Tag Archives: P G Wodehouse

Dag 365: Show Boat

28 Dec

1c01808a8da073a39e6f5110.L
Show Boat (1927), 572 föreställningar
Jag har lyssnat på 1988 års studioinspelning av den kompletta musikalen.
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II baserad på Edna Ferbers roman med samma namn från 1926.

Handlingen börjar 1887.
I centrum finns teaterbåten Cotton Blossom som åker upp och ner längs med Mississippifloden.
På båten styr Kapten Andy och hans hustru Parthy Ann. De har en ung dotter som heter Magnolia.
När stjärnan i båtens teaterföreställning, Julie, blir avslöjad som en kvinna av blandras och dessutom gift med en vit man – något som var olagligt i Mississippi på den tiden – så tvingas hon och hennes man lämna båten. Hennes man var dessutom hennes motspelare och båtens manliga stjärna.
Plötsligt står ensemblen där utan några aktörer som kan spela huvudrollerna.
Magnolia lyckas då övertala sin far om att hon kan hoppa in i den kvinnliga rollen. Som sin motspelare får hon en snygg proffesionell kortspelare som åker med båten, han heter Gaylord Ravenal.
Magnolia och Gaylord slår ann hos publiken och blir väldigt uppskattade. De blir också förälskade i varandra.
De gifter sig, lämnar båten och flyttar till Chicago, där de får en dotter.
Till en början så lever de flott för Gaylord har tur i sitt spelande men när det går sämre för honom så får de det allt svårare och fattigare.
Deprimerad över att han inte klarar av att försörja sin familj så väljer Gaylord att lämna dem.
Magnolia tvingas nu söka jobb på Club Trocadero. Det visar sig att Julie är sångerskan där. Julie har även hon blivit övergiven av sin man och har tagit flaskan till tröst, hon är gravt alkoholiserad vid det här laget. När Julie ser att Magnolia söker jobb så lämnar hon klubben så att de ska stå utan sångerska och ska anställa Magnolia. Vilket de också gör. Efter en skakig start så lyckas Magnolia som sångerska.
Tjugo år senare så återvänder hon tillsammans med sin dotter – som blivit en stor Broadway stjärna – till Cotton Blossom. Där möter hon åter Gaylord och eftersom hon aldrig slutat att älska honom så förlåter hon honom och de två förenas åter igen.

När Show Boat hade sin premiär 1927 så blev den en sensation.
Den här var något nytt och fräscht och storslaget. En show vars like Broadway inte sett tidigare.
Det här var inte operett, inte musikalkomedi och inte revy men hade inslag av alla tre genrerna.
Det här var ”a musical play”: berättelsen var det viktigaste och musiken fick underordna sig den och serva den så att handlingen kom vidare och med dess hjälp även fördjupa karaktärerna.
Här blandades komedi och spektakulära shownummer med allvar, tragik och ”riktiga” människoöden. Manuset var starkt, sångtexterna berättade nått och var inte bara ord att sätta sätta musik till och musiken… musiken var sensationellt bra.
Detta var starten till den moderna musikalen.
Idag tar vi det för självklart och givet att sångerna i en musikal ska föra handlingen framåt, att den är en helt integrerad del av berättelsen men så var det inte innan denna show. Fram till Show Boat och även under lång tid efter så var handlingen och sångerna två separata delar i de flesta showerna. Man hade ett kul manus som man sen tryfferade med bra sånger som passade de skådespelarna som skulle framföra dem. Sångerna kunde utan problem bytas ut eller strykas utan att det nämnvärt påverkade handlingen. 
Men här hade vi en show där sångerna faktiskt betydde nått och var viktiga för handlingen. Inte alla sånger i showen kanske, men många av dem. 
Fast när Show Boat kom sågs den mer som en lycklig slump eller ett undantag än som den nya typen av musikteater och det skulle dröja ända till 40-talet innan det här blev normen för hur en musikal skulle se ut.

Inspelningen jag lyssnat på är ett försök att återskapa hur showen var tänkt att se ut när den hade sin urpremiär. Man har använt sig av originalorkestreringarna och all musik som fanns med från början framförs och i den ordning som det var tänkt. Nu var det så att showen var över 4 timmar lång när den hade sin första try-out premiär och man var tvungen att trimma bort över en timme innan den anlände till Broadway så där försvann en del sånger. Sen så tyckte producenten Florenz Ziegfeld att en del av sångerna var för mörka och deprimerande och krävde att de skulle strykas. Bland dem finns min absoluta favoritsång Mis’ry’s Comin’ Around, ett oerhört vackert och ”haunting” körstycke. Även Kern var väldigt förtjust i det numret och när det ströks så såg han till att melodin blev det ledande motivet i ouvertyren istället.
Men här finns alltså all musik från uruppförandet med, inklusive dansmusik och repriser. Lägg till det alla sånger som skrevs till senare uppsättningar och ni förstår säkert att det här inte får plats på en singel cd. Denna version är en box med 3 fullproppade cd-skivor och jag har för mig att min lp-box bestod av 4 skivor. Mycket musik att gå igenom alltså. Och vilken musik sen. Här finns massor av klassiska nummer som Ol’ Man River, Make Believe, Can’t Help Lovin’ Dat Man och Bill plus mängder av mindre kända men minst lika bra sånger. Det här är en ljuvlig skattkista som är fylld till bredden med bra och minnsesvärd musik.
Eftersom man har lagt till, bytt ut och tagit bort nummer i alla de olika varianter av showen som satts upp så är det kul att få höra verket som den en gång var tänkt att framföras.
Om man vill ha den definitiva versionen av Show Boat så är det den här versionen man ska söka efter.

Favvisar:
Mis’ry’s Comin’ Around, Why Do I Love You?, Life Upon the Wicked Stage, Can’t Help Lovin’ Dat Man, Bill

Kuriosa:
Bland alla de saker som var nytt och spännande med showen var nog en av de största sensationerna den långa tidsperiod den utspelade sig under. Normalt så utspelade sig musikaler inom loppet av ett par dagar eller ibland ett par månader men Show Boat utspelar sig under 40 år från 1887 till 1927. Vi får följa Magnolia från det att hon är 18 tills hon blir 58.
Kern skildrade tidsperioderna genom att komponera musik som hör till de olika erorna, så inledningsvis är det mer operett och music hall inspirerad musik för att i nutid – showens sista scener utspelar sig 1927, alltså samma år som musikalen hade sin premiär, snacka om att vara ”up to date”- bjuda på Charleston och jazz.
Man la också in ett par av de mest populära schlagerna från sekelskiftet för att verkligen förankra vissa perioder hos publiken. Därför sjunger Magnolia After The Ball när hon ska debutera som sångerska på en nyårsfest. Den sången var den mest populära sången under slutet av 1800-talet och det såldes mer än 5 millioner exemplar av notererna.
Andra saker man tog upp var rasism, blandäktenskap och alkoholism.

Allt i showen har inte Kern och Hammerstein som upphovsmän:
P.G. Wodehouse skrev originaltexten till sången Bill, som var en återanvändning från musikalen Oh, Lady! Lady! (1917). Texten bearbetades dock en hel del av Hammerstein men han uppgav alltid P.G. Wodehouse som ensam upphovsman.
Sången Goodbye, My Lady Love – musik & text av Joseph E. Howard – las in som typiskt music-hall nummer och After the Ball – från musikalen A Trip to Chinatown (1891) musik & text Charles K. Harris – gavs till Magnolia att sjunga när hon ska få med sig ”publiken” på sitt första framträdande.

Den svenska premiären skedde på Oscarsteatern 1942 med bl a Nils Poppe och Annalisa Ericson.

Videosar:
Paul Robeson – Ol’ Man River fr 1936 års filmversion
Can’t Help Lovin’ Dat Man
Från the Tony Awards 1995 (Why Do I Love You, charlestonvarianten)
Make Believe från 1951 års filmversion
High Lights från Goodspeed Opera House revival 2011
Life upon the Wicked Stage i en version med flickorna från musikalen Cabarets Kit-Kat-Klub. Osannoligt bra!!!!

250px-Annalisa_Ericson_och_Nils_Poppe_1942
Annalisa Ericson och Nils Poppe  i den första svenska versionen

Annonser

Dag 297: Oh, Kay

28 Sep

71r3C4r3PdL
Oh, Kay (1926), 256 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1994
Musik: George Gershwin
Sånhgtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & P. G. Wodehouse, baserad på pjäsen La Presidente av Maurice Hanniquin & Pierre Veber

1927, förbudstiden i USA, en period då amerikanarna törstade och bootleggers (spritsmugglare) blev förmögna.
Jimmy Winters, en millionär, anländer till sitt sommarresidens på Long Island med sin nya fru. Där finner han att Shorty McGee har installerat sig.
Jimmy tar för givet att Shorty är den nya tillfälliga butlern och lägger ingen större vikt vid honom.
Men Shorty vaktar egentligen 500 lådor fyllda med smuggelsprit som han och hans två kompanjoner har gömt i vad de trodde var ett övergivet hus. För att inte avslöjas så måste Shorty nu ikläda sig rollen som butler.
Samtidigt får Jimmy ett telegram där han får reda på att hans skilsmässa från sin första fru aldrig trätt i laga kraft så hans nya äktenskap måste annulleras. Den nya frun blir sur och tar in på ett hotell i stan.
Då dyker Lady Kay upp. Hon är en av smugglarna och dessutom kvinnan som året innan räddade Jimmy från att drunkna.
Hon har aldrig kunnat glömma honom och han har aldrig kunnat glömma henne.
Men för att försöka smuggla ut smuggelspriten ur huset så låtsas hon nu vara den nya husan.
Sen finns det också ett par tvillingar i huset och tillsammans så ser detta gäng till att farskarusellen snart är i full gång med förväxlade identiteter, missuppfattningar, förvirring, skurkar, poliser, sprit, sexantydningar och självklart ett lyckligt slut där Kay och Jimmy får varandra.

Jag säger bara Gershwin.
Det räcker.
Musiken är såååååå bra.
Texterna är ljuvliga.
Hitsen är många och av det odödliga slaget.
Allt är bara perfekt.
Artisterna på denna studiorekonstruktion är synnerligen väl valda.
Arren är original arren så det låter ljuvligt skönt svängande 20-tal om allt.
Jag älskar det.
Mannen var ett musikaliskt geni. Punkt slut. Han var bäst.
För mig finns det inget bättre än att sätta på lite Gershwin. Om jag nån dag känner mig lite nere så vet jag att bästa botemedlet är en dos av George, gärna i kombination med hans bror Ira, vars texter fortfarande kan locka fram ett leende på mina läppar.
Behöver jag säga att jag rekommenderar detta? Tror inte det, va.
Om intrigen känns igen så är det inte så konstigt för man gjorde en Gershwin jukebox musikal version av storyn för nått år sedan. Den showen hette Nice Work If You Can Get it (se Dag 59).

Favvisar:
Someone To Watch Over Me, Dear Little Girl, Don’t Ask, Clap Yo’ Hands, Fidgety Feet

Ljudisar:
Oh Kay – Gershwin Broadway Musical Roll
Gertrude Lawrence sings Gershwin ”DO-DO-DO” (1926)

Videosar:
Clap Yo´Hands den här versionen av sången är från filmen Funny Face med Fred Astaire & Kay Thompson
Someone to Watch Over Me – Julie Andrews från filmen Star

 

Dag 89: Anything Goes

4 Mar

Anything Goes (New Broadway Cast Recording)

Anything Goes (1934), 420 föreställningar. Jag baserar mitt omdömme på inspelningen av Broadwayreviveln från 2011, den spelades 521 gånger.
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: För originalproductionen Guy Bolton & P.G. Wodehouse, bearbetad för denna version av John Weidman & Timothy Crouse

Eftersom det här är en musikal från trettiotalet och intrigerna på den tiden var underordnade musiken så har den här showen bearbetats ett otal gånger sen dess.
Men gemensamt för alla versionerna är att den utspelar sig på en stor passagerarbåt på väg från New York till London, att det finns en ung man, Billy,  som smitit ombord eftersom han har blivit förälskad i en rik flicka, Hope,  som är på väg till London för att gifta sig.
Av ett par gangsters utklädda till präster får Billy en båtbiljett, de råkar nämligen ha en över. Egentligen hör den till deras boss, en ökänd gangster, som de glömde kvar på kajen. Detta medför att Billy misstas för att vara samhällets fiende nr 1 och blir jagad över hela båten.
Ombord finns också en f d predikant, Reno Sweeney, som numera är jazzsångerska och som är en gammal bekant till Billy.
Som ni förstår så blir det förväxlade identiteter, missförstånd, spring i dörrar, lögner, förvirring, dåliga vitsar, halvdana vitsar, bra vitsar, dubbeltydigheter, galenskaper och ett lyckligt slut där alla får den de ska ha. Lägg till det en jäkla massa superba låtar och vi pratar om en riktig helkväll!

Det här är underbart. Porters musik är fantastisk och hans sångtexter otroligt intelligenta, roliga och fyllda av underbara ”double entendres” av en sort som knappt existerar längre.
Här finns en samling hits som vilken musikal som helst skulle vara stolt över: I Get A Kick Out Of You, You’re The Top, Blow Gabriel Blow, bara för att nämna några. Det här är definitivt en av hans absolut bästa partiturer, makalöst bra.
Till den här versionen, som i de flesta revivelar av Porters verk, har man dessutom lagt in hits från flera av hans andra musikaler också, vilket gör att sånglistan blir ännu maffigare.
Så cd:n är definitivt bra. Inte den ultimata versionen av musikalen men en bra version om man inte hört den tidigare.
Om det finns nått att klaga på här så är det att en del av musiken känns lite släpig, den svänger men har inte snärten och vassheten som originalversionerna (eller inspelningar från 30-talet) hade. Den är för smooth, för insmickrande. Sån här musik kan gärna få vara lite råare och sexigare.
Visst är det fortfarande bra men det saknas det där speciella lilla extra som gör det till en riktigt toppinspelning.

Favvisar:
I Get A Kick Out Of You, You’re The Top, Blow Gabriel Blow, Anything Goes, Buddy Beware

Kuriosa:
2011 års revivel vann 3 Tony Awards: Bästa revivel av en musikal, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal (Sutton Foster) och bästa koreografi.
Den vann även 5 Drama Desk Awars: Bästa musikal revivel, bästa kvinnliga huvudroll, bästa koreografi, bästa ljuddesign och bästa scenografi.
Den var också nominerad för en Grammy 2012 för bästa castalbum men förlorade mot The Book Of Mormon.

I den här versionen har man behållit 12 av original låtarna, strukit 2 och lagt till 2 av de sånger som ströks innan premiären 1934,  plus fyllt på med 4 sånger från andra Porter musikaler (bl a fr DuBarry Was A Lady och Red, Hot And Blue).

Det påstås att Porter var så trött på att ”fint” folk som gick på Broadwayshower på den tiden var nonchalanta, högljudda och droppade in lite som de ville under hela första akten, och att han därför la den största hiten I Get A Kick Out Of You som första låt bara för att tvinga folk att komma i tid.

Just den ovan nämnda låten var kontroversiell eftersom den innehöll texten
Some get a kick from cocaine
I’m sure that if
I took even one sniff
That would bore me terrifically, too
Yet, I get a kick out of you
Innan man tog bort referensen till kokain så var sången föbjuden att spelas på radio eller användas i filmer. En ersättning löd:
I get no kick from Champagne
I’m sure that if
I took even one sipp

Sutton Foster som spelar Reno Sweeney i denna version är lite av en musikal-intrigs-kliché vad gäller hur hon blev stjärna. Hon var nämligen understudy för huvudrollsinnehavarsken i musikalen Thoroughly Modern Millie men medan de var ute på sin try-out turne så blev Sutton tvungen att ersätta henne. Och trots att det var en $10 millioner föreställning så chansade producenterna på att låta den få sin Broadwaypremiär med en okänd i huvudrollen och en stjärna föddes!

Videosar:
Anything Goes från Tony Awards 2011 med Sutton Foster
Anything Goes från Tony Awards 1988 med Patti LuPone
Anything Goes trailer för tv-versionen (1954) med Ethel Merman
Anything Goes med John Barrowman
Anything Goes – flash mob
Anything Goes med Ethel Merman 1979
Blow Gabriel Blow med Sutton Foster på Late Show with David Letterman
You’re The Top på The Rosie Show
Friendship med Ethel Merman och Bert Lahr

Dag 28: Leave It To Jane

2 Jan

Leave It to Jane

Leave It To Jane (1917), 167 föreställningar.  CD:n är en inspelning från reviveln 1959 som spelades 958 gånger.
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Guy Bolton och P.G. Wodehouse baserad på pjäsen College Widow av George Ade fr 1904.

Fram till mitten av 1910-talet så var det mesta som gick på Broadway revyer, importerade europeiska operetter eller amerikanska operetter som härmade de europeiska.  Det här var ofta storslagna produktioner som spelades i enorma teatrar med massor av scenografi, stora orkestrar, gigantiska ensembler och ett överflöd av kostymprakt. Föreställningarna utspelade sig helst i exotiska miljöer eller i små påhittade centraleuropeiska furstendömen.

Som en motreaktion kom, med start 1915, en serie musikaler som kallats ”Princess Theatre showerna”. De kallas så för att flera av dem spelades på en liten teater (bara 299 sittplatser) som hette just Princess Theatre.
Det nya med dem var att de var små shower, betydligt mer intima än vad som var brukligt. Orkestern var liten ( i Janes fall: clarinett, piano, slagverk och banjo) och så innehöll de ”modern”, ofta synkoperad musik, typ ragtime.  De flyttade miljön från det exotiska till en äkta amerikansk (gärna college) miljö. Även scenografin var neddragen och bestod av en enda fast scenbild per akt.

Intrigerna är flortunna men de ansträngde sig för att få musiken betydligt mer integrerad i handlingen än vad som var brukligt i föreställningar på den tiden. Här skulle sångerna tillföra intrigen något och inte bara vara utfyllnad eller till för olika artister att visa upp sina specialiteter.

Princess-showerna skapdes av teamet Kern/Bolton/Woodhouse och Jane var nummer tre i deras serie.

Alla musikalerna i serien blev stora framgångar. Jane spelades 167 gånger och det kanske kan verka som lite men på den tiden så räckte det inte bara till att täcka produktionskostnaderna utan även till att generera en ordentlig vinst till investerarna.

Dessa shower var föregångarna till det som skulle bli den moderna musikalen. Kern var ju även delaktig i att ta genren ett steg till upp i sin utveckling när han var med och skapade Show Boat 1927.

Handling:
Atwater College har ett uruselt fotbollslag. Det är dags för den årliga, stora och prestigeladdade matchen mot värsta rivalerna, Bingham College. Jane, som är Atwaters fixare och problemlösare,  beslutar sig för att flirta med Binghams bästa ”halfback” Billy och få honom att spela för Atwater istället för sitt eget college. Naturligtvis lyckas hon. Med Billy’s hjälp vinner Atwater och Jane upptäcker att hon blivit förälskad i Billy på riktigt.

Det här är glad musik. Otroligt optimistisk och peppande. Orkestern är större på den här revivelinspelningen än den var 1917 så det är jazzigt och med bra sväng i blåset. Banjon är ett av de dominerande instrumenten och det i sig räcker för att ge mig ett litet leende på läpparna.
Har man aldrig lyssnat på en riktigt gammaldags musikal nån gång så är det här en bra introduktionsplatta.

Favvisar: Leave It To Jane, Cleopatterer, The Crickets Are Calling, I’m Going To Find A Girl, The Sun Shines Brighter

Kuriosa:
Film och TV-skådespelaren George Segal hade en lite roll i riviveln.

På denna cd så har man som bonus lagt in en medley av sånger från original uppsättningen, alltså inspelad 1917.

Video:
Leave It To Jane och Cleopatterer från Till The Clouds Roll By, en biografifilm om Jerome Kern från 1946. Observera att det här är mer en Hollywoodversion av sångerna än ett återskapande av hur det kan ha sett ut. Men kul är det!

%d bloggare gillar detta: