Nr 442: Mame (1966)

Mame 
1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.

Press:

Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole

 

 

Dag 170: Half A Sixpence

Half A Sixpence (1963), West End, 677 föreställningar.
Spelades även på Broadway, med Tommy Steele, där den fick sin premiär 1965 och spelades 512 gånger.
Musik & sångtexter: David Heneker
Libretto: Beverley Cross baserad på H G Wells roman Kipps: The Story of a Simple Soul (1905)

Arthur Kipps, en föräldralös ung man, bor och arbetar tillsammans med andra lärlingar hos mr Shalford, en elak tygaffärsägare.
Kipps får en dag reda på att han ärvt en förmögenhet.
Han försöker att passa in i överklassen och till och med förlova sig med den förmögna Helen Walsingham. Han känner dock att han inte passar in och har en tendens till att göra bort sig och omedvetet bryta allehanda etikettsregler.
Han inser att hans sanna kärlek är Ann, flickan han älskat ända sedan barndomen.
Kipps lyckas förlora hela sin förmögenhet men tycker det på sitt sätt är rätt skönt för han har förstått att lycka inte kan köpas för pengar. Och Ann bryr sig inte om att han åter blivit fattig och vanlig utan gifter sig med honom ändå. Och de lever lyckliga i alla sina dagar.

Jag blir glad av såna här musikaler.
Lite gammaldags. Lite oskyldig. Glada och trallvänliga melodier. Och allt framfört av en stor ensemble och en stor orkester.
Mmmmm, det finns nått så otroligt härligt med den här typen av shower. De kan visserligen kännas uråldriga för många som lyssnar på dem men det är en del av charmen, för musiken gör att man förflyttas tillbaka till en till synes oskyldigare och enklare tid. Det är rätt så skönt ibland.
På sextiotalet så skrevs det många väldigt bra musikaler i England. Den engelska music-hall traditionen är stark i dem och alla innehåller de sånger som är som gjorda för allsång. De största framgångarna var Oliver! (1960) och den här. Och bägge gjorde framgångsrika resor över Atlanten och bägge fick påkostade filmversioner.
Det här är verkligen Tommy Steeles musikal. Den skrevs speciellt för honom och det märks för han sjunger i 12 av de 15 numren och det är han som är totalt dominerande i showen.

Favvisar:
All In The Cause Of Economy, Half A Sixpence, If The Rain’s Got To Fall, Flash Bang Wallop!

Kuriosa:
Det här var den sista framgångsrika engelska musikalexporten innan Andrew Lloyd Webber intog Broadway på slutet av sjuttiiotalet.

Till Broadwayversionen så strök man ett flertal av de sånger som Tommy inte var med i, så i den versionen är han ännu mer dominerande än han var i Londonversionen.
Anledningen till strykningarna var att man ville göra plats för ett flertal stora dansnummer som inte finns med i det engelska originalet. Onna White hette koreografen och det var hennes nummer som fick de bästa recensionerna av New York-pressen.
Det skrevs också ett par nya sånger till Broadway.

Musikalen filmades 1967, självklart med Tommy i huvudrollen.

Tommy Steele var Englands svar på Elvis under slutet av 50-talet.
Han var också enormt stor i Sverige och det var nästan ”krig” mellan Elvis och Tommy anhängarna.

Kipps stora kärlek Ann spelades av Marti Webb i London. Hon är kanske mest känd som den som spelade den engelska flickan i Andrew Lloyd Webbers tv-musikal Tell Me on a Sunday (1980).

På Broadway kunde man se John Cleese i en liten men viktig roll, nämligen den som aktiemäklaren som förskingrar hela Kipps arv.
Där var medan han spelade i Halv A Sixpence som han första gången träffade den blivande Monty Pyton-medlemmen Terry Gilliam, han som stod för alla underbara animationer bland annat.
Han träffade också sin blivande hustru Connie Booth där. Hon är kanske mest känd som servitrisen Polly Sherman i tv-serien Fawlty Towers (1975 + 1979).

Videosar:
Trailer till filmen
If The Rain’s Got To Fall
Flash Bang Wallop!
Tommy Steele: Singing The Blues (bilderna på de hysteriska fansen i denna video är från hans Sverigeturné!!!)