Tag Archives: Paul Robeson

Nr 450: Shuffle Along, or the Making of the Musical Sensation of 1921 and All That Followed – (2016)

7 Sep


shuffle-along
Shuffle Along, or the Making of the Musical Sensation of 1921 and All That Followed
(2016)

2016: Broadway, 100 föreställningar

Music & Lyrics: Noble Sissle  & Eubie Blake
Book:  George C. Wolfe med delar baserade på originalmanuset till musikalen Shuffle Along (1921) av Flournoy Miller och Aubrey Lyles

What makes Broadway Broadway is the price of the ticket!

The story focuses on the challenges of mounting the original production of Shuffle Along and its effect on Broadway and race relations.

F. E. Miller and his vaudeville partner Aubrey Lyles conceive the show that was to become Shuffle Along. They meet fellow vaudevillians Noble Sissle and Eubie Blake and decide to team up to create the all-black production.
They tour the show, playing one-night stands in Maryland, Washington, D.C., and Pennsylvania, packing the cast into cheap motels and selling their personal possessions to pay for train fare.
A romance develops between the married Eubie Blake and the show’s leading lady, Lottie Gee, a veteran vaudeville performer who finally got her chance to star in the show.
The creatives discuss whether or not to include a love song and embrace between the two black leads, a controversial experiment that had been received with tar and feathers in the few instances where it had been tried before; fortunately, the audiences accept it. Arriving in New York during the Depression of 1920–21, Shuffle Along is deep in debt and struggles to raise money. It faces stiff competition on Broadway in a season that includes surefire hits from Florenz Ziegfeld, Jr. and George White, and it was relegated to a remote theater on West 63rd Street with no orchestra pit.
Opening night is a hit!
Shuffle Along becomes a long-running success, with popular songs like ”I’m Just Wild About Harry”.
The partners do not have the same success during the following years and argue about royalties. Lyles announces that he is moving to Africa, and the creators go their separate ways.
The romance between Blake and Gee ends.
Everyone wants to be remembered for having done something important, but over the decades, the show fades into obscurity.

Vill ni veta mer om Shuffle Along, original showen från 1921, så läs mitt blogginlägg om den (Nr 147), länk här.

Det här är en knepig show. Första akten om hur musikalen Shuffle Along skapades är rappt och roligt berättat med mycket humor och ett gäng rent spektakulära steppnummer.
Andra akten om hur det gick för upphovsmännen efter showens premiär och framgång är mer dramaturgiskt ointressant. För det går mer eller mindre åt helvete för alla, de misslyckas med sina följande uppsättningar, de blir ovänner och till sist är dom inte bara  i det närmaste bortglömda utan det är även deras förut så framgångsrika show.
Och tyvärr så har alla de fem stora rollerna fått varsin sammanbrotts/ångest låt i andra akten och det blir lite för mycket av elände för att bibehålla mitt intresse. För det blir inte bara enformigt utan dessutom ointressant eftersom allt ältas om och om igen.
Man vill liksom bara snabbspola förbi.
Fortfarande är det grymt snyggt iscensatt och även andra akten innehåller sanslösa steppnummer men det blir ändå inte bra.
Eubie Blakes musik, steppen och de snygga shownumren är den stora behållningen och om föreställningen slutat efter första akten så hade den varit en hit men tyvärr så kom det en andra akt…
Ingen cast skiva gavs ut och den lär knappas sättas upp igen.
Men steppnumren… Jag säger bara steppnumren! Wow!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
4 Drama Desk Awards: Bästa musikal, koreografi, kostym och peruk och hår design.
3 Fred and Adele Astaire Awards: Bästa koreografi,  manlig dansare och ensemble i en Broadway show.
1 New York Drama Critics Circle Award för Bästa musikal.

Den fantastiska steppkoreografin gjores av Savion Glover som anses vara en av världens bästa steppare. Han vann 1996 en Tony Award för sin koreografi i Bring in ‘da Noice, Bring in ‘da Funk.

Audra McDonald, som spelade den kvinnliga huvudrollen är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day at Emerson’s Bar and Grill.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Press:
The first half of … Shuffle Along is to 2016 what Hamilton was to 2015: It’s the musical you’ve got to see. … The cast, led by Audra McDonald, Brian Stokes Mitchell and Billy Porter, is as charismatic as you’d expect, and Savion Glover’s near-nonstop choreography explodes off the stage with the unrelenting impact of a flamethrower. But then comes intermission, and what had looked like a masterpiece goes flat and stays that way.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

…As staged by Mr. Wolfe and Mr. Glover…routines first performed nearly a century ago come across as defiantly fresh…Often you sense that Mr. Wolfe has a checklist of historic points he must, but must, cover before the show’s end…The clunky, shoehorned-in exposition doesn’t overwhelm the sweeping grace of Shuffle Along whenever it sings or dances…The show’s principals…all more or less manage to bend their distinctive charismas into the sinuous contours of early Broadway jazz. But Ms. McDonald is a one-woman time machine de luxe, who translates the precise stylistic quirks of a bygone era into a melting immediacy. She also provides the most fully fleshed character in the show.
– Ben Brantley, The New York Times

There is a bit of bloat, too much exposition and with five stars who each need a backstory, the plot sometimes slows, but Wolfe nicely captures the timeless craziness of creation and the glory days of a special show.
– Mark Kennedy, Associated Press

The new Broadway musical Shuffle Along dazzles like no other show this season — but it also disappoints…When the cast is singing and tearing up the floor with choreographer Savion Glover’s muscular and thrilling tap-dancing it’s pure unmitigated heaven. But between numbers, biographies are sketched out and behind-the-scenes blow-by-blows are shared. The narration turns entertainment into dull lecture hall…
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

The first half is sensational; the second is difficult, in terms of our heroes’ postsuccess fates and how engagingly their narratives play out. But with a cast this incandescent and Wolfe staging a constant flow of miracles, there’s an overflow of joy and style that smooths over stylistic rough edges and knotty stitching of history to myth. … Above all, we can luxuriate in a breathtaking piece of showmanship, featuring more talent crowding a stage than pretty much any other Broadway show at present (and yes, that includes Hamilton)…Oh, and there’s dance-miles and miles of ecstatic, syncopated genius courtesy of Savion Glover.
– David Cote, Time Out NY

Video:
The Tony Awards
High Lights
I’m Simply Filled With Jazz
Act One Finale
Kiss Me
Behind The Scenes

 

 

Annonser

Dag 365: Show Boat

28 Dec

1c01808a8da073a39e6f5110.L
Show Boat (1927), 572 föreställningar
Jag har lyssnat på 1988 års studioinspelning av den kompletta musikalen.
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II baserad på Edna Ferbers roman med samma namn från 1926.

Handlingen börjar 1887.
I centrum finns teaterbåten Cotton Blossom som åker upp och ner längs med Mississippifloden.
På båten styr Kapten Andy och hans hustru Parthy Ann. De har en ung dotter som heter Magnolia.
När stjärnan i båtens teaterföreställning, Julie, blir avslöjad som en kvinna av blandras och dessutom gift med en vit man – något som var olagligt i Mississippi på den tiden – så tvingas hon och hennes man lämna båten. Hennes man var dessutom hennes motspelare och båtens manliga stjärna.
Plötsligt står ensemblen där utan några aktörer som kan spela huvudrollerna.
Magnolia lyckas då övertala sin far om att hon kan hoppa in i den kvinnliga rollen. Som sin motspelare får hon en snygg proffesionell kortspelare som åker med båten, han heter Gaylord Ravenal.
Magnolia och Gaylord slår ann hos publiken och blir väldigt uppskattade. De blir också förälskade i varandra.
De gifter sig, lämnar båten och flyttar till Chicago, där de får en dotter.
Till en början så lever de flott för Gaylord har tur i sitt spelande men när det går sämre för honom så får de det allt svårare och fattigare.
Deprimerad över att han inte klarar av att försörja sin familj så väljer Gaylord att lämna dem.
Magnolia tvingas nu söka jobb på Club Trocadero. Det visar sig att Julie är sångerskan där. Julie har även hon blivit övergiven av sin man och har tagit flaskan till tröst, hon är gravt alkoholiserad vid det här laget. När Julie ser att Magnolia söker jobb så lämnar hon klubben så att de ska stå utan sångerska och ska anställa Magnolia. Vilket de också gör. Efter en skakig start så lyckas Magnolia som sångerska.
Tjugo år senare så återvänder hon tillsammans med sin dotter – som blivit en stor Broadway stjärna – till Cotton Blossom. Där möter hon åter Gaylord och eftersom hon aldrig slutat att älska honom så förlåter hon honom och de två förenas åter igen.

När Show Boat hade sin premiär 1927 så blev den en sensation.
Den här var något nytt och fräscht och storslaget. En show vars like Broadway inte sett tidigare.
Det här var inte operett, inte musikalkomedi och inte revy men hade inslag av alla tre genrerna.
Det här var ”a musical play”: berättelsen var det viktigaste och musiken fick underordna sig den och serva den så att handlingen kom vidare och med dess hjälp även fördjupa karaktärerna.
Här blandades komedi och spektakulära shownummer med allvar, tragik och ”riktiga” människoöden. Manuset var starkt, sångtexterna berättade nått och var inte bara ord att sätta sätta musik till och musiken… musiken var sensationellt bra.
Detta var starten till den moderna musikalen.
Idag tar vi det för självklart och givet att sångerna i en musikal ska föra handlingen framåt, att den är en helt integrerad del av berättelsen men så var det inte innan denna show. Fram till Show Boat och även under lång tid efter så var handlingen och sångerna två separata delar i de flesta showerna. Man hade ett kul manus som man sen tryfferade med bra sånger som passade de skådespelarna som skulle framföra dem. Sångerna kunde utan problem bytas ut eller strykas utan att det nämnvärt påverkade handlingen. 
Men här hade vi en show där sångerna faktiskt betydde nått och var viktiga för handlingen. Inte alla sånger i showen kanske, men många av dem. 
Fast när Show Boat kom sågs den mer som en lycklig slump eller ett undantag än som den nya typen av musikteater och det skulle dröja ända till 40-talet innan det här blev normen för hur en musikal skulle se ut.

Inspelningen jag lyssnat på är ett försök att återskapa hur showen var tänkt att se ut när den hade sin urpremiär. Man har använt sig av originalorkestreringarna och all musik som fanns med från början framförs och i den ordning som det var tänkt. Nu var det så att showen var över 4 timmar lång när den hade sin första try-out premiär och man var tvungen att trimma bort över en timme innan den anlände till Broadway så där försvann en del sånger. Sen så tyckte producenten Florenz Ziegfeld att en del av sångerna var för mörka och deprimerande och krävde att de skulle strykas. Bland dem finns min absoluta favoritsång Mis’ry’s Comin’ Around, ett oerhört vackert och ”haunting” körstycke. Även Kern var väldigt förtjust i det numret och när det ströks så såg han till att melodin blev det ledande motivet i ouvertyren istället.
Men här finns alltså all musik från uruppförandet med, inklusive dansmusik och repriser. Lägg till det alla sånger som skrevs till senare uppsättningar och ni förstår säkert att det här inte får plats på en singel cd. Denna version är en box med 3 fullproppade cd-skivor och jag har för mig att min lp-box bestod av 4 skivor. Mycket musik att gå igenom alltså. Och vilken musik sen. Här finns massor av klassiska nummer som Ol’ Man River, Make Believe, Can’t Help Lovin’ Dat Man och Bill plus mängder av mindre kända men minst lika bra sånger. Det här är en ljuvlig skattkista som är fylld till bredden med bra och minnsesvärd musik.
Eftersom man har lagt till, bytt ut och tagit bort nummer i alla de olika varianter av showen som satts upp så är det kul att få höra verket som den en gång var tänkt att framföras.
Om man vill ha den definitiva versionen av Show Boat så är det den här versionen man ska söka efter.

Favvisar:
Mis’ry’s Comin’ Around, Why Do I Love You?, Life Upon the Wicked Stage, Can’t Help Lovin’ Dat Man, Bill

Kuriosa:
Bland alla de saker som var nytt och spännande med showen var nog en av de största sensationerna den långa tidsperiod den utspelade sig under. Normalt så utspelade sig musikaler inom loppet av ett par dagar eller ibland ett par månader men Show Boat utspelar sig under 40 år från 1887 till 1927. Vi får följa Magnolia från det att hon är 18 tills hon blir 58.
Kern skildrade tidsperioderna genom att komponera musik som hör till de olika erorna, så inledningsvis är det mer operett och music hall inspirerad musik för att i nutid – showens sista scener utspelar sig 1927, alltså samma år som musikalen hade sin premiär, snacka om att vara ”up to date”- bjuda på Charleston och jazz.
Man la också in ett par av de mest populära schlagerna från sekelskiftet för att verkligen förankra vissa perioder hos publiken. Därför sjunger Magnolia After The Ball när hon ska debutera som sångerska på en nyårsfest. Den sången var den mest populära sången under slutet av 1800-talet och det såldes mer än 5 millioner exemplar av notererna.
Andra saker man tog upp var rasism, blandäktenskap och alkoholism.

Allt i showen har inte Kern och Hammerstein som upphovsmän:
P.G. Wodehouse skrev originaltexten till sången Bill, som var en återanvändning från musikalen Oh, Lady! Lady! (1917). Texten bearbetades dock en hel del av Hammerstein men han uppgav alltid P.G. Wodehouse som ensam upphovsman.
Sången Goodbye, My Lady Love – musik & text av Joseph E. Howard – las in som typiskt music-hall nummer och After the Ball – från musikalen A Trip to Chinatown (1891) musik & text Charles K. Harris – gavs till Magnolia att sjunga när hon ska få med sig ”publiken” på sitt första framträdande.

Den svenska premiären skedde på Oscarsteatern 1942 med bl a Nils Poppe och Annalisa Ericson.

Videosar:
Paul Robeson – Ol’ Man River fr 1936 års filmversion
Can’t Help Lovin’ Dat Man
Från the Tony Awards 1995 (Why Do I Love You, charlestonvarianten)
Make Believe från 1951 års filmversion
High Lights från Goodspeed Opera House revival 2011
Life upon the Wicked Stage i en version med flickorna från musikalen Cabarets Kit-Kat-Klub. Osannoligt bra!!!!

250px-Annalisa_Ericson_och_Nils_Poppe_1942
Annalisa Ericson och Nils Poppe  i den första svenska versionen

Dag 147: Shuffle Along

1 Maj

Shuffle Along
Shuffle Along (1921), 504 föreställningar
Musik: Eubie Blake
Sångtexter: Noble Sissle
Libretto: F. E. Miller & Aubrey Lyles baserad på Vaudevillesketchen The Mayor of Jimtown

Sam, Steve och Harry ställer upp i valet för att bli borgmästare i Jimtown, USA.
Sam och Steve lovar varandra att om en av dem vinner utser vinnaren den andre till sin polischef.
Med hjälp av en korrumperad kampanjledare så vinner Sam valet. Han håller sitt löfte och utser Steve till polischef.
Men ganska snart så börjar de två herrarna gräla om småsaker och det leder så småningom till att de börjar slåss – i en 20 minuter lång komisk slagsmålsscen.
Harry har under tiden upptäckt att Sam fuskat sig till valsegern och lovar att han ska jaga bort Sam, Steve och deras korrupta kompanjoner. Detta leder till ett nyval som Harry vinner, delvis med hjälp av den härliga kampanjsången I’m Just Wild About Harry.

Genom att samla ihop ett antal olika stenkaksinspelningar av sånger och musik från den här showen, till stora delar med de artister som framförde dem på scenen, så har man lyckats återskapa något av en castinspelning.
Det här är grymt häftigt att lyssna på.
En blandning av tidig jazz med foxtrots, one-steps, two-steps, rags och blues.
Det svänger skönt om dessa knastriga inspelningar och att höra låtarna så som de var tänkta att framföras, bara det är makalöst.
Lite musikhistoria som jag rekommenderar å det varmaste.

Favvisar:
In Honeysuckle Time, How Ya’ Gonna Keep ‘Em Down On The Farm, Baltimore Buzz, I’m Just Wild About Harry

Kuriosa:
Detta var den första framgångsrika ”helsvarta” showen på Broadway sen 1908.
Med ”helsvart” menas att alla i ensemblen och även upphovsmakarna var av afroamerikansk ursprung.

Det var inte många som trodde att showen skulle bli en framgång men det blev den, en mega framgång till och med.
Detta var showen som tog de första stegen som ledde till nedrivningen av rasbarriärerna på Broadway.
Exempelvis: för första gången fick svarta möjligheten att sitta nere på parketten (de hade tidigare bara fått köpa biljetter till de övre balkongerna). De fick visserligen hålla sig till den bakre tredjedelen och inte beblanda sig med den ”vita” publiken men det var ett stort steg ändå.

Framgången med showen öppnade också dörrarna för införlivandet av fler färgade entertainers på Broadways scener och även för den s k svartamusiken, som blev mer accepterad och dessutom började integreras mer och mer i ”vanliga” shower också.

Man tog också en stor risk när man la in en romantisk kärlekshistoria i showen, en kärlekshistoria som man skildrade på fullaste allvar och inte ”burleskade” till som var brukligt på den tiden.
Ingen visste riktigt hur en vit publik skulle ta synen av ett svart par som sjöng en kärleksballad till varandra på scen. Upphovsmännen var rädda att folk skulle bua och det var den scenen de var mest oroade för. Men till deras stora förvåning så accepterade folk inte bara kärleksscenen, de älskade sången också som till och med fick en encore!

Turnéversionen av showen var den första ”svarta” musikal som fick spelas på ”vita” teatrar runt om i landet.

Orkestern lärde sig och spelade all musik utantill.
”We did that because it was expected of us. People didn’t believe that black people could read music—they wanted to think that our ability was just natural talent.” – Eubie Blake

Inga noter förekom alltså i orkesterdiket och detta gav publiken intrycket av att det var otroligt mycket improviserande bland musikerna och att mycket skapades i stunden. Så var det inte för allt var otroligt noggrant inrepat men intrycket av improvisation gjorde starkt intryck på både publiken och vita musiker.

Josephine Baker hörde till en av alla artister som slog igenom i denna show. Hon var bara 16 år när hon kom med. Hon hade sökt till showen redan när den var ute och provspelade runt om i landet men blivit ratad eftersom hon då bara var 15.
En annan blivande stjärna var basbarytonen Paul Robeson, kanske mest känd för eftervärlden för sin version av  Ol’ Man River ur musikalen Showboat (1927). Just den sången och rollen som sjunger den (Joe) var skriven med Paul i tanken men han kunde inte medverka i originaluppsättningen i New York. Men han spelade rollen i Londonversionen och i filmversionen från 1936.

Två gånger har man försökt reviva Shuffle Along på Broadway, bägge gånger floppade den.

Pressklipp:
It is when the chorus and principals of a company that is said to contain the best negro troupers in these parts gets going in the dances that the world seems a brighter place to live in. They wriggle and shimmy in a fashion to outdo a congress of eels, and they fling their limbs about without stopping to make sure that they are securely fastened on.
– The New York Herald Tribune

Videosar:
Eubie Blake, 1972 i Berlin spelar en medley med bl a I’m Just Wild About Harry
Jean Stapleton framför I’m Just Wild About Harry i  The Muppet show
Ol’ Man River med Paul Robeson
Josephine Baker‘s kända Banana Dance från Follies Bergere 1927

Ljudis:
Baltimore Buzz & In Honeysuckle Time Med Eubie själv


%d bloggare gillar detta: