Nr 462: American Psycho (2013)

American Psycho
2013: London
2016: Broadway, 54 perf
2019: Sydney

Music & Lyrics: Duncan Sheik
Book: Roberto Aguirre-Sacasa, based on the novel by Bret Easton Ellis

Based on the best-selling novel by Bret Easton Ellis, and set in the epicenter of excess: 1980s Manhattan, American Psycho tells the story of 26-year-old Wall Street investment banker Patrick Bateman, young and handsome with impeccable taste and unquenchable desires. Patrick and his elite group of friends spend their days in chic restaurants, exclusive clubs and designer labels. It’s a world where appearance trumps substance, greed is good, and one’s purpose in life is to crush the competition at all costs. But underneath his smooth and suave exterior lies a psychopath with bottomless blood-lust for getting what he wants and wanting what he can’t get.
When he finds out that one of his coworkers, Paul Owen, not only has secured the exclusive and highly sought after Fisher account, but also has managed to get a reservation at the new elite restaurant Dorsia, AND has a better looking business card, the inner monster flashes his teeth. 
Patrick invites Paul to his apartment before a party. Patrick spikes Owen’s drink, puts on a raincoat and begins a long one-sided analysis of the artistic and commercial merits of the band Huey Lewis and the News. After stating that ”the world is better off with some people gone”, Patrick slaughters Owen with an ax.
Afterwards, he lets himself into Paul’s apartment and stages his disappearance by resetting his voicemail and packing many of his possessions into a suitcase.
Months pass. Having made sure to make people believe that Paul is in London Patrick appropriates Paul’s apartment as a place to host and kill more victims, beginning with 2 hookers…

 This is a rather uneven show. I found the first act to be laugh out funny, sharp, edgy, witty, a little scary, and at the same time a little nostalgic since I lived through that era, and with a perfect first act finale: the bloody murder of Paul Owens. I really couldn’t wait for the second act to begin but… I didn’t really like that act. The music was still good, some numbers amazing but the murdering got a bit tedious and the piece didn’t really go anywhere. And I hated the end of the musical which has him marrying his girlfriend and resigning himself to a pointless existence in which the punishment and notoriety that he craves will forever be denied him. While the book ends as it began, with Bateman and his colleagues at a new club on a Friday night, engaging in banal conversation. A much more cynical and frightening end, I think.

The music is, of course, for the most part synth music, and quite hard synth I might add, which I love. I think mr Sheik has done a brilliant jobb in giving us a batch of new synth hits. There are also some covers of 80s hits like Hip to Be Square, Don’t You Love Me Baby and In the Air Tonight all performed in new exiting versions that differ quite a lot from the originals.
All in all, I like the cast album a lot, the show itself… well, it isn’t bad but there could be improvements made…

And speaking of American psychos… Patrick Bateman and his friends idolize Donald Trump…

Duncan Sheik is perhaps best known for writing the music to the Tony Award winning Broadway musical Spring Awakening (2006).

In London the part of Patrick Bateman was played by Matt Smith, maybe most famous for being the youngest actor ever to portray the title character in the BBC sci-fi series Doctor Who and he also portrayed Prince Philip in the two first seasons of the Netflix series The Crown.

The Broadway version of the show won 3 Drama Desk Awards: Outstanding Lighting Design, Projection Design and Sound Design in a musical.
And 2 Outer Critics Circle Awards for Outstanding Lighting Design and Projection Design.
It was nominated for two Tony Awards but didn’t win.

Press:
Though it is spattered with stage blood from beginning to end and features the sort of carnage associated with Eli Roth movies, “American Psycho” turns out to be one of those musicals that send your thoughts awandering, even as you watch them. So while this show’s title character takes a gleaming ax or chain saw to his co-stars, you may find yourself fixating on the following questions: Collectively, how many hours   of gym time per week does the incredibly buff cast embody? … Did those auditioning for “American Psycho” have to submit ab shots instead of head shots? And before they set foot onstage each night, are they required to pass a body mass index test?
If such queries do indeed fill your head during the long and decoratively gory duration of “American Psycho,” … then it could be argued that the show’s creators have done their job.
…
Of course, it could be argued that the “American Psycho” team has done its job too well, since you’re also likely to identify with Patrick when, shortly before he crucifies a young woman with a nail gun, he concludes solemnly that there’s “not one clear, identifiable emotion within me.”
…
Characters snort cocaine in dance clubs; have meaningless sex; order silly-sounding, elaborately named fusion dishes at overpriced restaurants; and recite designer clothing labels as if they were holy mantras, and make fun of those who are less of-the-minute than they are.
In other words, New York hasn’t changed all that much. Yet “American Psycho” treats the ’80s with the condescending nostalgia associated with decade-defining clip-compilation shows on lesser cable channels. And with a couple of signal exceptions, this musical treats its inhabitants as shrill cartoons (to laugh at) and sculpted sides of meat (to ogle).
…
Mostly, though, this psycho is neither scary nor sexy, nor is the show in which he appears. This may be good news for concerned citizens who feared the musical might present a nastily irresistible role model to impressionable young ’uns. Not to worry. In “American Psycho,” there’s little that’s lusty in blood lust.
– Ben Brantley, The New York Times

If you can resign yourself to the story’s innate ambiguity, you’re in for a perversely enjoyable experience.
…
The music is totally ’80s as well: Sheik’s bizarrely catchy, entirely electronic score – far from the usual Broadway fare….
…
And as for the violence – it’s simply part of the story, usually a joke, and often part of a stunning stage picture.
– Melissa Rose Bernardo, Entertainment Weekly

The second act flags…but the score is strong…Duncan Sheik’s synthesizer-heavy music – radical by Broadway standards…finally delivers a worthy follow-up to his ”Spring Awakening.” A comic ”American Psycho” you can dance to? Somehow, it works.
– Elisabeth Vincentelli, The New York Post

Videos:
Selling Out
You Are What You Wear
Cards
Hip To Be Square
Killing Spree
Trailer

Nr 460: The SpongeBob Musical (2016)

Chicago: 2016
Broadway: 2017 (327 perf.)
Tv version: 2019

Book: Kyle Jarrow, based on SpongeBob SquarePants by Stephen Hillenburg
Music & Lyrics: David Bowie, Brian Eno, Panic at the Disco, Tom Kitt, Jonathan Coulton, Cyndi Lauper, Rob Hyman, Alex Ebert, Sara Bareilles, Andy Paley, Tom Kenny, Lady Antebellum, Yolanda Adams, The Flaming Lips, John Legend, Steven Tyler, Joe Perry, Plain White T’s, T.I., They Might Be Giants

Just so you know, if you’re not a SpongeBob fan, it all takes place underwater.
The story: SpongeBob, a relentlessly cheery fast-food worker with self-esteem issues, learns that his beloved Bikini Bottom is in danger of being destroyed by an undersea volcano called Mount Humongous that’s threatening to blow sky-high. So he, his BFF Patrick Star, a starfish, and the brilliant scientist Sandy Cheeks, a squirrel (don’t ask), must come up with a plan to save their world.
Among the obstacles on the path to hero-hood: xenophobic prejudice (Sandy is disdained as a mammal), the bureaucratic paralysis of the mayor, panic-rousing media coverage and the villainous obstructions of the evil Sheldon Plankton and his wife, Karen the Computer.

I actually thought I was going to hate this musical. I mean come on, SpongeBob the Musical???? And because the cast album contained songs by a lot of different pop composers I also thought this was something of a juke box musical.
But, boy, was I wrong!
Nickleodeon, the cable channel for kids where SpongBob the animated series airs, brought a live version of the Broadway show to our home screens.
Lucky us! For this is an absolute marvel of a show. Just 5 minutes in and I was hooked. The music is so good, the sets and costumes are amazing, the cast is perfect down to the smallest planktons and sardines and the choreography is utterly brilliant. I was totally enthralled.
The show is totally bonkers – in a very good way. Don’t let adult thoughts of ”that isn’t even logic” or ”this is so unrealistic” disturb you from enjoying this show. Indulge yourself in the madness and pleasures of Bikini Bottom (just that name, aargh, love it, and yes they make fun of it in the show). Do what I did: I just sat in my recliner and laughed, cheered and even shed a little tear.
This show is so sunny, positive and life affirming, just what we need right now.
The cast album was on repeat in my flat for a long, long time afterwards. And every time I feel a little blue I play Best Day Ever, the best pick-me-up-song ever!

The show was nominated for 12 Tony Awards and won one: Best Scenic Design of a Musical.
It also won 6 Drama Desk Awards: Outstanding Musical, Actor, Featured Actor, Director, Sets, Wigs and Hair of a Musical.
And 4 Outer Critics Circle Awards: Outstanding New Musical, New Score, Director and Actor in a Musical.

The show was retitled for Broadway and the North American tour, now it’s SpongeBob Squarepants – the Broadway Musical.

Press:
For what it’s worth — and we’re talking millions of dollars here — you are never going to see as convincing an impersonation of a two-dimensional cartoon by a three-dimensional human as that provided by Ethan Slater at the Palace Theater. Mr. Slater plays the title role in SpongeBob SquarePants the Broadway Musical the ginormous giggle of a show that opened on Monday night.
…
…you will probably adore this musical if: a) “SpongeBob” was a formative influence of your childhood; b) you are a stoner who tokes up to watch reruns of the show on YouTube (categories a and b are not mutually exclusive); or c) if you are (like my date for this show) a parent of “SpongeBob”-bingeing progeny and found its sensibility crept into, and wallpapered, your weary mind.
…
… you may indeed enjoy such improbable spectacles as a misanthropic squid named Squidward (Gavin Lee, wearing four-legged pants) doing a virtuosic four-footed tap dance with a Busby Berkeley kick line of pink-sequined sea anemones. Or a heavy-metal boy band made up of sea skates on skateboards, with music by Steven Tyler and Joe Perry of Aerosmith. Oh, I forget to tell you. The show’s songs (supervised, arranged and orchestrated by the composer Tom Kitt) have been written by a plethora of pop-rock eminences…
…
Christopher Gattelli’s choreography of his sexually ambiguous ensemble (genders blur when wet) is perversely brilliant, suggesting piscine movement through breakdance and vogueing gestures instead of the expected swimming motions. But no one matches Mr. Slater in conveying the physicality of the life aquatic.
– Ben Brantley, The New York Times

Children should feel free to take their parents to Tina Landau’s psychedelically inspired version of the whimsical kiddie cartoon show … But Landau’s hallucinogenic stagecraft transcends the show’s television origins by speaking a visual language that’s three-dimensional and boldly theatrical.
…
(The plot) … is actually a lot scarier than any of the problems that arise in the TV show, but this is Broadway, where things tend to get inflated.
Here, that inflation surfaces in the score. Instead of working with a simpatico composer and lyricist, Landau, in the adventurous spirit of a Steppenwolf director, has stacked the show with individual pop songs written by individual songwriters … It’s not as much of a gimmick as it seems, but without a signature sound, there’s no signature style. What there is, though, is plenty of giddy, goofy fun for all.
– Marilyn Stasio, Variety

(Resulting in a show that) ”is as perfunctorily entertaining as it is insistently forgettable”.
– Alexis Soloski, The Guardian

Videos:
BFF
Bikini Bottom Day/Super Sea Star Savior/Best Day Ever
When The Going Gets Tough
At the Tony Awards: I’m Not a Looser
Gavin Lee (Squidward), Ethan Slater (SpongeBob), and Wesley Taylor (Sheldon Plankton) perform ”You Could Drive a Person Crazy” from COMPANY

Nr 449: Applause (1970)

Applause (1970)
1970: Broadway, 896 föreställningar
1972: West End, 382 föreställningar
1973: Tv version
2015: New York City Center’s Encores! Konsertversion

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Betty Comden & Adolph Green, baserad på filmen All About Eve (1950) och novellen The Wisdom of Eve (1946) av Mary Orr.

”Lousy book, lousy score, naturally everybody’s blaming the costumes!” – En producent i föreställningen om sin nya musikal.

The story centers on Legendary aging star Margo Channing, who becomes close to stage-struck young hopeful Eve Harrington and innocently takes her under her wing, unaware that the ruthless Eve is plotting to steal her career and her man – and that she is prepared to do anything to reach her goals.

Composer Charles Strouse and lyricist Lee Adams wanted to write a musical version of the 1950 movie, All About Eve. However, Twentieth Century Fox, which owned the rights to the movie, refused to grant them the rights to the script or the title.
They were, however, able to purchase the stage rights to the short story on which All About Eve had been based, Mary Orr’s ”The Wisdom of Eve”. The resulting musical could not contain any dialogue or characters that had been created for the movie but could use the original material that the movie also used.

In July 1969, movie star Lauren Bacall was cast as aging theater star Margo Channing, the role played by Bette Davis in All About Eve. Bacall greatly identified with the role, explaining, ”The Margo Channing of Applause and myself were ideally suited. She was approaching middle age. So was I. She was being forced to face the fact that her career would have to move into another phase as younger women came along to do younger parts. So was I. And she constantly felt that the man she was in love with was going to go off with someone else, someone younger of course, and I, too, had had those feelings”.

At a later point, Twentieth Century Fox reversed its original decision and granted the musical’s creators full rights to All About Eve’s script; however, by that time, the show was so far along in its development that major changes could not be made to the book. However, Strouse and Adams did write a song based on one of the film’s most famous lines, ”Fasten Your Seat Belts”

Starten på overtyren väcker många minnen för mig för den användes som signaturmelodi till programmet För musikalvänner som gick på P3 i mitten/slutet av 70-talet. Detta program sändes nån gång i månaden och var min första riktiga introduktion till mycket av det jag älskar med musikal och Broadway. Det var i det programmet jag bland annat för första gången fick njuta av Carol Channing och hennes extremt djupa röst.

Och tv-versionen av musikalen, som faktiskt sändes på svensk tv kring 1979, var den första ”Broadwaymusikal” jag såg. Jag var fascinerad, älskade den och önskade att jag hade kunnat spela in den men videobandspelare var fortfarande rätt ovanliga och extremt dyra på den tiden. Döm därför om min enorma glädje när jag hittade den kompletta inspelningen på YouTube. (Japp, den finns där men ni får leta upp den själva!)

Men vissa saker och föreställningar är bättre att bara ha bevarade i minnet för ett återseende får dem inte alltid att hamna i positiv dager. Och Applause hör definitivt till den typ av show som inte mår bra av att ha åldrats 46 år.
Känns den mossig? Japp, nått så innihelvete! Den är ett barn av sin tid och med en kvinnosyn som är kolsvart och hela verket är bitvis så cyniskt att jag inte riktigt kunde njuta av den. Och sensmoralen att en riktig kvinna mår bäst av att hålla sig hemma och laga lasagne till sin hårt arbetande make känns kanske inte riktigt 2019.
Fast de kanske var ironiska?

Nått som jag faktiskt verkligen gillade med showen var den självklara och naturliga inställningen den har till homosexuella. Självklart är Margos frisör bög men han är otroligt sympatisk och en av de få som står på Margos sida genom hela föreställningen – en positiv skildring av en bög, det var ovanligt på den tiden.
Och ännu mera ovanligt är att vi får följa med till en gayclub i Greenwich Village och man gör ingen grej av att killar dansar med killar utan det är hur självklart som helst. Detta måste ha varit fantastiskt att få se för den tidens queera musikalåskådare.
Jag tror faktiskt att Applause var en föregångare vad gäller positiva Broadwayskildringar av homosexuella, homosexuella som dessutom inte bara älskar musikal och musikaldivor utan faktiskt också verkar ha ett sexliv…

Musiken då?
Jo, Broadway pop à la sent 60-tal/tidigt 70-tal. Här finns många sånger som jag gillar som But Alive, One of a Kind och inte minst titelnumret. Den senare är en härlig hyllning till showbizz, alla som jobbar i den och samtidigt fylld med roliga parodier på några av 50/60-talets mest kända musikaler. En riktig showstopper – kolla bara på klippet från Tony Awardsggalan nedan – och en riktig öronmask, ni kommer att nynna på den i timmar efter att ni sett klippet.

Kuriosa:
Applause vann:
4 Tony Awards för bästa musikal, kvinnliga huvudroll, koreografi och regi
3 Drama Desk Awards: Bästa koreografi, regi och kvinnliga huvudroll.
1 Outer Critics Circle Award för bästa biroll
2 Theatre World Awards för bästa manliga huvudroll och kvinnliga biroll

En Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga biroll gick till Bonnie Franklin som leder titelsången i showen men inte mycket mer än så, men uppenbarligen gjorde hennes insats ett oerhört starkt intryck.

Rita Hayworth var tänkt som Bacalls ersättare när hennes kontrakt löpte ut. Rita var mycket intresserad av att ta över rollen men tyvärr så hade hon vid det laget börjat få de första symptomen på Alzheimers sjukdom och hade svårt att komma ihåg både sångtexter och repliker.
Istället valde man Anne Baxter som ersättare. Anne spelade faktiskt rollen som Eve i filmen men fick här alltså ta över rollen som Margo istället.

Bette Davis som spelade Margo i filmen har faktiskt också spelat musikal på Broadway det skedde i Two’s Company. Den spelades 90 gånger mellan 15 dec 1952 – 8 mars 1953.

Novellen The Wisdom of Eve som ju både filmen och musikalen är baserad på skrevs av skådespelerska och författaren Mary Orr, den publicerades i majnumret av tidningen Cosmopolitan 1946.
Berättelsen anses vara löst baserad på Martina Lawrence som var sekreterare till den österrikiska skådespelerskan Elisabeth Bergner.
Fast det finns ett annat alternativ om vilka novellen handlar och det är att den handlar om rivaliteten mellan skådespelerskan Tallulah Bankhead och hennes understudy Lizabeth Scott under repetitionsarbetet med Thornton Wilders pjäs The Skin of Our Teeth (1942).
Orr skrev 1949 en radioadaption av novellen och det var den som ledde till att filmen gjordes.
Hon fick $5,000 av 20th Century Fox för rättigheterna men ingen cred i filmen.
Orr skrev en uppföljare till sin novell som publicerades i 1951-års julinummer av Cosmopolitan, den fick titeln More About Eve.

Press:
Miss Bacall is a honey, and the book is among the best in years – so who is going to care too much about the second-rate music? Not, I am sure, the public. … (Miss Bacall) She sings with all the misty beauty of an on-tune foghorn.  …  Miss Bacall is probably going to be the Marlene Dietrich of the 1980’s – she has the same enchantingly cool asexual sexability.
– Clive Barnes, Times

Applause came coasting into the Palace Theatre with all the drive that confidence inspires, and though a lot of that confidence was rooted in a false belief in its own publicity, the show still has it. The new show overrode its flaws with a fake security that was a lot like the very show business it meant to critizie.
…
So, the show is good looking. It is by no means funny or perceptive and is never as thrilling as it thinks it is. Still, it is a glittering, super-professional splash of musical theatre and Broadway hasn’t seen that in a long time.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Miss Bacall, with this thundering appearance, ceases being a former movie star and becomes a star of the stage, thank you. Miss Bacall side-steps nothing. … roaring out her rage with the impassioned hurt of a spoiled child, springing into abandoned dance to express everything from foolish benevolence to fasten-your-seat-belts fury, she is Medea, Medusa and Theda Bara combined and dyed blond.
– Walter Kerr, Times

Video:
Titelsången Applause på Tony Awards Galan
Gay Bar scene + sången But Alive! med Lauren Bacall
Welcome to the Theatre med Christine Baranski
Lauren Bacall, Welcome to the theatre
Strouse & Adams berättar om Applause

 

Nr 448: Zorbá (1968)

Zorbá
1968: Broadway, 305 föreställningar
1984: Broadway, revival, 362 föreställnngar
1986: Östgötateatern
2007: Malmö Operan

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Joseph Stein, baserad på Nikos Kazantzakis bok Βίος και Πολιτεία του Αλέξη Ζορμπά (Zorba, the Greek på engelska och Spela för mig, Zorba på svenska) från 1946.

Life is what you do
While you’re waiting to die
Life is how the time goes by
Life is where you wait
While you’re waiting to leave
Life is where you grin and grieve

The story focuses on the friendship that evolves between Zorbá, a gregarious free
agent and the personification of Mediterranean earthiness, and Niko, a reticent Englishman of Greek decent who has inherited a mine on the island of Crete, and their romantic relationships with a local widow and a French woman, respectively.
During his journey to Crete, Niko meets Zorbá, who instantly befriends him. In Crete, Niko falls in love with a young widow, which inflames the jealousy of Pavli, a young man who has long suffered an unrequited love for her. Pavli commits suicide when he learns that the widow has slept with Niko. Thereafter, the islanders shun the widow, and Pavli’s father avenges his son’s death by killing her.
Niko’s relationship with the widow is paralleled by Zorbá’s romance with Madame Hortense, an old, ailing French courtesan who has lived on Crete since the war. She accepts Zorbá’s lovemaking, hoping that he will marry her, and eventually dies in his arms.
Niko, sickened by the brutal murder of his lover and disillusioned by the discovery that his mines are barren, decides to return to England. As he is about to board the boat for the return voyage, he enjoys one last dance with Zorbá. He has lost everything, but he has experienced life for the first time.

När det gäller medryckande och catch-iga musikallåtar så finns det få som klår John Kander, musikalvamparnas mästare (tänk bara på introt till Willkommen eller New York New York så fattar ni vad jag menar) och Fred Ebb med sina vassa, humoristiska och smarta sångtexter. Love ‘em! Och de levererar i toppform på denna musikal. Från den första sången Life Is (med tydlig ”vamp” så klart) fram till den avslutande reprisen av samma sång så bjuds vi på en fantastisk samling melodier med inslag av Grekisk folkmusik, vaudeville och Broadway. En dynamiks blandning som konstant överaskar med sin stil, sin musikalitet och sitt innehåll.
Rekommenderas starkt! 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann:
1. Tony Award för Bästa scenografi.
3 Drama Desk Awards för Bästa sångtexter, kostym och scenografi.
1 Outer Critics Circle Award för Bästa kvinnliga biroll.

Reviveln vann:
1 Tony Award för Bästa kvinnliga biroll.
1. Drama Desk Award för Bästa kvinnliga biroll.

Det är en mörk musikal, uppenbarligen för mörk för Broadway på slutet av sextio-talet för trots att den spelades över 300 gånger så gick den aldrig med vinst.
Efter Broadway så åkte den på en turné runt hela USA och till den turnén så lättade man upp innehållet och gjorde den mer publiktillvänd och detta ledde till att produktionen slutade med vinst trots allt.

Precis som i Cabaret (1966) så finns det en slags berättarfigur eller konferencier i musikalen. Här är det en kvinna som bara kallas för ”Leader”, hon blir spelledaren för föreställningen kan man säga. Hon kommenterar det som sker på scenen, interagerar ibland med rollfigurerna och tilltalar ibland publiken direkt. Hennes sånger är, precis Emcees sånger i Cabaret, ofta förtydligande eller fördjupande kommentarer över vad som sker på scenen.

(Harold) Prince understood that the story of Zorbá was exceptionally dark for a Broadway musical, so he made the audience observers rather than participants by distancing them from the action, the opposite of what he did in Cabaret. He achieved this effect by providing constant reminders that they were watching a theatrical reenactment.

Zorbá och Spelman på taket har del gemensamt:
Manuset till bägge skrevs av Joseph Stein.
Herschel Bernardi, som spelade Zorba, var den första som tog över rollen som Tevje efter original-Tevje Zero Mostel.
Maria Karnilova som spelade den gamla kurtisanen Madame Hortense spelade Golde i originaluppsättningen av Spelman.

I reviveln från 1984 så hade man rollsatt Zorba och Hortense med samma skådespelare som spelade rollerna i den klassiska filmen Zorba från 1964, Anthony Quinn och Lila Kedrova.
Reviveln åkte även den ut på turné och skulle slutligen hamna på 1200 föreställningar och en vinst på $48 miljoner.

Kritikerna har haft väldigt blandade känslor för både originalet och reviveln men en som verkligen ogillat showen är musikalhistorikern Ethan Mordden som skrev följande i sin bok Open a New Window:
Embrace Zorbá! Herschel Bernardi [Zorbá] cries, to John Cunningham [Niko]. What, and forget all the sadness and failed projects that have brought us to this embrace? . . .
Maria Karnilova dies hopeless and abandoned? Embrace Zorbá!
The Widow is murdered because she wouldn’t accept some jerk’s advances? Embrace Zorbá!
I think Zorbá is one of the ugliest, most life-denying pieces of evil shit ever perpetrated as a Broadway musical.”

Under senare delen av sitt liv kallade Fred Ebb Zorbá för ”joyless, from beginning to end, it’s joyless”.

Romanen Zorbá som både filmen och musikalen är baserade på har en lätt förankring i verkligheten. Författaren träffade nämligen på gruvarbetaren Georgios Zorbas (Γεώργιoς Ζορμπάς; 1865 – 1941) när de båda arbetade i gruvorna i Mani i södra Grekland 1915. De blev goda vänner och erfarenheterna från deras tid tillsamman finns med i romanen han skrev. Han ändrade dock namnet på sin huvudperson till Alexis Zorbá.

Nikos Kazantzakis som skrev boken dog 1957 och fick aldrig se filmen eller musikalen som baserades på hans bok. Men hans änka korresponderade en hel del med Harold Prince under arbetet med musikalen. Han skickade henne alla recensionerna efter premiären och fick följande svar från henne:
“For God’s sake,” she writes, “don’t worry about the reviews. They are always excessive one way or the other. Of course, it’s stupid of some critics to compare the musical with the film and what if Zorba is ‘less American’ and more ‘Jewish’? Zorba belongs—or better is—everybody. He is as much Chinese as Indian, Negro, Greek or Jew Hasid from Poland. But aside from all this I am sure he leans to the Greek. The best retaliation is that your Zorba lives and laughs and sings many months or years in Broadway…”

Nikos Kazantzakis som anses vara en av den moderna grekiska litteraturens stora författare skrev även en annan roman som filmats nämligen The Last Temptation of Christ (1955) som blev film 1988 i regi av Martin Scorsese. Både boken och filmen ansågs som väldigt kontroversiella på sin tid.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway 1968:

Zorbá takes itself seriously. But it is thin where it dare not be – in the cement that hold clashing moods together and make them one, in the soil that should give difficult people a sturdy toe hold. Call it honestly ambitious and emotionally bleak.
– Walter Kerr, Times

Harold Prince is one of the few theatre people who sense just how far the musical has come and where it can go. … Prince and a couple of other people know all about blending dance with music and song. The question is, how to tie it all together and Prince’s new show, Zorbá, gives no answer. Moreover, it doesn’t manage to camouflage the problem with sheer wholeness of conception, as in some of the other shows he has produced. Conception is the big word here – it is what is coming to replace the idea of a ”book” – but the concept of Zorbá has not been completely thought out and as a result it is a mixed-up musical whose parts are not consistent with its idea. It is a show of great interest from a theoretical point of view, but of vague vitality as theatre.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily 

From beginning to end this is a musical with exquisite style and finesse. Prince calculates his effects like a Mozart, whereas most of his competitors tend more toward, say, Meyerbeer. Prince possibly makes the most commanding attempt yet at a truly serious musical. He is trying to demonstrate, admittedly with only uncertain success, that the musical can be a reflexion of life.
…
For all the brouhaha preceding it, it is not a great classic American musical. But it will still serve admirably until the next one comes along.
– Clive Barnes, The New York Times

Om uppsättningen på Malmö Operan 2007:
”Kvinnan är livets källa”, sjunger den grekiske rucklaren Zorba för sin vän Niko – och det är kvinnorna som driver handlingen i Malmö Operans uppsättning av musikalen.
…
Tematiskt ligger Zorba (1968) i dag helt rätt i tiden. Allvarliga ämnen som hedersmord och manlig vänskap står i fokus, samtidigt som John Kanders kitschgrekiska musik predikar livsglädje. Regissören Ronny Danielsson har iscensatt ett rappt berättat drama som närmar sig Broadwayklass, där festscener och komedi ger relief åt manskollektivets hotfullt samstämda koreografi.
…
Zorba väljer att stoppa våldsspiralen genom att samarbeta med de män som ligger bakom mordet, och försvarar sitt handlande i ett resonemang med Niko som tangerar det didaktiska. Trots känslan av att sensmoralen är påklistrad rycks jag med dansen, och den naiva förhoppningen att musiken ska råda bot på våldet – åtminstone lite grann.
– Sofia Nyblom, SvD

…det är 20 år sedan Ronny Danielsson senast satte upp denna underbara musikal. Men när han nu gör det igen så är invändningarna flera och plustecknen få. Orsaken är dock främst inte själva iscensättningen – även om mycket påminner om tiden från Studioteatern när den inte var som allra bäst – utan vad det handlar om är bristen på bra sångare, och en scenografi som förmedlar en doft av Grekland.
…
Efter att ha sett uppsättningarna av musikalen ”Zorba” i Göteborg, på Riksteatern, på Malmö stadsteater för 36 år sedan och på Helsingborgs stadsteater på 80-talet kan man slå fast att kända artister inte alltid gör en bra musikal full rättvisa – även om det här tog sig markant i andra akten. Den var tät, bokstavligt talat explosiv, och välspelad.
– Tony Kaplan, Kvällsposten

 

Video:
Tony Awards 1969: Life is
Preview från Encores! konsertversion 2015
Happy Birthday
High Lights

 

Nr 438: Your Own Thing

 

 

Your Own Thing (1968),
Off-Broadway 937 föreställningar
London (1969), 42 föreställningar

Music & Lyrics: Hal Hester, Danny Apolinar
Book: Donald Driver, löst baserad på William Shakespeares pjäs Trettondagsafton (Twelfth Night 1601-02)

This is a man, look at his hair
Not your idea of a he-man
Say what you will, what do I care
I just want to be a free man.
To be me, man!

”Love is a gas! It’s where it’s at! And if your own thing is against Establishment’s barf concepts, you can drop out and groove with it.”

The setting for the play suggests a Shakespearean stage. Whilst Twelfth Night was ”then”, Your Own Thing is very much ”here and now”.
Viola and Sebastian, a twin brother-and-sister rock duo, get separated when their boat sinks early in act 1, but both land in Illyria (in this case modern day New York), where Orson is a theatrical agent and Olivia the operator of a discotheque.
Viola, mistaken for a boy (she calls herself Charlie), meets Orson, the manager of a shaggy-haired rock group called the Apocalypse, which features four musicians who perform under the aliases Death, War, Famine and Disease. Because Disease has been drafted, Orson hires Viola as his replacement.
When Orson sends ”Charlie” with a love letter to Olivia, the familiar complications follow:
Viola and Orson develop romantic feelings for one another, Orson is thrown into a state of sexual confusion, which increases when he meets Sebastian (since the boat wreck, mistaken for a girl), and confuses him with Viola.  Olivia on the other hand falls for Sebastian who she thinks is a girl and therefore also get sexually confused. What follows is a plot with an emphasis on mistaken identities and wacky, fast-paced antics.
In the end Viola is engaged to Orson and Sebastian to Olivia.

En megahit på sin tid. Men också ett riktigt barn av sin tid.
Den hade fingertoppkänsla och stämde av allt som var ”hippt, nytt, ungdomligt och NU!” enligt pressen och den bredare massan. Den använde sig av alla den tidens hippaste slanguttryck som ”groovy”, ”far out man” och liknande. Kläderna var psykedeliskt mönstrade i orange, brunt och gult, håret var långt men välfriserat och de på scenen verkade kanske mer höra hemma i en hip tv-show som The Mod Squad eller The Sonny & Cher Show än i en ”with it” och  ”now” musikal.
Den var också snäll och så långt från revolutionerade, ”farlig”, nydanande och ”fräck” som Hair var.  I Your Own Thing användes inga svordomar och den sexuella förvirring var kittlande men ofarlig. Den här föreställningen var en slags familjevänlig version av Hairs hippies som man till och med kunde ta med sin gamla frireligiösa mormor på. Och musiken var mer The Monkees än rock.

Detta är melodiös light-rock. Massor av låtar som snabbt klistrar sig fast i hjärnan. Mycket up-tempo och några snygga ballader. En musikal som verkligen är värd att återupptäcka för musikens skull. Men själva showen får nog ligga kvar i malpåsen. Jag skrev inledningsvis att den var ett barn av sin tid och det är den verkligen. Den fångade tidsandan och den tidens slang så exakt att den dessvärre åldrades oerhört fort. När den fick sin premiär i Chicago 1970 så ansåg kritikerna att musikalen kändes gammal, passé, att tiden gått den förbi och att den var ”a period piece”. Detta på bara 2 år! Ouch!

Kuriosa:
Föreställningen vann följande priser:
1968 Outer Critics Circle Award, Best Production
1967-1968 New York Drama Critics’ Circle, Best Musical
1968 Theatre World Award, till Rusty Thacker som spelade Sebastian
1968 Drama Desk Award for Outstanding New Playwright, Donald Driver

Showen var den första off-Broadway föreställning som vann en New York Drama Critics’ Circle Award  för bästa musikal. Den slog bl a Hair!

Det var den andra musikalen, efter Hair, att benämnas som ”rock musikal”.

Original titeln för showen var The London Look när den skrevs 1966, men när det var dags att sätta upp den så hade mods och ”Swinging London” blivit lite ute och ersatts med hippierörelsen så man beslöt att ändra titeln till det den har idag.

Titeln Your Own Thing är en parafras på Shakespeares egen undertitel till Twelfth Night vilken var What You Will.

Två av föreställningens sånger har text som är tagen direkt från Shakespeares pjäs. Det är Come Away, Death och She Never Told Her Love.

Det här var en, för sin tid, väldigt tekniskt avancerad föreställning. Man använde sig av 12 dia- och 2 filmprojektorer för att skapa de olika miljöerna som föreställningen utspelade sig i.
Det här var även den första showen där man använde sig av en ”voice over”, det vill säga att det fanns en förinspelad berättarröst som med jämna mellanrum berättade och förklarade saker för publiken.

Rollen Olivia, som i musikalen är ägare till ett diskotek, är baserad på Sybil Burton, Richard Burtons första fru. Hon startade en nattklubb 1965 som blev den tidens favorit kändisställe. Nattklubben, som fick namnet ”Arthur”, stängde 1969 och kan väl ses som en slags föregångare till Studio 54. Det var på ”Arthur” som man uppfann ”mixning” vad gäller övergången av musik mellan 2 olika skivspelare, detta enligt DJ:n Terry Noel som påstod att det var han som kom på eller uppfann det.

Filmrättigheterna till showen såldes för $500 000. Legendariske filmregissören Stanley Donen (Singin’ in the Rain m fl) skulle regissera den. Tyvärr blev det ingen film.

Upphovsmännen sa att de var ute efter att skapa en föreställning som var ”far-out” samtidigt som den var helt igenkänningsbar – ”a protest play that even tourists would enjoy”.

Manusförfattaren Donald Driver och en av skådespelarna, Michael Valenti, som också var kompositör, skulle försöka sig på ännu en musikal baserad på en Shakespeare pjäs 1981. Denna gång var det The Comedy of Errors som som musikal fick titeln Oh, Brother! Den spelades 3 gånger på Broadway…

I föreställningen spelades Viola av Leland Palmer, en musikalartist som kanske är mest känd för rollen som Audrey Paris (den frånskilda hustrun) i Bob Fosses självbiografiska film All That Jazz (1979). Förutom den rollen och den i den här musikalen så spelade hon Fastrada i original uppsättningen på Broadway av Pippin.

Press:
”…cheerful, joyful and blissfully irreverent to Shakespeare and everything else….The humor of the show is light-fingered and lighthearted, and its vitality and charm are terrific. The music is always engaging and far from consistently strident. People who like The Sound of Music rather than the sound of music do not have to stay away….”
– Clive Barnes, The New York Times

”… a swinging little show that I think I enjoyed better then I ever will  Twelfth Night itself.
…
(about this show as compared to other Generation Gap shows) ”What has been eliminated is the self-pitying chip-on-the-shoulder whine; instead the comment is both light-hearted and matter-of-fact, mainly dealing with the new transsexualism of the young.”
– Jerry Tallmer, The New York Post

It was a bright, highly entertaining show when the engaging little company took to song and dance – and it was a brutal bore when they had to wade through the story.
– James Davis, The Daily News

Video:
The Flowers

 

Nr 436: On Your Feet!

 

 

On Your Feet (2015)
Broadway, 2015, 746 föreställningar
Utrecht, Nederländerna 2017

Music: Gloria Estefan, Emilio Estefan, Miami Sound Machine
Lyrics: Gloria Estefan, Emilio Estefan
Book: Alexander Dinelaris Jr. baserad på Gloria Estefans liv och karriär.

Föreställningen handlar om Gloria Estefan och hennes resa från att vara en blyg psykologistudent  som övertalas att sjunga i gruppen Miami Latin Boys till att bli frontfigur för Miami Sound Machine och världsartist. Den tar också upp hennes kärlekshistoria med Emilio Estefan, hennes bråk med sin mor samt bussolyckan som höll på att göra henne förlamad. Föreställningen avslutas med  hennes triumfartade comeback på American Music Awards 1991.

Om man gillar den här plattan och musikalen beror nog på hur mycket man gillar Gloria Estefan och Miami Sound Machine. Själv gillar jag många av deras sånger och de är en del av min ungdom, så jag blir både glad och lite sentimental när jag hör dem. Det låter bra om alla som sjunger och lirar på inspelningen men det går inte att komma ifrån att det trots svänget bara är en slags coverplatta, på gott och ont. Sätter nog hellre på en ”Greatest Hits” platta med originalen.

Det här är en live-inspelning och publiken är minst sagt enormt entusiastiska och jag kan tänka mig att det här är en medryckande föreställning som vinner på att ses live. 

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1. Outer Critics Circle Award för bästa koreografi
1. Theatre World Award för bästa debutant till Ana Villafañe som Gloria Estefan
1. Fred and Adele Astaire Award för bästa koreografi.

Alexander Dinelaris Jr. som skrev manuset till musikalen var en av fyra Oscarvinnande mansuförfattarna till filmen Birdman. 

När föreställningen spelats färdigt på Broadway så skeppade man över all scenografi och alla kostymer till Utrecht i Nederländerna, där musikalen fick sin premiär 17 oktober 2017.
Rollsättningen i den nederländska uppsättningen var kontroversiell då samtliga huvudroller spelades av vita personer istället för latinos. När folk kritiserade producenterna för beslutet så svarade de med att de hade castat ”färgblint” och att det var en slump att det blev den rollsättningen det blev för de hade enbart gått efter vilka som varit bäst på audition. Gloria och Emilio Estefan godkände rollsättningen.

Press:
The recipe may be familiar, but the flavor is fresh in this undeniably crowd-pleasing musical.
…
the musical neatly showcases the boppy dance-floor hits and swoony ballads that made Ms. Estefan and the band Miami Sound Machine a radio and MTV staple in the 1980s.
…
‘On Your Feet!’ roars through the up-tempo numbers, choreographed with swirling skirts and swiveling hips by Sergio Trujillo. The very air in the room seems to vibrate when the crackerjack band strikes up. But with an often mechanical book, moving through its rags-to-riches paces as if to a rigid percussive beat, ‘On Your Feet!’ ultimately falls somewhere in the middle of the hefty pack of jukebox musicals that have plugged in to Broadway’s power strip.
– Charles Isherwood, The New York Times

Just try keeping the grin off your face when two massive human chains—of cast and audience members—flood the aisles of the Marquis Theatre… Charting the rise to international superstardom of Gloria Estefan, and her triumphant re-emergence after near-tragedy struck, On Your Feet!is an infectious account of the lives and careers of the Latin music crossover sensations … featuring a star-making lead performance from radiant newcomer Ana Villafane.
It’s impossible to deny the production’s generosity of spirit. … the story is packed with heart, above all in its tender depiction of the couple’s sustaining love. And there’s such genuine joy — plus a refreshing suggestion of modesty — in the telling of this Cuban-American success story. The show’s arrival at a historic point in the renewal of diplomatic ties between Cuba and the U.S. makes its timing serendipitous.
– David Rooney, The Hollywood Reporter

If the producers of “On Your Feet! The Story of Emilio and Gloria Estefan” know what’s good for them (odds are, they do), they’re ad-bombing Spanish-language media outlets and pitching group sales 24/7. That’s the way to go with a surefire audience pleaser like this jukebox musical built around the life and career of Cuban-American superstar Gloria Estefan. Newcomer Ana Villafane is a knockout in the leading role, the dazzling centerpiece of this flashy, splashy spectacle helmed by Jerry Mitchell.
…
 It’s exhausting, and at times it makes you long for the bittersweet salsas of the Old World — but you can’t say it isn’t fun.
– Marilyn Stasio, Variety

Videosar:
Från The Tony Awrds med Gloria Estefan
High Lights
Hits Medley fr The View
Final Mega Mix/Curtain call
Trailer Nederländska versionen
Gloria på American Music Awards Comeback

 

Nr 435: Lady Day at Emerson’s Bar & Grill

Lady Day at Emerson’s Bar & Grill (1986)
Off-Broadway, 1986, 281 föreställningar
Broadway 2014, 173 föreställningar

Music & Lyrics: various
Book: Lanie Robertson baserad på Billie Holidays liv

“When I die, I don’t care if I go to heaven or hell, as long’s as it ain’t in Philly.”

The time is 1959. The place is a seedy bar in Philadelphia. The audience is about to witness one of Billie Holiday’s last performances, given four months before her death. More than a dozen musical numbers are interlaced with salty, often humorous, reminiscences to project a riveting portrait of the lady and her music.

Det här är inte en konventionell musikal utan kanske snarare en pjäs med musik. Vid prisceremonier och i pressen så har den både behandlats som en pjäs och som en musikal, så ingen verkar helt säker på hur den ska klassificeras.
Själv tycker jag att musiken spelar en så viktig del i berättandet och är dessutom så integrerad i historien att jag räknar den som en slags musikal och tar upp den i denna blogg. Lägg till det att man även givit ut ett cast album – en liveinspelning – med sångerna.
Intrigen och upplägget är simpelt, egentligen får vi bara bevittna en av Lady Days sista framträdanden på en skitig, nedgången klubb i Philly. Hon är full, har abstinens från sitt heroinberoende, blir hög, försvinner bort i tanken, berättar och minns episoder från sitt liv och sjunger ett dussintal av sina hits.
Genom hennes små, bitvis osammanhängande, berättelser kan vi pussla ihop delar av hennes liv, var hon kom ifrån och hur hon fick sin start i branschen och även hur hon fastnade i heroinberoendet. Intressant och gripande. Men de starkaste bitarna är hennes anekdoter om den rasism som fanns (finns) både inom och utanför branschen mot färgade artister. De berättelserna är både fruktansvärda och fruktansvärt galghumoristiska. För mitt i allt elände så verkar hon ha både humor och självdistans. Hon beskriver aldrig sig själv som offer och det är uppfriskande.

Om jag har nån kritik så är det nog att det blir väldigt mycket elände och missbruk hela tiden, inget nämns om hur hon slog igenom eller om alla hennes framgångar. Ska man gå på vad denna show berättar så kan den här artisten aldrig haft mer än en högst medioker artistkarriär.
Men oavsett min kritik så är det en gripande och fruktansvärd föreställning. ”Enkel”, naken och drabbande. Audra McDonald gör ett virtuost porträtt och hennes sätt att gestalta fylla på scen är en master class i ämnet.
För mig är de 2 musikaliska höjdpunkterna den fylleglada tolkning av What a Little Moonlight Can Do  och den fruktansvärt starka, nattsvarta, versionen av Strange Fruit.

Föreställningen filmades av HBO och finns att se på HBO Nordic.

Kuriosa:
Off-Broadway föreställningen vann en Outer Critics Circle Award för bästa manus (för en Off-Broadway föreställning)
Broadwayversionen vann:
2 Tony Awards: Bästa kvinnliga skådespelare i en pjäs samt bästa ljuddesign.
1 Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs.
1 Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Audra McDonald är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Billie Holiday (1915-1959) var en jazz- och bluessångerska och låtskrivare. Hon anses ha en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största jazz- och blues-sångerskorna.
Namnet hon döptes till var Eleanora Fagan.  Hennes mor var ensamstående.
Hon tog sitt artistefternamn Holiday efter jazzmusikern Clarence Holiday  som troligen var hennes pappa.
Förnamnet Billie tog hon efter sin favoritskådespelerska Billie Dove (1903 – 1997).
Hon fick sitt smaknamn Lady Day av sin vän och kollega saxofonisten Lester Young.
Hon upptäcktes när hon sjöng på nattklubbar i Harlem, New York. Det ledde bland annat till att hon turnerade med Count Basie och Artie Shaw och deras respektive orkestrar.
Hon kom att spela in över 200 skivor och var under en period otroligt populär.
Men från mitten av 40-talet så eskalerade hennes drog och alkoholproblem och det ledde så småningom till att hennes röst påverkades.
Hon framträdde fram till bara nån månad innan sin död 1959.
Läs en längre biografi här.

Press:
“Lady Day at Emerson’s Bar & Grill,” Lanie Robertson’s elegiac lament for the jazz singer Billie Holiday at the end of her broken-down life, has been knocking around forever in regional theaters.  But in all those years, this intimate bio-musical was waiting for a great singer  like Audra McDonald to reach out and bring this tragic figure back from the grave.
…
It’s a known fact that McDonald is a majestic singer.  In more than a dozen songs, she captures the plaintive sound, the eccentric phrasing and all the little vocal catches that identify Billie Holiday’s unique style. But it’s her extraordinary sensitivity as an actor that makes McDonald’s interpretation memorable.
…
It’s a grueling monologue to sustain for an hour and a half, but McDonald pulls it off with style and grace and a helluva set of lungs.
– Marilyn Stasio, Variety

 

Mr. Robertson has created a persuasive voice … salty and sassy, occasionally flaring into hot bursts of anger, and prone to gin-fueled digressions. Ms. McDonald moves between the moods with a jittery sharpness, conveying the warmth and humor in bright, glowing bursts that can quickly subside into dark, bitter ruminations on the wayward, reckless groove into which her life gradually fell.
The play’s conceit is, frankly, artificial and a bit hoary. A victim of severe stage nerves, Holiday preferred to sing in a tight spotlight so she couldn’t even see the audience, and would at no point in her career have been likely to dish up her life for public consumption in such a way.
…
Ms. McDonald’s career has been in many ways a blessed one (five Tonys at just 43, when Holiday was nearing her end), but by burrowing into the music and channeling Holiday’s distinctive sound, she has forged a connection with the great, doomed artist she is portraying that feels truthful and moves well beyond impersonation into intimate identification. When she sings, there appears before us the ghostly image of an artist who could only find equilibrium in her life when she lost herself in her music.
– Charles Isherwood, The New York Times

 

Videosar:
High Lights
God Bless the Child
Audra i Master Class

Nr 431: The Wild Party #1 (Lippa)

The Wild Party (2000)
Off-Broadway, 54 föreställningar
Sverigepremiär: 2010 på Teater Aftonstjärnan i Göteborg

Music, Lyrics & Book: Andrew Lippa baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The Wild Party tells the story of one wild evening in the Manhattan apartment shared by Queenie and Burrs, a vaudeville dancer and a vaudeville clown, who are in a relationship marked by vicious behaviour and recklessness.
Queenie is fed up with the life she lives and the pain Burrs puts her through, so she decides to throw the party to end all parties to shake things up a little. Burrs agrees.
After the colorful arrival of a slew of guests living life on the edge, Queenie’s wandering eyes land on a striking man named Black and she sets out to use him to make Burrs jealous. But Queenie goes a little too far and begins to fall in love with Black.
After a long night of decadence, Burrs’ jealousy erupts and sends him into a violent rage. Gun in hand and inhibitions abandoned, Burrs turns on Queenie and Black. The gun gets fired, but who’s been shot?
In the stark light of a new day, Queenie moves out into a brighter world, although not necessarily a brighter future, leaving the passed-out revelers in her wake.

 

Det här är en musikal som jag har lite dubbla känslor för. Å ena sidan älskar jag drygt hälften av den men å andra sidan tycker jag den sista tredjedelen är fruktansvärt seg och tråkig. Så oavsett hur uppåt och entusiastisk jag är när pausen kommer, jag tappar intresset snabbt i andra akten och det slutar med att jag tycker att musikalen är typ ”meh”. Det gäller både när jag bara lyssnar på musiken eller om jag ser en uppsättning (har sett 3 olika vid det här laget). När den är bra så är den mycket bra men när den tappar fart så tvärdör den.
Men bitar av musiken är fullständigt outstanding, tycker jag. Lippa blandar friskt bland rock, jazz, gospel, lite latino, pianoballader och Broadwayaktiga showstoppers. Så musiken är inte problemet. Problemet är att man inte bryr sig om människorna på scen. Så länge festen är i full sving och det sups, raggas, dansas, drogas och knullas hej vilt så är det kul men när natten glider mot morgon och festfolket tappar ork och somnar lite överallt så tappar man även som publik intresset och triangeldramat som ska vara verkets klimax känns bara som en onödig och lång transportsträcka till applådtacket.
Men som sagt stora delar av musiken är fantastisk partymusik.

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under samma säsong i New York, våren 2000.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #1, inte för att det är min favorit version (vilket den faktiskt är) utan för att den hade premiär först.
Läs om LaChiusas version på blogginlägg Nr 432.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man blandade nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1 Drama Desk Award för bästa music
1 Outer Critics Circle Award för bästa off-Broadway föreställning
1 Obie Award för bästa koreografi

Idina Menzel, blivande Tony winnande Elphaba från Wicked, spelade Kate i denna version. Hennes blivande kollega i Wicked, Kristin Chenoweth, spelade Mae i den första workshopproduktionen av showen 1997.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en sunkig Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood. 

Press:
Now we have the feverish creatures who are slinking their way through Andrew Lippa’s ”Wild Party,” the Jazz Age musical tale of lust, death and substance abuse that opened last night at the Manhattan Theater Club. There they are, so true to the trends of the moment, swiveling their hips in their underwear and garter belts and bowler hats amid clouds of cigarette smoke. O Bob Fosse, what hast thou wrought?
The guests at ”The Wild Party,” however, suffer from their own particular afflictions: the identity crisis that comes from being shaped in the image of something superior (e.g., ”Chicago,” ”Cabaret”), for starters. They also appear to be taking themselves as seriously as the tragic sopranos do in Verdi operas.
…
As long as the ensemble is dancing as fast as it can … the show can be entertaining, although its choreography nearly always feels secondhand.
It’s when ”The Wild Party” zeroes in on individual characters that your attention strays. 
…
(the score)  … has a jittery, wandering quality, conscientiously shifting styles and tempos as if in search of a lost chord . . . The ballads . . . are of the high-decibel, swooning pop variety made popular by Frank Wildhorn. Mr. Lippa fares better with pastiches of jazz, vaudeville and gospel vintage, although these, too, suffer by comparison to the Kander-Ebb songs for Chicago.”
– Ben Brantley, The New York Times

The first challenge facing the creators of these musicals is how to win over an audience with such nasty material. One alternative is to serve it up in all its sordidness, garnished with the cool comic panache that characterizes “Chicago” or Brecht and Weill’s “Threepenny Opera.” Another is to soften it up for easier consumption by fans of the heart-tugging Broadway musical. Andrew Lippa, the composer, book writer and lyricist of this first “Wild Party,” is nothing if not ambitious — he tries to do both. … One room, one night, one conflict — a small canvas for a full-fledged musical. Let alone two. … Lippa is a very facile composer, and he seems to have had no trouble creating music to fill out every corner of his small canvas. The show is virtually sung-through, with minimal dialogue bridging musical numbers, and nary a reprise in sight.
…
His music is very accessible indeed. But that’s the problem — it’s accessible because you feel you’ve heard it all before. Lippa’s two and a half hours of music boasts little of real distinction or originality. He’s a skilled student of musical theater history, but where is his own voice?
…
The result is a hard-working, ambitious musical that makes a negligible impact. Just as it’s hard to exude decadence when you’re so obviously trying to please, it’s hard to make a memorable impression with forgettable material.
– Charles Isherwood, Variety

The Wild Party may not be the perfect musical we’ve all been looking for but it’s great fun to watch and puts enough talent on display to have warranted a longer run than it will have.
– Elyse Sommer, CurtainUp

Videosar:
The Wild Party
Den Vilda Festen med Kulturama elever
High Lights från Encores! konsertversion 2015
Light Of The Party med Idina Menzel
The Juggernaut
Reviewer’s reel
The Wild Party in rehearsal (2015)
Make Me Happy (animerad)
The Wild Party på Fria Teatern 2017
Trailer till filmversionen (1975)

Nr 424: Waitress

Waitress (2015)
Broadway 2016, spelas fortfarande

Music & Lyrics: Sara Bareilles
Book: Jessie Nelson, baserad på filmen med samma namn från 2007 skriven och regisserad av Adrienne Shelly

Jenna is unhappily married, squirreling away money, and hoping to win a pie-baking contest so, with the prize money, she’ll have enough cash to leave her husband Earl.
She finds herself pregnant, which throws her plans awry.
She bakes phenomenal pies at Joe’s diner, listens to old Joe’s wisdom, tolerates her sour boss Cal, is friends with Dawn and Becky (her fellow waitresses), and finds a mutual attraction with the new doctor in town. As the pregnancy advances, life with Earl seems less tolerable, a way out less clear, and the affair with the doctor complicated by his marriage. What options does a waitress have?

Det här var inte direkt en musikal som jag längtade efter att höra eller se. Jag menar, den utspelar sig i den amerikanska södern, på en ”diner”, bland servitriser som bakar pajar och sjunger sånger och det till countryinfluerad rock/pop musik. Typ det mesta som jag inte gillar.
Men, det är en musikal och jag försöker ju att vara öppen för alla typer av musikal så…
Det här var otroligt bra. Jag menar, jag älskar det! Just en sån där typ av ”feel good” musikal som använder sig av lite sentimentalitet för att fördjupa storyn utan att dränka den i det och som verkligen gör att man fylls av glädje och blir så där lyckligt varm inombords.
Och rolig är den. Det får jag inte glömma. Bitvis hysteriskt rolig och det hade jag verkligen inte förväntat mig.
Den kanske inte är djup eller nyskapande eller revolutionerande på nått sätt men den är varm, mänsklig och får åtminstone mig på fall och även fälla både en och annan tår mot slutet.
Det är tur att jag inte låter mina förutfattade meningar styra mig. 

Musiken är som sagt country influerad och innehåller några riktigt, riktigt starka låtar, några komiska showstoppers och en hel del mer anonyma men i sammanhanget fungerande nummer.
Alla sånger är karaktärsdrivna och för handlingen framåt eller fördjupar rollerna.
Flera av  låtar använder sig fullt ut av de män och kvinnor som agerar kör och spelar småroller och låter dem sjunga assnygga bakgrundsstämmor som förhöjer hela verket. Det låter också perfekt om det lilla sexmannabandet som kompar och som får musiken att verkligen svänga.
Och för den som söker en sång att sjunga på en kabaret eller ”open mic” har en hel del bra att hämta som komiska When He Sees Me, emotionellt starka och otroligt vackra She Used To Be Mine eller härliga duetten  Bad Idea.

Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann en Drama Desk Award samt en Outer Critics Circle Award för bästa manliga biroll till Christopher Fitzgerald.

Föreställningen hade sin urpremiär på American Repertory Theater i Cambridge Massachusetts 2015.

Adrienne Shelly-  hette egentligen Adrienne Levine, hon använde sig av efternamnet Shelly när hon jobbade som skådis, namnet är baserad på hennes pappas förnamn Sheldon –   skrev, regisserade och spelade rollen som Dawn i filmen Waitress (2007).
Hon fick aldrig möjligheten att vara med om filmens premiär för 3 månader innan den skulle visas på Sundance Film Festival hittades hon hängd i sitt badrum.
Polisen avskrev fallet ganska så snabbt som ett självmord men Adriennes man gav sig inte. Han sa att hon aldrig skulle ta sitt eget liv, speciellt inte med en 2,5 årig dotter att ta hand om och en film som snart skulle ha premiär. Han gav sig inte förrän polisen återvände till brottsplatsen och gjorde en noggrannare undersökning. Denna gång hittade de ett avtryck från en gymnastiksko.
Man höll på med omfattande renoveringar i bostadshuset hon bodde i och när man kollade byggarbetarnas skor så hittade man den skyldige. En 19årig byggare som erkände att han mördat Adrianne och försökt få det att se ut som ett självmord.

Press:
Much of the score, by the pop singer-songwriter Sara Bareilles, is appealing, drawing on the sounds of country music reflecting the Southern setting, but also containing more traditional Broadway-pop balladry. But the book by Jessie Nelson, based on the movie written and directed by (and co-starring) Adrienne Shelly, tends to flatten most of the characters into comic cartoons. (To be fair, they do not have much more depth in the movie, from which some of the musical’s dialogue is borrowed.)
Only Jenna seems fully drawn from life, and the emotional arc of her character conforms to familiar stories about oppressed women finding their inner strength. This, of course, is a journey that many women have indeed traveled, and has a built-in (or should I say baked-in?) emotional appeal. Still, “Waitress,” directed by Diane Paulus, taps into its wellsprings of universal feeling with a slick surface professionalism rather than anything approaching real depth.
– Charles Isherwood, The New York Times

“Waitress” owes its sweetness to the mouth-watering goodness of Jessie Mueller. As a diner waitress named Jenna, Mueller is such a honey bun, she melts us like the mounds of butter that make Jenna’s homemade pies so luscious.
The musical resorts to comic overkill to create characters based on Adrienne Shelly’s 2007 indie rom-com. But Sara Bareilles has written a charming score that suits the quirky material and Mueller’s dazzling voice and endearing personality.
– Marilyn Stasio, Variety

Echoing a weakness in the original screen source, director Diane Paulus and choreographer Lorin Latarro could be criticized for overplaying the whimsy — there’s so much going on in scene transitions, with ensemble members gliding around delivering pies, aprons and baking ingredients, that it all becomes a tad cutesy and distracting. But the material is anchored at every step by Bareilles’ melodious pop score and Mueller’s supremely natural performance as Jenna. While the stock characters that surround her may be familiar, they’re a winsome bunch played by sterling performers. As her fellow waitresses — feisty, sass-mouthed Becky and mousy, borderline-OCD Dawn — Keala Settle and Kimiko Glenn are treasures, the dynamic among the three of them revealing the material’s debt to Alice Doesn’t Live Here Anymore.
– David Rooney, The Hollywood reporter

Waitress can still be an uncomfortable genre mix: domestic-violence drama and workplace rom-com. That’s in the source material, and the musicalization exaggerates it. What I certainly didn’t expect, though, is that the musicalization could also help to justify the mismatch. As the story rushed toward its multiple conclusions — a typical Broadway problem the creative team was unable to solve — I began to understand that for these characters, life itself is an uncomfortable genre mix. Seeing that and sharing it is the start of their mastering it. Perhaps it really did take an all-female creative team to understand how such a story could be true, and how it could sing. If so, well, hand me a slice of that humble pie.
– Jesse Green, Vulture

Videosar:
Trailer för musikalen
Bad Idea
Soft Place To Land
When He Sees Me
Never Ever Getting Rid Of Me
Opening up + She Used To Be Me, Tony Awards

Nr 418: Dear Evan Hansen

Dear Evan Hansen (2015)
Washington, 2015
Off-Broadway, 2016
Broadway, 2016, spelas fortfarande

Music & Lyrics: Benj Pasek & Justin Paul
Book: Steven Levenson

A letter that was never meant to be seen, a lie that was never meant to be told, a life he never dreamed he could have. Evan Hansen is about to get the one thing he’s always wanted: A chance to finally fit in.

Evan Hansen är en gymnasist som lider av akut social ångestsyndrom. Han har aldrig haft några vänner men har varit hemligt förälskad i Zoe Murphy under mycket lång tid. Zoe kommer från en välbärgad familj som också har en son, Connor, som går på samma skola som Evan och som även han är ”utanför” men detta mer för att han konstant är hög, aggressiv och rebellisk.
Evan bröt sin arm efter att han trillade ner från ett träd under sommarlovet och armen är gipsad.
Evan har fått i uppgift av sin terapeut att skriva peppbrev till sig själv där han ska berätta om varför varje dag kommer att bli en bra dag. Han startar alltid breven med ”Dear Evan Hansen” och avslutar dem med ”Sincerly, me”. Men efter höstterminens första skoldag så skriver han ett brev där han berättar att han misstänker att det kommer bli ett dåligt år och han undrar om folk ens skulle märka om han upphörde att existera.
När han skiver ut brevet i skolans datasal så dyker Connor upp.
Connor signerar, utan att bli tillfrågad, Evans gips och säger sarkastiskt att nu kan de båda låtsas att de har vänner. Connor ser Evans brev, läser det, fnittrar och stoppar det i fickan.
Tre dagar senare blir Evan kallad till rektorn. I rektorns rum sitter Connors föräldrar. De berättar att Connor tagit livet av sig och att de i hans ficka hittat ett brev som startar med ”Dear Evan Hansen”. De har tolkat detta som att Evan och Connor var vänner. I ett missriktat försök till att trösta de sörjande föräldrarna så berättar Evan att han och  Connor verkligen var vänner, bästa vänner till och med men att de vill hålla det för sig själva. Föräldrarna blir lyckliga när de tror att Connor åtminstone hade en vän. De bjuder hem Evan på middag för att få reda på mer om hans vänskap med deras son. Under middagens gång så börjar den nervöse och socialt inkompetente Evan att fabulera en massa och börjar sakta men säkert ohjälpligt trassla in sig i en härva av vänligt menade små vita lögner. Dessa små lögner kommer att växa, spridas och föröka sig och till sist även bli virala med oanade konsekvenser för alla inblandade…

Detta är en av senare års absolut mest framgångsrika musikaler. Det har varit i det närmaste helt omöjligt att få biljetter till showen ända sen den hade sin off-Broadway premiär i maj 2016.
Och det är en riktigt, riktigt bra föreställning. Ett intelligent, välskrivet och förvånansvärt roligt manus (speciellt med tanke på showens teman om sorg och ensamhet), trovärdiga rollkaraktärer, bra, rockig musik med ett par fruktat starka låtar och som grädde på moset en rent självlysande insats av Ben Platt i titelrollen. Han är magisk och så förtjänt av den Tony han vann 2017 för bästa manliga huvudroll.

Det här är en föreställning som lockar fram skratt lika mycket som den lockar fram tårar, den berör och vid ett flertal tillfällen så vill jag gripa efter ”skämskudden”. Och i det här fallet så är ”skämskudden” det högsta av beröm. Här finns så många situationer, små lögner och konversationer som jag kan känna igen mig i och som gör att jag vill skrika ”nej, säg inte det” eller ”gör inte så där” för jag vet precis vilka konsekvenser det kommer att få. Det är tecknet på ett välskrivet och välspelat manus det.

Det är en ungdomlig show. Med en ung ensemble. Skriven av ett ungt kompositörsteam som trots att de bara är 32 (bägge är födda 1985) redan vunnit en Tony, en Golden Globe och en Oscar – bland mycket annat. 
Showen känns väldigt nutida; tematiken, musiken, språket, problemen, ja, allt känns äkta och ”här och nu”. Och fräscht. Kan inte beskriva det på nått annat sätt men verket och uppsättningen känns fräsch. Kanske är det bara det enkla faktum att den inte är baserad på en film eller bok utan helt nyskriven som gör det – vet inte men fräsch och bra är den.

Kuriosa:
Washingtonversionen vann:
3 Helen Hayes Awards: Bästa musikal, regi och ensemble
Off-Broadwayversionen vann:
2 Outer Critics Circle Awards: Bästa ny off-Broadway musikal, bästa manus
1 Drama desk Award för bästa sångtexter
2 Obie Awards: bästa musikal och bästa manliga huvudroll
2 Lucille Lortel Awards för bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll (Rachel Bay Jones som Evans mamma)
Broadwayversionen vann:
6 Tony Awards: Bäste musikal, ”book”, ”score” (dvs musik & sångtexter), manliga huvudroll, kvinnliga biroll och orkestreringar.
2 Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Production och Distinguished Performance (för Ben Platt)

Föreställningen är inspirerad av en händelse som skedde när Benj Pasek gick i High School.

Benj Pasek och Justin Paul har sammarbetat sen 2006 då de träffades på University of Michigan.
Normalt så är det Pasek som står för texterna och Paul som skriver musiken men de har valt att stå som team istället för individuellt.
Dear Evan Hansen är deras andra Broadway show, den första var A Christmas Story: The Musical (2012), som sändes i en live version på amerikansk tv i december 2017.
De bidrog med 3 sånger till tv-serien Smash säsong 2.
De skrev också texten till sången City of Stars från filmen La La Land, den sången vann både en Golden Globe och en Oscarsstatyett.

Ben Platt (född -93) debuterade på scen som 9 åring i en uppsättning av The Music Man mot bl a Kristin Chenoweth.
Han har även spelat Elder Cunningham i Book of Mormon både i Chicago och på Broadway.
Han var med i filmerna Pitch Perfect och Pitch Perfect 2 samt hade en gästroll i Will & Grace nu i höstas.
Hans pappa är film- och teaterproducent och har bl a producerat Wicked.

Press:
… this gorgeous heartbreaker of a musical, which opened at the Music Box Theater on Sunday, has grown in emotional potency during its journey to the big leagues, after first being produced in Washington and Off Broadway. Rarely – scratch that — never have I heard so many stifled sobs and sniffles in the theater.
For those allergic to synthetic sentiment, rest assured that the show, with a haunting score by Benj Pasek and Justin Paul, matched by a book of equal sensitivity by Steven Levenson, doesn’t sledgehammer home its affecting story. On the contrary, the musical finds endless nuances in the relationships among its characters, and makes room for some leavening humor, too.
…
Naturally, the story of a teenage suicide and a lonely young man caught up in a web of self-devised deception has its sad aspects. But “Dear Evan Hansen” is anything but a downer; the feelings it stirs are cathartic expressions of a healthy compassion for Evan’s efforts to do good, and his anguish that he may be causing more trouble than he can cure.
The musical is ideal for families looking for something yeastier and more complex than the usual sugary diversions. But then it should also appeal to just about anyone who has ever felt, at some point in life, that he or she was trapped “on the outside looking in,” as one lyric has it. Which is just about everybody with a beating heart.
– Charles Isherwood, The New York Times

“A game-changer that hits you like a shot in the heart. Funny, soulful, touching and vital, it stays raw from first scene to last and takes a piece out of you. It’s the best musical of the Broadway season, by a mile.”
– Peter Travers, Rolling Stone

“When musical drama clicks, an amazing fusion event occurs;
the songs and the story enlarge each other in the process of becoming inseparable. Dear Evan Hansen is so fine in its craft and rich in its gathering of themes that, like the best works of any genre, it rewards being seen again — and again.”
– Jesse Green, New York Magazine

“Smartly crafted, emotionally open-hearted and ideally cast.
Dear Evan Hansen has been embraced by millennials—yet its appeal is universal. Whatever your age, you’ll watch “Dear Evan Hansen” with the shock of recognition, and be touched by the honesty with which it portrays the smothering sensation of being an adolescent misfit trapped in a world of self-assured winners.”
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

Videosar:
Waving Through a Window
You Will Be Found
Sincerely, Me
Show Clips
Ben Platt i Pitch Perfect