videosar:
When My Ship Comes In
An Earful of Music
Okay, Toots
I Want to Be a Minstrel Man med Harold Nicholas
Ice Cream Fantasy (tidig technicolor sekvens)
Mandy – obs den framförs i ”black face”. Medverkande i numret är bl a de fantastiska Nicholas Brothers som här, bara 19 resp 13 år gamla visar upp vilka fantastiska artister de var redan då.

Ethel Merman & Eddie Cantor