Nr 375: Aida

Aida (2000), 1852 föreställningar
Musik: Elton John
Sångtexter: Tim Rice
Libretto: Linda Woolverton, Robert Falls & David Henry Hwang baserad på  Leontyne Price barnbok Aida (1997), i sin tur baserad på operan Aida (1871) med musik av  Giuseppe Verdi och libretto av Antonio Ghislanzoni baserad på ett manus av Auguste Mariette eller Temistocle Solera (exakt vem som skrev originalscenariot tvistas det tydligen om).

The Egyptians have captured and enslaved Aida, a Nubian princess.
Aida, falls for Radames, the captain of the guards, who is betrothed to the Pharaoh’s daughter Amneris who is Aida’s mistress.
Radames falls in love with Aida and must chose between love (Aida) or power (Amneris). He chooses love and that leads to tragic consequences for the two lovers.

Ok, det här var inte min thékopp om man säger så. Jag gillar normalt Elton John och hans pianorockmusik, jag gillar normalt Tim Rice och hans  texter och jag gillar många av artisterna som sjunger på denna skiva men… Den här gången verkar alla ha tappat sin magiska touch för det här är, om så inte dåligt, så åtminstone fruktansvärt tråkigt att lyssna på.
Fast om jag ska vara helt ärlig så är det dåligt. På tok för många powerballader. På tok för många ointressanta sånger och bitvis fruktansvärt fåniga texter.

Showen är en av de snyggaste jag nånsin sett på scen, fantastisk scenografi och en ljussättning som var helt jäkla magisk och bara bäst, liksom. Då så hade jag överseende med musiken, eller kanske att jag bara inte lade märke till den eftersom det fanns så mycket läckra saker att titta på. Men nu när jag bara lyssnar på musiken så är jag inte direkt imponerad. Allt känns så seriöst och kvasisdjupt och liksom, ba’ så jäkla känslosamt och fint, liksom, om man säger så, ba’.
Det här går in i ena örat och ut genom andra utan att lämna allt för mycket spår efter sig.

Musiken spretar åt ett flertal håll där Eltons egna pianorockstil är ganska så dominant men här finns också lite Motown, lite reggae, lite gospel och Afrikanska rytmer representerade.

Här finns några bra nummer, trion mellan Aida, Radames och Amneris (A Step To Far) exempelvis, fast det säger en del om Rices texter när de bästa raderna i sången lyder: A a a aaaa, A a a aaa…
Amneris självupptagna modeuppvisning My Strongest Suit är ett annat kul nummer och en av föreställningens få up tempo sånger och den är definitivt den mest humoristiska.

Nä, den här kommer att åka in i arkivet igen och det lär dröja innan jag ger den en chans till.

Kuriosa:
Broadway showen vann:
4 Tony Awards: Bästa score (musik & sångtexter), bästa kvinnliga huvudroll, bästa scenografi och bästa ljussättning.
1 Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll.
1 Grammy Award för årets bästa Musical Show Album
1 Clarence Derwent Award för Most Promising Female

Turnéversionen vann:
5 Touring Broadway Awards (f d National Broadway Theatre Awards): Bästa musikal, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, regi och Visual Presentation

Den första utländska versionen sattes upp i Holland 2001.

Den Nederländska versionen vann:
2 John Kraaijkamp Musical Award, för bästa manliga huvudroll och bästa översättning.

Emil Sigfridsson satte upp den första svenska versionen i Kristianstad 2007.

Aida har aldrig satts upp professionellt på West End.

Clarence Derwent Award är ett pris som varje år ges till den mest lovande manliga respektive kvinnliga birollsskådespelaren. Priset delas ut både på Broadway och på West End, så det är alltså 4 pristagare per år. Priset ges inte till nån speciell genre så både musikal- och talteaterskådespelare kan vinna den.

Pressklipp:
The only emotion an intelligent and theatrically savvy adult is likely to feel watching Hyperion Theatricals’ (read Disney’s) Aida, which opened last night at the Palace theatre, is one of bitter regret; it could have been, by all rights should have been a magnificent Broadway musical.
Unfortunately, the Aida on offer struggles, mostly without success, to reach the emotional depth and quality of a cheap, mindless Saturday morning cartoon. To quote the now legendary qualifier, “not since Carrie” has a musical this bland, superficial, unengaging, tuneless and just plain bad managed to actually open on Broadway.
– Thomas Burke, TalkinBroadway.com

In general, the score is tuneful, pleasant and nicely varied, though it wisely never strays far from John’s piano-rock roots. It does not contain a lot of instantly memorable music … Rice’s lyrics aren’t inspired, but many get lost in the power-pop orchestrations anyway. Falls’ staging presents most of the numbers as pop concert solos aimed at the audience, a task in which he is aided by Natasha Katz’s sculptural use of spotlights.
…
Making a musical of  Aida was perhaps not Elton John’s brightest idea.
…
The musical is pure bubble gum, but at least now it’s stylishly packaged bubble gum. And whatever else you can say about the substance — it’s totally lacking in nutritional value, it gets stale quickly — it sure as hell sells.
– Charles Isherwood, Variety

Videosar:
Trailer for the Dutch version
Making of – the Dutch version
My Strongest Suit (Mijn pakkie an) – den nederländska versionen
My Strongest Suit med Idina Menzel
My Strongest Suit från Rosie O’Donnell Show med Sherie Rene Scott
Dance of the Robe
The Gods Love Nubia
A Step Too Far

Dag 265: Beggar’s Holiday

Beggar’s Holiday (1946), 111 föreställningar
Baserar min bedömning på castskivan från den reviderade versionen som spelades i Paris 2012
Musik: Duke Ellington
Sångtexter & libretto: John La Touche, baserad på The Beggar’s Opera (1728) av John Gay

MacHeath, en charmerande tjuv, blir förälskad i Polly Peachum, dottern till Mr Peachum som är ledare för stadens tiggare och ficktjuvar. Mr Peachum gillar inte MacHeath och tänker ange honom till polisen för att på så sätt få belöningen som är utfäst på honom. Men den svartsjuka horan Jenny, som själv är förälskad i MacHeath, hinner före.
I fängelset så faller fångvaktarens dotter för Mac och hjälper honom att fly. Han blir dock tillfångatagen igen och ska avrättas. Men precis innan han skall dö så blir han benådad, släpps fri och kan återvända till sin älskade Polly.

Ungefär så går originalberättelsen men exakt hur den bearbetades för 40-talet vet jag inte för ingenstans står handlingen i denna musikal beskriven.

Tänk vad glad jag var när jag hittade den här plattan i London för bara några veckor sen.
Duke Ellingtons enda Broadwaymusikal, aldrig tidigare utgiven! Yay!
Gissa om jag såg fram emot att sätta på den.
Nu har jag hört den och kan bara konstatera att det här är en fullständig total katastrof!!!!!
Något av det värsta jag nånsin hört.
Det är inte att musiken är dålig – för det är den inte, tvärtom – men solisterna, solisterna. Herregud! Speciellt huvudrollsinnehavaren och initiativtagaren till denna inspelning, David Serero.
Han är en klassiskt utbildad baryton och han vräker på med röstvolym mest hela tiden. Med tanke på att det bara är en liten jazzkvartett som kompar så kan man väl lugnt konstatera att han inte bara är dominerande utan i det närmaste dränker dem med sin röst. Det hade kanske varit okej om jag gillat rösten men… Alltså, den är stor, det är den, men den har också en tendens att hela tiden ligga på gränsen till att bli sur och ibland så sjunger han hjärtskärande falskt. Lägg till det ett vibrato som är enormt och så ”lös” i sin konsistens att den får hans röst att liksom wobbla runt ”all over the place”. Han verkar inte ha nån större kontroll över den och det låter groteskt.
Tyvärr verkar falsksången vara av smittande art för flera av de andra solisterna har också svårt att hålla sina toner rena.

Musikerna är väldigt bra och när det bara är dom så kan man höra att nånstans så finns det en intressant musikal att hitta här men så börjar nån sjunga och… Aaaaaaargh!!!!
Eftersom det här är enda möjligheten att få höra denna försvunna musikal så får jag väl vara tacksam för att den har spelat in men samtidigt så känner jag att Serero gjort partituret en redig otjänst. Det låter bitvis som om hela plattan är ett dåligt skämt, en parodi på musikal.
Övermåttan gräsligt är vad detta är. Håll er undan från den, låt den inte smitta ner er med sin dålighet. Vidrigt!
Jag hoppas att nån annan bestämmer sig för att spela in showen för jag känner att den borde få en värdig inspelning.

Kuriosa:
Handlingen kommer från John Gays klassiska  balladopera Tiggarens Opera från 1728. Samma verk som är förlagan till Weills och Brechts Tolvskillingsoperan från 1928.
Dale Wasserman gjorde en kraftig bearbetning och uppdatering av La Touchs libretto 2004. Resultatet är en betydligt ljusare, lättviktigare och mer optimistiskt version av detta verk än originalet. Det är denna den senare versionen som används i denna inspelning.

En sak som orsakade enorm uppståndelse och kontroverser 1946 var att ensemblen var rasintegrerad och Macheath spelades av en vit man medan hans stora kärlek Polly spelades av en svart kvinna. Sånt gick inte hem så bra på den tiden och varje dag så protesterades det vilt utanför teatern.

Det verkar som mycket av texten i textboken, som kom med cd:n, är översatt via Google translate, för här finns en del underbara felsyftningar och nya spännande grammatiska versioner av det engelska språket.
Men inte bara det, för här hittar man också en hel del faktafel men det ligger väl helt i linje med denna väldigt speciella och udda produktion.

Pressklipp från originalproduktionen:
Mr. Ellington, the hot drum-major, and Mr La Touche, the metronomic word man, have constructed a musical play from the ground up with an eloquent score, brisk ballets, and a cast of dancers and singers who are up to snuff.
– Brooks Atkinson, Times

Together, the music and text combine in as felicitous a wedding as the Broadway stage has offered in months. So you will hear in the rather tightly knit score a varied expression of the Ellington-La Touche genius, songs of humor, others of gayety and rhythmic charm, and still others of deepest blue. All in all, a remarkable fusion of talents, creative and performing, culled from among superior white and Negro artists.
– Robert Bagar, World-Telegram

Beggar’s Holiday is the most interesting musical since Porgy and Bess. It is so far away from the music.show formula that it often loses track of itself and becomes confusing, but for its score, its cast, its wonderful sets and the imagination with which it has been staged it rates extraordinary consideration.
– John Chapman, Journal-American

Videosar:
Trailer för den nya versionen
Beggar’s Holiday – David Serero – Official Video Clip
I Wanna Be Bad!
No One But You
In the scrimmage of Life
High Lights från Beggar’s Holiday i en Italiensk version från 2008.