Tag Archives: Oscar Wilde

Dag 288: Gypsy – A Musical Fable

19 Sep

a3c9024128a0474f0d56d010.L
Gypsy: A Musical Fable (1959), originaluppsättningen spelades 702 gånger
Baserar mitt omdöme på Londoncastinspelningen från 1973, den spelades 300 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents, mycket löst baserad på Gypsy Rose Lee’s memoarer Gypsy: Memoirs of America’s Most Celebrated Stripper (1957) och fokuserar på hennes mamma Rose – den ultimata showbizmorsan.

Mama Rose har bestämt sig för att hennes yngsta dotter June ska bli en stor stjärna inom showbusiness.
Outröttligt så jagar hon agenter, fixar och trixar och ser till att hon och hennes döttrar får åka runt och spelar på Vaudevilleteatrar över hela USA.
June som i många, många år har marknadsförst som den söta lilla ”Baby June” tröttnar till sist och rymmer.
Men Rose ger sig inte. Om hennes talangfulla dotter inte vill vara med längre så får hon börja ägna sig åt sin ”talanglösa” och mer introverta dotter Loise istället, för nån av hennes döttrar ska bli stjärna. Så småningom kommer det här att leda till att Loise förvandlas till burlesquestrippan Gypsy Rose Lee som får en stor internationell karriär.

Det här anses vara en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats och det går inte komma från att den är helt jäkla otroligt bra. Bra story, makalöst bra musik och helt otroligt snygga sångtexter. Originalcasten av Broadway uppsättningen med ”The Merm”  som Rose lämnar sällan min absoluta favoritlista.
Den här Londonversionen med underbara Angela Lansbury som mama Rose har jag inte gett en chans tidigare så det var på tiden att den hamnade i spelaren.
Hur står den sig i jämförelse med originalet? Bra, riktigt bra. Arren är lite annorlunda på den här versionen och vissa sånger har annorlunda texter och kommer med mer dansmusik och längre musikaliska sekvenser men det ser jag bara som nått positivt.
Ethel Merman beltar sig igenom originalet och det är precis så som man vill höra henne och där har Angela ingen chans. Men Angela är en bättre skådespelare och hennes sätt att leverera sångtexter är snudd på helt perfekt och hon får fram nyanser och en humor som jag kan sakna hos Merman. Och Angelas sätt att gestalta Roses sammanbrott i Rose’s Turn… vad kan jag säga, pure perfection!
Den här plattan är ett perfekt komplement till originalet och jag rekommenderar den å det starkaste!

Favvisar:
Some People, You Gotta Get A Gimmick, Together, Let Me Entertain You

Kuriosa:
Showen har haft inte mindre än 4 revivals på Broadway sen -59.
En filmversion kom 1962 och en tv-version med Bette Midler som Rose kom 1993.

Originalet fick inte en endaste Tony Award.
1974 års revival vann en Tony åt Angela Lansbury. Den fick dessutom 3 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och regi.
1989 års revival vann 2 Tonys: Bästa revival och kvinnliga huvudroll. Även två Drama Desk Awards fick den: bästa revival, kvinnliga huvudroll.
2003 års revival vann bara en Theatre World Award
2008 års revival vann 3 Tonys: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och manliga biroll. Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, manliga biroll. Dessutom fick den 2 Outer Critics Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Filmversionen vann en Golden Globe åt Rosalind Russel som Rose.
Tv-versionen vann en Golden Globe åt Bette Midler som Rose och en Emmy för Outstanding Individual Achievement in Music Direction

Gypsy Rose Lee har funnits i verkligheten och hon var verkligen stripp-teasernas okrönta drottning.  Hon blev känd som ”den intellektuella strippan” då hon i monologer refererade till konstnärer som Cézanne och författare som Oscar Wilde, samtidigt som hon sakta och förföriskt rullade ner sina silkesstrumpor. Hennes signum var att teasa mest och egentligen inte strippa särskilt mycket.
Hon strippade för presidenter och kungligheter över hela världen och är nog en av de få, om inte den enda, som fått strippa för Drottning Elisabeth II av England.
Hon uppträdde även här i Stockholm på Chinarevyn. Mina föräldrar såg henne där.

Gypsy Rose Lee skrev förutom sina memoarer även en deckare som utspelade sig i Burlesquemiljö: The G-string Murders (1941). Den har översatt till svenska och heter då Döden väntar i kulissen.

Pressklipp:
I’m not sure whether Gypsy is a new fashioned, or old-fashioned, or integrated, or non-integrated. The only thing I’m sure of is that it’s the best damn musical I’ve seen in years.
– Walter Kerr, Herald Tribune

What this town has needed is Ethel Merman. What miss Merman has needed is a good show. We got her and she got it last night evening, when Gypsy opened at the Broadway Theatre.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
Rose’s Turn med Bette Midler
Ethel Merman sings Everything’s Coming Up Roses
Let Me Entertain You från filmversionen
Patti LuPone – Everything’s coming up roses
Bernadette Peters – Rose’s Turn
You Gotta Get A Gimmick

51RJacACr0L

2238966_209_271
Gypsy Rose Lee

Annonser

Dag 245: Ernest In Love

7 Aug

51O5dUn+UJL
Ernest In Love (1960), Off-Broadway, 103 föreställningar
Musik: Lee Pockriss
Sångtexter & libretto: Anne Crosswell, baserad på Oscar Wildes pjäs The Importance of Being Earnest från 1895.

Jack Worthing har uppfunnit en omöjlig yngre bror, Ernest, för att få en ursäkt att med jämna mellanrum lämna sin egendom på landet och bege sig in till storstaden, där han är känd som Ernest Worthing.
Jack (som Ernest) förälskar sig i den unga Gwendolen Fairfax och friar till henne – och hon svarar glatt ja. Gwendolen har nämligen ända sen barndomen drömt om att gifta sig med en man vid namn Ernest.
Samtidigt så har Jacks skrupelfria vän Algernon fått höra historien om den påhittade brodern och beger sig till Jacks egendom under sken av att vara den yngre brodern. Där träffar han Mr Worthings vackra skyddsling Cecily Cardew, som även hon när en dröm om att gifta sig med en man vid namn Ernest.
När både damerna och vännerna råkar sammanstråla på Jacks gods blir det tydligt att det är både för många och för få Ernest-ar inblandade i det hela. Det hela blir inte bättre av att den ena kvinnans mycket bestämda mor anländer för att uttrycka sin motvilja mot hela affären.

Det här var en underbar liten, för mig, okänd musikal.
Och den är något av det härligaste och charmigaste jag hört på många, många dagar.
Jag har hittat en ny favvis!
Musiken påminner mycket om musiken till musikalen Robert and Elisabeth (se Dag 218) och det menar jag som en komplimang för jag älskar den musikalen.
Bra sångtexter och helt fantastiskt härliga, om så lite gammaldags (men det är väl därför jag gillar den), melodier.
Ett litet fynd. den kommer att spelas många, många gånger! Det kan jag garantera.
Rekommenderas.

Favvisar:
Come Raise Your Cup, The Hat, A Handbag Is Not A Proper Mother, The Muffin Song, My Eternal Devotion, Ernest In Love

Kuriosa:
Musikalen började sitt liv som en en-timmes tv-musikal som gick på CBS 1957.
Responsen var så positiv att upphovsmakarna bestämde sig för att förvandla den till en helaftonsmusikal som fick sin premiär den 4:a maj 1960. Trots positiva recensioner så gick föreställningen bara 103 gånger innan den försvann.
Efter sin spelperiod 1960 så dröjde det enda tills 2010 innan showen åter syntes i New York. Återigen så var det off-Broadway som gällde och det passar nog denna lilla show bäst. Det var Irish Repertory Theatre som satte upp den. Passande för Oscar Wilde var ju Irländare till födseln.

Musikalen har också spelats i Japan. Det skedde 2005 och det var Takarazuka Revue, en musikteatergrupp med bara kvinnliga skådespelare, som satte upp den.

Även Österrikarna har haft en chans att se den, detta skedde 2007 på Neue Studiobühne Wien

Pressklipp:
Everything has been done in the most impeccable taste…Lee Pockriss’s music is deft and droll. Ann Croswell’s book and lyrics are clever…the whole performance radiates sly good nature.
– Brooks Atkinson, The New York Times

charming…a fresh and likable musical show… excellently played.
– Richard Watts, Jr., The New York Post

It has all the charm and pleasure of a spring bouquet.
– Judith Crist , New York Herald Tribune

Press om revivaln 2010:
Does Oscar Wilde’s best play really need music? Of course not. But Anne Croswell (who wrote the book and lyrics) and Lee Pockriss (who wrote the music) managed between them to put a fresh and personal spin on Earnest: They shifted the emphasis from Wilde’s epigrams to his pretty-young-things-in-love plot, thereby turning a masterpiece of diamond-hard verbal ingenuity into a romantic soufflé lightly sauced with wit.
No, it’s not Wilde, but if you can keep from breaking out in a cheek-to-cheek grin when Jack Worthing launches into a neat little soft shoe in the first scene, you’re just a sour old crock.
– Terry Teachout, Wall Street Journal

Videosar:
You Can’t Make Love från Neue Studiobühne Wien, dialog på tyska och sång på engelska
Muffin Song på japanska från Takarazuka Revue
Ernest in Love Promo #1 från Quinnipiac University
Ernest in Love Promo #2

%d bloggare gillar detta: