Tag Archives: Oscar Hammerstein 2nd

Dag 286: Me and Juliet

17 Sep

3f46228348a0a5b976154110.L
Me and Juliet (1953)
, 358 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II

Det här är en back stage musical, det vill säga den utspelar sig bakom kulisserna på en teater. Eller snarare, precis som i Kiss Me, Kate, både framför och bakom kulisserna.
Här handlar det om Jeanie, en tjej i ensemblen på succémusikalen Me and Juliet, som har ett förhållande med Bob, elektrikern på teatern.
Bob är ett riktigt svin som behandlar henne som skit.
Larry inspicientassistenten på teatern är förälskad i Jeanie.
Så småningom blir hon förälskad i Larry och de två gifter sig i hemlighet.
När Bob får reda på det försöker han mörda Jeanie.
Han misslyckas.

Denna show fyllde faktiskt 60 år i år. Grattis i efterskott.
Det är en av Rodgers & Hammerstains 3 floppmusikaler och den av dem som gick bäst. I normala fall talar man ju knappast om flopp när nått spelas över 350 föreställningar men med tanke på R&H’s enorma samling med megasuccéer så var det här ett  fiasko. En av de andra, Pipe Dream, kan man läsa om på Dag 31.
Så är det en flopp? Njä, inte riktigt.
Problemet med showen är väl mest att den inte når, rent musikaliskt, upp till R&H’s normala höga nivå. Den låter lite som vilken liten musikal som helst, lite profillös och anonym alltså men här finns fortfarande mycket att glädja sig åt.
Min absoluta favorit är Intermission Talk där man får höra publiken pausreaktioner på första akten av showen i showen och där de även passar på att beklaga sig över hur folk beter sig när de går på teater. Väldigt rolig liten låt.
Men här finns också ett par bra och komiska uptempolåtar och några, för R&H, så typiskt svepande romantiska ballader.
Inget är direkt dåligt men lämnar heller inte kvar nått större intryck.

Ethan Mordden uttryckte problemet med showen så här i sin bok om Rodgers & Hammerstein:
[Me and Juliet] was the first of their plays without a powerful sense of destiny, of characters consequentially interconnected. In Oklahoma!CarouselSouth Pacific and The King and I especially, the principals—whether noble or weak, just or impetuous—change each other’s lives. Me and Juliet’s characters appear to be thrown together by chance and—except for the lovers—will part company unaffected by each other as soon as the show closes. This left Hammerstein with nothing to seek out in his people, and Rodgers with nothing to illustrate.

Favvisar:
That’s the Way It Happens, Keep It Gay, Intermission Talk, It’s Me

Kuriosa:
Perry Como fick en toppliste 1:a med den enda hitsången ur musikalen: No Other Love

Pressklipp:
To tell the truth, Me and Juliet looks a little like a rehearsal – beautiful, talented, full of good things, but still disorganized. As the tired sages of show business invariably remark as though one phrase could solev everything: ”It needs work.”
– Brooks Atkinson, The New York Times

We kept saying over and over to ourselves: ”Dick Rodgers and Oc Hammerstein didn’t do it. They couldn’t have done it. They’d have taken this one off in Boston for revamping.”
– Robert Coleman, Daily Mirror

They want to say so much, they want to say it so burstingly, they want to be sure that no heartfelt endearment is omitted anywhere, that they wind up gasping for breath and making slightly disconnected sounds. Me and Juliet is a dizzying collection of independent attractive fragments, so-eager to embrace everything that half its treasures slip through its outstretched arms.
Walter Kerr, Herald Tribune

Ljudis:
Perry Como – No Other Love

Videosar: 
That’s The Way It Happens
It’s Me

 

Dag 256: South Pacific

18 Aug

6420c060ada04d351cb2a110.L
South Pacific, (1949)
, 1925 föreställningar
Baserar min bedömning på 2008 års revivalinspelning. Den revivaln spelades 996 gånger.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Oscar Hammerstein II & Joshua Logan, baserad på den Pulitzervinnande boken Tales of the South Pacific (1947) av James A. Michener

I centrum för handlingen finns två stycken kärlekshistorier:
Den amerikanska sjuksköterskan Nellie Forbush blir förälskad i en plantageägare på ön, Emile de Becque, men har svårt att acceptera att han har två barn av blandras sen ett tidigare äktenskap.
Den andra romansen är den mellan den amerikanska löjtnanten Cable och den unga Tonkinesiska kvinnan Liat.
Runt dessa två par kretsar ett flertal bifigurer där främst ”fixaren” Luther Billis och den lokala affärskvinnan, och mamma till Liat, Bloody Mary bör framhållas.
Ett genomgående tema är rasfördomar och amerikanernas syn på blandäktenskap.

Jag har flera gånger försökt ta mig igenom originalcastplattan av denna show bara för att hela tiden ge upp. För trots att det finns en hel del sånger jag gillar på den så finns där också ett antal som jag tycker är så förskräckliga att jag valt att inte sätta på skivan. Och så har jag alltid varit lite avigt inställd till klassiskt skolade röster som framför musikalmusik. Japp, så fördomsfull är jag.
Men det har blivit ändring på det nu för 2008-års inspelning är guld!
De skadar inte att jag sett uppsättningen innan jag lyssnade på den för denna revival öppnade mina ögon till vilken fantastisk musikal detta är.
Det första som slår en när man lyssnar är att det är en 30-manna orkester som ackompanjerar. Att få det fulla orkesterljudet till dessa vackra melodier är i sig värt priset för inspelningen. Men även de vokala insatserna är otroligt bra och jag gillar till och med de mer ”klassiska” inslagen…
Här finns dessutom alla sångerna i nästan kompletta versioner, bara lite dansmusik har strukits , vilket gör den här versionen till ett bättre köp än originalet.
Jag har aldrig hört detta partitur så otroligt välspelat och emotionellt framfört. Första akten är mest komedi medan allvaret lägger sig både över scen och över sångerna under den andra akten.
En perfekt inspelning av en perfekt uppsättning av en i det närmaste perfekt musikal.
Ett måste!

Favvisar:
A Cockeyed Optimist, Honey Bun, Some Enchanted Evening, A Wonderful Guy, There Is Nothin’ Like A Dame

Kuriosa:
Showen som var baserad på en pulitzerprisvinnande novellsamling vann själv ett Pulitzerpris 1950 som årets bästa pjäs.

Originaluppsättningen vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, partitur, libretto, manliga huvudroll, manliga biroll, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, scenografi, producenter och regi

Det är den enda show som vunnit Tony Awards i alla fyra musikalskådespelarkategorier.

2008 års revival vann 7 Tony Awards: Bästa musikalrevival, manliga huvudroll, scenografi, ljusdesign, ljuddesign, kläder och regi.
Den fick också 5 Drama Desk Awards: Bästa revival, manliga huvudroll, regi, ljud och scenografi.

South Pacific var den första show som sålde souvenirer speciellt gjorda för showen. Man kunde bland annat köpa South Pacific slipsar, läppstift, scarfs, hårborstar (att användas efter att man tvättat den där karln ur håret), dockor och till och med falska rivna biljetter som kunde användas som statussymbol så att man kunde låtsas att man sett denna konstant utsålda show.

Castinspelningen var en av de första som gavs ut som LP.
Den låg i 69 veckor på första platsen på Billboards top 100 lista och skulle sammanlagt ligga på listan i 400 veckor.
Skivan blev 1940-talets mest sålda skiva.

Nellie var den första Rodgers & Hammerstein hjältinnan som var en ”belter” snarare än lyrisk sopran.

Eftersom Emile är en roll som kräver en klassisk skolad sångare och Nellie är mer typisk musikal så har R&H medvetet inte gett dem några sånger där de sjunger samtidigt. Det var ett krav från Mary Martin, faktiskt, för hon ville inte bli vokalt jämförd med Ezio Pinza som var en stor operastjärna på sin tid.

Londonversionen hade premiär 1951, Mary Martin spelade Nellie även här..
Bland sjömännen kunde man se en ung Sean Connery och Marys son Larry Hagman (blivande JR i Dallas), bägge i början av sina karriärer.

Upphovsmännen till musikalen krävde att Londonversionen skulle vara en exakt kopia av Broadwayversionen. Hur exakt? Jo, ända ner till betoningen av orden i replikerna. Man gjorde en inspelning av showen i USA och sen fick Londonskådisarna lära sig att härma sina amerikanska kollegers sätt att säga sina repliker.

För er Glee-fanatiker kan jag berätta att Matthew Morrison (körledaren) spelade löjtnant Cable i den nya versionen.

Pressklipp för revivaln:

For this South Pacific recreates the unabashed, unquestioning romance that American theatergoers had with the American book musical in the mid-20th century, before the genre got all self-conscious about itself. There’s not an ounce of we-know-better-now irony in Mr. Sher’s staging. Yet the show feels too vital to be a museum piece, too sensually fluid to be square.

I could feel the people around me leaning in toward the stage, as if it were a source of warmth on a raw, damp day. And that warmth isn’t the synthetic fire of can-do cheer and wholesomeness associated (not always correctly) with Rodgers and Hammerstein. It’s the fire of daily life, with all its crosscurrents and ambiguities, underscored and clarified by music.

I know we’re not supposed to expect perfection in this imperfect world, but I’m darned if I can find one serious flaw in this production. (Yes, the second act remains weaker than the first, but Mr. Sher almost makes you forget that.) All of the supporting performances, including those of the ensemble, feel precisely individualized, right down to how they wear Catherine Zuber’s carefully researched period costumes.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Revivaln på the Tony Awards
Preview till revivaln
Tour Sizzle Reel
There Is Nothin’ Like A Dame (filmversionen)
Trailer till filmen

Dag 109: State Fair

24 Mar

51+zzLUntbL._SL500_SS500_
State Fair (1996)
, 110 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Tom Briggs & Louis Mattioli, baserad på filmen State Fair (1945) och Phil Stong’s roman med samma namn från 1932.

Föreställningen handlar om bondefamiljen Frake och deras tre dagar långa utflykt till den årliga marknaden i Des Moins 1946.
Pappa Abel hoppas att hans galt ska vinna första pris i en tävling om vem som har den största och fetaste galten och mamma Melissa hoppas på att vinna för sin mincemeat.
Barnen Wayne och Margy är mer intresserade av att finna kärleken.
Pappans galt vinner, mammans mincemeat vinner, sonen har en kort flirt med en sångerska på marknaden medan Margy blir förälskad i reportern Pat.
Margys och Pats romans är så intensiv och äkta att han friar till henne och hon tackar ja.

En scenversion av filmen från 1945. Inte mycket till intrig kanske men musiken, ah, musiken.
Det kryllar av bra Rodgers & Hammerstein musik här.
Först och främst så har vi sångerna som fanns med i filmen, men eftersom de bara var fem till antalet så har man fyllt på med sånger ur parets mindre kända musikaler som Allegro, Me and Juliet och Pipe Dream (se Dag 31) samt ett par sånger som ströks ur Oklahoma! innan den hade sin premiär.
Det här är en härlig platta att sätta på. Intrigen verkar mossig och småtöntig men musiken håller. Och jag kan verkligen rekommendera den. Och var annars kan man hitta en kärlekssång riktad till en galt? Bara det!

Favvisar:
When I Go Out Walking With My Baby, All I Owe Ioway, You Never Had It So Good, The Man I Used To Be

Kuriosa:
Den här berättelsen började sitt liv som en roman som filmades 1933.
1945 blev den en musikalfilm. Det är Rodgers & Hammersteins enda musikal speciellt skriven för det mediet. Deras andra filmer är alla filmversioner av deras Broadway shower.
Man gjorde en nyinsplning av filmen 1962, då man både moderniserade soundet lite, placerat handlingen i 60-talet, lagt till ett par nya låtar. ”Vår egen” Ann-Margret spelade den förförande sångerskan i den versionen.
Sen blev den en scenföreställning 1969 på en stor utomhusscen där man kunde bygga en enorm scenografi och även använde sig av levande djur. Den versionen plockades aldrig upp av nån annan teater.
Det dröjde ända till 1992 innan man åter försökte sig på en ny scenversion. Det är den som fyra år senare fick sin premiär på Broadway.

Oscar Hammersteins son, James, var regissör för produktionen.

I showen hittar vi ett par riktiga Broadway veteraner:
Donna McKechnie som, bland mycket annat, spelade ”Cassie” i original uppsättningen av A Chorus Line (1974).
Andrea McArdle var original Annie i musikalen Annie från 1977.

Föreställningen var Broadwaylegenden David Merricks sista show. Han var producenten bakom succéer som 42nd Street, Promises, Promises, Hello, Dolly!, Oliver!, Irma La Douce (Dag 56) och många, många fler.

”I started to write a song about a girl having spring fever. And then, with a terrible shock, I realized no state fairs were held except in the autumn. Then I thought, well, maybe she just feels this way, although it is fall, and it gave me an even better theme: ‘It Might As Well Be Spring’.
– Oscar Hammerstein om hur han skrev en av filmens mest populära sånger.

Pressklipp:
Here’s a faithful, utterly mechanical stage replica of a work that, while it was never exactly top-drawer, was typical of the kind of miracles Rodgers and Hammerstein could pull off when in good form.

Don’t be fooled by Abel’s spotless overalls. He’s a farmer, but as the model-handsome Mr. Davidson plays him, Abel has the soul of a salesman. Like a Las Vegas lounge act, the actor sings well enough and never stops selling himself. The broad smiles, the arched eyebrows, the large winks won’t quit. At the end of the show you wouldn’t be surprised to find him loitering in the lobby, waiting to sign autographs.

For all of its Broadway talent, ”State Fair” is a remarkably listless show.

Tom Briggs and Louis Mattioli, who wrote the show’s book, have not extended themselves to find stage equivalents to some of the film’s more winning sequences. This includes the tiny subplot about the unrequited passion of Blue Boy, Abel’s prize-winning Hampshire boar, for Esmeralda, another boar. Because there are no boars in this show, the writers simply have Abel come onto the stage and tell us what happened.
The method is straightforward, functional, blunt. That also describes the performances by Ms. Crosby and Mr. Wright; the pastel-prettified, intentionally rather old-fashioned scenery, and the entire faux-naif production.

- Vincent Canby, The New York Times

Videosar:
It’s A Grand Night for Singing från 1945 års version
It Might As Well Be Spring från 1962 års version av filmen
Ann-Margret i Isn’t It Kinda Fun
Från 1996 års Tony Awards

Dag 105: Carmen Jones

20 Mar

Carmen Jones
Carmen Jones (1943), 503 föreställningar
Baserar mitt omdöme på Londonversionen från 1991.
Musik:  Georges Bizet (arrangerad för Broadwayversionen av  Robert Russell Bennett)
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II baserad på Bizets opera med samma namn som hade ett libretto av Henri Meilhac & Ludovic Halévy, operan i sin tur är baserad på novellen Carmen av Prosper Mérimée.

Det här är operan Carmen förflyttad den amerikanska södern under 2:a Världskriget.
Carmen arbetar på en fallskärmsfabrik.
Hon har spanat in en korpral på den närliggande millitärbasen. Han heter Joe och är förälskad i Cindy Lou och planerar att gifta sig med henne.
Efter att Carmen har råkat i slagsmål med en annan kvinna på fabriken så får Joe uppdraget att köra henne till en polisstation för att överlämna henne till myndigheterna. Det blir inte så för Carmen förför honom och han struntar i sitt uppdrag. Det resulterar i att han hamnar i ett militärfängelse.
Medan Carmen väntar på att han ska släppas fri så stöter hon på den framgångsrika boxaren Husky Miller.
Detta är starten till ett triangeldrama som kommer att sluta i ond bråd död.

Idén att flytta Carmen från det soliga Spanien till den amerikanska södern låter kanske som hädelse för många operafans men jag tycker det här är rätt så kul.
Det är inte bara så att man förflyttat handlingen utan man har också givit musiken en betydligt mer jazzig framtoning vilket är rätt uppfriskande.
Jag gillar Bizets musik  i original men den har nästan spelats sönder med tanke på hur ofta det framförs sånger ur den på alla möjliga tillställningar och konserter. Så att höra den dels på engelska och dels med starka jazziga brasspartier där framförallt saxofoner fått en dominerande plats, är både kittlande och förvirrande på samma gång.
Jag kan ju inte påstå att allt blir bra i den här versionen, en del låtar blir nästan parodier på originalet men andra får en förhöjning.
De flesta rösterna på cd:n har klassisk skolning och det klingar bra om dem oavsett om det är mer klassiska arior eller jazzarr.
Kanske inget för operapuritanen men om man har ett öppet sinne så ska man absolut ge den här en chans.

Favvisar:
Whizzin’ Away Along De Track, Beat Out Dat Rhythm on a Drum, Dat’s Love, Stan’ Up and Fight, Dere’s a Cafe on de Corner

Kuriosa:
För nästan alla i originalföreställningen var detta deras scendebut. Det var bara en enda i produktionen som hade stått på en teaterscen tidigare.

Carmen Jones blev filmad 1954 med Harry Belafonte som Joe och Dorothy Dandridge som Carmen. De var bägge sångare men eftersom de inte var klassiskt skolade så blev deras sånginsatser dubbade.

Dorothy blev nominerad till en Oscar för sin insats men förlorade mot Grace Kelly som vann den för sin insats The Country Girl.

Musiken till Carmen har också används i en helaftonsbalett av Matthew Bourne som fick titeln The Car Man.

Videosar:
Beat Out Dat Rhythm on a Drum
You Talk Jus’ Like My Maw
Carmen Jones filmtrailer
Trailer för Carmen: A Hip Hopera
Harry Belafonte & mupparna: Banana Boat Song
En längre snutt ur The Car Man

Dag 94 : Cinderella

9 Mar

Cinderella (1957 Original Television Broadcast Soundtrack)
Cinderella (1957), tv-musikal
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein 2nd inspirerad av Cendrillon, ou la Petite Pantoufle de Vair av Charles Perrault

Helt enkelt en musikalversion av sagan om Askungen.

Det här är otroligt charmigt. Julie Andrews är i vokal toppform. Rodgers musik är superb och Hammersteins sångtexter är osedvanligt poetiska och humoristiska.
Det här är inte bara bra det är både tv och musikal-historia också!
Skaffa!!!!!

Favvisar:
In my own little corner, Impossible; It’s possible, Ten minutes ago, Stepsisters’ lament

Kuriosa:
På femtiotalet var det väldigt vanligt att man gjorde tv-versioner av Broadwaymusikaler. Cinderella var dock skriven speciellt för tv och för Julie Andrews som just då var som störst på Broadway tacka vare musikalen My Fair Lady.
Föreställningen sändes live, för det var så man gjorde tv på den tiden. Den sändes dessutom både i svart/vit och i färg.
Videoband hade börjat användas 1956 men 1957 var det fortfarande väldigt ovanligt och därför finns inget finns bevarat av färgversionen. Guskelov så finns det en svart/vit kinescope version, som även getts ut på DVD, så  man kan fortfarande njuta av Julie och de andras insatser.

Tv-sändningen var en megasuccé och sågs av drygt 107 millioner tittare, det är lika med 60% av befolkningen.

I sändningen medverkade 56 personer i själva musikalen, en 33-mannaorkester satt i ett rum bredvid studion och spelade.
80 personer hjälpte till med kostym, rekvisita och annat bakom scenen.
De använde 6 olika stora scenografier och över 100 olika kostymer.
Och som sagt alla kläd- och scenbyten skedde under en livesändning så man fick anpassa väldigt mycket till de olika reklampauserna. Bara det logistiska arbetet med denna sändning är grymt imponerande.

Man har gjort två tv-versioner till av denna musikal:
Den första kom 1965 och hade Ginger Rogers som den goda fén och Lesley Ann Warren som Askungen.
Den andra versionen kom 1997 med Whitney Houston som fén, Whoopi Goldberg som drottningen, Bernadette Peters som styvmodern och Brandy som Askungen.

En scenversion av musikalen hade premiär på Broadway i februari 2013.

Videosar:
Julie Andrews: In My Own Little Corner
Lesley Ann Warren: Ten Minutes Ago
Whitney Houston & Brandy: Impossible
Stepsisters’ lament
Snuttar fr Broadway versionen

%d bloggare gillar detta: