Tag Archives: pop

Nr 455: Närmare kanten (2019)

27 Maj

tredje_utkast_poster_1
Närmare kanten
2019: Göteborg

Musik & sångtexter: Martin Schaub & Patrick Rydman
Manus:
Mattias Palm i samarbete med kompositörerna och deltagarna från Stiftelsen Gyllenkroken



Jonna och Gabriel håller på att flytta ihop i sin första lägenhet. De håller som bäst på att försöka tömma alla flyttkartonger inför inflyttningsfesten de ska ha samma kväll.
De är lyckliga, förälskade, spralliga och fyllda av framtidshopp.
I en av kartongerna hitta Jonna en speldosa, en speldosa som hon inte sett sen hon var liten. Speldosan och melodin den spelar väcker upp minnen hos henne. Saker hon inte känner igen. Saker hon känner att hon borde minnas men inte gör.
Minnena börjar under kvällen göra sig mer och mer närvarande. Hon börjar höra röster, fragment av samtal och det dyker till och med upp en kvinna på festen. En kvinna som försvinner lika snabbt som hon dök upp. En kvinna som det visar sig att bara Jonna har sett…
Jonna blir mer och mer fixerad vid speldosan och börjar inse att hon har förträngt nått trauma i sin barndom. Att lösa gåtan och förstå vad som hände henne som liten växer sig starkare och starkare hos henne och blir till en mani. Hon börjar få beteendestörningar, börjar dra sig in i sig själv mer och mer, isolerar sig, börjar visa tecken på paranoia och blir mer och mer aggressiv. Hennes beteende påverkar inte bara hennes pojkvän utan alla runt omkring henne, inte minst mamman. Mamman som uppenbarligen sitter inne med gåtans svar men som inte frivilligt tänker berätta den…

 

Detta är nått så ovanligt som en nyskriven original-musikal. Alltså, en musikal som inte är baserad på en populär film, bok, person eller låtskatt – utan helt nyskriven på alla plan!! Det är numera väldigt ovanligt med sådana på Broadway och det känns helt unikt att det skapas en sån i Sverige. Och vad som gör det hela ännu roligare är att det är en bra musikal. En mycket bra musikal!!
Musiken är till största delen soft-rock- och popinfluerad men här finns en hel del jazz också, några kryddmått Broadwayaktiga sånger, ett stänk sakrala körpartier och t o m en tango.
Kan låta som att musiken spretar åt väldigt många håll och det gör den delvis men samtidigt inte, för man hör att det är samma upphovsmän bakom allt oavsett vilken stil låtarna går i. Man hör verkligen att allt hör ihop – de bildar en skönt varierad musikalisk helhet. Man vet aldrig vilken musikalsik stil som ska dyka upp härnäst och det är väldigt skönt för en lyssnare.
Och det är bra låtar! Väldigt bra låtar!
Här finns ett helt gäng med öronmaskar, dvs låtar som etsar sig fast i hjärnan på direkten. Jag har nynnat ett gäng av dem i flera dagar nu och jag har låtit plattan gå på repeat i en vecka. Det är det högsta betyg jag kan ge en musikal.

Sånginsatserna från de unga solisterna är inte bara bra utan bitvis briljanta. Här finns många fantastiska röster som jag ser fram emot att få höra igen i andra sammanhang.
Men jag måste prisa kören lite extra för i motsats till solisterna så består kören av idel amatörer. Men det hörs inte. Tvärtom – de är klockrena i sina stämmor och harmonier och de är en starkt bidragande orsak till att musiken och hela verket lyfter. 

Den enda kritikern jag har mot verket är att den är lite för lång. För mig slutar pjäsen med sången Askan av min själ. Efter den sången kände jag ”wow, det här var otroligt bra” för jag var övertygad om att det var slut där men icke… Efter den kommer ett gäng scener och 3 sångnummer till som liksom ska redovisa hur det gick för alla inblandade och ge oss ett slags hoppfyllt lyckligt slut. Men för mig var det inte bara onödigt utan det blev faktiskt frustrerande för det kändes bara påklistrat och varenda låt efter Askan kändes som styckets sista men nä, då kommer det en till och en till och där nånstans tappade man mig. Synd för fram tills dess så älskade jag vad jag såg.
Man behöver inte få förklaringar eller avslut på allt.
Det kan till och med kännas lite falskt för i verkliga livet går det inte så här lätt eller gör det det…?
Och hellre än att knyta ihop säcken så vill jag personligen få gå hem med obesvarade frågor, funderingar, en känsla av både hopp och oro, en önskan om en bra framtid för Jonna och kanske med en liten ny insikt om mig själv och om hur lätt man kan tappa fotfästet i tillvaron…
Men det betyder inte att jag inte tycker att verket är värt flera uppsättningar till!
Absolut inte! Och det är trots allt bara min personliga invändning och smaken är ju bekant som baken och det här är, som jag redan skrivit, mycket bra!

Musikalen är ett samarbete mellan Stiftelsen Gyllenkroken och Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Stiftelsen Gyllenkroken är ett kultur- och aktivitetshus i Göteborg för människor med psykisk ohälsa och deras anhöriga. Man arbetar mycket med kultur i alla dess former.

Projektet som skulle bli musikalen Närmare Kanten startade under en workshop 2017 då samtalet kom in på hur mycket film och musik betyder i våra liv. Deltagarna kom då fram till att de ville sätta upp en musikal.

Man ordnade flera workshops där deltagare från Gyllenkroken samtalade med kompositörerna Martin Schaub, Patrick Rydman och manusförfattaren/regissören Mattias Palm och berättade om sina erfarenhet både av psykisk ohälsa men också av vården av den. Ur detta skapades sakta men säkert verket Närmare Kanten.
Projektledaren Annica Engström kontaktade Nina Norblad på Högskolan för Scen och Music i Göteborg och undrade om eleverna där skulle vara intresserade av att medverka i projektet. Nina sa ja utan att tveka och på den vägen blev det.
Efter 2 års arbete så fick verket sin premiär i februari 2019. Det var andraårseleverna från musikalprogrammet på scenskolan som fick spelrollerna medan 9 deltagare från Gyllenkroken blev en slags kommenterande grekisk kör.

Videosar:
Askan av min själ
Två ansikten

 

Foto: ANNICA ENGSTRÖM

Nr 409: Good Vibrations

1 Apr

GoodVibrations

Good Vibrations (2005)
Broadway 94 föreställningar

Music & Lyrics: Brian Wilson, The Beach Boys
Book: Richard Dresser

Tre killar i New England bestämmer sig dagen efter att de slutar High School för att de göra en road trip till Kalifornien. Det finns ett problem: ingen av dem har en bil.
Lösningen? Bjud in Caroline, den nördiga tjejen som var bäst i plugget men som ingen gillade, på resan eftersom hon har bil.
Hon hänger på.
Under resans gång fattar hon att killarna bara bjöd med henne för att hon hade bil. Men hon är en schysst tjej så hon kör dem till Kalifornien i alla fall.
Bobby, ”snygga killen” i plugget, blir lite småförälskad i Caroline för hon är ju faktiskt ganska så snygg. 
Men när de anländer till stranden i Kalifornien så skiljs deras vägar.
Caroline lyckas, bara genom att hon har en ”fräck” hatt på sig, bli den heta surferbruden som alla trånar efter medan killarna bara blir vanliga beach bums.
När sommaren tar slut så åker alla hem.
5 år senare möter Bobby Caroline på gatan i New York. Hon har blivit lågstadielärare och han jurist. De inser att de älskar varandra. De sjunger God Only Knows. De kysser varandra.
Slut!

Det bästa med den här musikalen är Beach Boys musik.
Det sämsta med den här musikalen är Beach Boys musik.
Det ligger i jukeboxmusikalens natur att den känns lite krystad. Jag menar man har tagit en samling sånger, som aldrig varit menade att fungera i en dramatisk kontext, och försökt skapa en historia runt dem. Eller historia och historia… mest har man försökt klämma in så många ”hits” som möjligt och sen slänger man in några dialograder, nån slags intrig (men helst så lite och så enkel som möjligt) och så räknar man med att låtarna säljer paketet till publiken. Och ibland har de rätt (se Mamma Mia) och ibland inte – som i denna ”musikal”.
Ja, jag sätter musikal inom citationstecken för det här är egentligen mer en slags halvtaskig coverkonsert än nått annat.
Historien är lövtunn, för att inte säga i det närmaste helt obefintlig, utan någon framåtrörelse, utveckling eller spänning. Och nästan helt utan humor. Och karaktärerna är som utstansade pappersdockor som rör sig planlöst över scen när de inte skuttar runt i en hysterisk och enformig koreografi som verkar snodd från det tidiga 60-talets Beach Blanket Bingo filmer och sen uppspeedat ett antal gånger.
Så fort det inte sjungs på scen så undrar man varför man sitter kvar och ser eländet och sen när det väl sjungs så blir man mest påmind om vilka jäkla bra låtar det här var i original – och fortsätter att undra varför man sitter kvar…
Nope, det här var en flopp som verkligen förtjänade att floppa. Och faktum är att jag vill säga FY! till hela det kreativa teamet för att de hade mage att låta det här få premiär och sen dessutom ta redigt betalt för skiten.

Kuriosa:
För en stor del av ensemblen (huvudroller såväl som småroller) var det här deras Broadwaydebut.
Av de som startade i denna musikal så är det väl främst Titus Burgess som gjort sig ett namn efteråt. Han var exempelvis krabban Sebastian i originaluppsättningen av Disneys The Little Mermaid på Broadway 2007. På Netflix kan man hitta honom som Titus Andromedon i den kritikerrosade och hysteriskt roliga serien Unbreakable Kimmy Schmidt.

Press:
There’s an especially perplexing moment in Good Vibrations when, after a cross-country road trip to California via four retro kitchen chairs that stand in for the car, the Little Deuce Coupe itself materializes for no good reason at journey’s end and then vanishes again swiftly, though the song was jettisoned in previews. It’s as if the creatives said, “What the hell, we spent the money on the convertible, let’s throw it out there.” That chaotic sense of haphazard, try-anything desperation pervades most aspects of this amateurish attempt to stitch the Beach Boys’ hits into a musical.

Thanks to the enduring buoyancy of the songs and to a vocally capable, youthful cast that is attractive, energetic and bares a lot of skin, this isn’t quite the history-making train wreck trumpeted in advance by the bad vibrations emanating from its troubled previews.

… a musical so inane it makes its obvious model, Mamma Mia!, look like Sunday in the Park With George. This is not just cheesy, it’s Velveeta cheesy, spread thick on white bread.

The curtain-call medley boasts a neat trick, with several members of the cast riding elevated surfboards. Not that it could have saved this wipeout, but why the effect wasn’t employed to enliven an earlier number is just one of this misbegotten show’s many mystifying creative decisions.
– David Rooney, Variety

Even those who believe everything on this planet is here for a purpose may at first have trouble justifying the existence of Good Vibrations, the singing headache that opened last night at the Eugene O’Neill Theater.

But audience members strong enough to sit through this rickety jukebox of a show, which manages to purge all catchiness from the surpassingly catchy hits of the Beach Boys, will discover that the production does have a reason to be, and a noble one: Good Vibrations sacrifices itself, night after night and with considerable anguish, to make all other musicals on Broadway look good.

… features a lot of washboard-stomached performers who give the impression of having spent far more time in the gym than in the rehearsal studio. As they smile, wriggle and squeak with the desperation of wet young things hung out to dry, you feel their pain. It is unlikely, however, to be more acute than yours.

But despite the abiding infectiousness and seeming simplicity of the music of Brian Wilson, the brilliant mastermind of the Beach Boys, and his collaborators, recreating these numbers is no easy task. Mr. Wilson is famous for laboring for long months in the studio to fine-tune the elaborately layered vocals and instrumentals that became his signature. A single flat note or a falsetto’s slip into a screech is enough to make the Wilson-style wall of sound come tumbling down. Suffice it to say that there is an abundance of flat notes, literal and figurative, in Good Vibrations.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
In rehearsals
Surfin’ USA
Fun, Fun, Fun at Macy’s Thanksgiving Day Parade
Wouldn’t It Be Nice med Titus Burgess
Beach Blanket Bingo Trailer

 

Nr 396: Once on This Island

9 Jan

logo-once-on-this-island

Once on This Island (1990)
Broadway 1990, 469 föreställningar
West End 1995
Broadway revival 2017

Music: Stephen Flaherty
Book & Lyrics: Lynn Ahrens baserad på Rosa Guys roman My Love, My Love: or, The Pleasant Girl (1985), i sin tur inspirerad av H C Andersens berättelse om den lilla sjöjungfrun.

There is a violent storm raging around a small Caribbean island, thunder booms, making a small girl cry in fear. To comfort her, the village storytellers tell her the story of Ti Moune.

Ti Moune, a peasant girl, sees the handsome Daniel Beauxhomme (a city boy) passing by in his fine car. The car crashes and Ti Moune rushes to his rescue. By cheating the Demon of Death, Ti Moune saves Daniel’s life but at a terrible price – her soul.
Ti Moune and Daniel become lovers.

As Daniel recovers, he remembers that he is going to marry the rich Andrea Devereaux and that the announcement of their engagement is going to be made at a grand ball. He realises his responsibilities and goes back to the city.
When she pursues Daniel, Ti Moune is shunned because of her lowly status. Her determination and capacity to love is not enough to win Daniel’s heart, and Ti Moune pays the ultimate price – she dies.
But the gods turn Ti Moune into a tree that grows so strong and so tall, it breaks the wall that separates the societies and ultimately unites them.

A fairy tale celebration of life, love, pain, faith, grief and hope.

En ljuvlig liten enaktare, bara 90 minuter lång. Och dessutom berättad med ett minimum av scenografi och rekvisita. Det är verkligen berättarteater som sätter fart på åskådarens fantasi. Vem behöver mastodontscenografier med fallande ljuskronor och helikoptrar på scen (även om sånt kan vara väldigt kul också) när det räcker med lite väldesignat ljus, nån liten rekvisita och människor. Att exempelvis gestalta en bil som kör genom natten med bara ett par ficklampor. Magiskt!

Musiken består av Calypso, world music, pop och lite R&B. Det är härligt livsbejakande musik med lite starka, väldigt vackra och emotionellt laddade ballader insprängda här och var. Men mest svänger det!

Det här är en perfekt liten musikal som gjord för att spelas av skolor och mindre teatergrupper eftersom den har en ensemble som kan varieras i storlek, kompbandet kan vara liten och scenografin är i det närmaste obefintlig.
Så dags för en uppsättning här i Sverige snart??? 

Kuriosa:
LaChanze som spelade Ti Moune på Broadway vann en Theatre World Award för sin insats.

Den brittiska uppsättningen vann en Olivier Award som årets bästa nya musikal.

I den amerikanska originaluppsättningen utgick man från skådespelarnas hudfärg när man rollsatte. De med mörkare hudtoner spelade de fattiga bönderna medan de med ljusare hud spelade de ”fina” i staden.

Press:
In Once on This Island, the stage has found its own sugar-and-cartoon-free answer to The Little Mermaid. A 90-minute Caribbean fairy tale told in rousing song and dance, this show is a joyous marriage of the slick and the folkloric, of the hard-nosed sophistication of Broadway musical theater and the indigenous culture of a tropical isle.

Once on This Island has the integrity of genuine fairy tales, in that it doesn’t lead to a saccharine ending but to a catharsis, a transcendent acceptance of the dust-to-dust continuity of life and death. Why We Tell the Story is the concluding song for the evening’s storytellers, and one of those reasons is that ”our lives become the stories that we weave.” As the story and its tellers at last come full circle in Once on This Island, the audience feels the otherworldly thrill of discovering the fabric of its own lives in an enchanted tapestry from a distant shore.
Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Waiting for Life
Snuttar från Paper mill Playhouse uppsättning
We Dance

 

Dag 348: Sisterella

1 Dec

61WoyXkDS5L
Sisterella (1996), premiär i Los Angeles
Jag har lyssnat på en high lights version av den i det närmaste genomsjungna showen.
Musik, sångtexter & libretto: Larry Hart

En variant av berättelsen om Askungen.
Den här gången utspelar den sig i New York 1912.
Ella är dottern till multimiljonären John Kensington.
Han har precis dött när föreställningen börjar och när man läser upp hans testamente så får vi reda på att Ella är ensam arvtagare till hela förmögenheten.
Detta är något som inte faller i god jord hos Dahlia, som är Johns andra hustru och Ellas styvmor.
Dahlia (som har två döttrar från ett tidigare äktenskap) får sin psykiatriker att diagnostisera Ella som sinnessjuk och får henne inspärrad.
Men det kommer att dyka upp en god Gudfar (som är en transa) och en stilig prins och precis som i originalsagan så slutar allt lyckligt.

Det här är en soul/pop/gospel/R&B musikal.
Det är rätt så skön musik om så inte speciellt originell eller minnesvärd. Det låter som om Larry tagit lite Michael Jackson pop, ett par rediga skopor med Whitney Houstonaktiga powerballader, en nypa En Vogue harmonier och så kryddat det hela med gospelshowmusik à la The Wiz, blandat allt noga och, vips så har man musiken till musikalen Sisterella.
Det är mer poplatta än musikalcastkänsla över det hela.
Som sagt ganska så skön musik att ha på i bakgrunden. Det är mest ballader men här finns också ett par mer souligt svängiga uptempo låtar.
Inget att skriva hem om men helt ok.

Favvisar:
I Got the Money, Doctor Doctor, Throw Down, Stand Strong (Reprise)

Kuriosa:
Larry Hart inte bara skrev hela verket han regisserade det även!

Man gör stor sak av att det här är den enda musikal som Michael Jackson stått som Executive Producer för, han var också med och finansierade produktionen.

Pressklipp:
Although Hart has clearly mastered the basics of the musical idiom he’s working in and can write pleasant pop music, he’s working with a limited repertoire of styles: the ballad and the disco number. And because the show is virtually all music, this soon becomes a liability.

With a remarkable stable of voices at his disposal, it’s perhaps not surprising that Hart and his collaborators couldn’t resist the impulse to make each number a showstopper. But a series of showstoppers do not a musical make; you’ve got to have a show to stop.
– Charles Isherwood, Variety

Videosar:
Hate you
Sisterella European Tour
30 second promo

587_SISTERELLA_AUSTRALIA_MASTER

Dag 49: Bring Back Birdie (1981)

23 Jan

51wDG6eJGeL._SS400_

Bring Back Birdie
1981:
Broadway, 4 föreställningar

Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Lee Adams
Libretto: Michael Stewart

1960 kom en charmig liten show som anses vara den första rock’n’rollmusikalen på Broadway. Den hette Bye Bye Birdie och är en av mina absoluta favoriter.
Den handlar om Albert Petersen, en kompositör och artistagent med bara en enda klient, den omåttligt populära rocksångaren Conrad Birdie (klart modellerad efter Elvis) och hur han i samband med att Conrad ska rycka in i lumpen genomför ett sista stort publicitetstrick. Showen slutade med att Conrad rycker in och att Albert lämnar showbiz, blir engelsklärare och gifter sig med sin sekreterare och fästmö sen många, många år, Rose.

Bring Back Birdie utspelar sig 20 år efter den första showen.
Albert blir erbjuden $ 20 000 om han kan hitta Conrad som varit försvunnen sen sin militärtjänstgöring och kan få honom att uppträda i en tv-show. Albert tar tjänstledigt och börjar sitt sökande. Ganska snart så finner han en kraftigt överviktig Conrad som har blivit borgmästare i en liten håla i Arizona.
Lägg till det sidointriger om Alberts 2 tonåriga barn som gör uppror och där den ena går med i en kult ”The Sunnies” och den andra startar en punkrockgrupp och så Rose som numera är en frustrerad hemmafru och har enorma problem med sin svärmor.

Varför gjorde man en uppföljare?
Ja, i det här fallet så var det faktiskt så att man ville ha nått att erbjuda amatörteaterföreningar för där var Bye Bye en älskad och ofta spelad show och de ville ha en fortsättning. Tyvärr var det nån som tyckte att om det duger för high schools och små teaterföreningar så duger det för Broadway. Bad idea!
På bio fungerar det ofta men på Broadway så är en pt 2 lika med ögonblicklig flopp. Och det här är inget undantag. Flera av sångerna är bara sämre kopior av sånger från Bye Bye och de som inte är det… Om jag säger så här, som sista låt har man lagt in avslutningssången från original showen, Rosie – och den är definitivt en av de bästa sångerna i denna show också!

I originalet så var det nytt och fräscht med popmusik i en musikal men här känns det bara fel när dom lägger in lite reggaetakter, lite country, gospel, Phillysound  eller disco för att försöka få fram ett ”modernt” sound. De misslyckas totalt. De bästa sångerna (och det finns faktiskt några riktigt bra) är de som låter som klassisk Broadway och allra helst ska de dessutom vara framförda av Chita Rivera. Jisses, ingen kan rädda dåligt material som hon.

Det bästa med en cd är ju att man kan hoppa över allt som inte passar ens smak och det är ju nått som man inte kan på teatern. Så cd:n klarar sig nog bättre än vad showen gjorde och det är kul att musiken blev bevarad, för flopp eller inte, russin finns det alltid att  plocka – så även här. Och det är alltid ett nöje att höra Chita!

Favvisar: Twenty Happy Years, I Like What I Do, Baby, You Can Count On Me, Rosie

Kuriosa:

När originalets regissör, Gower Champion, fick höra talas om planerna och även höra en del av låtarna så var hans direkta respons: Varför?

Man fick Chita Rivera som spelade Rosie i Bye Bye Birdie att komma tillbaka och spela samma roll i Bring Back men Dick Van Dyke valde att avstå. Istället tog man in Donald O’Connor i den rollen. Donald är nog mest känd för sin insats som Cosmo i filmen Singin’ in the Rain från 1952. Det är han som framför det klassiska Make ‘Em Laugh numret.

Scenografin bestod bland annat av en vägg i vilken man hade monterat in ett stort antal tv-apparater och det gjorde den så otymplig att man valde att inte åka på nån out-of-town-try-out utan körde extra många publikrepetioner i New York istället. Ryktet om hur usel showen var spred sig och även de inblandade insåg att den här var ett sjunkande skepp som inte gick att rädda. Det var så illa att regissören och manusförfattaren valde att inte närvara på premiären.

På en av de sista föreställningarna (lördags matinén) tappade Donald O’Connor texten till Middle Age Blues. Han ställde sig då på alla fyra och bad att få sufflering från orkestern, sen la han sig raklång på golvet och skrek till dirigenten: ”You sing it, I always hated this song, anyway!” Yikes.

Pressklipp:

The kind of show that teaches one to be grateful for small mercies. Such as the final curtain.

And there is nothing much wrong with the rest that couldn’t be put right by World War III.
The new Micheal Stewart story is about as engaging as a wet flounder on a dry night – stale, flat and unprofitable. It’s human interest would hardly appeal to a dwarf pygmy, it’s jokes must have been left somewhere on the way to the theatre, and the very real spirit of the original show is here simply the specter of famine.
– Clive Barnes, New York Post

Videosar:
Chita i Well, I’m Not!
Chita i den klassiska Shriners Ballet från Bye Bye Birdie

%d bloggare gillar detta: