Tag Archives: pop

Nr 409: Good Vibrations

1 Apr

GoodVibrations

Good Vibrations (2005)
Broadway 94 föreställningar

Music & Lyrics: Brian Wilson, The Beach Boys
Book: Richard Dresser

Tre killar i New England bestämmer sig dagen efter att de slutar High School för att de göra en road trip till Kalifornien. Det finns ett problem: ingen av dem har en bil.
Lösningen? Bjud in Caroline, den nördiga tjejen som var bäst i plugget men som ingen gillade, på resan eftersom hon har bil.
Hon hänger på.
Under resans gång fattar hon att killarna bara bjöd med henne för att hon hade bil. Men hon är en schysst tjej så hon kör dem till Kalifornien i alla fall.
Bobby, ”snygga killen” i plugget, blir lite småförälskad i Caroline för hon är ju faktiskt ganska så snygg. 
Men när de anländer till stranden i Kalifornien så skiljs deras vägar.
Caroline lyckas, bara genom att hon har en ”fräck” hatt på sig, bli den heta surferbruden som alla trånar efter medan killarna bara blir vanliga beach bums.
När sommaren tar slut så åker alla hem.
5 år senare möter Bobby Caroline på gatan i New York. Hon har blivit lågstadielärare och han jurist. De inser att de älskar varandra. De sjunger God Only Knows. De kysser varandra.
Slut!

Det bästa med den här musikalen är Beach Boys musik.
Det sämsta med den här musikalen är Beach Boys musik.
Det ligger i jukeboxmusikalens natur att den känns lite krystad. Jag menar man har tagit en samling sånger, som aldrig varit menade att fungera i en dramatisk kontext, och försökt skapa en historia runt dem. Eller historia och historia… mest har man försökt klämma in så många ”hits” som möjligt och sen slänger man in några dialograder, nån slags intrig (men helst så lite och så enkel som möjligt) och så räknar man med att låtarna säljer paketet till publiken. Och ibland har de rätt (se Mamma Mia) och ibland inte – som i denna ”musikal”.
Ja, jag sätter musikal inom citationstecken för det här är egentligen mer en slags halvtaskig coverkonsert än nått annat.
Historien är lövtunn, för att inte säga i det närmaste helt obefintlig, utan någon framåtrörelse, utveckling eller spänning. Och nästan helt utan humor. Och karaktärerna är som utstansade pappersdockor som rör sig planlöst över scen när de inte skuttar runt i en hysterisk och enformig koreografi som verkar snodd från det tidiga 60-talets Beach Blanket Bingo filmer och sen uppspeedat ett antal gånger.
Så fort det inte sjungs på scen så undrar man varför man sitter kvar och ser eländet och sen när det väl sjungs så blir man mest påmind om vilka jäkla bra låtar det här var i original – och fortsätter att undra varför man sitter kvar…
Nope, det här var en flopp som verkligen förtjänade att floppa. Och faktum är att jag vill säga FY! till hela det kreativa teamet för att de hade mage att låta det här få premiär och sen dessutom ta redigt betalt för skiten.

Kuriosa:
För en stor del av ensemblen (huvudroller såväl som småroller) var det här deras Broadwaydebut.
Av de som startade i denna musikal så är det väl främst Titus Burgess som gjort sig ett namn efteråt. Han var exempelvis krabban Sebastian i originaluppsättningen av Disneys The Little Mermaid på Broadway 2007. På Netflix kan man hitta honom som Titus Andromedon i den kritikerrosade och hysteriskt roliga serien Unbreakable Kimmy Schmidt.

Press:
There’s an especially perplexing moment in Good Vibrations when, after a cross-country road trip to California via four retro kitchen chairs that stand in for the car, the Little Deuce Coupe itself materializes for no good reason at journey’s end and then vanishes again swiftly, though the song was jettisoned in previews. It’s as if the creatives said, “What the hell, we spent the money on the convertible, let’s throw it out there.” That chaotic sense of haphazard, try-anything desperation pervades most aspects of this amateurish attempt to stitch the Beach Boys’ hits into a musical.

Thanks to the enduring buoyancy of the songs and to a vocally capable, youthful cast that is attractive, energetic and bares a lot of skin, this isn’t quite the history-making train wreck trumpeted in advance by the bad vibrations emanating from its troubled previews.

… a musical so inane it makes its obvious model, Mamma Mia!, look like Sunday in the Park With George. This is not just cheesy, it’s Velveeta cheesy, spread thick on white bread.

The curtain-call medley boasts a neat trick, with several members of the cast riding elevated surfboards. Not that it could have saved this wipeout, but why the effect wasn’t employed to enliven an earlier number is just one of this misbegotten show’s many mystifying creative decisions.
– David Rooney, Variety

Even those who believe everything on this planet is here for a purpose may at first have trouble justifying the existence of Good Vibrations, the singing headache that opened last night at the Eugene O’Neill Theater.

But audience members strong enough to sit through this rickety jukebox of a show, which manages to purge all catchiness from the surpassingly catchy hits of the Beach Boys, will discover that the production does have a reason to be, and a noble one: Good Vibrations sacrifices itself, night after night and with considerable anguish, to make all other musicals on Broadway look good.

… features a lot of washboard-stomached performers who give the impression of having spent far more time in the gym than in the rehearsal studio. As they smile, wriggle and squeak with the desperation of wet young things hung out to dry, you feel their pain. It is unlikely, however, to be more acute than yours.

But despite the abiding infectiousness and seeming simplicity of the music of Brian Wilson, the brilliant mastermind of the Beach Boys, and his collaborators, recreating these numbers is no easy task. Mr. Wilson is famous for laboring for long months in the studio to fine-tune the elaborately layered vocals and instrumentals that became his signature. A single flat note or a falsetto’s slip into a screech is enough to make the Wilson-style wall of sound come tumbling down. Suffice it to say that there is an abundance of flat notes, literal and figurative, in Good Vibrations.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
In rehearsals
Surfin’ USA
Fun, Fun, Fun at Macy’s Thanksgiving Day Parade
Wouldn’t It Be Nice med Titus Burgess
Beach Blanket Bingo Trailer

 

Annonser

Nr 396: Once on This Island

9 Jan

logo-once-on-this-island

Once on This Island (1990)
Broadway 1990, 469 föreställningar
West End 1995
Broadway revival 2017

Music: Stephen Flaherty
Book & Lyrics: Lynn Ahrens baserad på Rosa Guys roman My Love, My Love: or, The Pleasant Girl (1985), i sin tur inspirerad av H C Andersens berättelse om den lilla sjöjungfrun.

There is a violent storm raging around a small Caribbean island, thunder booms, making a small girl cry in fear. To comfort her, the village storytellers tell her the story of Ti Moune.

Ti Moune, a peasant girl, sees the handsome Daniel Beauxhomme (a city boy) passing by in his fine car. The car crashes and Ti Moune rushes to his rescue. By cheating the Demon of Death, Ti Moune saves Daniel’s life but at a terrible price – her soul.
Ti Moune and Daniel become lovers.

As Daniel recovers, he remembers that he is going to marry the rich Andrea Devereaux and that the announcement of their engagement is going to be made at a grand ball. He realises his responsibilities and goes back to the city.
When she pursues Daniel, Ti Moune is shunned because of her lowly status. Her determination and capacity to love is not enough to win Daniel’s heart, and Ti Moune pays the ultimate price – she dies.
But the gods turn Ti Moune into a tree that grows so strong and so tall, it breaks the wall that separates the societies and ultimately unites them.

A fairy tale celebration of life, love, pain, faith, grief and hope.

En ljuvlig liten enaktare, bara 90 minuter lång. Och dessutom berättad med ett minimum av scenografi och rekvisita. Det är verkligen berättarteater som sätter fart på åskådarens fantasi. Vem behöver mastodontscenografier med fallande ljuskronor och helikoptrar på scen (även om sånt kan vara väldigt kul också) när det räcker med lite väldesignat ljus, nån liten rekvisita och människor. Att exempelvis gestalta en bil som kör genom natten med bara ett par ficklampor. Magiskt!

Musiken består av Calypso, world music, pop och lite R&B. Det är härligt livsbejakande musik med lite starka, väldigt vackra och emotionellt laddade ballader insprängda här och var. Men mest svänger det!

Det här är en perfekt liten musikal som gjord för att spelas av skolor och mindre teatergrupper eftersom den har en ensemble som kan varieras i storlek, kompbandet kan vara liten och scenografin är i det närmaste obefintlig.
Så dags för en uppsättning här i Sverige snart??? 

Kuriosa:
LaChanze som spelade Ti Moune på Broadway vann en Theatre World Award för sin insats.

Den brittiska uppsättningen vann en Olivier Award som årets bästa nya musikal.

I den amerikanska originaluppsättningen utgick man från skådespelarnas hudfärg när man rollsatte. De med mörkare hudtoner spelade de fattiga bönderna medan de med ljusare hud spelade de ”fina” i staden.

Press:
In Once on This Island, the stage has found its own sugar-and-cartoon-free answer to The Little Mermaid. A 90-minute Caribbean fairy tale told in rousing song and dance, this show is a joyous marriage of the slick and the folkloric, of the hard-nosed sophistication of Broadway musical theater and the indigenous culture of a tropical isle.

Once on This Island has the integrity of genuine fairy tales, in that it doesn’t lead to a saccharine ending but to a catharsis, a transcendent acceptance of the dust-to-dust continuity of life and death. Why We Tell the Story is the concluding song for the evening’s storytellers, and one of those reasons is that ”our lives become the stories that we weave.” As the story and its tellers at last come full circle in Once on This Island, the audience feels the otherworldly thrill of discovering the fabric of its own lives in an enchanted tapestry from a distant shore.
Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Waiting for Life
Snuttar från Paper mill Playhouse uppsättning
We Dance

 

Dag 348: Sisterella

1 Dec

61WoyXkDS5L
Sisterella (1996), premiär i Los Angeles
Jag har lyssnat på en high lights version av den i det närmaste genomsjungna showen.
Musik, sångtexter & libretto: Larry Hart

En variant av berättelsen om Askungen.
Den här gången utspelar den sig i New York 1912.
Ella är dottern till multimiljonären John Kensington.
Han har precis dött när föreställningen börjar och när man läser upp hans testamente så får vi reda på att Ella är ensam arvtagare till hela förmögenheten.
Detta är något som inte faller i god jord hos Dahlia, som är Johns andra hustru och Ellas styvmor.
Dahlia (som har två döttrar från ett tidigare äktenskap) får sin psykiatriker att diagnostisera Ella som sinnessjuk och får henne inspärrad.
Men det kommer att dyka upp en god Gudfar (som är en transa) och en stilig prins och precis som i originalsagan så slutar allt lyckligt.

Det här är en soul/pop/gospel/R&B musikal.
Det är rätt så skön musik om så inte speciellt originell eller minnesvärd. Det låter som om Larry tagit lite Michael Jackson pop, ett par rediga skopor med Whitney Houstonaktiga powerballader, en nypa En Vogue harmonier och så kryddat det hela med gospelshowmusik à la The Wiz, blandat allt noga och, vips så har man musiken till musikalen Sisterella.
Det är mer poplatta än musikalcastkänsla över det hela.
Som sagt ganska så skön musik att ha på i bakgrunden. Det är mest ballader men här finns också ett par mer souligt svängiga uptempo låtar.
Inget att skriva hem om men helt ok.

Favvisar:
I Got the Money, Doctor Doctor, Throw Down, Stand Strong (Reprise)

Kuriosa:
Larry Hart inte bara skrev hela verket han regisserade det även!

Man gör stor sak av att det här är den enda musikal som Michael Jackson stått som Executive Producer för, han var också med och finansierade produktionen.

Pressklipp:
Although Hart has clearly mastered the basics of the musical idiom he’s working in and can write pleasant pop music, he’s working with a limited repertoire of styles: the ballad and the disco number. And because the show is virtually all music, this soon becomes a liability.

With a remarkable stable of voices at his disposal, it’s perhaps not surprising that Hart and his collaborators couldn’t resist the impulse to make each number a showstopper. But a series of showstoppers do not a musical make; you’ve got to have a show to stop.
– Charles Isherwood, Variety

Videosar:
Hate you
Sisterella European Tour
30 second promo

587_SISTERELLA_AUSTRALIA_MASTER

%d bloggare gillar detta: