Dag 351: Everyone Says I Love You

Everyone Says I Love You (1996), filmmusikal
Musik & sångtexter:  Walter Donaldson, Gus Kahn, Lew Brown, B.G. DeSylva, Otto Harbach, Cole Porter, Bert Kalmar, Harry Ruby m fl
Manus: Woody Allen

Woody Allens musikfilm utspelar sig på Manhattan (naturligtvis), i Paris och i Venedig. På dessa tre platserna utspelar det sig olika kärleksrelationer som alla på ett eller annat sätt hänger ihop med varandra.
Joe försöker vinna Vons hjärta medan hans före detta fru Steffi och hennes nuvarande man Bob har problem med sina barn som alla är inne i tonårensupprorens tid och dess snabba emotionella växlingar, samtidigt som deras äldsta dotter Skylar har svårt att bestämma sig för vilken av sina två pojkvänner hon vill ha.

En musikal fylld av skådespelare som inte direkt är kända för sina sånginsatser. Fast ett par av dem, Alan Alda och Goldie Hawn, har faktiskt erfarenhet från Broadway musikaler. Alan spelade till och med huvudrollen i The Apple Tree (se Dag 323).
Valet av icke-sjungande skådisar var ett medvetet val av Allen för han ville inte att det här skulle låta som en traditionell musikal utan det skulle vara ”vanliga” människor som blir så uppfyllda av sina känslor att de inte kan annat än att brista ut i sång. Resultatet är en charmig samling sånger som låter som om de spelats in på den lokala karaokebaren.
Det är inte dåliga insatser de gör utan mer väldigt mediokra. Lite falsksång förekommer och man känner deras osäkerhet inför uppgiften, men det bidrar till charmen. Så här skulle det säkert låta om vi alla fick brista ut i sång i vardagen för att förmedla vår kärlek eller lycka eller frustration.
Det är kanske lite för många ballader, vilket inte gör uppgiften lättare för de inblandade eftersom man så mycket tydligare hör de sångliga bristerna där. Men i up-temposångerna så låter det helt ok.
Allen har också lagt till stora körer som låter precis som bakgrundskörerna gjorde i de trettiotalsmusikaler som så tydligt inspirerat honom här.
På det stora hela charmigt men kanske mer kul som kuriosa än som en njutningsbar soundtrackplatta.

Favvisar:
Enjoy Yourself (It’s Later than You Think), Everyone Says I Love You, Chiquita Banana, Makin’ Whoopee, I’m Through With Love

Kuriosa:
Alla skådespelarna, utom Drew Barrymore, står själva för sina sånginsatser. Drew är den enda som blev dubbad för hon kunde verkligen inte sjunga överhuvudtaget.
Goldie Hawn sjöng för bra för Allens smak så hon fick lära sig att sjunga sämre så att hon skulle låta mer som en vanlig dödlig. Men trots det så hör man tydligt på skivan att hon kan sjunga och hon gör kanske den bästa vokala insatsen.

Pressklipp:
Here is a movie that had me with a goofy grin plastered on my face for most of its length. A movie that remembers the innocence of the old Hollywood musicals and combines it with one of Allen’s funniest and most labyrinthine plots, in which complicated New Yorkers try to recapture the simplicity of first love. It would take a heart of stone to resist this movie.
– Roger Ebert, Chicago Sun-Times

This creepy Woody Allen musical has got to be the best argument ever against becoming a millionaire. It unwittingly reveals so many dark facets of the filmmaker’s cloistered mind that one emerges from it as from a crypt, despite the undeniable poignance of some of the musical numbers. This isn’t only a matter of how Allen regards the poor, nonwhite, sick, elderly, and incarcerated segments of our society, how he feels about the ethics of privacy, or what he imagines his rich upper-east-side neighbors are like. In this characterless world of Manhattan-Venice-Paris, where love consists only of self-validation and political convictions of any kind are attributable to either hypocrisy or a brain condition, the me-first nihilism of Allen’s frightened worldview is finally given full exposure, and it’s a grisly thing to behold.
– Jonathan Rosenbaum, Chicago Reader

Videosar:
Trailer
My baby just cares for me
I’m Through With Love
Enjoy Yourself (It’s Later than You Think)
Makin’ Whoopee

Dag 313: No, No, Nanette

No, No, Nanette (1925), hade premiär både på West End (665 föreställningar) och på Broadway (321 föreställningar) samma år.
Har lyssnat på inspelningen av Broadwayrevivaln från 1971 (861 föreställningar)
Musik: Vincent Youmans
Sångtexter: Irving Ceasar & Otto Harbach
Libretto: Otto Harback & Frank Mandel baserad på Frank Mandels pjäs My Lady Friends från 1919.
Revivalns libretto bearbetade av Burt Shevelove

En gift förmögen bibelförsäljare, hans likaledes gifta advokat och försäljarens unga skyddsling Nanette, lyckas bli inblandade i olika trassliga romatiska situationer i 1920-talets Atlantic City.
Intrigen kryllar av missförstånd, miljonärer, missförstådda äkta hälftar, unga oskyldiga förälskade flickor, vackra fala kvinnor, svek, humor och hysteriska mängder steppdans.
Som vanligt i den här tidens musikaler så är själva ramverket inte så viktigt och intrigen är både så tom och så komplicerad på samma gång att jag faktiskt inte bryr mig om att ens försöka återge den.

Men en kul liten show är det. Musikaliskt i alla fall.
Jag älskar ju 20- och 30-tals jazz och här får jag en redig dos. Hits som Tea For Two och I Want To Be Happy är grädden på moset i en samling med sånger som är helt ljuvliga.
Jag bara älskar det här.
Och på denna cd så har man lagt till både dansmusik, ett par sånger som man var tvungen att stryka från lp-versionen p g a platsbrist samt intervjuer med flera av de medverkande.
En cd som gör mig glad. Det är svårt att sitta still och bara lyssna på den, för energin och den sprudlande glädje som strömmar ut genom högtalarna får mig att leka steppdansare i mitt eget vardagsrum.
Rekommenderas å det kraftigaste.

Kuriosa:
När originaluppsättningen åkte ut på sin try-out turné så blev showen så framgångsrik och populär att turnén kom att pågå i över ett år och resulterade i att flera av sångerna redan hade blivit hits och nästan kändes uttjatade innan den ens haft sin Broadwaypremiär.
Detta medförde att showen även hann få premiär i London innan den öppnade i New York.

Revivaln fylldes med gamla showbiz namn.
Gamle filmregissören Busby Berkeley stod som ”production supervised by” på affischen. Från början var det tänkt att han skulle regisserat showen men han var så gammal att han mest satt och sov under repetitionerna så han ersattes av Burt Shevelove som också reviderade och fräschade till manuset.
I en av huvudrollerna hittade man gamla 30-tals filmstjärnan Ruby Keeler.

Revivaln vann 4 Tony Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, kostymer och koreografi.
Den vann också 4 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, libretto, kostym och koreografi.
Den vann också en Theatre World Award

Pressklipp
För originaluppsättningen 1925:
We had a preconceived notion that No, No, Nanette! was a pretty dull show, probably because it had been running so long before it came to New York. … No, No, Nanette! is really very amusing.
– Robert C. Benchley, Life Magazine

För revivaln:
For everyone who wishes the world were 50 years younger – and in particularly, I suspect, for those who remember it when it was 50 years younger – the revival of the 1925 musical No, No, Nanette should provide a delightful, carefree evening. … This is far closer to a musical of the twenties than anything New York has seen since the twenties, but it is seen through a contemporary sensibility.
– Clive Barnes, The New York Times

No, No, Nanette was the first show this season to come into town with ”hit” written all over it, but whoever did the writing must have gone so long without a super-musical that he forgot what the real thing was like.
…
Somewhere along the way, Burt Shevelove decided to make this show ”nice” and instead of the potentiall brilliant he settled for the vacantly agreeable. As such, it is sometimes amusing, sometimes not so amusing, very easy to look at and with a couple of genuinely thrilling production numbers.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Teh roars that went up during the opening-night curtain calls … were part nostalgia, part astonishment, part pain, part delight. Pain? Yes, a kind of mourning, not for our lost innocence but for our lost pleasure. By insisting on the innocence, and not taking too superior an attitude toward it, No, No, Nanette har restored the pleasure. For wich, many thanks.
– Walter Kerr, Times

The show is a copious delight, but it has a sizable temperamental flaw. No strict decision was made as to whether it should be played straight or campy.
– T. E. Kalem, Time Magazine

Videosar:
At the 1972 Tony Awards
High lights från Encores! konsertversion
I Want To Be Happy
Tea For Two
Exempel på Busby Berkeleys berömda filmkoreografistil på 30-talet
Ruby Keeler sjunger titelsången till filmen 42nd St från 1932

Dag 76: Roberta

Roberta (1933), 295 föreställningar
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Otto Harbach, baserad på romanen Gowns By Roberta av Alice Duer Miller

Huck: My orchestra could put new life into your models.
Aunt Minnie: That’s what I’m afraid of.

John Kent, en ung amerikansk footballspelare, grälar en dag med sin fästmö, de skiljs åt och John bestämmer sig för att åka till Paris där hans faster Minnie har etablerat det framgångsrika modehuset Roberta. Med sig på resan har han sin bästa kompis Huckleberry Haines som är ledare för ett swingband.
Strax efter att John anlänt till Paris så avlider hans faster och det visar sig att hon testamenterat hela rörelsen till honom och assistensen Stephanie. Dessa två måste nu samarbeta för att försäkra modehusets fortsatta framgång. Detta omaka partnerskap leder till misslyckanden, framgångar och, till sist, kärlek.

Åh, vilken musik denna show innehåller. Makalöst bra. Klassiker som Smoke Gets In Your Eyes, Yesterdays och många, många fler.
Musiken är en blandning av i det närmaste operettsånger och rena swingnummer, vilket ger en skön variation i lyssnandet.
Just den här inspelningen gör kanske inte sångerna riktig rättvisa eftersom den är en ren studioproduktion från 50-talet. Den känns lite energilös vad gäller orkestern och oengagerad vad gäller solisterna. Man har också med en sån där, på fyrtio och femtiotalen så populär, tonalt exakt men helt opersonlig kör som gör små insatser här och där. Det drar ner betyget ordentligt.
Jag har inspelningar från bägge filmversionerna men ingen av dem hade med föreställningens alla sånger men de finns här – inklusive de från filmversionerna – så det här är första gången jag hör allt.
Halvdan inspelning av en fantastisk samling sånger av en av musikalhistoriens största kompositörer.

Favvisar:
Smoke Gets In Your Eyes, Let’s Begin, I Wont Dance, Lovely To Look At, Don’ t Ask Me Not to Sing

Kuriosa:
Bob Hope spelade Huckleberry Haines på Broadway.

Manuset ansågs redan på sin tid vara tungrott, tunt och i det närmaste hurmorbefriat och var orsaken till att showen fick ganska så dåliga recensioner när den kom. Faktum är att det klankades så mycket på Harbachs text att man i det närmaste glömde den fantastiska musiken.
Det dåliga manuset medförde att man bara har med grundkoncepetet  – nån ärver en modebutik i Paris – i de två filmversionerna.

De två filmversionerna är:
1. Roberta från 1935 med Fred Astair och Ginger Rogers i huvudrollerna. Till den filmen så strök man ett antal av föreställningens sånger och la istället in I Won’t Dance (med text av Dorothy Fields och plockad från en Kern flopp: Three Sisters) och Lovely To Look At som specialskrevs för filmen och blev Oscarnominerad.
2. Lovely To look At kom 1952, i den hittar vi Howard Keel och Kathryn Grayson.

Numera så inkluderar man nästan alltid både I Won’t Dance och Lovely To Look At när man sätter upp showen.

Kernfloppen Three Sisters kom 1934, hade sin premiär i London och har inget med Chekhovs pjäs med samma namn att göra. Den spelades i knappt två månader.

Pressklipp:
Extremely unimportant and slightly dead.
– John Mason Brown, Evening Post

Videosar & ljudisar:
I Won’t Dance från första filmversionen med Fred Astair & Ginger Rogers
I’ll Be Hard To Handle med Ann Miller från den andra filmversionen
Smoke Gets In Your Eyes med The Platters (en ljudis)
Adrian fashion show fr MGM

Dag 47: Kitty’s Kisses

Kitty’s Kisses (1926), 170 föreställningar
Musik: Con Conrad
Sångtexter: Gus Kahn
Libretto: Philip Bartholomae & Otto Harbach

En typisk 20-tals musikal: massor av glada sånger,  dansnummer och komiker som kör sina specialiteter och allt hålls samman med hjälp av den tunnaste av intriguer.
Den här gången handlar det om Kitty som tappat sin handväska och därför inte kan checka in på det hotell hon tänkt att övernatta på. Men hon får tipset att låtsas vara gift och att ”hon vill checka in innan hennes man anländer.” Nattportiern tror då att hon är frun till en man som snart ska komma till hotellet och installerar henne därför i en svit. Kitty tror att hon bara lyckats dupera portiern och går och lägger sig och somnar direkt. Döm om hennes chock och förvåning när hon morgonen därpå upptäcker att hon delat säng med den gifte mannen, som lagt sig i sängen utan att upptäcka att det inte är hans fru som ligger där. När sen den riktiga och oerhört svartsjuka frun dyker upp så blir det kaos och förväxlingar och hustrun kallar på en advokat och vill skiljas.
Men allt slutar lyckligt och Kitty får inte bara tillbaka sin handväska utan han som hittat den (det är passande nog advokaten) är förälskad i Kitty och hon blir kär i honom och allt blir glädje och gamman.

Det här är inget annat än fluff, charm  och ren nonsens. Men det är svårt att inte ryckas med i de glada tonerna och fnissa förtjust över de osannolika och fåniga turerna intrigen tar. Jag faller för sånt här direkt.
Här finns svängiga ”charlstons”, ljuva romantiska ballader, flera komiska nummer och massor av underbart synkoperad musik.

Detta är ännu en sån där kärleksfull rekonstruktion, för musikalen spelades aldrig in på sin tid och ingen av sångerna blev mer än tillfälliga hits. Och det är lite förvånande för det är bra låtar, väldigt bra.
Allt framförs med en orkester som låter genuint 20-tal, plus perfekt castade Broadway stjärnor och en rekonstruktion av materialet som som vanligt är superbt.
Detta är inte bara bra utan ett nödvändigt tillskott till alla sanna musikalnördars samling. För vilken samling kan vara komplett utan åtminstone en sån här 20-talare.

Favvisar: Walkin’ The Track, Choo Choo Love, I’m In Love, I Don’t Want Him

Kuriosa:
Drottningen av Rumänien, född Marie av Edinburg (1885-1938) var tydligen oerhört förtjust i titelsången till denna musikal.

Igen så är det slumpen som gjort att man hittat materialet för på 20-talet så var det ju lite ”slit och släng” mentalitet vad gäller musikaler. Ingen ansåg att sånt här var nått att spara, det var rena förbrukningsvaror. Man måste betänka att under samma säsong som Kitty spelades så hade 45 musikaler till premiär på Broadway. 46 olika musikaler på ett år!!! Och alla var nya för man hade inte k0mmit på att göra nyuppsättningar av gamla shower än. Lite skillnad mot nu.
Hur det gick till när man fann denna och andra shower berättar här skivans producent Tommy Krasker;
”I first stumbled upon the material for Kitty’s Kisses back in 1986, when I was cataloguing a treasure trove of vintage musical theatre manuscripts unearthed at the Warner Brothers Music warehouse in Secaucus, NJ. There were two folders of material from Kitty’s Kisses. I’d never heard of the show, and didn’t know anything by Con Conrad except for the two great songs he wrote for ‘Gay Divorcee.’ But the title hooked me instantly: it was so ‘Twenties.’ And the score was delightful — full of sweet ballads and rollicking rhythm tunes. I couldn’t get the songs out of my head. Music historian Bob Kimball, whom I was assisting at the time, always joked that my favorite show to emerge from all the Secaucus findings was Kitty’s Kisses. Well, it took about 25 years, but I finally got around to recording it. Philip [Chaffin, PS Classics co-founder] and I knew at some point we wanted to record something that was quintessentially Twenties, and something obscure — because the truth of it is, of course, is that there are so many wonderful shows from that era that are totally forgotten. Kitty’s Kisses fit the bill perfectly.”

Den första sång som vann Oscarn för årets bästa sång i en film var The Continental som var skriven av Kitty’s kompositör, Con Conrad.