Tag Archives: Peter Gennaro

Dag 258: Bajour

20 Aug

ecd081b0c8a0246712429110.L
Bajour (1964), 232 föreställningar
Music & sångtexter: Walter Marks
Libretto: Ernest Kinoy. Baserad på The Gypsy Women och The King of the Gypsies av Joseph Mitchell som publicerades i the New Yorker

Emily Kirsten är en ung antropolog som studerar de urbaniserade romernas livsstil i New York.
Hon blir god vän med Johnny Dembo, hövdingen för Dembeschtistammen, som satt upp sitt högkvarter i en liten butik på Manhattan.
Han vill köpa Anyanka, dottern till Newarkstammens hövding, som hustru till sin son Steve. Men hon kostar $9 000 och Johnny har svårt att få tag på en så stor summa.
Anyanka som gärna vill gifta sig med Steve bestämmer sig för att hjälpa till att få tag på pengarna genom att göra en bajour, det vill säga att svindla en äldre ensam kvinna på hennes pengar. Komplikationer uppstår när det visar sig att det tilltänkta offret är Emilys mamma…

Det här är en musikal som kanske inte känns så pk idag med sin ganska fördomsfulla och klichéartade syn på zigenare eller romer.
Med pk eller inte, musiken är toppen.
Det är fart, fläkt och härligt medryckande låtar med Broadway-romska influenser.
Texterna är ovanligt smarta med mycket ordvitsar och roliga kluriga vändningar.
Det här är en sån där musikal som funkade en säsong och sen försvann utan att lämna nått större avtryck efter sig.
Det är svårt att fatta att man på den tiden såg en så här hög kvalitetsnivå på materialet som nått självklart, idag så är det sällan jag hör nått nyskrivet som är så kul, melodiöst och medryckande som det här är.
Och så finns Chita Rivera (som dottern Anyanka) med, bara det gör den här plattan till ett måste att ha i sin samling.
Rekommenderas!

Favvisar:
Mean, Honest Man, Move Over New York, Bajour, I Can

Kuriosa:
Blivande superkoreografen och regissören Michael Bennett var med i ensemblen.

I rollen som Emilys mamma hittade jag Mae Questel som nog är mest känd som rösten till Betty Boop.

Pressklipp:
”Bajour”, a Gypsy word meaning swindle, doesn’t come off. It is especially regrettable because this musical … has a number of entertaining ingredients that could have been developed into a sort of Romany version of Guys and Dolls. As it stands, though, it is just a mildly diverting entry that offers occasional pleasures, but not too many or too often.
– Mike Gross, Billboard 5 dec 1964

Videosar:
Bajour med makalösa Chita Rivera, koreografi Peter Gennaro
Honest Man
Words, Words, Words
Where is the Tribe For Me?
bajoursm
Chita Rivera

6352_122680041199
Mae Questel

Dag 205: Annie

28 Jun

51ZM8atIJ+L
Annie (1977), 2 377 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningen av 2012 års Broadwayrevival (spelas fortfarande)
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Thomas Meehan, baserad på Harold Grays dagsstripserie Little Orphan Annie (debuterade i New York Daily News 5/8 1924 och lades ned 13/6 2010).

Why any kid would want to be an orphan I’ll never know! – Miss Hannigan

Annie utspelar sig under den stora depressionen i 30-talets Amerika och handlar om en liten föräldralös flicka som försöker hitta sina föräldrar och därför med jämna mellanrum försöker fly från barnhemmet. Men hon fångas alltid in och förs tillbaka.
På barnhemmet styr den vulgära, karltörstande och gintutande barnhemsföreståndarinnan Miss Hannigen och hon hatar alla småflickorna, speciellt Annie.
Till hennes stora förtret så får Annie tillbringa jullovet hos den buttre multibiljardären Oliver Warbucks – som varje år låter en föräldralös bo hos sig under en vecka som ett slags välgörenhet. Annie lyckas smälta Warbucks hårda hjärta och så småningom kommer han att adoptera Annie men innan dess så sker en massa äventyr där Annie både hjälper till att sprida glädje och framtidstro hos USAs president och så småningom får reda på vad som hänt hennes föräldrar.
Lägg till det att miss Hannigan naturligtvis gör sitt bästa för att hela tiden sätta käppar i hjulen för Annie.
Och så finns där hunden Sandy också för utan honom så skulle inte bilden av den lilla föräldralösa Annie vara komplett.

En av de roliga sakerna med att lyssna på en revival inspelning numera är att det ofta finns med så mycket mer musik än det rymdes på original lp:n.
Så även denna gång, här får man plats med repriser, dialogpartier och längre versioner av flera av sångerna. Härligt.
Sen så är det helt nya orkestreringar också vilket är kul.
Får väl erkänna att jag kanske är lite för färgad av originalinspelningens orkesterringar (skivan gick non-stop hemma hos mig i slutet av sjuttiotalet, den är helt utsliten…) för att dessa versioner ska kännas som de ultimata. Men jag tycker att det svänger om plattan, det är mer blås på denna version och det mår musiken bra av.
De flesta skådespelarna här gör bra insatser både vad gäller sång och skådespeleri. Fast originalets aktörer gör fortfarande de vassaste versionerna…
Denna versions Annie sjunger förresten med en hysterisk Brooklyn dialekt i första numret (Maybe) men inte i de övriga numren (ja inte helt sant men hon har inte en lika hysteriskt överdriven dialekt i alla fall).
Originalet kommer nog alltid vara min favoritversion inte minst för att Dorothy Loudons tolkning av Miss Hannigen nog får anses som den ultimata och jag föredrar Andrea McArdles Annie men den här är definitivt njutbar den med.

Jag älskar denna musikal och har gjort det ända sen jag såg den i London för ca 35 år sedan och den hör definitivt till kategorin musikaler man bör ha hört.
Annie har en otroligt skön samling med glada, optimistiska och bra låtar och den gör dig garanterat på gott humör om du sätter på den.

Som bonus på denna utgåva får man tre låtar med Jane Lynch, hon som spelar den elaka coachen i tv-serien Glee, som Miss Hannigen, för hon spelar den rollen just nu på Broadway. Mer kul som kuriosa än bra kanske men bonusar tas alltid emot tacksamt!

Favvisar:
It’s The Hard Knock Life, Little Girls, N.Y.C, Easy Street, You’re Never Fully Dressed Without A Smile,

Kuriosa:
1982 kom en riktigt hemsk filmversion med bl a Albert Finney som Warbucks och Carol Burnett som Miss Hannigen.
Disney gjorde en tv-version av musikalen 1999. Den var lite sanerad à la Disney så Miss Hannigen var till exempel inte alkoholist längre.

Originalversionen vann 7 Tony Awards: bästa musikal, bästa musik, bästa kvinnliga huvudroll (Dorothy Loudon), bästa koreografi (Peter Gennaro), bästa scenografi och bästa kostym.
Den vann även 7 Drama Desk Awards: bästa musikal, bästa sångtexter, bästa libretto, bästa kvinnliga skådespelare (Dorothy Loudon igen), bästa regi, bästa koreografi och bästa kostym.

Den svenska premiären av denna musikal skedde redan 1979 på Folkan. Sigge Fürst spelade då Daddy Warbucks och en en ung Pernilla Wahhlgren delade titelrollen med två andra flickor bland annat Vendela Duclos.
Den har sen dess spelats på många olika ställen i Sverige.

Man har försökt göra två olika uppföljningsmusikaler.
Den första hette Annie 2: Miss Hannigan’s Revenge, kom 1989 och den sågades jäms med fotknölarna av kritikerna vid sin try-out premiär. Oavsett hur mycket man bearbetade showen eller skrev nya sånger så fortsatte den att sågas och till sist lade man ner eländet. Långt innan den nått Broadway.
Det andra försöket skedde 1993 och då hette den Annie Warbucks. Denna version lyckades  i alla fall ta sig till Off-Broadway och klarade att stanna kvar där för 200 föreställningar.

Videosar:
Je dag is zonder lach niet compleet (ur den sneaste Nederländska revivaln 2012)
I Think I’m Gonna Like It Here ur filmversionen
The original cast performs a medley on the Tony Awards 1977
Jane Lynch: Little Girls på Tony Awards 2013
Easy Street med bl a Dorothy Louden

Dag 182: The Pajama Game

5 Jun

51EGZmoGazL
The Pajama Game (1954), 1 063 föreställningar.
Baserar mitt omdöme på 2006 års Broadway revival (129 föreställningar).
Musik & sångtexter: Richard Adler & Jerry Ross
Libretto: George Abbott & Richard Bissell baserad på boken  7½ Cents av Richard Bissell som i sin tur är löst baserad på hans erfarenheter som vice VD på en pyjamasfabrik.

Arbetarna på Sleep-Tite pyjamasfabrik vill få en löneökning på 7½ cent i timmen.
Ledningen säger nej.
Facket uppmanar de anställda till maskning.
Kämpande för fackets räkning hittar vi Babe, på ledningens sida hittar vi Sid den nyanställde arbetsledaren.
Dessa två argumenterar för sina respektive sidor men det blir mer än argumentering dem emellan, de blir förälskade i varandra…

En riktig, äkta Broadway klassiker och en av mina absoluta favorit musikaler.
Det här är en musikal som innehåller mer minnesvärda sånger än de flesta verken. Riktiga klassiker som Hernando’s Hideaway, Steam Heat, Hey There och A New Town Is A Blue Town samsas med komiska pärlor som I’m Not At All In Love och I’ll Never Be Jealous Again.
Jag pratar om fartfyllda, starka melodier med otroligt komiska och snyggt skrivna sångtexter.
En av de bästa musikalerna ever!
Det här blir den tredje versionen av showen som jag har.
Som vanligt när det gäller revivalcastskivorna från senare år så innehåller den här en massa musik som inte funnits med på de tidigare utgåvorna. Här hittar jag ett par sånger som inte fick plats på originalinspelningen (och som ströks för filmversionen), de långa dans-breaken som man tog bort per automatik vid inspelningar (mest uppseendeväckande för mig är Once A Year Day vars dansparti är otroligt mycket längre här än på någon tidigare version med både rock och Doo-wop inslag) och dessutom så har man lagt till tre sånger för att Sid ska få nått att sjunga i andra akten. En av dem är en sång som ströks inför originalets premiär och de andra två är nyskrivna av Richard Adler för 1973 års revival.
Det låter bra om den här skivan. Och om man inte har nån inspelning av showen så är det här en bra start. Min favvoversion är nog filmversionen.
Det enda jag inte är helt nöjd med är Harry Connick Jr’s insats som Sid. Han är en otroligt duktig crooner och hans röst är som sammet och påminner inte så lite om Frank Sinatras men den är lite i smooth-aste laget. Han verkar mer mån om att det ska låta bra än att berätta nått med sången. På en konsertscen så kan det funka men i en musikal så är röstagerandet väldigt viktigt – speciellt på en inspelning. Hans insatser är snygga men helt menlösa och tillför inget. Tvärtom faktiskt för man undrar hur det kommer sig att nån så vital som Babe kan falla för denna snygga tråkmåns.
I övrigt gör de flesta bra vokalainsatser och många tar fasta på de härliga sångtexter som erbjuds.
Musikalen är ett måste i varje sann musikalälskares samling!

Favvisar:
I’m Not At All In Love, I’ll Never Be Jealous Again, Hernando’s Hideaway, Steam Heat, Hey There

Kuriosa:
Detta var den första musikal som Bob Fosse koreograferade.

Richard Adler & Jerry Ross samarbetade både vad gäller musiken och sångtexterna.
Detta var deras första Broadway musikal.
Innan hade de bidragit med sånger till Broadwayrevyn John Murray Anderson’s Almanac (1953).
De skulle bara hinna skriva en musikal till (Damn Yankees 1955) innan Jerry Ross dog i sviterna efter att ha drabbats av bronkit.

Adler & Ross hade inledningsvis Frank Loesser som mentor och det påstås att Loesser bidrog, utan att få cred, med två av låtarna i showen: There Once Was a Man och A New Town Is a Blue Town

Original uppsättningen vann ett flertal Tony Awards: Bl a för bästa musikal, bästa kvinnliga biroll, bästa musik, bästa manus och bästa koreografi.
2006 år revival vann:
Två Tony’s för bästa revival och bästa koreografi.
En Theatre World Award för Harry Connick, Jr.
En Outer Critics Circle Award och en Drama Desk Award för bästa koreografi.

Under originalproduktionens gång skapades en av de mest klassiska Broadway anekdoterna:
Carol Haney som vann en Tony för sin insats i originalet bröt ankeln under produktionens spelperiod. Hennes understudy fick då hoppa in i hennes ställe. Denna ersättare var relativt okänd vid den tiden men det var henne som regissören och producenten Hal B. Wallis såg på scenen och det var hon som, tack vara det, fick ett Hollywoodkontrakt.
Hennes namn? Shirley MacLaine!

Till filmversionen (1957) så behöll man de flesta av skådespelarna från Broadwayversionen. Den enda huvudroll som byttes ut var Janis Paige som spelat Babe och vars roll gick till Doris Day.

Filmversionen är en relativt trogen återgivning av scenversionen, bl a är Fosses koreografier intakta.

En av dansarna i Steam Heat numret är Peter Gennaro (kvinnan är Carol Haney för er som blivit nyfikna på henne) som senare skulle bli framgångsrik koreograf själv bla som assistent till Jerome Robbins på West Side Story (det var han som skapade America och Mambonumren).
Andra musikaler han koreograferat är bl a Annie, Fiorello och Bar Mitzvah Boy

Richard Bissell skulle komma att skriva en bok om allt som hände när hans bok  7½ Cents förvandlades till musikal. Boken fick namnet Say, Darling.
Say, Darling skulle i sin tur förvandlas till en pjäs med musikinslag (se dag 73 av denna blogg) med manus av Bissel och musik av Jule Styne och den fick premiär 1958 på Broadway.

Pressklipp:
A sure-fire winner. A deliriously daffy delight! A royal flush and a grand slam rolled into one!
– Robert Coleman, Daily Mirror

Broadway looks well in pajamas.

It’s a show that takes a whole barrelful of gleaming new talents, and a handful of stimulating ideas as well, and sends them tumbling in happy profusion over the footlights. The Pajama Game has a fresh and winning grin on its face from the onset. The dances bt Bob Fosse are fast, funny when they ought to be, and neatly dovetailed into a hard-driving book.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Steam Heat fr filmen
Pajama Game Performance at the Tony’s 2006
Doris Day – I’m Not At All in Love
I’ll Never Be Jealous Again
Once A Year Day
Hernando’s Hideaway (med bla Carol Haney & John Raitt)

%d bloggare gillar detta: