Nr 416: Hello, Dolly!

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965
Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.
Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994. Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.
…
I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News

The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post

Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.
… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune

A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American

Videosar:
Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 
Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Nr 415: Annie Get Your Gun

Annie Get Your Gun (1946)
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:
Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966
Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar
SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Kuriosa:
Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun. 
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).

 

Press:
För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.
…
It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.
…
Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.
…
Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Dag 291: Oliver (1960)

Oliver! (1960), uppsättningar i urval:
West End 1960, 2618 föreställningar
Oscarsteatern, Stockholm, 1961, 34 föreställningar
Broadway 1962, 774 föreställningar
West End revival 1994
West End revival 2009
GöteborgsOperan 2019

Baserar mitt omdöme på liveinspelningen från premiären av 2009 års London revival
Musik, sångtexter & libretto: Lionel Bart, baserad på romanen Oliver Twist av Charles Dickens

Oliver Twist bor på ett fruktansvärt barnhem.
När han en dag ber att få mer av den blaskiga gröt som är det enda barnen får att äta blir barnhemsföreståndaren så förbannad att han säljer Oliver för en spottstyver till en begravningsentreprenör.
På begravningsbyrån så hamnar Oliver i bråk med en annan pojke och rymmer.
Efter flera dagar på rymmen så anländer han till London. Den första han stöter på är en ung kille som heter The Artful Dodger. Denne tar med Oliver till sitt hem, en slags skola för blivande ficktjuvar som leds av Fagin. Där träffar han också på Nancy en barflicka som har ihop det med den sadistiske inbrottstjuven Bill Sikes.
På sitt första uppdrag som ficktjuv så åker Oliver fast. Den snälle äldre mannen han försökt råna, Mr. Brownlow, ser nått oskyldigt och rent hos honom och istället för att anmäla honom så tar han Oliver under sitt beskydd.
Bill och Fagin är oroliga över att Oliver kanske ska avslöja dem och deras förehavanden och bestämmer sig för att  kidnappa honom från den äldre mannen.
Samtidigt så har barnhemsägaren hittat en berlock som tillhörde Olivers mor, som dog när hon födde honom, och genom den så framkommer det att Oliver faktiskt är Mr. Brownlow systerdotters son.
Oliver kidnappas.
Nancy mördas av Bill när hon försöker hjälpa Oliver.
Det blir en jakt genom Londons gator som slutar på London Bridge där Bill dödas av polisen och Oliver kan få komma hem till sin släkting Mr. Brownlow.

En av de största engelska musikalframgångarna, den största innan Sir Andrew dök upp på scenen.
Den har sin musikaliska grund i engelsk music-hall tradition men här finns också en hel del inslag av klezmer.
Det är otroligt catch-iga sånger med bitvis riktigt roliga texter. Jag gillar det här enormt.
Till den nya versionen så har man ändat tempot i vissa låtar, man har lagt till en hel del dansmusik (det dansades inte så mycket i engelska musikaler förr i tiden), gjort nya arr och Lionell Bart har till och med skrivit lite ny musik. Ja, egentligen gjordes de flesta av dessa ändringar redan till 1994 års Londonrevival men eftersom jag inte hört den plattan så blev det här första gången jag hör dem.
Det är kul med de nya texterna men all under-scoring som de lagt med – musiken som spelas under slutjakten till exempel – känns ganska onödig.
Det är en liveinspelning och det älskar jag eftersom det ger ett extra lyft till alla insatser, och ett extra speciellt lyft blir det eftersom det dessutom är premiären vi får lyssna på.
Är inte helt förtjust i alla insatser, han som spelar Bill är exempelvis bara jobbig att lyssna på och det nya arret av Who Will Buy? är betydligt sämre än originalet.
Inte min favoritversion men musikalen i sig känns känns fortfarande fräsch, ny och relativt modern trots sin höga ålder.
Rekommenderas.

Favvisar:
As Long As He Needs Me, It’s A Fine Life, Consider Yourself, I’d Do Anything

Kuriosa:
Michael Caine sökte rollen som Bill Sikes i originaluppsättningen men åkte ut i sista gallringen.

På Broadway så spelades rollen The Artful Dodger av Davy Jones en blivande medlem i popgruppen The Monkees.

Två sångnummer ur musikalen framfördes på The Ed Sullivan Show den 9:e februari 1964. I samma show gjorde The Beatles sin amerikanska tv debut.

1962 års Broadwayversion vann 3 Tony Awards: bästa partitur, bästa musikaliska ledning coh bästa scenografi.
1994 års London revival vann en Laurence Olivier Award för bästa manliga huvudroll.

Musikalen fick sin svenska premiär på Oscarsteatern i Stockholm 1961. Jarl Kulle spelade rollen som Fagin. Framgången var inte så stor, 34 gånger framfördes den bara.

Musikalen filmades 1968. Filmen vann inte mindre än 6 Oscars: bl a för årets bästa film.

Både Oliver och Nancy i 2009 års version hittades genom en tv-sänd talangjakt.

Lionel Bart gjorde en del felinvesteringar (bland annat i sin egen musikal Twang! se Dag 130) förutom att han blev gravt drogberoende och det ledde till att han hamnade i ekonomiska svårigheter. När han hade det som värst så sålde han alla rättigheterna till musikalen Oliver! till underhållaren Max Bygraves för £350. Max sålde i sin tur rättigheterna vidare för £250 000.

Pressklipp för Broadwayversionen:
This importation from England has enormous energy but it is energy of a peculiarly mechanical kind … a sense of ”keep banging the shutters, boys, a pause or a silence might kill us.”
…
Oliver! is like looking at a comic-book condensation of a Dickens classic with the radio on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

One of the most impressive Brittish products to be imported here since the first Rolls Royce.
– John Chapman, Daily News

Simply scrumptious. It represents a breakthrough for the Brittish in a filed which has so long been dominated by Americans.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
Trailer för 2009 års revival
Oliver! medley
Consider yourself
I’d Do Anything
Movie Trailer

Dag 282: Kiss Me, Kate

Kiss Me, Kate (1948), 1077 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen av Broadway revivaln från 1999
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Bella & Samuel Spewack, i manuset har man även inkorporerat delar av William Shakespeares Så tuktas en argbigga

Föreställningen handlar om en teatergrupp som ska spela en musikalversion av Shakespeares Så tuktas en argbigga.
Vi får vara med om alla konflikter som sker båda på och bakom scenen  mellan Fred Graham, showens regissör, producent och stjärna, och hans primadonna tillika ex-fru Lilli Vanessi.
Här finns också en sekundär intrig som handlar om Lois Lane, skådespelerskan spelar Bianca och hennes hasardspelande pojkvän, Bill. Han har lyckats skuldsätta sig å det kraftigaste hos en lokal gangster, men han har uppgett att hans namn är Fred Graham.  Gangstern skickar några underhuggare till teatern för att kräva in pengarna och en massa missförstånd och roliga situationer uppstår.

Kanske en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats, med ett otroligt välskrivet och hysteriskt roligt manus av Bella & Samuel Spewack och några av de bästa sångerna Cole Porter skrev under hela sin karriär.
Det här var en succé från den första try-outföreställningen.
En av de få föreställningarna som anlände till New York i samma skick som den var i när den började sin ”prov” turné. Allt klaffade från första början så det var inget som behövdes rättas till.
Den är magisk att se på scen och även magisk att bara lyssna på.
Denna revivalinspelning är ljuvlig med en fantastiska ensemble med starka röster och härlig komisk tajmning.
Tempot på sångerna är lite högre än de var på 40-talet och det kan säkert störa puritaner men jag tycker det ger en stuns och fräschet till denna version.
Sen så bjuder de på nya orkestreringar också och de är härliga, smarta och även de fyllda av komik – inte ofta man får höra en orkester med komisktajmning.
Allt som allt så känns det nästan som att jag lyssnar på  showen för första gången och inte för den hundranåntinge gången.
Me like! A lot!
Den här musikalen är en av de bästa musikalerna ever och om man inte lyssnat på den eller känner till den så har man inte rätt att kalla sig musikalälskare! So ere bara!

Favvisar:
Allt!

Kuriosa:
Det här är nog Cole Porters största succé och den enda av hans musikaler som kom att spelas över 1000 gånger på Broadway i sin originaluppsättning.
1999 år revival spelades 881 gånger.

Kiss Me, Kate var den första musikalen som vann en Tony Award (priset skapades 1947) för bästa musikal.
Förutom den så vann den Tony’s för bästa libretto, partitur, kostym och bästa musikalproducent.

Revivaln 1999 vann Tony’s för bästa revival, manliga huvudroll, orkestreringar, regi och kostym.
Den fick dessutom 4 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll, kostym, orkestreringar och scenografi.

Svensk premiär hade Kiss me, Kate på Oscarsteatern 1951 med Ulla Sallert och Per Grundén i huvudrollerna.

Filmversionen kom 1953 och skiljer sig bara lite från scenversionen. Den största skillnaden är att man lagt in en scen i inledningen som utgör en slags förtydligande av Freds & Lillis gemensamma bakgrund.
För en gångs skull så kom nästan alla av sångerna från scenversionen med, fast man var tvungen att tona ned de snuskigare insinuationerna i Porters texter.
Fast man fick igenom en liten snuskighet, det är i sången Tom, Dick or Harry där Ann Miller sjunger a-dick-a-dick-a-dick-a-dick och censorerna inte förstod att det namnet kan betyda nått helt annat beroende på sammanhang…
Man la till en extra sång till filmen, From This Moment On, som kom från Porters mindre framgångsrika musikal Out Of This World från 1950.
Bob Fosse spelade en av Biancas tre friare. Det är han som bland annat hänger från en pelare i From This Moment On.
Filmen släpptes från början som en 3-D film.

Pressklipp:
Occasionelly by some baffling miracle, everything seems to drop gracefully into its appointed place in the composition of a song show, and that is the case here.
– Brooks Atkinson, The New York Times

If Kiss Me, Kate isn’t the best musical-comedy I ever saw, I don’t remember what the best musical-comedy I ever saw was called. It has everything.
– Robert Garland, Journal-American

Kiss Me, Kate struck gold last night. This new and festive musical comedy is the best song-and-dance show of the season and one of the best Broadway has had in ten years.
– Ward Morehouse, Sun

From the opening number it was obvious to everybody that the first-nighters were seeing a smash hit of epic proportions, and nothing occurred throughout the evening to let them down.
– Richard Watts Jr. , Post

Videosar:
Too Darn Hot från London Revivaln 2001
So in Love från The Tony Awards
Another Op’ning, Another Show från Macy’s Thanksgiving Parade
Tom, Dick or Harry från filmversionen
From This Moment On
Brush Up Your Shakespeare från live inspelningen av Londonrevivaln
Trailer till filmen