Tag Archives: Petula Clark

Dag 312: Blood Brothers

26 Okt

71P9pzAB5WL
Blood Brothers (1983)
, West End, drygt 200 föreställningar
Fick en West End revival 1988 som kom att spelas fram till 2012 = över 10 000 föreställningar.
Broadway 1993, 840 föreställningar
Jag har lyssnat på 1995 års studioinspelning med Petula Clark och bröderna David och Shaun Cassidy
Musik, sångtexter & libretto: Willy Russel, löst baserad på Alexandre Dumas den äldres roman Blodshämnden  (Les frères corses) från 1844

Mickey och Eddie är tvillingar. Deras mamma är en fattig arbetslös ensamstående kvinna och redan mor till 7 ungar.
I desperation så lämnar hon bort sin ena tvillingson vid födseln till ett rikt par som inte kan få egna barn.
Trots att bägge mödrarna gör sitt bästa för att gossarna aldrig ska träffa på varandra så gör de det, första gången när de är sju år gamla. De blir genast bästisar och blodsbröder. När detta upptäcks så flyttar de rika ut på landet för att ta Eddie långt bort från Mickey.
Men av en slump så flyttar ett par år senare även Mickey med sin familj till samma område och åter så möts pojkarna. Men ju vuxnare de blir desto större blir klyftan dem emellan.
Eddie går på universitet och Mickey blir arbetslös och hamnar i fängelse.
Båda älskar de samma flicka, Linda men det blir Mickey som gifter sig med henne. När Linda går till Eddie för att be om hjälp så missuppfattar Mickey det och för sig att de två har ett förhållande.
Detta leder till en konfrontation som kommer att sluta oerhört olyckligt för alla inblandade.

Har ett lite knepigt förhållande till den här showen för den innehåller en del bra sånger men också väldigt mycket ganska så ointressant material. Många sånger känns felplacerade eller kommenterar bara skeenden som redan skett och när man ser showen på scen så stoppar de upp flödet och känns ofta väldigt onödiga.
De funkar lite bättre att bara lyssna på. Och i den här versionen så får vi inte bara komp från en stor symfonieorkester utan även Petula Clark och det är två bonusar som lyfter musiken rätt så redigt.
Tycker fortfarande inte att det här är en särskilt bra musikal, musiken är ganska så ointressant och repetitiv -för er som undrar så är den lite countryinspirerad, lite pop och har många nummer som konstigt nog låter lite som svensk dansbandsmusik. Men den är lite av ett fenomen, jag menar 24 år på the West End det är inte illa. Av nån anledning så gick jag aldrig och såg den medan den gick där trots otaliga Londonresor, den lockade aldrig och det gör den inte heller efter att ha lyssnat på denna platta – trots miss Clark.

Rekommenderade sånger:
Easy Terms, That Guy, I’m Not Saying a Word, One Day in October, Tell Me It’s Not True

Kuriosa:
Originaluppsättningen i London 1983 vann 2 Olivier Awards: Bästa nya musikal och kvinnliga huvudroll.
1988 års revival vann en Olivier Award för bästa manliga huvudroll.

Broadwayversionen vann en Drama Desk Award för bästa manliga biroll.

Pressklipp om Broadwayversionen:
Whether the appealing, pungent atmosphere will carry less class-conscious Americans through the musical’s nearly three hours is another question. West Side Story this is not. Easy as it is to like Blood Brothers on egalitarian principle, it is rousing theater only in spurts. Mr. Russell milks a melodramatic tale peopled with agitprop characters exclusively for didactic ends. His score is tuneful (and impressive coming from an essentially amateur composer) but spread thin. One song, typically, has four reprises, and even so the evening seems to have too little music and too much talk.

Mr. Russell makes each plot point several times, with the utilitarian dialogue, songs and doom-laden narrator all chiming in. (Should anyone’s mind wander, the most portentous lines are italicized by drum beats, growling synthesizer chords and lurid lighting cues.) Both acts come to dead halts for completely excisable sequences of child’s play that seem to exist only to jolly up British matinee audiences eternally nostalgic for Oliver!
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Blood Brothers 90 second trailer
Blood Brothers London : last ever curtain call
Melanie C – Tell me it’s not true
Blood Brothers Part 1
Barbara Dickson – Tell Me It’s Not True
Highlights

Annonser

Dag 302: Shout! – The Mod Musical

3 Okt

51TvHxDHzjL
Shout! – The Mod Musical (2006)
, Off-Broadway
Föreställningen skapad av Phillip George  & David Lowenstein, med bidrag från Peter Charles
Musiken består av covers på sånger som blev framförda av stora kvinnliga artister på 60-talet, artister som: Dusty Springfield, Petula Clark, Lulu, Sandie Shaw och Shirley Bassey,

– I love my new vinyl boots, but I hate to think of how many vinyls they killed to make them.

Like me new minidress? Now you don’t ’ave to go to Australia to see ”Down Under”.

Föreställningen handlar om 5 kvinnor som alla läser den trendiga modetidningen Shout!
De fem har inga namn utan kallas bara för Yellow (högljudd, gillar att ha kul och är besatt av Paul McCartney), Orange (gift och med ett tillsynes perfekt äktenskap och en perfekt äkta man), Blue (snobbig, rik och på väg att upptäcka sig själv), Red (naiv, töntig och helt utan självförtroende) och Green (en partypingla med mycket tveksam moral).
Handlingen utspelar sig i London under the swinging 60’s och vi får följa töserna under ett antal år då de går från att vara ytliga, festande våp till att bli medvetna och ifrågasättande kvinnor.
Allt gestaltat och illustrerat med hjälp av de artiklar, frågespalter, modereportage, tips om hur man fångar den rätte etc som de hittar i tidningen.

Jag gillar den här cd:n.
Här har vi en samling med störtsköna hits från den svängigaste delen av det svängande 60-talet.
Som vanligt när det gäller jukeboxmusikaler så finns det inbyggda problemet med att överträffa eller ens komma upp i samma nivå som originalversionerna av hitsångerna.
Inte heller denna gång lyckas de när de sjunger sångerna rätt upp och ner men det finns ett par låtar med skitsnygga arr och kul vokala harmonier och där så lyfter showen.
Den här kommer jag sätta på ofta för jag blev så där nästan fånigt glad av den. Och den har definitivt givit mig mersmak på den här typen av låtar. Nu ska här ut och hittas mer av denna vara på Spotify.
Rekommenderas.

Favvisar:
Don’t Sleep In The Subway, James Bond Theme/Goldfinger, Don’t Give Up, Downtown

Pressklipp:
Truth is, the era of miniskirts and go-go boots, Carnaby Street and the Beatles, the frug and the swim has not been particularly hip since sometime in the 1980’s. Since then, the 80’s themselves have come and gone twice over.
And yet, for those who missed the 60’s revival the first, second and third time around, help is at hand. A miniskirted, go-go-booted zombie of a musical called Shout! is currently shimmying away off Broadway at the Julia Miles Theater. You won’t see anything this groovy, this far-out, this with-it, outside of, oh, maybe the showroom of a Carnival Cruise ship.
– Charles Isherwood, The New York Times

Videosar:
High Lights
Goldfinger
Wishin’, Hopin’
Opening Number
Finale

Mod1600

Dag 300: The Sound Of Music

1 Okt

61i5r7k5I+L
The Sound Of Music (1959), 1443 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Howard Lindsay & Russel Crouse, baserad på den tyska filmen Die Trapp-Familie från 1956 och Maria Augusta von Trapp’s självbiografi The Story of the Trapp Family Singers (1949)

Maria är en ung novis i Salzburg.
Hon skickas iväg från sitt kloster för att bli barnsköterska åt Georg von Trapp som är en änkling med sju barn.
I början är barnen elaka mot henne, precis som mot de föregående guvernanterna, men Maria lär barnen att sjunga och lyckas på det sättet få dem att tycka om henne.
Maria blir så småningom även kär i Georg. Han har dock redan ett förhållande med en baronessa.
Men efter olika turer lämnar baronessan honom, och Maria och Georg gifter sig.
En dag tar nazisterna över i Österrike och de kräver att Georg går i tjänst på nytt.
Under en sångfestival lyckas familjen fly över bergen till Schweiz.

Det känns nästan pinsamt att erkänna att jag inte tidigare lyssnat på original castinspelningen av denna musikal. Men för mig, liksom för så många andra så är det filmversionen med Julie Andrews som varit den som gällt. Jag har även lyssnat på ett flertal av revivalinspelningarna men alltså aldrig originalet.
Det visade sig att den här var betydligt intressantare än jag anat.
Inte bara att det finns sånger som jag knappt hört (främst tänker jag på de två numren för Baronessan och Max) utan här finns också en massa orkestrala nummer, mer körsång från nunnorna, sångernas ordning är annorlunda mot filmens plus så finns här Mary Martin som har en helt annan och betydligt lägre röst än Julie.
Allt detta sammantaget gör att det var som att lyssna på musikalen för första gången.
Det var härligt. Bara att få höra originalarren, främst de vokala, var spännande.
Om ni som jag bara älskat filmversionen så kasta er över Spotify och lyssna på den här versionen. Den är mycket bra!

Favvisar:
No Way to Stop It, Sixteen Going on Seventeen (Reprise), Do-Re-Mi, My Favorite Things, So Long Farewell

Kuriosa:
Föreställningen vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, bästa kvinnliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa scenografi och bästa dirigent/musikaliska ledning.
Den vann också en Outer Critics Circle Award och en Theatre World Award

Det här blev den sista ”Rodgers & Hammerstein” musikalen för Oscar Hammerstein dog 9 månader efter att musikalen haft sin premiär.

Musikalen filmades 1965 med Julie Andrews i huvudrollen.
Filmen vann 5 Oscars: bästa film, bästa regi, bästa ljud, bästa klippning och bästa originalmusik.
Den vann även 2 Golden Globes: bästa film – komedi eller musikal och bästa kvinnliga huvudroll musikal eller komedi.

Sean Connery var ett tag på förslag till att spela Kapten von Trapp i filmversionen.

Pressklipp:
The loveliest musical imaginable. It places Rodgers and Hammerstein back in top form as melodist and lyricist.

Everyone in front of the opening audience was burdened with that estimable quality called charm.
Frank Aston, World-Telegram & Sun

Before The Sound Of Music is halfway through its promising chores it becomes not only too sweet for words but almost too sweet for music.

The cascade of is not confined to the youngsters. Miss Martin, too, must fall n her knees and fold her hands in prayer, while the breezes blow the kiddies through the window. She must always enter as though the dessert were here, now. The pitch is too strong; the taste of vanilla overwhelms the solid chocolate; the people on stage have all melted long before our hearts do.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Petula Clark & Mary Martin – My Favourite Things
Climb Ev’ry Mountain

61kehcU5EnL
Den riktiga Maria Kutchera Von Trapp med två av de spelade Mariorna: Florence Henderson på sin vänstra sida och Mary Martin på sin högra.

Dag 200: The Brain From Planet X

23 Jun

BFPXcov72
The Brain From Planet X (2006), Los Angeles Cast
Musik & sångtexter: Bruce Kimmel
Libretto: David Wechter & Bruce Kimmel

Det är dags för åter en rymdinvation av jorden, denna gång i musikalform.
Intrigen följer samma mönster som hundratals extremt lågbudgeterade filmer från femtiotalet.
Det är 1958 och en enorm hjärna från planeten X har tillsammans med sina två assistenter anlänt till jorden.
Deras mål?
Att erövra jorden naturligtvis och de startar sin erövring i San Fernando dalen. Tanken är att de ska utgå från den fantastiska och nya planen: plan tio.*
Som brukligt i den här typen av berättelser så är detaljerna i planen ganska luddiga men det förekommer en ”dödsstråle” naturligtvis.
Alla klichéerna finns med: billiga kulisser, en totalt seriös och allvarlig berättare som förklarar att detta vi får se har hänt på riktigt, kraftigt överspelande skådespelare, stereotypiska könsroller, en stridspitt till general som vill spränga rymdvarelserna från jordens yta med hjälp av atomvapen, en döende men smart gammal professor, kåta tonåringar, trummande beatnicks, en charmigt virrig uppfinnare och fantastiska drömmar om hur underbar framtiden (läs 80-talet) kommer att bli med flygande bilar, kolonier på månen etc. Plus saker som man kanske inte räknat med, som en steppande hjärna….
Och självklart så stoppas invasionen, den här gången tack vara att den kvinnliga rymdassistenten upptäcker sex och den andre upptäcker att han är gay och öppnar en blomsterbutik i West Hollywood…

*En klar referens till den klassiska kultfilmen Plan Nine From Outer Space från 1956. Hela musikalen kryllar självklart av referenser till liknande klassiska sci-fi/kalkonrullar från femtiotalet

Det här är ganska så kul. Inte hellyckat men ganska kul.
Sångerna är enkla men samtidigt väldigt catch-ig även om jag tycker att Kimmels hyllningar och referenser till andra musikaler och kända sånghits ibland tar för mycket plats. Det är kul att nån gång känna igen en musikalisk fras eller en textrad men när det dyker upp ett flertal på raken och i nästan varenda sång, ja då blir det lite enformigt.
Nu får jag erkänna att mycket av lånen sker från hans egna sångkatalog och om man inte känner till hans tidigare verk så är det kanske inte lika uppenbart som det är för mig.
Musiken består av lätt femtiotalskryddad rock, lite jazz, en dos vaudevill-inspirerad musik och så lite ”Broadway” toner.
Sånginsatserna är helt ok. Orkestern är liten och ibland för dominerad av syntinslag men det blir ju lätt så i lågbudget shower.
På det stora hela så låter det ganska bra om den här plattan och även om sångtexterna ibland är lite för dåliga och camp-iga så är det en rätt så rolig platta att lyssna på. Och det är nått speciellt med herr Kimmels låtar som gör att jag nästan alltid fallet för allt han skriver. Hans melodier fångar oftast mitt intresse från starten och de har alltid starka refränger. Han kan sin genre och älskar verkligen musikaler så mycket är säkert.
Så om man vill få sig en dos Bruce Kimmel så är det ingen dum introduktion även om jag personligen föredrar hans musikalfilm från 1976 The First Nudie Musical.

Favvisar:
The Brain from Planet X, The Plan, The World of Tomorrow, Things Are Gonna Be Changing Around Here, All About Men

Kuriosa:
Bruce Kimmel har gjort det mesta inom showbiz.
På sjuttiotalet var han skådespelare och medverkade i ett flertal av den tidens mest populära serier som Gänget och jag, The Partridge Family, M*A*S*H m fl.
Samtidgt skrev han (och medverkade i) ett par scenmusikaler (jag gillar Stages från 1978 där man får följa elever på en scenskola från det de blir antagna tills de tar sin examen, lite som filmen Fame men kom ett par år före den) och både skrev och regisserade och spelade med i filmmusikalerna The First Nudie Musical och The Creature Wasn’t Nice (även känd som både Spaceship och Naked Space för att cash-a in på det faktum att Leslie Nielsen spelade huvudrollen i den och syftar på ett par succéer han var med i Airplane! och Naked Gun).
Han har också skrivit ett flertal romaner, plus två självbiografier.
1993 började han som skivproducent på bolaget Varese Sarabande och där gav han ut ett flertal samlingsplattor  med musikalmusik baserade på olika teman som Shakespeare On Broadway eller efter  kompositörer som The Alan Menken Album, plus castinspelningar, filmmusik samt solistiska album med artister som Petula Clark, Helen Reddy och Liz Callaway.
Så småningom staratde han sitt eget bolag Kritzerland som bland annat specialiserat sig på att re-mastra gamla musikaler och filmsoundtracks och dessutom ge ut obskyra shower på cd. Ofta i väldigt begränsade utgåvor med tillhörande små faktaspäckade häften fyllda av de mest otroliga och roliga uppgifter.
Värt ett besök för den nyfikne: www.kritzerland.com

Han har även medverkat på ett flertal av de skivor han producerat under sin sångarpseudonym Guy Haines och har i det namnet även gett ut ett par soloplattor (som jag har, dessutom signerade av honom – ba lite skryt för my fellow nerds…).
Guy Haines är förresten namnet på mannen Farley Granger spelar i Alfred Hitchcocks film Strangers On A Train.

Videosar:
The Brain From Planet X
En sammanfattning av showen
I Need An Earthman
 Now!
Bad Girl
Brain Tap – Rehearsal
Plan 9 from outer space (trailer)
The First Nudie Musical (trailer)
I Want to Eat Your Face ett musikalnummer ur The Creature Wasn’t Nice, det är Bruce själv som sjunger

%d bloggare gillar detta: