Tag Archives: Phillip George

Dag 302: Shout! – The Mod Musical

3 Okt

51TvHxDHzjL
Shout! – The Mod Musical (2006)
, Off-Broadway
Föreställningen skapad av Phillip George  & David Lowenstein, med bidrag från Peter Charles
Musiken består av covers på sånger som blev framförda av stora kvinnliga artister på 60-talet, artister som: Dusty Springfield, Petula Clark, Lulu, Sandie Shaw och Shirley Bassey,

– I love my new vinyl boots, but I hate to think of how many vinyls they killed to make them.

Like me new minidress? Now you don’t ’ave to go to Australia to see ”Down Under”.

Föreställningen handlar om 5 kvinnor som alla läser den trendiga modetidningen Shout!
De fem har inga namn utan kallas bara för Yellow (högljudd, gillar att ha kul och är besatt av Paul McCartney), Orange (gift och med ett tillsynes perfekt äktenskap och en perfekt äkta man), Blue (snobbig, rik och på väg att upptäcka sig själv), Red (naiv, töntig och helt utan självförtroende) och Green (en partypingla med mycket tveksam moral).
Handlingen utspelar sig i London under the swinging 60’s och vi får följa töserna under ett antal år då de går från att vara ytliga, festande våp till att bli medvetna och ifrågasättande kvinnor.
Allt gestaltat och illustrerat med hjälp av de artiklar, frågespalter, modereportage, tips om hur man fångar den rätte etc som de hittar i tidningen.

Jag gillar den här cd:n.
Här har vi en samling med störtsköna hits från den svängigaste delen av det svängande 60-talet.
Som vanligt när det gäller jukeboxmusikaler så finns det inbyggda problemet med att överträffa eller ens komma upp i samma nivå som originalversionerna av hitsångerna.
Inte heller denna gång lyckas de när de sjunger sångerna rätt upp och ner men det finns ett par låtar med skitsnygga arr och kul vokala harmonier och där så lyfter showen.
Den här kommer jag sätta på ofta för jag blev så där nästan fånigt glad av den. Och den har definitivt givit mig mersmak på den här typen av låtar. Nu ska här ut och hittas mer av denna vara på Spotify.
Rekommenderas.

Favvisar:
Don’t Sleep In The Subway, James Bond Theme/Goldfinger, Don’t Give Up, Downtown

Pressklipp:
Truth is, the era of miniskirts and go-go boots, Carnaby Street and the Beatles, the frug and the swim has not been particularly hip since sometime in the 1980’s. Since then, the 80’s themselves have come and gone twice over.
And yet, for those who missed the 60’s revival the first, second and third time around, help is at hand. A miniskirted, go-go-booted zombie of a musical called Shout! is currently shimmying away off Broadway at the Julia Miles Theater. You won’t see anything this groovy, this far-out, this with-it, outside of, oh, maybe the showroom of a Carnival Cruise ship.
– Charles Isherwood, The New York Times

Videosar:
High Lights
Goldfinger
Wishin’, Hopin’
Opening Number
Finale

Mod1600

Dag 292: The Road To Qatar!

23 Sep

51cxm3JbHRL
The Road To Qatar! (2011), Off-Broadway

Musik: David Krane
Sångtexter & libretto: Stephen Cole

This is a story about terrorists.
This is a story about musical comedy.
This is a story about musical comedy terrorists.

För fem år sedan fick Cole & Krane ett email där det stod: We want you write musical. How much?
Detta blev startskottet för en resa som skulle ta dessa två super-New Yorkska judar till mellanöstern där de skulle komma att skriva en helt ny musikal att framföras för Emiren av Quatar.
Musikalen handlar helt enkelt om deras resa, kulturkrockarna som uppstod och om tillblivelsen av showen: en mega show som innehöll 100 engelska skådisar, 30 kameler, 20 arabiska fullblod, 17 eldslukare från Kroatien, 30 ryska balletdansare, 5 falkar, breakdansare, luftakrobater och Muhammad Ali. En helt sanslös produktion, ta en titt på dokumentären nedan för att se snuttar ur den.
Naturligtvis har de ändrat på de inblandades namn men berättelsen är, mer eller mindre, helt sann.
Så detta är en slags non-fiction fictional musical, eller nått…

Det här var ganska så kul. Inte hel kul men ganska så.
Inledningsnumret var helt makalöst, både hysteriskt rolig och snygg rent musikaliskt. Tyvärr så tycker jag inte att materialet som följer riktigt håller samma höga klass. Här finns allt för många låtar som bara pågår utan att ha nån bra melodisk hook eller en refräng som man vill höra om och om igen. De är, om man ska vara ärlig, rätt så trista.
Även texterna är oerhört varierande vad gäller kvalitet från makalöst bra till rent ut sagt urusla.
Nått den definitivt inte är så är det PK (politiskt korrekt för er som inte hänger med på förkortningar) och det gillar jag. Här sparkas det åt alla håll och ingen, judar, araber eller västerlänningar kommer undan. Inget ämne är för heligt för att inte drivas med och de går över gränsen vid ett flertal tillfället. Sånt ska uppmuntras.
Jag tror att det här är en show som vinner på att ses. På plattan så har man lagt med så mycket dialog att det är enkelt att hänga med i handlingen men nått saknas ändå för att göra det här till nått jag vill lyssna på igen.

Favvisar:
Opening/Oil, Nazirah’s in London, Aspire

Pressklipp:
There’s good news for those who find hilarity in the idea that people who are not native English-speakers tend to speak English imperfectly: The Road to Qatar! a new musical from the York Theater Company, stands ready to pummel them with that fact for 90 intermissionless minutes. But anyone with a higher threshold for humor, or with a low tolerance for mocking people of different nationalities, will find little to laugh at here.

Somehow Mr. Cole and Mr. Krane, with the help of Phillip George’s unimaginative direction, have turned the bizarre experience of a lifetime into something tedious.
– Neil Genzlinger, The New York Times

The Road to Qatar!‘s construction flaws: the bumps of its bumptious score, the potholes of its plot holes, the cracked asphalt of its wisecracks’ faults. (”We are like U.S. Army,” says their Arab employer on the question of their Jewishness. ”We work under ‘Don’t ask, don’t Tel Aviv’ plan.”)

”Maybe musical comedy can change the world,” muses Jeffrey, and who knows? Perhaps it can. But meanwhile the world has changed musical comedy, and this show is stuck with an out-of-date map.
– Adam Feldman, Timeout New York

It’s certainly a light-hearted romp through the Middle East and a nice little parable about trusting a dodgy fixer in Dubai to pay you. Yet The Road to Qatar never quite takes off.
It’s an amusing anecdote to tell your friends and family but as a musical, none of the songs, scenes or melodies have enough bite to be memorable.
The ensemble are capable and put in amusing turns.
There’s the odd laugh for an enthusiastic audience but the humour sometimes strays from funny to stereotyping.
Frankly, some of us have stranger experiences nipping to the corner shop for a pint of milk, but then, in August in Edinburgh anything can happen.
– Josie Balfour, Edinburgh Evening News

Videosar:
En dokumentär om tillblivelsen av den äkta showen: del 1.
Del 2.
The Road to Qatar trailer
The Road to Qatar – Meets the Press

%d bloggare gillar detta: