Tag Archives: Peter Marks

Dag 284: Bright Lights, Big City

15 Sep

514Fv0fLQXL
Bright Lights, Big City (1999), Off-Broadway
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 2004
Musik, sångtexter & libretto: Paul Scott Goodman, baserad på romanen med samma namn från 1984 skriven av Jay McInerney

Make me forget my whole life sucks
And a million fucks won’t make that right
But yet, I wanna have sex tonight
Come on!

Jamie är 24 och har kommit till New York under det tidiga åttiotalet för att fullfölja sin dröm om att bli författare. Han hamnar snabbt på ett urtrist jobb på ”faktakontroll avdelningen” på Gotham Magazine. Han är urtråkad och upptäcker istället stadens party-scen där han med hjälp av sina vänner kastas in i en värld fylld av kokain, sex och festande – oftast på Club Odeon.
Hans festande blir mer och mer intensivt och han börjar sakta men säkert tappa kontrollen.  Han blir av med sitt jobb, hans fru lämnar honom, verklighet och hallucinationer blandas, vänner och familj överges. Han är på väg ner, ner, ner…
Då möter han Vicky. Han hade tänkt sig att hon bara skulle bli ännu en i hans långa rad av one-night-stands men han märker att han inte riktigt kan släppa henne. Han känner att han blir förälskad och för hennes skull, och för sin egen, så bestämmer han sig för att sluta festa. Från och med nu ska ska han ägna sig åt henne och återgå till att försöka etablera sig som författare.

Tydligen så ansågs den här musikalen som en Rent-clone när den kom 1999 och det kan man delvis förstå eftersom den handlar om unga drogmissbrukande människor på Manhattan.
Recensionerna jag läste sågade föreställningen totalt, sa att musiken sög och att texterna var patetiska.
Jag fattade ingenting. Musiken på den platta jag lyssnat på var stark och väldigt melodiös 80-tals rock och hade bra texter med överraskande rim och verbala rytmer. Kändes som en bättre och bitvis ärligare version av just Rent.
Så någonting hade uppenbarligen hänt mellan premiären och inspelningen 5 år senare.
I en artikel från skivans utgivningsår så fick jag det bekräftat. All negativ press från föreställningen ledde till att man skrev om stora delar av både manus och låtarna och det är den omarbetade versionen som har getts ut. Och nu så anses den hålla måttet. Vilket är precis vad jag tycker.
Den här plattan kommer att bli en favvis det har jag redan börjat märka.
Riktigt skön, rockig musik.
Ännu en bortglömd musikal som definitivt är värd att återupptäckas.
Party on, dude!

Favvisar:
Odeon, I Hate The French, Bright Lights Big City, Mummies At The Met

Pressklipp:
Chockablock with talent, expending enough energy to power up the sound systems in a dozen discos, the show is such a confounding marriage of good intentions and misguided ideas that your heart breaks at the thought of what might have been, had someone provided real guidance for the musical’s composer and book writer, Paul Scott Goodman.

Bright Lights Big City tries so hard to say so many things that it ends up tripping all over itself. It may be more fun to watch than Parade or Captains Courageous, but that’s not really saying much. For all its attempts to capitalize on memories of Rent, this ham-handed production only makes you pine for the finer evening of musical theater that show represents. Oh, for the good old days of drugs and disease on the Lower East Side.
– Peter Marks, The New York Times

We return to the  house that Rent built to see the musical that Rent spawned. And if the comparisons seem obligatory, well, they are.

Following in the footsteps of the Pulitzer and multiple Tony-winning Rent would be a thankless task for any show. But, save for its splendid cast, this one doesn’t even deserve the comparison.
– Les Gutman, CurtainUp.com

Videosar:
Sunday Morning, 6 A.M
To Model
Camera Wall
Patrick Wilson Sings Title Song
Minneapolis Musical Theatre – Bright Lights, Big City

Dag 266: Million Dollar Quartet

28 Aug

81nR-FMO2nL._SL1411_
Million Dollar Quartet, hade sin urpremiär i Florida 2006 men arbetade sig så sakteliga till Broadway där den fick sin premiär 2010 och spelades 489 föreställningar.
Har lyssnat på både Chicago och London Castinspelningarna, den senare är en liveinspelning.
Musik & sångtexter: ett antal olika upphovsmän
Libretto: Floyd Mutrux & Colin Escott baserad på en verklig händelse

Föreställningen skildrar mötet mellan Johnny Cash, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins och Elvis Presley på Sun Records inspelningsstudio i Memphis, Tennessee den 4 december 1956.
Detta mötet har alltså skett på riktigt och det ledde till en jam-session mellan de olika artisterna. En jam-session som spelades in och så småningom gavs ut på skiva.
Starten till det hela är att Carl Perkins ska spela in några låtar med en ny artist, Jerry Lee Lewis. Elvis kommer förbi studion och tittar in tillsammans med sin flickvän, en sångerska som heter Dyanne, som kommer att stå för körandet under hela showen – på den verkliga sessionen var Elvis flickvän en dansare som hette Marilyn.
Johnny Cash kommer förbi för han ska ha sig ett litet snack med impressarion Sam Philips.
Sam fungerar som ciceron och det är hans återberättande om mötet som håller ihop showen.
När varje ny storartist dyker upp så inleder de med att sjunga en vers av en av sina största hits (Carl Perkins sjunger exempelvis inledningsvis Blue Suede Shoes och Elvis kör med That’s All Right), sen ”fryser” alla på scen och Sam berättar om hur han upptäckte artisten, detta vävs ihop med en kort scen mellan artisten och Sam innan alla på scen åter börjar röra sig och artisten sjunger färdigt sin hit.

Detta är en jukebox musikal och det är väl bara att konstatera att om man gillar den eller inte beror nog mest på om man gillar covers på tidiga rocksånger.
Jag gör det så jag gillar det här.
Artisterna gör bra versioner av sångerna och flera av dem låter verkligen som sina förlagor.
Hur showen var på scen har jag ingen aning om men som CD fungerar det här utmärkt.

Favvisar:
Real Wild Child, Matchbox, Rock Island Line, Sixteen Tons / My Babe, Whole Lotta Shakin’ Goin’ On

Kuriosa:
Musikalen vann en Tony Award för bästa manliga biroll.

De sista månaderna som den gick på Broadway så hade de bara en beläggning på ca 30% och det ledde till att man flyttade showen till en mindre Off-Broadwayteater där den sen fortsatte att spelas i närmare ett år till.

Pressklipp:
Those teeming hordes of the middle-aged wandering without purpose in the theater district, having seen Jersey Boys for the 27th time and been forbidden a 28th by their addiction therapists, can come to rest at last. The new destination: the Nederlander Theater, where Million Dollar Quartet, a buoyant new jukebox musical about a hallowed day in the history of rock ’n’ roll, rollicked open on Sunday night.
There’s a lot to like about this relatively scrappy variation on a familiar theme. Million Dollar Quartet has a pleasing modesty, taking place as it does on a single afternoon, Dec. 4, 1956, in the rattletrap recording studio of Sun Records in Memphis.

The actors portraying these pioneers don’t just play the roles but play the music too. Gifted musicians and likable performers, they tackle with no apparent discomfort the unenviable chore of impersonating some of the most revered names in pop music, from their slick pompadours right down to their frisky, agile fingertips.

But for me the most rewarding moments in the show were the more casual ones, when the four singers joined together to harmonize on those spirituals. These were among the songs actually played at this impromptu gig — most of the playlist in the show was not — and they give the strongest indication of the magic that must have taken place, as four great musicians with troubled lives and complicated careers came together to forget everything but what they loved to do most: express the riotous joy, beauty and sadness of life in songs that shoot straight for the soul.
– Charles Isherwood, The New York Times

Based in part on an actual event, the show has no delusions of grandeur: It presents itself as a straight-up portrait of an extraordinary jam session.
The lack of pretense is a particular virtue, because the four non-household names who play the singers have the vocal chops, the skills with piano and gee-tar and the folksy charm to carry the evening off. Although the loose biographical stitching doesn’t add up to much, the show kicks up an exhilarating fuss each time one of the stars takes the mike.
– Peter Marks, The Washington Post

Videosar:
Från the Tony’s
Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
At The Late Show with David Letterman
Trailer
Preview

%d bloggare gillar detta: