Nr 415: Annie Get Your Gun

Annie Get Your Gun (1946)
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:
Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966
Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar
SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Kuriosa:
Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun. 
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).

 

Press:
För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.
…
It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.
…
Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.
…
Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Nr 371: Death Takes A Holiday

Death Takes a Holliday (2011), Off-Broadway
Musik & sångtexter: Maury Yeston
Libretto: Peter Stone & Thomas Meehan, baserad på den italienska pjäsen La Morte in Vacanza (1924) av Alberto Casella.

”Det var rysligt så få döda det var i dag, då!” – Pensionat Paradiset, sv pilsnerfilm från 1937

Death is so startled by the beauty of the young Italian woman Grazia that he effectively goes on strike, preventing all deaths worldwide for the weekend. At the same time he wants to understand why people fear him so much and what it feels like to be alive.
Disguised as Prince Sirki from Minsk, he joins a house party at the Villa Felicita outside Venice, intriguing the ladies with devilish charm, antagonizing the jealous men and singing mesmerizing duets with Grazia.

Man kan kalla hans stil för pop-operett eller poperetta. Han skriver stora dramatiska melodier som kräver stora röster, gärna med klassiska övertoner. Men hans musik känns aldrig mossig eller gammaldags. Maury Yeston är en modern arvtagare till den mer klassiskt inspirerade musikalen. Inte lika poppig som Lloyd Webber och kanske inte med lika lättillgängliga melodier, men Yestons musik är intressantare, vacker och tål att lyssnas på om och om igen och jag tröttnar inte på den.

Han har skrivit musiken till 2,5 musikaler som producerats på Broadway: Nine (1982) och Titanic (1997, Dag 236), halvan är Grand Hotel (1989, Dag 217) som han skrev närmare hälften (den bättre hälften) av sångerna till. Han skulle kunnat haft en tredje Broadwaymerit på sitt CV men tyvärr så valde han att göra en musikalversion av Fantomen på Operan samtidigt som Lloyd Webber meddelade att han tänkte göra det också, och vi vet alla vems version som producenterna valde att satsa på. Vilket är lite synd för Yestons Phantom (Dag 120) är definitivt värd att lyssnas på.

Death är inget undantag vad det gäller vacker musik. 13.manna orkestern låter som om den var betydligt större och gör de stora svepande melodierna rättvisa.
Verket är som sagt fylld av vacker musik men den här gången så tycker jag allt att alla de solistiska inslagen har en tendens att låta lite lika. Desto roligare är då ensemblenumren (som exempelvis Something’s Happened) som har humor, sväng och dessutom intressantare melodier.

Man kan höra många ekon från hans tidigare musikaler i verket, främst kanske från Nine och Phantom fast en härlig shimmy låter som om den var tagen från Grand Hotel.

Här finns också mycket att hämta för nån som söker material för en konsert eller liknande.
Är du en stark tenor med ordentlig höjd och stora lungor så finns Roberto’s Eyes till exempel med en slutton som garanterat kommer att ge de stora applåderna.
Och är ni tre kvinnor som vill göra en trio ihop lyssna på den ljuvliga Finally To Know.

Kuriosa:
Den av Walter Ferris bearbetade engelska versionen av den italienska pjäsen fick namnet Death Takes a Holliday och spelades på Broadway 1929.
Historien har filmats 2 gånger, dels som Death Takes a Holliday (1934) och dels som Meet Joe Black (1998). Den senare hade Brad Pitt i rollen som döden.

Maury Yeston och Peter Stone började arbetet med den här musikalen 1997, direkt efter deras framgångsrika samarbete med Titanic.
Eftersom Titanic var en megastor produktion så kände Yeston och Stone att de ville göra en mindre, intimare föreställning. De kände att Cassellas pjäs var en gripande historia och dessutom universell till sitt innehåll.  Och eftersom berättelsen just filmats framgångsrikt (som Meet Joe Black) så kände de att tiden var mogen för en musikalversion av den. Maury uttryckte det som: ”it seemed to me that the piece screamed to be sung.” 

Efter Peter Stones död 2003 så tog Thomas Meehan över författandet av librettot.

Pressklipp:
The production doesn’t have a lot of room to breathe on the smallish Laura Pels stage, and Mr. Hughes (regissören) mostly just shuffles one character after another to center stage for the big numbers, resulting in a stasis that’s little enlivened by the labored use of two wrought-iron spiral staircases framing Derek McLane’s set.
Death Takes a Holiday lurches into winky comedy at times, as when Prince Sirki’s identity is revealed to all. “Death?” the sluttish housemaid gasps when she is apprised of the truth. “Oh my God, and I was hoping to sleep with him!”
But for the most part, this pleasant but bland new musical gives off the musty whiff of antique melodrama. Deathless it ain’t.
– Charles Isherwood, The New York Times

… But the long-gestating tuner, derived from an Americanization of a mystical Italian play from the post-WWI era, feels like a worn elastic band that has lost its snap. The show is worthy and far from deathlike, but it’s often too lethargic by half.
…
But its prospects as a crowdpleaser look rather wan. Indeed, “Death Takes a Holiday” seems an unlikely candidate for an extended run, a Broadway transfer, or much of an afterlife.
– Steven Suskin, Variety

The source material … is a delicate mood piece with little action. How would this trio of smart writers address that problem? Sadly, they haven’t. With the ubiquitous Doug Hughes seeming out of his element directing a musical, this Death is no holiday.
– Erik Haagensen, Backstage

Videosar:
Highlights
Roberto’s Eyes fr en musikal workshop
Alive!
Mera highlights

Dag 337: The Will Rogers Follies: A Life In Revue

The Will Rogers Follies: A Life In Revue (1991), 981 föreställningar Musik: Cy Coleman Sångtexter:  Betty Comden & Adolph Green Libretto: Peter Stone, baserad på Will Rogers (1879-1935) liv och karriär. Will Rogers var en av sin tids mest populära och välbetalda underhållare. Han började som cowboy, jobbade på cirkus, avancerade till Vaudeville innan han så småningom blev stjärnan i ett flertal av Ziegfeld Follies. Till detta kan man lägga att han spelade in 71 filmer (50 stum- och 21 talfilmer), skrev över 4000 tidningskrönikor som publicerades i ett flertal tidningar, han framträdde ofta på radio, han åkte landet runt och höll otroligt populära föreläsningar, han var en globetrotter som åkte runt jorden 3 gånger och han var även politiskt aktiv – så aktiv att han  en gång blev tillfrågad att ställa upp i presidentvalet. Han var en av de populäraste och mest folkkära av USAs artister på 20-0ch 30-talen. Han dog i en flygolycka 1935. Föreställningen handlar om hans liv och hans karriär och varje viktig händelse spelas upp som om de var olika storslagna nummer i en Ziegfeld Follies. Det blir en blandning av dansnummer, djurnummer och påkostade extravaganser. Will presenterar själv de flesta numren och han talar ofta direkt till publiken när han återberättar sitt liv. Mr Ziegfeld, eller snarare hans röst, finns också med på ett hörn. Rösten kommer med invändningar eller förslag när han tycker att Will inte riktigt uppfyller kraven för en riktig Folliesföreställning. Och han kan också ändra lite på fakta så att det bättre ska stämma överens med hur han vill att kvällenb ska fortlöpa, exempelvis så ser han till att Will gifter sig med sin fru senare än han gjorde i verkligheten bara för att man ska kunna sluta första akten med ett bröllopsnummer. Jag gillar det här. Charmiga skådespelarerinsatser, charmig och svängig musik, bra sångtexter och en känsla av fest  genomsyrar hela denna show. Jag blir glad av den. Musiken är en skön blandnings av Broadway och country som fungerar alldeles försträffligt. Cy Coleman visar än en gång vilken skicklig och rent kameleontisk kompositör han är. Han kan verkligen skriva musik som passar varje verk han arbetar på perfekt, hans jazzkänsla finns alltid med i botten men sen så kan den vara popinfluerad, eller cirkusmusikinspirerad eller som här Broadwaycountry. Musiken är aldrig tråkig eller repetitiv utan sprudlande, melodisk och ”toe tappin'”. Comden & Green är ett par som man kan lita på för bra och snygga sångtexter och de levererar även denna gång. Skådepelaren Keith Carradine spelar Will och han har kanske ingen stor röst men den är behaglig och har en skön country twang. Jag är lite småsåld på detta lilla charmstycke. Favvisar: The Big Time, Will-A-Mania, Our Favorite Son, Give A Man Enough Rope, It’s A Boy Kuriosa: Ziegfelds röst i föreställningen spelades in av Gregory Peck. Föreaställningen vann: 6 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, partitur, ljus och kostym. 3 Drama Desk Awards: Bästa musikal, musik och koreografi Klassiska Rogers citat: ”I am not a member of an organized political party. I am a Democrat.” ”I don’t make jokes. I just watch the government and report the facts.” ”When I die, my epitaph, or whatever you call those signs on gravestones, is going to read: ”I joked about every prominent man of my time, but I never met a man I didn’t like.” I am so proud of that, I can hardly wait to die so it can be carved.” Pressklipp: Will Rogers never met a man he didn’t like. Tommy Tune never met a costume he didn’t like. Just how these two great but antithetical American archetypes — the humble cowboy philosopher, the top-hatted impresario of glitz — came to be roped together in a multi-million-dollar Broadway extravaganza is the real drama of The Will Rogers Follies, the most disjointed musical of this or any other season. … What the inspirational Rogers story and the blissfully campy Tune numbers are doing on the same stage is hard to explain and harder to justify, for they fight each other all evening, until finally the book wins and The Will Rogers Follies crash-lands with a whopping thud a good half act or so before Rogers has his fatal airplane crash in Alaska. … If The Will Rogers Follies could only be whittled down to the Tommy Tune Follies, grateful audiences would find a musical twice as buoyant and less than half as long. – Frank Rich, The New York Times It would be nice to say that Rogers is back in town, in spirit if not in body, as the hero of the musical bearing his name. But The Will Rogers Follies … is so lacking in humanity and warmth that it betrays the man it means to celebrate. Smarmy where he was sly, coy where he was genuinely humble, the show feels as if the authors didn’t trust Rogers to appeal to a contemporary audience unless he were tarted up with an unhealthy dose of world-weary cynicism. … Lacking the luxurious spectacle of a real Ziegfeld show or the wit of a good revue, Tommy Tune’s staging comes across as a garish Vegas lounge act (complete with a trained dog that’s more entertaining than much of the rest of the show). – Albert Williams, The Chicago Reader Videosar: At The Tony Awards (speciellt andra delen är sanslöst otrolig) My Unknown Someone Never Met A Man I Didn’t Like En trailer för Will Rogers Follies (ej Broadwayversionen) Steamboat Round The Bend en trailer från 1935 med Will Rodgers Will Rogers

Dag 319: Two by Two

Two by Two (1970), 343 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Peter Stone, baserad på Clifford Odets pjäs The Flowering Peach (1954)

På sin 600-årsdag får Noah ett budskap från Gud. Han får reda på att det kommer att regna i 40 dagar och 40 nätter och att det kommer att leda till en syndaflod som kommer att utrota alla levande varelser.
Noah får i uppdrag att bygga en enorm ark och att samla ihop en hane och en hona av varje djurart.
Till att börja med så hånar hans fru och hans familj honom men i takt med att det börja regna hårdare och hårdare så hjälper de honom att färdigställa arken så att de alla kan rädda sig från att drunkna.
Efter pausen så får publiken vara med om vad som hände på arken efter att det slutat regna och vad de gjorde tills de så småningom fann land.

Det här är en äkta Rodgers musikal, det hör man direkt. Svepande melodier, ljuva ballader och härliga up temponummer. Det låter till stora delar som om den var skriven under kompositörens glansdagar på 40- och 50-talen. Det finns inte mycket här som avslöjar att den är från 1970. Så lite mossig måste den nog ha känts för en yngre publik medan en medelålders måste ha känt sig trygg och hemma.
Så här drygt 40 år senare så kan man bara luta sig tillbaka och lyssna på en av Rodgers minst kända kompositioner, spelar ingen roll när den är ifrån för det här är gammaldags Broadway och bitvis väldigt njutbart.
Sångtexterna pendlar mellan riktigt roliga och bra och lite småtöntiga men de fungerar i sammanhanget.
Ingen stor musikal kanske men definitivt värd att upptäckas.

Rekommenderade sånger:
I Do Not Know A Day I Did Not Love You, You Have Got to Have a Rudder on the Ark, Ninety Again!, When It Dries, As Far as I’m Concerned

Kuriosa:
Danny Kaye gjorde sin Broadway comeback med den här showen. Han hade inte stått på en Broadwayscen sen 1941.
Det var till största delen hans namn som drog den stora publiken och när han under en föreställning slet av ett ligament och blev sjukskriven så sjönk biljettförsäljningen drastiskt. Så drastiskt faktiskt att Danny bestämde sig för att spela showen sittande i rullstol. Han tröttnade också ganska snabbt på att spela sin roll som den var skriven och började istället improvisera och ad libba hysteriskt. Richard Rodgers beskrev situationen så här i sin självbiografi Musical Stages: He appeared with his leg in a cast and either rode around the stage in a wheelchair — in which he sometimes would try to run down the other actors — or hobbled around the stage on a crutch — which he used to goose the girls. In addition, he began improvising his own lines and singing in the wrong tempos. He even made a curtain speech after the performances in which he said, ‘I’m glad you’re here, but I’m glad the authors aren’t.’ Apparently there was a certain curiosity value to all this, because people actually went to see Two by Two because of Danny’s one-by-one vaudeville act. Others, of course, were appalled and expressed their irritation in letters to the Times.

Danny Kaye var inte uppskattad av varken sina medspelare eller nån i produktionsteamet. Madeline Kahn som hade en liten roll i denna show tyckte så illa om Mr Kaye att när man föreslog att han skulle spela mot henne i musikalen On the Twentieth Century 8 år senare så la hon in sitt veto, hon vägrade att ha med honom att göra.

Showen vann Theatre World Awards till två av de manliga birollsinnehavarna, det är allt.

Pressklipp:
Who really wants to hear about Noah? Who hasn’t heard already? We had even guessed he was Jewish; we just didn’t know he was half-brother to Sholem Aleichem’s Tevje. Finally, I was distressed to find that Odet’s original use of the word ”Manure!” has been replaced with something more modish and shorter by two letters. This is the second time a major family musical has used a four-letter word. While it may be fashionable, in the view of many perfectly ordinary people it removes the musical from the realm of family entertainment. Let us keep abscenity for legitimate plays, or musicals with an exclusively adult appeal. But for Danny Kaye – it is only a matter of taste but surely no!
– Clive Barnes, The New York Times

And getting down to specifics, Rodgers’ score is so unmemorable it’s a wonder the pit musicians didn’t forget the tunes between looking at the sheet music and turning to their instruments.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Two By Two om en college uppsättning
Reklam för York Theatres uppsättning
The Golden Ram
I Do Not Know a Day I Did Not Love You

Dag 264: Skyscraper

Skyscraper (1965), 248 föreställningar
Musik: Jimmy Van Heussen
Sångtexter: Sammy Cahn
Libretto: Peter Stone, inspirerad av pjäsen Dream Girl (1945) av Elmer Rice

Med tanke på skådespelerskan Julie Harris död igår så kunde det ju vara lämpligt att ta upp hennes enda Broadwaymusikal.
I den spelar hon Georgina, ägaren till en liten halvtaskig antikvitetsbutik som ligger på bottenvåningen i det brownstonehus hon bor i i New York.
Nu är det så att man vill bygga en ny skyskrapa i kvarteret och byggbolaget behöver riva hennes hus för att komma åt marken men Georgina vägrar att sälja.
Hon blir så småningom förälskad i arkitekten som leder bygget och till sist så ger hon efter och säljer sitt gamla hus.
Georgina har också en tendens till att dagdrömma väldigt mycket. Hennes dagdrömmar fungerar som kommentarer till det som hon råkar ut för i verkliga livet och visas för publiken.

Det här var en ganska så medelmåttig liten show. Utan Julie Harris medverkan hade den nog varit helt bortglömd idag. Hennes röst är hes och ganska så raspig och entonig men samtidigt rätt så charmig. Fast hon låter som om hon var typ 60 och inte 41 som hon faktiskt var vid inspelningstillfället.
Sångerna är typiska Broadwayaktiga och funkar för stunden men de fastnar inte. Har nu lyssnat på den 4 gånger på raken och har svårt att riktigt minnas nån enskild sång.
Som en dokumentation av en stor skådespelerskas enda musikalförsök är det här kul men också snabbglömt.

Favvisar:
I’ll Only Miss Her When I Think of Her, Opposites, Just the Crust, Everybody Has the Right to Be Wrong

Kuriosa:
Musikalens intrig gick lustigt nog stick i stäv med den allmänna uppfattningen i New York på den tiden. Man hade nämligen börjat inse värdet av de gamla bygganderna staden hade och folk ville att de skulle bevaras snarare än rivas för att lämna plats åt nya skyskrapor.

Pressklipp:
The new musical was probably never going to be more than a reasonably entertaining show because it is split straight down the middle. Exactly one half has to do with the fact that Julie Harris daydreams, the other half has to do with the fact that the same Miss Harris owns a troublesome building. The two halves of the story line never meets.
– Walter Kerr, Herald Tribune

The only fault I find with Julie Harris is that she’s a nonsinger. (I am one of the few remaining natives who likes to hear musicians in musicals) The fault is tolerable, however, in that she is such a good actress, and such an enthusiastic worker, that she gets the idea of a song across, if not all its lyric grace.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

A few imperfections keep Skyscraper from being a tower of a musical. It punches too hard; some of its jokes are strained. Not all the songs have wit and melodic grace equal to their opportunities. And to accommodate a lively production number the architecture of the piece is allowed to become conventional. It is as if the musical feared to relax and be charming.
– Howard Taubman, Times

Dag 248: Woman Of The Year

Woman Of The Year (1981), 770 föreställningar
Musik: John Kander
Sångtexter: Fred Ebb
Libretto: Peter Stone, baserad på filmen Woman Of The Year från 1942 med manus av Ring Lardner Jr och Michael Kanin

Tess Harding är ett känt nyhetsankare.
När föreställningen börjar så ska hon ta emot priset som Årets Kvinna. Medan hon väntar på att hennes namn ska läsas upp så minns hon tillbaka på hur hon ett par år tidigare gjort ett uttalande där hon klankade ner på dagstidningsseriestripar. Ett uttalande som irriterade tecknaren Sam Graig så mycket han skapade en dryg kultursnobb baserad på henne som fick gästspela i hans serie Katz. Detta gjorde Tess skitförbannad.
När dessa två stridande så småningom möttes så blev det kärlek vid första ögonkastet och så småningom giftermål. Men de hade bägge stora egon och det medförde att det blev lite fnurror på tråden.
Åter i nutid så funderar Tess på om hon ska ge upp sin karriär och försöka satsa på äktenskapet istället. Men det visar sig att Sam inte vill att hon ska sluta sitt jobb, han vill bara att de i fortsättningen ska prata med varandra och vara delaktiga i varandras liv. De bestämmer sig för att försöka reda upp sitt äktenskap och ge det en ny chans.

Jag gillar Kander & Ebb. Tycker att deras är av de bästa samarbeten som funnits på Broadway.
Det här är kanske inte deras bästa eller mest kända musikal men musiken är klassisk Kander och texterna, det bara skriker Ebb om dem.
När det gäller detta par så kan man alltid räkna med otroligt catch-iga melodier och smarta texter och inte heller denna gång gör de mig besviken.
Det här är en star vehicle och helt uppbyggd kring Lauren Bacall och om man ska gå på klippen nedan så skötte hon sig perfekt. Hennes röst är mörk, lite skrovlig, förförande och fylld av både bus och en djävulusisk charm.
Harry Guardino, som hennes ”sparringpartner” Sam, har en sån där skön crooner-aktig röst även om croonern här kanske tagit nån wiskey för mycket.
Det här är en typisk, klassisk musikal musical. 
Jag älskar det.
Denna bortglömd pärla borde definitivt vara mogen för en revival eller åtminstone få bli en av City Center Encores! musikalkonserter.

Favvisar:
One Of The Boys, The Grass Is Always Greener, It Isn’t Working, I Wrote The Book

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards: Bästa libretto, partitur, kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Den vann också en Drama Desk Award för bästa kvinnliga biroll.

Musikalen är baserad på filmen med samma namn som kom 1942. Den var det första mötet mellan Spencer Tracy och Katharine Hepburn på vita duken och det skulle visa sig att de hade en nästan magisk kemi emellan sig. Detta skulle leda till att de gjorde 8 framgångsrika filmer till ihop.
I filmen är hon en diplomatdotter, globetrotter och politisk reporter på en dagstidning där han är en medelmåttig sportreporter.

Pressklipp:
While this show never drops below a certain, hard-nosed level of Broadway professionalism, neither does it rise to a steadily exciting pitch. Its creators are most fortunate to have a star who crackles whether they light a fire under her or not.
…
The book’s top-heaviness is compounded by its inefficient, oldfashioned structure. Mr. Stone’s song cues announce themselves like sirens – and then give way to numbers that tend to illustrate the action rather than advance it. Nor is there a first-rate choreographer present to take up the slackened forward drive.
…
The production’s design could also use some spiffing up. Tony Walton’s elaborate sets are clever yet colorless, and Marilyn Rennagel’s lighting is gloomy. The usually inspired costume designer Theoni V. Aldredge has done well by her star, only to dress the rest of the cast in varying shades of drab. But that may be the point. The people who concocted this musical know what their show is really about. Miss Bacall is on hand virtually the whole time, and she’s vibrant whether no-nonsense or tipsy, domineering or moony, dry or wet. If Woman of the Year is tired around the edges, it is always smart enough to keep its live wire center stage.
– Frank Rich, The New York Times

In ballet, elevation means the height of a dancer’s leap and seeming suspension in the air. In a musical comedy, elevation could mean a playgoer’s inner leap for joy while suspended in an evening of sheer pleasure. Except for Lauren Bacall, Woman of the Year is a show of hazardously low elevation.
– T.E. Kalem, TIME Magazine

Videosar:
One Of The Boys från 1981 Tony Awards
The Grass Is Always Greener med Rachel Welch (Bacalls ersättare) och Marilyn Cooper (som fick en Tony för denna roll).
Woman of the Year
The Grass Is Always Greener -Broadway
One of the Boys, dragversion med ”Legs up Lucy”

Dag 236: Titanic

Titanic (1997), 804 föreställningar
Musik & sångtexter: Maury Yeston
Libretto: Peter Stone

De flesta känner nog till passagerarskeppet Titanic och det öde den gick till mötes på sin jungfrufärd 1912.  En resa som slutade med över 1500 personers död.
I denna musikal så får vi följa flera olika personer ombord på skeppet, från de i maskinrummet, via de tre passagerarklasserna och upp till bryggan och de tre som ytterst bar ansvaret för att skeppet förliste: ägaren som hela tiden krävde att man skulle höja hastigheten, konstruktören som gjorde ett par fatala missar i sin konstruktion och kaptenen som ignorerade varningarna om isberg.

Med tanke på att det är ett myller av personer som finns med på scen så blir det naturligtvis ganka ytliga personskildringar men lustigt nog så funkar de flesta riktigt bra. Min favorit var nog Alice Beane som tillsammans med sin man reser i andra klass men har gett sig den på att hon ska lyckas smita in på 1:a klassavdelningen för att kunna frottera sig med noblessen, något hon lyckas med.
Trots det allvarliga temat så finns det förvånansvärt mycket humor i både sångerna och personsteckningarna.

Jag måste säga att jag har blivit väldigt förtjust i musiken. Jag tyckte den verkade så tung och pretentiös att jag valde att inte slänga på den under många år. Men nyss hemkommen efter att ha sett en kammarversion av showen så kan jag bara säga att jag föll pladask, så nu åkte plattan på.
Och här sitter jag nu och njuter av ett storslaget verk. Det här är nämligen mycket bra. Musiken är rik och mångbottnad. Det är kanske inte en musikal man fastnar för vid en första lyssning, för den är inte fylld av lättköpt musik (även om det finns ett par låtar som fastnar direkt) och den ställer lite krav på lýssnaren.
Här finns inte så många direkta och tydliga enskilda sångnummer,  många sånger hänger ihop och blandas med varandra vilket gör att verket nästan känns som opera snarare än musikal. Fast med musikalens musikaliska språk. Men det är absolut ingen pop eller rockopera. Snarare musikaloperett eller…
Skit samma, det här är bra. Punkt!
Här finns några ljuvliga duetter och arior och en mängd storslagna ensemblenummer.
Orkestreringarna på denna castplatta är också helt fantastiska och Jonathan Tunick fick välförtjänt en Tony Award för dem – det var dessutom första gången man delade ut en Tony Award till bästa orkestrerare.
Nu när det finns en kammarversion av verket så kan det vara läge att sätta upp den i Sverige. Det är den värd.

Favvisar:
Hela det långa introt där alla presenteras, In Every Age, Doing The Latest Rag, No Moon, Dressed In Your Pyjamas in The Grand Salon

Kuriosa:
Showen var tekniskt oerhört komplicerad. Bland annat använde man sig av hydraulik för att få scenen att luta och ge effekten av ett sjunkande skepp. Man hade även ett modellskepp som man använde för att visa hur båten sjönk. Båda dessa tekniska scenografidelarna krånglade som bara den under alla publikrep. Faktum är att man trodde att man inte skulle lyckas få henne att ”sjunka” alls och de var rädda för att i denna version så skulle verkligen Titanic visa sig vara otänkbar. Men det löste sig till premiären, men under hela spelperioden så skulle maskineriet krångla och fastna.

Berättelserna som finns med i showen är både baserade på faktiska händelser och fria fantasier. Bland de faktiska finns alla beslut och handlingar som ledde fram till katastrofen.
Alla personer som figurerar på scenen är baserade på människor som var med på resan.

Showen vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, partitur, scenografi och orkestreringar.
Den fick också en Drama Desk Award för bästa orkestreringar.

Videosar
Press reels
Titanic opening scene at the Rosie O’Donnell Show
Från The Tony Awards
Pressreels
Nederländska Musical Awards Medley från Titanic

Dag 217: Grand Hotel

Grand Hotel (1989), 1017 föreställningar
Musik & sångtexter: Robert Wright, George Forrest & Maury Yeston
Libretto: Luther Davies (med lite hjälp från Peter Stone) baserad på romanen Menschen im Hotel från 1929 av Vicki Baum som hon senare samma år dramatiserade för teatern. Så småningom förvandlades den amerikanska versionen av pjäsen till den klassiska Oscarsvinnande filmen Grand Hotel (1932).

Året är 1928, världen är mellan två krig och börsen stiger som aldrig förr.
Platsen är Grand Hotel i Berlin.
Hotellet är själva navet i denna berättelse som utspelar sig under en helg. Vi får följa några av de gäster som kommer dit.
Här hittar vi den åldrande ballerinan som är på sin avskedsturné och söker efter kärlek. Och hennes assistent som önskar att hon vore mer än bara assistent.
Här finns en charmig ung men luspank Baron som inte tvekar att stjäla för att kunna upprätthålla sin fasad och som kanske hittar kärleken i den åldrande ballerinan.
Vi har den döende bokhållaren som tagit ut alla sina sparpengar från banken för att kunna tillbringa sina sista dagar i lyx.
En ung sekreterare som som drömmer om att åka till Hollywood för att bli filmstjärna.
Deras och ett antal andra rollfigurers öden kommer att flätas samman. Det kommer att leda till lycka för några, till fängelse för andra och för en så kommer det att leda till döden.
En morfinberoende läkare som bor på hotellet iakttar, kommenterar och agerar ciceron för publiken.

Jag har ett litet kluvet förhållande till den här showens musik.
Å ena sidan finns här låtar som jag tycker är makalöst svängiga, gripande och njutbara. Men å andra sidan finns här också väldigt tråkiga och långa sånger som det är en plåga att ta sig igenom. Mycket av musiken kan också kännas repetitiv och ganska så planlös, den liksom bara pågår.
Så det här är en platta som jag kommer att plocka ut mina favvisar ifrån och skippa resten när jag sätter på den nästa gång.
Det är två olika kompositörer som ligger bakom verket och det kan nog bidra till den lite schizofrena känslan.
Jag har förstått att showen, som var i en akt, var ett otroligt genomarbetat och läckert verk där Tommy Tune (koreograf, regissör) på en så gott som tom scen hade koreograferat ihop rörelser, dans, musik, sånger, dialog, scenbyten etc till en i det närmaste sömlös helhet. Hotellets foajé med dess roterande dörr hade en central plats, i övrigt så förkom knappt nån scenografi eller rekvisita, om ni ser på snutten från Tony galan så ser ni att de inte har glas i sina händer exempelvis.
Även castinspelningen hänger ihop bra, för tack vara läkarens små cyniska kommentarer så kan man hänga med hjälpligt i handlingen. Men det räcker inte. Jag faller ändå inte riktigt för det här.

Favvisar:
Maybe my baby loves me, Who couldn’t dance with you?, I want to go to Hollywood, Bonjour amour, We’ll take a glass together, Roses at the station

Kuriosa:
Den här showen startade sitt liv 1958, då under namnet At The Grand. Upphovsmännen var Davis, Wright och Forrest, dessa herrar hade haft en mega hit på Broadway 1953 med musikalen Kismet (i vilken all musik var baserad på kompositören Alexander Borodins verk) och nu skulle de upprepa framgången.
De började med att göra stora förändringar i pjäsens manus. Till exempel så flyttades handlingen från 20-talets Berlin till 50-talets Rom.
Eftersom de lyckats engagera Hollywoodstjärnan Paul Muni att medverka så förvandlade de hans tänkta roll som den döende bokhållaren till att han istället blev en hotellanställd som lyckas smygbo på hotellet och lever lyxliv i hemlighet. Och från att ha varit en biroll så utökade man den till att bli huvudrollen.
Problem uppstod på try-outturnén när Paul bestämde sig för att han inte ville vara med i produktionen längre och vägrade att förlänga sitt kontrakt.
Utan sin stjärna bestämde sig producenterna för att lägga ner showen innan den anlände till Broadway.

Närmare trettio år senare så tog alltså den flerfaldigt prisbelönade och rosade koreografen/regissören Tommy Tune sig ann verket.
Han var dock inte riktigt nöjd med materialet så han anlitade sin kompis Maury Yeston (Nine, Titanic m fl) att komma och skriva lite nya låtar samt bearbeta originalsångerna. Resultatet är att hälften av sångerna kommer från 1958 års show och hälften är nyskrivna.
Tommy var inte heller nöjd med librettot så han bad Peter Stone (1776, Woman Of The Year, Titanic m fl musikaler) att pilla lite. Peter tog dock inte nån kred för sitt arbete.
Allt detta pillande gjorde originalets upphovsmän väldigt upprörda och de klagade högljutt. Resultatet blev att Tommy förbjöd dem från att närvara under repetitionerna.

Slutresultatet delade kritikerna i två läger vad gäller själva musikalen men alla var överens om att iscensättningen var genial.

Showen vann 5 Tony Awards: Bäste regi, koreografi, manliga biroll, kostym och ljussättning.
Den vann också 5 Drama Desk Awards: Bästa regi, koreografi, manliga biroll, kostym och ljussättning.

David Caroll som spelade huvudrollen som ”Baronen” var tvungen att sluta efter 6 månader p g a komplikationer från AIDS. 
Det skulle dröja nästan 30 månader efter premiären innan man spelade in cast skivan (bara 23 dagar innan showen lades ned) och man var så rädd att David skulle hinna dö innan dess så man kallade in honom för att spela in sina delar av verket 3 veckor innan de andra skulle komma in. Tyvärr hjälte inte det, David dog i skivstudion samma dag som inspelningen skulle ske.
Hans ersättare Brent Barrett, som tog över rollen på Broadway, är därför den man hör sjunga Baronens roll på cd:n. 
Ett drygt år innan så hade David uppträtt på en nattklubb på Manhattan och där hade han framfört sången Love Can’t Happen från musikalen och där hade man gjort en inspelning. Den inspelningen finns med som bonus på skivan.

Pressklipp:
So the music’s monotonous and the story’s a mess. Tommy Tune nonetheless offers splendid choreography in this glittery show recalling the MGM movie that starred Greta Garbo as a run-down Russian ballerina in Weimar Berlin’s most elegant hotel.
–  Marilyn Stasio, Entertainment Weekly

The director and choreographer Tommy Tune may have the most extravagant imagination in the American musical theater right now, and there isn’t a moment, or a square inch of stage space, that escapes its reach in Grand Hotel. The musical at the Martin Beck Theater is an uninterrupted two hours of continuous movement, all dedicated to creating the tumultuous atmosphere of the setting: an opulent way station at a distant crossroads of history in Berlin – that of 1928.
…
Grand Hotel never delivers those other, conventional elements one might want in a musical – attractive songs, characters to care about, an exciting cast.
…
One would have to go back past Nine to Michael Bennett’s Ballroom to find a Broadway musical with so large a discrepancy between the mediocre quality of the material and the flair of its presentation.
…
Mr. Tune has built the grandest hotel imaginable in Grand Hotel. It would be a happier occasion if so many of its rooms weren’t vacant.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Grand Hotel Bolero
Tv-reklam
Från Londonversionen
Trailer från en tyskuppsättningen
The opening number from the Young Adults version
Presskonferens för Nederländska uppsättningen 2012 som spelades på det femstjärniga hotellet Grand i Amsterdam
Love Can’t Happen
Bonjour Amour

Dag 211: 1776 (1969)

                                         

1776
1969: Broadway, 1217 föreställningar
1970: west End
1972: Filmversion
1997: Revival Broadway, 333 föreställningar
2016: Encores! City Center staged concert

Music & Lyrics: Sherman Edwards
Book: Peter Stone

Så här på Amerikas nationaldag så tyckte jag det kunde vara lämpligt att ta upp en musikal som handlar om författandet av och även själva undertecknandet av den amerikanska självständighetsdeklarationen. Det senare skedde den 4:e juli 1776.
För det är allt som denna musikal handlar om.
Man får följa debatterna, bråken, argumenteringen för och emot att bryta sig loss från det engelska styret och omröstningen då det gällde att få majoritet.
Detta är en historielektion i musikalformat.
Men inte det minsta tråkig, stel, vördnadsfull eller mossig.
Tvärtom, det är på många plan just den musical comedy som den marknadsförde sig som.
Med hjälp av smart och rolig dialog så förvandlar man dessa historiska personligheter till människor av kött och blod. De är bångstyriga, med heta temperatment, de kan vara självgoda och har även alla andra brister och förtjänster som gör oss till dem vi är.
Det är starka, välskrivna, dynamiska porträtt som levereras.
Dessutom så är det rent dramatiskt ypperligt skrivet, för trots att vi alla vet hur det hela kommer att sluta så är föreställningen bitvis spännande som en thriller.

Musiken är även den otroligt bra.
Den är skriven i en sorts halvklassisk stil som låter helt rätt och passande för tiden den skildrar.
Texterna är vassa, humoristiska och känns snarare som framsjungna dialoger än som typiska Broadwaysånger.
Det är på många plan en unik föreställning och med ett helt eget och läckert sound.
Jag föll för denna musikal redan första gången jag lyssnade på den.
Revival castens inspelning av materialet skiljer sig inte nämnvärt från origanal casten. Så det är hugget som stucket vilken version man väljer. Bägge visar upp musiken från sin bästa sida och jag kan verkligen rekommendera denna show.

Favvisar:
He Plays The Violin, Momma Look Sharp, Cool Cool Considerate Men, The Egg, The Lees Of Old Virginia, But Mr. Adams

Kuriosa:
Tredje scenen i denna show innehar rekordet som den längsta scen utan musik eller sånginslag i en musikal. Denna talscen pågår i över trettio minuter utan att en endaste liten ton hörs. Detta medförde att för första gången i Broadways historia så fick orkestermedlemmarna lämna orkesterdiket mitt under en pågående akt och ta rast.

Föreställningen är inte, och påstår sig inte heller vara, en historisk ackurat beskrivning av vad som skedde i kongressen under debatterna och vid själva undertecknandet av självständighetsdeklarationen.
Man har tagit sig relativt stora friheter både vad gäller personligheter och ordningen som allt skedde i.
En anledning till detta är att förhandlingar inom kongressen var hemligstämplade på den tiden och man har delvis utgått från memoarer och anteckningar som nedtecknats många, många år senare.

Sherman Edwards, som var historielärare i botten, och som skrev musiken och sångtexterna – och vars idé det varit från början att göra en musikal om signerandet av självständighetsdeklarationen – fick jobba och pitcha hårt i över tio år innan folk nappade på hans verk. Och när den hade premiär så hade man inte sålt allt för mycket biljetter för ingen trodde på showen, men så fort kritiken kom och ”djungeltrumman” sattes igång så förvandlades detta ”säkra fiasko” till 1969 års stora överraskningshit!
Den kom att spelas i över 3 år.

På original castskivan så var det en understudy som sjöng rollen som Ben Franklin eftersom originalskådespelaren (Howard Da Silva, som förresten var original Jud Fry i den första uppsättningen av musikalen Oklahoma! 1943) drabbades av en lättare hjärtinfarkt vid inspelningstillfället.

Originaluppsättningen vann 3 Tony Awards: Bästa musikal, bästa manliga biroll och bästa regi.
Den vann två Drama Desk Awards: Bästa libretto och bästa scenografi.
Och skådespelaren Ken Howard fick en Theatre World Award för sin insats som Thomas Jefferson, manen som författade själva deklarationen.
Revivaln 1997 fick två Drama Desk Awards: Bäste revival och bästa manliga biroll i en musikal.

Showen filmades 1972

William Daniels, som spelade John Adams i originalet (och i filmversionen), blev Tony nominerad för bästa manliga biroll men han vägrade att ta emot nomineringen eftersom han ansåg att Adams var en huvudroll och inte en biroll. 
Anledningen till att han inte kunde bli nominerad för bästa huvudroll var att hans namn stod under föreställningens titel på affischerna och enligt juryn så skulle ens namn stå ovanför titeln för att man skulle kunna bli nominerad för bästa huvudroll. Strange but true!

William Daniels är kanske mest känd för att han spelade Dustin Hoffmans pappa i filmen The Graduate (1967). Han var också rösten till KITT (datorn i bilen) i tv-serien Knight Rider.

Broadwaystjärnan Betty Buckley gjorde sin Broadwaydebut i originaluppsättningen av denna show som Martha Jefferson. Hon är kanske mest för allmänheten som Broadways original Grizabella i musikalen Cats (som hon vann en Tony Award för).

Pressklipp:
On the face of it, few historical incidents seem more unlikely to spawn a Broadway musical than that solemn moment in the history of mankind, the signing of the Declaration of Independence. Yet 1776 most handsomely demonstrated that people who merely go ”on the face of it” are occasionally outrageously wrong.
1776 is a most striking, most gripping musical. I recommend it without reservation. It makes even an Englishman’s heart beat faster. This is a musical with style, humanity, wit and passion.The characterizations are most unusually full for a musical. and even though the outcome of the story is never in very serious doubt, 1776 is consistently exciting and entertaining, for Mr. Stone’s book is literate, urbane and, on occasion, very amusing.
…
William Daniels has given many persuasive performances in the past, but nothing, I think, can have been so effective as his John Adams here. This is a beautiful mixture of pride, ambition, an almost priggish sense of justice and yet – the saving grace of the character – an ironic self-awareness.
– 
Clive Barnes, The New York Times

And in addition to having no title and no stars, it hasn’t got a chorus line. In fact, it hasn’t even got an intermission. And it’s just dandy. Just dandy  precisely because it has a mind of its own. It will not do things anybody else’s way…

Mr Stone’s book has the outline and energy of a hockey game: he’s convinced you it’s fun to keep score. Book and music do what they want to do, not what musical-comedy custom dictates, and they do it confidently and so well that you grin and go along quietly. Am n original. strangely determined, immensely pleasing evening.
– Walter Kerr, Times

This is by no means a historical tract or a sermon on the birth of this nation. It is warm with a life of its own; it is funny, it is moving.
…
Often, as I sat enchanted in my seat, it reminded me of Gilbert and Sullivan in its amused regard of human frailties.
…
The songs and lyrics are, as I have indicated, remarkably original.
– John Chapman, The New York Daily News

What Broadway needed was a patriotic musical, right? I don’t think so. 1776 has thrown in two lines (maybe three) about ”commitment”, as if they referred the show to the current revolutionary movements, but the new musical has as much to do with the present rebellion as a watermelon to a race riot.
…
It is a rather strange production, even aside from the fact that it has no intermission at all, stretching its two hours and twenty minutes from the endless to the eternal. Peter Hunt’s staging left everything to be desired, and then some. His big ending is to leave the signers of the Declaration in a tableau exactly like the famous painting, but since they were more or less glued to those spots all night, it was hardly a feat.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

In this cynical age, it requires courage as well as enterprise to do a musical play that simply deals with the events leading up to the signing of the Declaration of Independence. And 1776 … makes no attempt to be satirical or wander off into modern bypaths. But the rewards of this confidence reposed in the bold conception were abundant. The result is a brilliant and remarkably moving work of theatrical art.
– Richard Watts Jr, The New York Post

Videosar:
Momma, Look Sharp (1969 års Tonys)
Sit Down, John!  (Revivaln på the Tony Awards)
He Plays the Violin
The Lees of Old Virginia
Molasses to Rum
But Mr Adams
Trailer för filmversionen