Dag 179: House Of Flowers

House Of Flowers (1954), 165 föreställningar
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: Truman Capote & Harold Arlen
Libretto: Truman Capote baserad på hans novell med samma namn från 1950

I’ve been a hit in every flop. Now I’d settle for being a flop in a hit.
– Pearl Bailey inför repstarten.

Maison des Fleurs är namnet på Madame Fleurs bordell.
En rik vit kapten har fått upp ögonen för etablissemangets vackraste ”blomma”, oskulden Ottilie.
Medan madammen förhandlar om priset för en oskuld med kaptenen så går hennes flickor till stan för att se på tuppfäktning. En av tuppägarna heter Royal och han och Ottilie blir ögonblickligen förälskade i varandra. De bestämmer sig för att gifta sig.
Ottilie berättar nyheten för Madam Fleur som inte blir glad för hon har precis förhandlat färdigt med kaptenen.
Royal presenteras för Madam som säger till Ottilie att det betyder otur för brudparet att se varandra kvällen innan de ska gifta sig. Så fort Ottilie har lämnat rummet så kommer kaptenen in och tillsammans med ett par hantlangare så placerar de Royal i en tunna som de slänger ute till havs, tanken är att han antingen ska drunkna eller dödas av hajar.
Dagen efter så står Ottilie där utan brudgum. De andra flickorna som misstänker att Madam har nått att göra med försvinnandet hotar att strejka om hon inte berättar vad som hänt.
Kaptenen som har dåligt samvete för vad han gjort går till Fleurs rival, Madame Tango, som lovar honom fri tillgång till alla hennes flickor om han kommer med information som kan sätta Fleur bakom galler.
När Tango och kaptenen anländer för att anklaga Fleur för mord, så dyker Royal upp. Det visar sig att han har lyckats undkomma alla farorna på havet genom att ta sin tillflykt till en sköldpaddas rygg.
Tagos försök att sätta dit Madam Fleur misslyckas och Royal och Ottilie lämnar bordellen tillsammans.

Att jag har kunnat missa denna pärla? Helt otroligt!
Ouvertyren inleds med snabba trummor som sätter en stämning som gjorde att jag förväntade mig en massa karibiska rytmer i denna show.
Men det fick jag inte.
Vad jag däremot fick var en fantastiskt skön jazzig femtiotals musikal av allra bästa märke med lite calypso insprängt här och var som bonus. Plus en låt med tidig 50-tals rock’n’roll.
Jag bara älskar det! Bästa musikalen jag lyssnat på på länge.
Lägg till det överlag starka sånginsatser med en fantastisk Pearl Bailey som bordellmamman och en perfekt, lagom oskuldsfull Diahann Carrol som oskulden.
Detta är mycket, mycket bra! Rekommenderas.

Favvisar:
Two Ladies In De Shade Of De Banana Tree, One Man Ain’t Quite Enough, I’m Gonna Leave Off Wearing My Shoes, I Never Has Seen Snow, Turtle Song

Kuriosa:
Det var en turbulent repetionsperiod för alla inblandade.
Så här beskriver Diahann Carroll det hela i sin biografi:
House of Flowers was based on a Capote short story about a young girl named Ottilie who grows up in a West Indian bordello, yet somehow manages to remain completely innocent and pure. To convert the story into a musical for Pearl Bailey, the emphasis had been shifted to the madam who raised Ottilie and her ongoing rivalry with the woman who runs the competing bordello across the street. In the adaptation process, a great deal of the original charm was lost. To try to recapture it, the show was being overhauled almost nightly. The book was in a constant state of revision; songs were added, dropped, and shifted about. Actors were fired and hired. The original choreographer, the great George Balanchine, was replaced by the almost unknown Herbert Ross. We rehearsed the changes during the day, then introduced them into the performance that night, doing our best to hold on to what was good about the old, while simultaneously trying to give birth to the new. It was difficult, and the result was pretty much of a mess.
 All that might have been easier if Peter Brook, our English director, had any confidence in us. But, unfortunately, it seemed to me that because he had relatively little experience with black actors and seemed to think we were all charming and cute, rather than full-fledged professionals, he became patronizing.
…
When we realized that he didn’t believe in us, our spirits were totally deflated. By opening night in New York, Brook had thrown up his hands in despair, and so had the rest of us.
 
Det här var den första sceniska produktionen där man använde sig av det nya karibiska instrumentet steelpan.
Den är ett slagverksinstrument av typen stämd idiofon. Instrumentet, som i Sverige ibland kallas för ”oljefat”, härstammar från Trinidad & Tobago. Musikern kallas för pannist.

Showen fick en Tony Award för bästa scenografi.

Att det var en kaotisk repperiod kan höras på castinspelningen där Pearl under slutakterna till  sången One Man Ain’t Quite Enough berättar att slutpoängen till låten inte var skriven än genom att slänga ur sig: Supposed to have an ad-lib filled in here for the record date but we’ve been so terribly busy over at the theatre we haven’t had time!

Pressklipp:
I’ve never been to the West Indies. But if they look the way Messel (Oliver Messel, scenografen som vann en Tony för denna show*) makes them look, sound the way Arlen makes them sound and if the people move the way Ross (Herbert Ross koreografen som ersatte George Balanchine under try outen*) makes them dance, I want to go there. Without Capote.
– John Chapman, Daily News                              *= mina tillägg

The book is short on humor and long on excitement and color. The jokes are rough and rowdy, but they fall between peaks of sensuous rhythm. For Arlen has composed a score that makes the pulses race. And, after all, wordage doesn’t really matter while the musical storm is raging…
—
House of Flowers, for all its faults, is a fascinating fiesta. It moves with the speed of a rocket. It gives off sparks like a Roman candle. It’s the town’s newest sensation. But take our word for it, leave your Aunt Minnie at home, or you’ll have a lot of axplaining to do.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
Diahann Carroll  – A Sleeping Bee
Barbra Streisand – I Never Has Seen Snow

Dag 56: Irma La Douce

Irma La Douce (1956) Den franska originaluppsättningen gick i över fyra år. I London (1958) spelades den 1512 gånger och Broadwayversionen (1960) klarade av 524.
Musik: Marguerite Monnot
Sångtexter & libretto: Alexandre Breffort (engelska versionen: Julian More, David Heneker and Monty Norman)

Musikalen utspelas till stor del i Paris undre värld.
Irma La Douce är en framgångsrik prostituerad i Paris.
En fattig juridikstudent, Nestor le Fripé, blir förälskad i henne och svartsjuk på hennes kunder. För att få ha Irma för sig själv, så klär han ut sig till en äldre herre, herr Oscar, och betalar 10000 francs per besök hos Irma. Hon betalar i sin tur för Nestors studier med de intäkter som hon får från herr Oscar. Pengarna vandrar alltså fram och tillbaka emellan dem, medan Nestor spelar sin tämligen orealistiska dubbelroll.
Irma blir till sist så förtjust i herr Oscar att hon tänker lämna Nestor för honom. Nestor blir galen av svartsjuka och låter Oscar ”försvinna”. Med resultat att han blir anklagad och dömd för mordet på den påhittade Oscar och förvisas till Djävulsön.
Väl där, får han veta att Irma väntar barn, så han flyr tillsammans med några medfångar. Vid återkomsten till Paris lyckas han bevisa sin oskuld och återförenas med Irma på julafton.

Den här musikalen har alltid lyckats få mig på sanslöst gott humör. Jag talar då om inspelningen av Broadwayversionen. Musiken är ”fransk” men samtidigt Broadwaysk och fylld av bra melodier och kvicka texter.

Vilken lycka att ha hittat en cd på vilken jag inte bara får den brittiskaversionen utan även det franska originalet. Nu kan jag alltså följa föreställningens utveckling från Paris till New York och det visar sig att det är stor skillnad mellan versionerna.

Det franska originalet är naturligtvis den som låter mest ”äkta” fransk, med sitt dragspel, klinkande piano och starka poetiska, sentimentala och romantiska drag, lägg till det den snabba, ordrika och slangfyllda texten. Fransk chanson i ett nötskal.
Även om musiken är härlig att lyssna på så känns den en aning ”suddig”, det är svårt att riktigt höra de olika melodiska och textliga fraserna. Kanske är jag för färgad av den amerikanska bearbetningen men jag kan faktiskt tycka att originalet bara är comme ci comme ça, för att uttrycka mig franskt.

Den brittiska versionen är genast mer polerad. Här känns musiken vassare, tydligare och så har det tillkommit en stor portion humor och självironi. Texterna här skiljer sig en hel del mot de som kom att framföras på Broadway, främst för att de är en aning ”fräckare” medan de amerikanska är smartare och ännu lite roligare.
Bäst är fortfarande Broadwayversionen. Den är helt självlysande och eftersom de tre ledande rollerna följde med från London till det ”stora äpplet” så har de vässat och finslipat sina roller och levererar sångerna på ett helt fulländad vis.

Har man inte hört Irma La Douce så är det här ett bra köp för det är kul att kunna jämföra de två versionerna.

Nu saknas bara den svenska versionen i min samling. Den gick på Scalateatern 1959 med Lena Granhagen och Sven Lindberg i huvudrollerna och den spelades in på skiva. Nån som kan hjälpa mig med den?????

Favvisar:
Ah! Dis donc, Elle a du chien, Y’a qu’Paris pour ca, Le grisbi is le root of le evil in man, The wreck of a mec

Kuriosa:
Marguerite Monnot som stod för musiken skrev även några av Edith Piafs största hits exempelvis Milord och Hymne à l’amour

De engelska versionerna regisserades av den legendariska regissören Peter Brook.

När man förvandlade Irma La Douce till film så valde man att ta bort alla musiknumren. Mycket av musiken finns med som underscoring och så får man höra Dis-Donc i bakgrunden medan Shirley MacLaine dansar på ett kafébord. That’s it.

På Broadway så var det en blivande musikalkompositör som arangerade musiken och skrev dansmusiken nämligen John Kander (Cabaret, Chicago m fl).

Videosar:
Siw Malmkvist gör en svensk Dis-Donc
Chanson d’Irma La Douce med Patachou