Tag Archives: pastisch

Dag 364: Dames At Sea

27 Dec

51H62RY3SRL
Dames at Sea (1966)
, Off-Off-Broadway 148 föreställningar
Off-Broadway 1968, 575 föreställningar
Jag har lyssnat på Off-Broadway cast inspelningen från 1969
Musik: Jim Wise
Sångtexter & libretto: George Haimsohn & Robin Miller

– Just think Ruby, this morning you were on a bus with nothing but a pair of tap shoes in your suitecase and a prayer in your heart.  And now, you’re not only a big Broadway star, the toast of Manhattan, why you’re the sweetheart of the US Navy. How does it feel?
– Nice.

Det här är en ljuvlig, kärleksfull pastisch på typiska Warner Brothers musikalfilmer från det tidiga 30-talet. Jag tänker på filmer som 42nd Street, Footlight Parade och Dames. Ofta utspelade de sig bakom scenen på en Broadwayteater, hade hysteriska shownummer koreograferade av Busby Berkeley och Ruby Keeler i huvudrollen som den unga okända flickan som i ett slag både räddar showen och blir en stjärna.
Så naturligtvis heter huvudrollen här Ruby. Hon är en lantlolla från Småstad, USA som anländer till New York för hon drömmer om att bli en dansare på Broadway.
Självklart så charmar hon den sura regissören på en teater som ska ha premiär på sin nya show samma kväll. Hon får jobb i baletten.
En ung sjöman/aspirerande kompositör ser henne och blir omedelbart förälskad. Men på teatern finns ”divan”, stjärnan i showen som ser potential i den unga sjömannen och gör sitt bästa för att förföra honom. Ruby känner sig sviken och vill aldrig mer se honom.
På grund av diverse olyckliga omständigheter så börjar man riva teatern och kvällens premiär är hotad. Sjömannen hittar en lösning på dilemmat: de kan ha premiär på showen på hans båts akterdäck.
Av en slump visar det sig att kaptenen på skutan är divans ungdomsförälskelse.
Man börjar repetera men divan visar sig ha anlag för att bli sjösjuk och klarar inte av att uppträda på en båt. Vad göra?
Jo, självklart frågar man Ruby om hon tror att hon kan lära sig divans roll, sånger och alla dansrutiner på en timme.
Hon lovar att försöka.
Men när det är dags att gå ut på scenen så får hon kalla fötter och tror inte längre att hon ska klara det.
Divan går då fram till henne, peppar henne och säger: Gå ut och var så bra att jag börjar hata dig.
Hon tar detta råd, ger sig ut på scenen och blir en sensation. En stjärna är född.
Divan är inte bitter, för hon har fått ihop det med kaptenen och Ruby förlåter sin sjöman och showen slutar lyckligt med att alla gifter sig.

Det här låter verkligen som en äkta 30-tals musikal. Det känns inte så mycket som en ny musikal man lyssnar på utan mer som en gammal man redan hört ett antal gånger och älskar. Och jag menar det som en komplimang. För just det där att man känner igen soundet och stilen på sångerna gör att, åtminstone jag, omedelbart connect-ar med materialet.
Här kan man höra influenser av George Gershwin, en nypa Cole Porter men mest hör man Harry Warren och Al Dubin. Och det är ingen slump för det var just dessa två sistnämnda herrar som stod bakom de flesta av låtarna i dessa klassiska back-stagemusikaler från Warners.
Det kryllar av ”inside jokes” och ju mer man kan om den här typen av filmmusikal desto roligare har man när man lyssnar på plattan. Men man behöver inte kunna nått för att njuta av musiken och sångerna för de står stadigt på egna mycket charmiga ben.
Otroligt kul liten show och en fullkomlig njutning att lyssna på. Så gå omedelbart till Spotify och leta upp den, låt den jaga bort vintermörkret och känn hur den släpper in och låter solen stråla och lätta upp ditt vintersinne!

Favvisar:
It’s You, Wall Street, Raining In My Heart, Good Times Are Here To Stay, Choo-Choo Honeymoon

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Drama Desk Awards: Bäste rollprestation (Bernadette Peters), regi och sångtexter.
Den vann också en Outer Critics Circle Award för bästa Off-Broadway musikal.

Showen innebar det stora genombrottet för en blott 18-årig Bernadette Peters.

Man gjorde en tv-version av showen 1971. Det var en kraftigt förkortad version på bara 50 minuter. Ann-Margret spelade Ruby och Ann Miller divan. Trots att så mycket av manuset och många av sångerna är strukna så är det här ändå en charmig om så väldigt kort version av musikalen och den håller än i dag.

Pressklipp:
Dames At Sea is a real winner, a little gem of a musical. The show is wonderfully helped by its cast. The star I suppose is Bernadette Peters as the wholly sweetly silly small-town chorine who taps her way from the bus station to stardom in 24 hours.
– Clive Barnes, The New York Times

Ideally, a parody should be: 1) funny about its subject matter, 2) funny in its own right, and 3) funny but not unfriendly. Dames At Sea manages to be all three – with bonus of three thoroughly engaging stars and some of the most ingenious staging currently on or off Broadway.
– Time Magazine

Om 2004 års revival:
Director David Fuller has filled this production with such subtle touches, which make the show seem intriguingly contemporary, and far from the saccharine and serious treatments this chestnut usually receives, he’s restored the true Off-Broadway spirit that used the establishment’s own forms to tweak its foibles. First staged during the Vietnam War era, the musical seems more relevant than ever as it takes precise aim at the sunny outlook that comes from near-psychotic denial of reality.
– Gay City News

Videosar:
Wall Street med Ann Miller
Sailor Of My Dreams
Raining In My Heart med Bernadette Peters
Star Tar
It’s You

Dag 168: The Boy Friend

22 Maj

The Boy Friend
The Boy Friend (1953), 2078 föreställningar i Londons West End
Fick sin Broadwaypremiär 1954, 485 föreställningar.
Jag baserar mitt omdöme på Broadwayinspelningen.
Musik, sångtexter & libretto: Sandy Wilson

Föreställningen utspelar sig på Madame Dubonnets skola för ”fina och välartade flickor” på den franska Rivieran.
Polly, en engelsk arvtagerska, förälskar sig i Tony, en springpojke.
Eftersom Polly blivit varnad av sin far för pojkar som bara är ute efter hennes förmögenhet, låtsas hon vara en sekreterare på skolan.
Komplikationer uppstår när hennes föräldrar plötslig anländer i Nice tillsammans med Lord och Lady Brockhurst. Det visar sig så småningom att Lord och Lady Brockhurst faktiskt är Tonys föräldrar.
Polly och Tony har alltså bägge hållit hemligt att de egentligen kommer från förmögna familjer.
Nu vet de att deras kärlek är sann och äkta och de kan leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar.

Vilken underbar, lätt och ljuvlig liten sufflé det här är.
Och precis som en sufflé så består den mest av fluff och luft men är samtidigt också oerhört njutbart medan man avnjuter den.
Denna kärleksfulla pastisch på 20-tals musikaler känns mer 20-tal än 20-talsmusikalerna själva gör.
Musiken svänger, är otroligt optimistisk, starkt medryckande och får, åtminstone mig, att vilja kasta mig ut och testa att dansa en hysteriskt vild charleston.
Det är fult av ”boop-boop-e-doop”, ”razz-a-ma-tazz”, ”vo-de-o-do”, Betty Boop röster, charleston, ragtime, gla’jazz och härligt komiska och ljuvligt naivistiska sångtexter.
Allt är så oskuldsfullt och samtidigt både medvetet och fyllt av småfräcka insinuationer.
Den här cd:n kan man inte lyssna på utan att få ett fånigt grin på läpparna.
Jag bara älskar det.
Missa inte!!!!!

Favvisar:
Perfect Young Ladies, Won’t You Charleston with Me?, I Could Be Happy with You, A Room in Bloomsbury, It’s Never Too Late to Fall in Love

Kuriosa:
Broadwayversionen av musikalen är kanske mest känd för att det var i den en 19-årig Julie Andrews gjorde sin Broadwaydebut som Polly.
Hon fick en Theatre World Award för sin insats.
Uppmärksamheten kring hennes debut gjorde att hon fick chansen att kreera rollen som Eliza Doolittle i My Fair Lady två år senare.
2003 debuterade Julie som regissör, passande nog så var det en revival av The Boy Friend som hon regisserade då.

Det är stora skillnader mellan London och Broadwayversionerna av stycket.
I London så hade man bara piano och trummor medan man på Broadway hade en ordentlig orkester.
I London så spelades föreställningen ”på riktigt” utan att överdriva karaktärerna eller spelstilen allt för mycket. Man litade mer på charmen musikalen hade i sig.
På Broadway tog man istället fasta på det galna och satiriska i stycket och spelade betydligt mer överdrivet, rollerna blev ”larger than life” och man burleskade till hela stycket.
Upphovsmannen Sandy Wilson och den engelska originalregissören, Vida Hope, tyckte inte alls om det. Deras protester tystades dock effektivt när producenterna såg till att de bägge blev portade från repetitionerna.
Förmodligen så var bägge versionerna de rätta för respektive land för showen slog även i New York och den blev  faktiskt den första framgångsrika engelska musikalexporten sen 1929!

Föreställningen har haft otaliga revivals sen sin debut både på Broadway och på West End i London.

Musikalen filmades 1971 av Ken Russel.
Supermodellen Twiggy gjorde där sin filmdebut i rollen som Polly.

Pressklipp:
It isn’t really a parody at all. It’s a romatic adolescent’s loveletter to a girl in a cloche hat.

Miss Andrews is perfect. With trembling upper lip, a blonde marcel, the largest amount of blue eye-shadow I have ever seen anywhere, and hands clasped winsomely just above her right knee, she breathes lunatic sincerity into the romance.
– Walter Kerr, Herald Tribune

From the first note of the overture, rendered by a band replete with banjo and wood block, you are transplanted to the hilarious days of John Held, Jr., the Charleston, and flat-front dresses. You are aware that your leg is being pulled, at the same time you feel a tug at your heart strings. What keeps it better than just an enlarged sketch is that you really get carried away by the romance of the boy and the girl. Julie Andrews, The Girl, looks lika all the musical comedy heroines you’ve ever seen, only more so.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
I Could Be Happy With You med Twiggy & Christopher Gable
Ett längre avsnitt ur filmen med bl a All I Do Is Dream Of You (ej av Sandy Wilson) plus It’s Never Too Late to Fall in Love
Won’t You Charleston with Me?

%d bloggare gillar detta: