Tag Archives: Pia Douwes

Nr 417: 3 Musketiers

14 Nov

3_musketiers-musical-2003-header
3 Musketiers
(2003),
Rotterdam, omkring 200 föreställningar
Music & Lyrics:
 Rob & Ferdi Bolland, Paul Bogaev

Book: André Breedland, based on the novel Les trois Mousqetaires (1844) by Alexandre Dumas

Berättelsen om D’Artagnan som lämnar landsbygden och åker till Paris för att bli musketör. Inom loppet av en timme har han lyckats utmana musketörerna Athos, Porthos och Aramis på duell. Men det blir ingen duell utan istället leder det till en vänskap emellan dem.
D’Artagnan blir förälskad i Constance, Drottning Anne av Frankrikes kammarflicka. När den elake kardinalen Richelieu försöker sätta dit drottningen och hävda att hon varit otrogen ställer D’Artagnan upp för att hjälpa till att rentvå hennes namn och sätta dit kardinalen. Constance och hans nyfunna musketörsvänner hjälper till.
Men en konspirerande och hämndlysten Milady De Winter gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulen och Constance får betala ett dyrt pris…

Den klassiska berättelsen av Alexandre Dumas d. ä. har givit upphov till en mängd filmer, tv-serier, pjäser och musikaler. Inte minst jukebox-musikalen som gick på Stadsteatern i Stockholm för några år sedan.
Här handlar det om en nederländsk musikal med helt nyskriven musik och jag önskar att jag kunde säga att den var bra men det är den inte. Det tar inte lång tid innan jag misstänker att den har potential att bli en sån där underbar kalkonföreställning som är så dålig så att den blir bra liksom. Men inte heller det lyckas den med.
Det här är bara dåligt. Tråkigt. Segt. Illa dramatiserat. Och med oerhört beige, oinspirerad musikalpopmusik. Svaga melodier, banala sångtexter, mycket känslo-onani och förvånansvärt lite aktion för att vara en musketörhistoria. Visst fäktas det lite här och var men det är inte så bra utfört och ser vääääldigt inrepeterat ut, de liksom står och väntar in varandras utfall.

Man försöker upprepa det som fungerat i andra musikaler. Här finns en sång där 3 kvinnor sjunger en trio om att älska en man à la I Know Him So Well från Chess men bara sååååå mycket sämre – Ik ben een vrouw. Här finns en första aktfinal, Vecht, som är som en reaversion av One Day More från Les Miz med alla huvudroller som kommer in och sjunger olika stämmor som tillsammans ska bilda en spännande kontrapunktisk helhet men bara känns trött och gjord.
Några hyfsade nummer finns där:
Ett småroligt nummer där adeln (i fat suites) frossar i lyckan av att vara på landet och på kungens jakt, De jacht.
Musketörernas sång Één voor allen.
Här finns en snygg popballad mellan D’Artagnan och Constance, Alles, i andra akten.
En bra dramatisk sång för Hollands största musikalstjärna Pia Douwes att sjunga, Waar bleef die zomer.
Plus en shysst scen/sång som klimax, Het bal, fast med en irriterande, oändlig upprepning av refrängen:
”Vive le Roi, Vive la dance,
Vive la Reine, Vive La France”
– och det är på denna, lite nödrimmiga, nivå de flesta texterna ligger. Min nederländska är inte på toppnivå men till och med jag kan hela tiden förutse vad som ska rimma på vad. Det är mycket zijn, fijn, mijn, liksom.

På det stora hela är det dock långt mellan höjdpunkterna och till det kan man lägga att den är relativt humorbefriad.
Men en del snygga och originella kostymer bjuds det på.

Dramaturgerna har också gjort det konstiga valet att undvika att visa flera aktion scener och dramatiska möten för att att istället låta folk berätta eller sjunga om dem. Blir lite trist. Och så är det ballad på ballad på ballad. Speciellt i andra akten som bitvis känns helt stillastående.

Nä, det här var ingen hit.

Musiken är som sagt av musikalpopkaraktär med lite rock inslängt ibland. Men det saknas bra melodier. Nått som fastnar. Som man kan gnola på och som man vill höra igen. Tänkta showstoppers som Milady de Winters sång om hur hon lätt kan förföra män till att göra som hon vill,  Mannen, blir bara fel trots att den borde kunnat funka och har en schysst vamp innan den trista sången drar igång, kardinalens bön/drömnummer, Niet van steen, med halvnakna läderklädda män och kvinnor låter kanske som nått som kunde va kul men var mer av modell ”skämskudde”!
Lustigt nog blev jag lite berörd i slutet, nått som förvånade mig, men helhetsintrycket är ändå: såååå tråkig!

 

Kuriosa:
Från början hade man planer på att showen skulle spelas på Broadway men den tanken verkar man ha lagt ned.
Musikalen har även satts upp  i Tyskland, Ungern, Japan, Belgien och Norge.

Videosar:
Ik ben een vrouw
Alles
Waar bleef die zomer
Mannen
Niet van steen
De jacht
Vecht
Één voor allen

Dag 227: Closer Than Ever

20 Jul

51sypNSdRML
Closer Than Ever (1989), Off-Broadway, 312 föreställningar
Baserar mitt omdömme på inspelningen av 2012 års off-broadway revivalinspelning
Musik: David Shire
Sångtexter: Richard Maltby, Jr.

Saying, ”Oh I like it”, to things I really don’t
Wondering if he’ll call me and hoping that he won’t
Faking again, quaking cause I’m…
Sweating again, fretting cause I’m,
Dating again…

Det här är en revy som bara består av sånger av teamet Maltby & Shire.
Programmet består av strukna sånger från teamets olika musikaler, sånger skrivna för olika kabaréer och artister, sånger som de skrivit utan nått speciellt ställe i åtanke och nya sånger skrivna speciellt för denna show.
Sångerna handlar om jakten på kärlek och trygghet, medelålderskriser, åldrande, äktenskap och allt annat som hör livet till.
Många av sångerna är baserade på berättelser de hört sina vänner berätta eller saker de själva upplevt.

Jag har älskat castinspelningen från 1989 ända sedan den kom ut. En samling med makalöst bra sånger framförda av en kvartett artister av absolut yppersta kvalité. Det var totalt omöjligt att inte svepas med och bara njuta av både materialet och framförandet.
Så hur klarar revivalcasten att möta mina oerhört högt ställda förväntningar?
Sådär, om jag ska vara ärlig.
Den största skillnaden vad gäller de vokala insatserna är nog att i den här nya versionen så jobbar sångarna hysteriskt på att ”spela” fram karaktärer och situationer och det känns ofta mer ansträngt än inspirerat. Den gamla casten var bara självklara i sina insatser på ett sätt som de här inte kommer i närheten av. Och det värsta av allt är att de nya sångarna inte kan förmedla all humor som sångerna innehåller. Här försöker de vara ”galna och crazy” med hjälp av lite skojiga röster etc men kul blir det inte. Det är synd, för det här är otroligt vitsiga och smarta sånger som behöver smarta och vitsiga uttolkare. Och gärna med en touch av sexighet dessutom.
Precis som i den gamla versionen så är kvinnornas insatser ett uns starkare än männens.

Materialet är dock fortfarande förstklassigt.
Maltbys texter är små mirakel av effektivitet och exakthet, här finns inte ett överflödigt eller ogenomtänkt ord. Varenda sång är en fullödig liten berättelse i sig och här finns komiska, tragiska, sexiga och mänskliga historier som alla känns sanna och upplevda. Inga floskler här inte. Vi pratar istället om en djupdykning ner i alla de olika delar som gör oss till människor – både de goda och de dåliga sidorna.
Shires musik är varierad och matchar texterna perfekt.

Det är skillnad på innehållet i de två versionerna. En del sånger har åldrats och är inte längre tematiskt aktuella – fast de är fortfarande små pärlor – och har därför bytts ut mot nytt och aktuellare material. Även ordningen sångerna framförs i skiljer sig lite från den ena plattan till den andra.
Så här har vi ett fall där man bara måste ha bägge versionerna av showen.
Så enkelt är det. För så bra är den!

Favvisar:
Doors, You Wanna Be My Friend, There’s Nothing Like It, Life Story, Next Time / I Wouldn’t Go Back, Three Friends, Back On Base, The March Of Time

Kuriosa:
Original föreställningen vann The Outer Critics Circle Award för Bästa Off-Broadway musikal.
Den vann även tre Drama Desk Awards: Bästa musik, sångtexter och bästa kvinnliga skådespelare – Lynne Wintersteller.

Pressklipp för 2012 års revival:
Musical theater has courted young audiences relentlessly in the 23 years since Closer Than Ever opened Off Broadway. But among the abundant charms of this pocket-size 1989 revue, now getting a polished revival by the York Theater Company, is its assertion that folks with a few miles on the odometer also have stuff to sing about. More stuff, in fact.

Charming material presented charmingly and sometimes marvelously: unlike the men and women on either side of the footlights, that combination will never get old.
– Eric Grode, The New York Times

I love Maltby & Shire when they’re in their quiet, observant, wry mode. They are the Cheever and Updike of musical theater. (What they could do with Rabbit, Run!) I find them consistently less engaging when going for the big Broadway moment, for songs of sentiment and large emotion. That may be why I was less taken with act two, which believes it is building emotionally by including numbers like If I Sing (in which a musician celebrates the love of music he learned from his father) and the similarly dramatic Patterns and Fathers Of Fathers. But, in fact, it’s the quieter and funnier numbers that are packed with emotion, the sort that sneaks up on you when you’re not expecting it. When they don’t strive for the big notes, Maltby and Shire are closer than ever to reaching them.
– Michael Giltz, Huffington Post

Videosar:
Pia Douwes – Back on Base
Lynne Wintersteller – Life Story
Closer Than Ever – high lights

%d bloggare gillar detta: