Nr 452: Street Scene (1946)

Street Scene (1946)

Produktioner i urval:
1947: Broadway, 148 föreställningar
1989: English National Opera (ENO)
1990: New York City Opera

Music: Kurt Weill
Lyrics: Langston Hughes
Book: Elmer Rice, baserad på hans pjäs med samma namn från 1929

The opera takes place on the doorstep of a tenement on the East Side of Manhattan on two brutally hot days in 1946. The story focuses on two plotlines: the romance between Rose Maurrant and her neighbor Sam Kaplan; and on the extramarital affair of Rose’s mother, Anna, which is eventually discovered by Rose’s irritable father, Frank. The show portrays the ordinary romances, squabbles and gossips of the neighbors, as the mounting tensions involving the Maurrant family eventually build into a tragedy of epic proportions.

Skvaller, lekande barn, vardag, examensfest, kärlekspar, barnafödande, spirande romanser, förförelse, passionerad kärlek, otrohet, besvikelser och slutligen mord. Kontrasterna är många och det är tvära kast mellan de olika små berättelserna som samsas och utspelar sig framför några hyreshus i New York i denna opera/musikal.  
Weill kallade själv verket för en amerikansk opera och med det menade han att den innehöll element både från traditionell europeisk opera och amerikansk musikal. 
Det är en skickligt skriven berättelse som trots den fragmenterade berättarstilen lyckas skapa spänning och begripliga handlingsbågar för alla intriger som ska samsas. 

Musiken pendlar mellan Pucciniliknande arior, duetter, sextetter och ensembler och blues, jazz och ett par rena Broadwaynummer varav den ena även innehåller verkets enda riktiga dansnummer. Just det numret Moon-faced, Starry-eyed är ett kul nummer men sticker ut lite för mycket från alla andra nummer och känns nästan mer ditlagd för oss musikalare som inte är operafrälsta. Fast å andra sidan så är väl just den livsglädje, sexualitet och humor som det paret visar upp en bra kontrast mot den gråare, tråkigare vardag som de andra i huset lever i, så den har en funktion att fylla.

Jag personligen är inte helt förtjust i musikaler som behöver framföras av operasolister men tycker ändå att musiken i just denna opera – för ja, den bör ses mer som opera än musikal och den sätts numera endast upp av operahus – är ovanligt dynamisk, melodiös och intressant och fungerar även för en sån som mig.

Kommer kanske inte att återvända till detta verk så ofta men om och när jag gör det så kommer jag nog gå direkt till favoriter som What Good Would the Moon Be, Ice Cream Sextett, I Got a Marble and a Star, Wouldn’t You Like To Be on Broadway, Lonely House, Moon faced – Starry eyed och… Woops, det finns visst rätt mycket musik som jag gillar här så kanske att jag kommer lyssna igenom hela verket ett par gånger till i alla fall.

Har varit dålig på att lyssna på Weills verk hitintills men har plötsligt börjat plöja igenom både hans tidiga tyska sceniska verk och hans amerikanska musikaler och upptäckt en mirakulöst bra och varierad kompositör.
Hur jag inte har kunnat förstå hans storhet förrän nu är lite förbluffande för mig.
Men nu när jag har upptäckt honom så kan jag bara konstatera att han genast har placerat sig bland mina absoluta favorit kompositörer.
Vill ni höra bra och spännande scenisk musik? Då kan jag numera säga att ni kan aldrig gå fel med Weill!
Så är det och om ni inte känner till honom så har ni en fantastisk och fantastiskt varierad kompositör att upptäcka!

Kuriosa:
Den första Tony Awardsgalan hölls 1947 och Kurt Weill var den första kompositör som fick priset för Best Original Score. Street Scene vann även en Tony för bästa kostym.

Kurt skrev alltid orkestreringarna till sina verk själv. Något som var väldigt ovanligt för en kompositör att göra på Broadway på denna tid.

Press:
Add to the text of Elmer Rice’s Street Scene a fresh and eloquent score by Kurt Weill and you have a musical play of magnificence and glory. 
…
Now, Mr Weill, the foremost music maker in the American theatre, has found notes to express the myriad impulses of Mr. Rice’s poem and transmuted it into a sidewalk opera.
…
In these songs, and in the omninous orchestrations (by Weill) that accent the basic moods of the drama, Mr Weill is writing serious music enkindled by the excitement of New York.
– Brooks Atkinson, Times

From Elmer Rice’s bitter and compassionate dram, Mr. Rice, Langston Hughes, and Kurt Weill have made a moving, remarable opera – a work of great individuality which makes no compromise with the Broadway formula. The authors call their work a dramatic musical, but it may well be called a metropolitan opera…
…
Street Scene is a far from ordinary event in the theatre, and I salute the courage, imagination, and skill of those who have made it.
– John Chapman, Daily News

Curiously enough, though the evening is in general a success, Mr. Weill’s music, judged by its precise intentions, is partly a failure.
…
Some of it is rather pretentious, and some of it as facilely florid as movie music. Moreover, Mr Weill has given musical expression to a good deal of fairly casual dialogue … Going by results, Street Scene, would have been better off had some things that are sung been spoken.
– Louis Kronenberger, PM

Elmer Rice’s famous play, Street Scene, represented a kind of historic peak in the drama of sheer, meticulous realism. There can certainly be no question of the musical version’s fidelity. It may, as a matter of fact, be too faithful for its own good. At least, the current Street Scene is certainly at its best when it forgets about its loftier ambitions and gets around to being a good Broadway musical show, proud and unashamed.
– Richard Watts Jr., Post

Video:
Lonely House
What Good Would the Moon Be?
Moon-faced, Starry-eyed
Ice Cream Sextet

 

Nr 451: No Strings (1962)

No Strings (1962)
1962: Broadway, 580 föreställningar
1963: West End
2003: New York City Center Encores!

Music & Lyrics: Richard Rodgers
Book: Samuel A Taylor

A successful high-fashion model meets and falls in love with a writer in Paris.
While this Pulitzer prizewinner has been trying to recover from a prolonged case of writer’s block, he’s assumed the dubious role of charming intellectual-in-residence at some of the Continent’s more luxurious watering holes.
As the model’s work takes them on a whirlwind tour of the most exclusive European playgrounds, their romance develops into the first deeply-felt, honest relationship either has ever known.
The model, however, ruefully comes to realize that the life-style demanded by her career is stifling the writer, and if he’s ever to fulfill the promise of his earlier work, he must take responsibility for himself, go home, and write.
Reluctantly, but with no strings, they part, each having discovered anew their capacity to love.

Det här var Richard Rodgers första musikal efter att Oscar Hammerstein 2nd dött. Han var mycket nervös inför premiären inte bara för att han stod som upphovsman till både musik och sångtexter utan också för att han fått för sig att han kanske hade tappat sin förmåga att skriva starka melodier.
En del kritiker ansåg att musiken inte hörde till det bästa han skrivit och att flera av sångtexterna bara var sådär. Men jag tror de var färgade av hans arbete med just Hammerstein och redan hade bestämt sig för att det här bara skulle vara sisådär.
Men för en sån som jag, som hittade den här plattan i en second hand butik och inte ens tänkte på vem som hade skrivit musiken blev det å andra sidan en underbar överraskning. För se jag, jag älskade musiken från första stund. Hur kan man inte fastna för sånger som inledningsnumret The Sweetest Sounds, Loads of Love, Be My Host eller How Sad.
Visst är inte alla texter top notch men de duger fint i sammanhanget och vissa är faktiskt riktigt bra. Och Rodgers visar upp en humor och fräckhet i dem som åtminstone jag inte hade förväntat mig att han hade.
Musiken är en återgång för Rodgers till hans mer jazziga sida. Den stil han hade tillsammans med Lorentz Hart innan den mer lyriska Rodgers började blomma tillsammans med Hammerstein. Och jag gillar den jazzigare Rodgers. Mycket!
Manuset sägs vara nått helt otroligt dåligt men musiken är fantastisk, så räkna inte med att showen kommer sättas upp i framtiden.
Men plocka ner plattan från Spotify och njut!

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa score (musik & sångtexter), kvinnliga huvudroll och koreografi.

Showens titel är en slags ordvits som dels syftar på att förhållandet som huvudpersonerna inleder är helt kravfritt och utan förpliktelser (no strings attached) och på det faktum att inga stråkinstrument förekommer i orkestern.

Orkestern satt inte i orkesterdiket på teatern utan var placerad på scenen. Vid flera tillfällen så kunde även musiker gå runt på scenen och liksom flätas ihop med rollfigurerna och handlingen. De kunde dyka upp på olika platser och i olika konstellationer allt efter behov och/eller den stämning de skulle skapa.
Detta var nått helt nytt på Broadway och ska ha skapat en helt magisk känsla.

Det här är den enda Broadway show där Richard Rodgers är ensam upphovsman till  både musik och sångtexter.

Medborgarrättsrörelsen hade börjat få ordentlig fart i USA när denna musikal hade sin premiär och man kan tycka att det var vågat att skildra ett förhållande mellan en färgad kvinna och en vit man på Broadway. Men ingenstans i manuset så tar man upp detta faktum, eller de eventuella problem som ett sånt förhållande kunde leda till på den tiden. Faktum är att det finns inget som säger att hon skulle vara just en afro-amerikansk kvinna. Alla roller skulle kunna spelas av folk från vilken etnicitet som helst utan att det skulle påverka handlingen det minsta.
Det var dock för tiden väldigt progressivt att rollsätta den kvinnliga huvudrollen med en färgad kvinna. Det var tydligen Rodgers som kom på idén med att ge rollen till Diahann Carroll efter att ha sett henne på The Tonight Show.
”He felt that the casting spoke for itself and any specific references to race in the play were unnecessary. Rodgers said: ‘Rather than shrinking from the issue of race, such an approach would demonstrate our respect for the audience’s ability to accept our theme free from rhetoric or sermons.’, skriver Geoffrey Block i sin biografi över Rodgers.

På 60-talet var det vanligt att olika orkestrar gjorde coverplattor på Broadwayshowers musik och på nätet hittade jag en sån version som hette No Strings (with strings!) med Ralph Burns & His Orchestra.

Press:
Om original uppsättningen 1962:
Rodgers just can’t think of any wrong notes, so his melodies are beguiling – and the lyrics ha has written for them are pleasant and graceful. Joe Layton has directed No Strings as if his life depended upon it, and has staged some odd and twitchy dances for the mannequins and their boy friends. I do wish somebody had thought of some jokes.
– John Chapman, Daily News

The nicest thing to be said about No Strings is Diahann Carroll. … Otherwise, the new musical is a show in which the actors never have to go anywhere. Everything comes to them. Everything exept an idea.
– Walter Kerr, Herald Tribune

By this time, the good people who are responsible for No Strings must be starting to suspect that a book, not a dog, is man’s best friend. No Strings  has a book – by the distinguished playwright, Samuel Taylor. It is not, however, a good book. The persistence of its inadequacy undermines what otherwise might have been an impressively original and occasionally striking musical play.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

 

Om Encores! konsertversion 2003:
No Strings” is one of those productions that make you want to rush out and buy a cast recording. It also makes you wonder, for a second anyway, why ”No Strings” isn’t revived with regularity. Then you sober up between songs, when Samuel Taylor’s book reminds you that few things date more quickly than yesterday’s standards of sophistication.
This is the kind of show in which its drop-dead beautiful heroine is mentored by a French connoisseur of women who demands no sexual favors in return. And in which the heroine says sincerely, ”I still have so much to learn about wine and art.”
…
The revelation of ”No Strings” is that one of songwriting’s greatest collaborators had it in him to fly high on his own.
– Ben Brantley, The New York Times

Entertaining as this lively go at No Strings is, it’s got one drawback as wide as Paris’s Place de Mars, near which a lot of the action takes place. This terminal flaw, which will keep the snazzy production from moving anywhere else anytime soon, is Samuel Taylor’s libretto. An urbane fellow whose biggest prior B’way credit was the lightweight but charming Sabrina Fair, Taylor here introduces writer’s-blocked David Jordan  to Barbara Woodruff , Paris’s top model. Although neither of them has much appeal for an audience — he’s a wastrel, while she’s spoiled by life and has a wealthy French mentor — they seem to see something in each other.
If anything can be said in Taylor’s favor other than his having provided Rodgers with opportunities for running up such a beguiling score, it’s that he distracts attention from his tepid lovers with a number of diverting secondary figures, many of whom could be termed Ameri-trash. 
…
 If the show as a whole has less than everything, it still has enough to keep the madding musical comedy crowd happy, with no strings attached.
– David Finkle, TheaterMania.com

Video:
The Sweetest Sounds
Salute to the 1962 Broadway season (en medley där sånger ur No Strings ingår)

Nr 426 Guys and Dolls

Guys & Dolls (1950)
Broadway 1950, 1 200 föreställningar
West End 1953, 555 föreställningar
Stockholm 1953, Oscarsteatern med titel Änglar på Broadway
Filmversion 1955
Ett flertal revivals på både Broadway, i Sverige och på the West End varav den mest framgångsrika var:
Broadway 1992, 1 134 föreställningar

Music & Lyrics: Frank Loesser
Book: Abe Burrows, Jo Swerling* – se mer på kuriosaavdelningen

Set in the Manhattan of Damon Runyon’s short stories, Guys and Dolls tells of con-man Nathan Detroit’s efforts to find new life for his illegal, but notorious, crap game. When their trusty venue is found out by the police, Nathan has to find a new home for his crap game quickly – but he doesn’t have the dough to secure the one location he finds.
Enter Sky Masterson, a high-rolling gambler willing to take on any honest bet with a high enough reward attached.
Nathan bets Sky that he can’t take the “doll” of Nathan’s choosing to Havana, Cuba, with him on a date. When Sky agrees to the bet, Nathan chooses uptight Evangelist Sergeant Sarah Brown, head of Broadway’s Save-a-Soul Mission.
Sky thinks he’s been duped, but he’s in for even more of a surprise when his efforts to woo Sarah are so successful that he falls in love with her himself!

En fullständigt underbar och i det närmaste perfekt musikal. Och den har inte åldrats nämnvärt.
Musiken svänger, den är jazzig, melodiös, varierad, fullständigt medryckande och sätter sig som en smäck i skallen.
Manuset är otroligt välskrivet och fylld av humor.
Karaktärerna som befolkar denna musikals värld är skurkar, burlesque dansare, professionella spelare och frälsningssoldater och alla är djupt mänskliga med brister och fel och totalt supercharmiga.
Detta är utan tvekan en av de bästa musikaler som nånsin skrivits och en av mina absoluta favoriter. Har älskat den sen första gången jag hörde låtar som Luck Be A Lady, Adelaide’s Lament, Sit Down You’re Rockin’ The Boat, Fugue for Tinhorns och alla andra underbara sånger.
Rekommenderas å det starkaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen 1950 vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
1992 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa Revival, regi, kvinnliga huvudroll samt scenografi. Till det kan läggas 7 Drama Desk Rewards: Bästa revival, manliga och kvinnliga huvudroll, regi, kläder, scenografi samt ljus.

Revivaln 1982 i London vann bl a 5 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, regi samt scenografi.

Musikalen filmades 1955 med Marlon Brando och Frank Sinatra i de manliga huvudrollerna. Bara Vivian Blaine (Miss Adelaide) och Stubby Kaye (Nicely-Nicely Johnson) följde med från Broadway till filmen.
Filmen vann 2 Golden Globe awards för bästa film i musikal/komedi kategorin samt bästa kvinnliga huvudroll i musikal/komedi kategorin.

The character of Miss Adelaide was created specifically to fit Vivian Blaine into the musical, after Loesser decided she was ill-suited to play the conservative Sarah.

When Loesser suggested reprising some songs in the second act, the director George S. Kaufman warned: ”If you reprise the songs, we’ll reprise the jokes.”

Guys and Dolls was selected as the winner of the 1951 Pulitzer Prize for Drama. However, because of writer Abe Burrows’ troubles with the House Un-American Activities Committee (HUAC), the Trustees of Columbia University vetoed the selection, and no Pulitzer for Drama was awarded that year.

We have co-producer Ernest H. Martin’s wife to thank for this musical. She’s the one who decided to read a collection of Damon Runyon stories entitled Guys and Dolls. When Martin happened to mention to his partner Cy Feuer how his wife was spending her time, the title alone got Feuer excited.
The story that stuck out was “The Idyll of Sarah Brown,” named for the Salvation Army “soldieress” who happens to fall in love with her precise opposite: Sky Masterson, so nicknamed because the sky’s the limit when he bets. Feuer also liked crap game operator Nathan Detroit, and thought that this colorful character could figure into some romantic situations, too.
When Feuer and Martin told Frank Loesser that they’d secured the rights, the composer-lyricist, an inveterate Runyon fan, immediately said he wanted to do the score.

En 26-årig Paddy Chayefsky (Marty, Network, Altered States m fl filmer och pjäser) erbjöd sig att skriva librettot till showen. Han ville också stå för både musik och sångtexter.
Producenterna tackade dock nej till hans erbjudande.

*Jo Swerling fick uppdraget att skriva manuset. När han levererade sitt manus till akt 1 så blev inte producenterna så nöjda. De tyckte manuset saknade spänning och de kom på  idén med att Nathan slår vad med Sky om att han inte ska kunna få med sig Sarah till Havanna. Swerling gillade inte den idén men producenterna gav sig inte och det slutade med att Swerling fick sparken. Men han hade ett väldigt välskrivet och genomtänkt kontrakt som såg till att han alltid ska stå som huvudförfattare till verket oavsett om nån skulle ersätta honom eller skriva om det han gjort. Han har också rätt till del av intäkterna från alla uppsättningar.
Abe Burrows tog över författarrollen och det är honom vi har att tacka för det ljuvliga manus föreställningen har. Men Jo Swerling står alltid kvar som författare i alla fall.

Loesser hade redan skrivit stora delar av sångerna när Abe kom med på skutan, så för en gångs skull fick manusförfattaren skriva sitt manus utifrån de sånger som fanns istället för tvärtom, dvs att lämna in ett manus som kompositören sen skriver sånger till.

Sången Take Back Your Mink skrevs inte för musikalen utan var från början en sång som Loesser brukade sjunga för sina gäster och vänner på fester.

Skådespelaren Nathan Lane har tagit sitt förnamn från Nathan Detroit i showen. Han spelade nämligen den rollen i en regional uppsättning när han började jobba i branschen. När han sen skulle gå med i Equity (Amerikanska skådespelarfacket) så upptäckte ha att det redan fanns en skådespelare med samma namn som honom (han hette Joe Lane från början för den som undrar) och han valde då att hedra sin favoritkaraktär inom musikal genom att ta hans namn.
Nathan Lane kom att spela Nathan Detroit i 1992 års revival.

Press:
The big trouble with Guys and Dolls is that a performance of it lasts only one evening, when it ought to last about a week. I did not want to leave the theatre after the premiere last night and come back here and write a piece about the show. I wanted to hang around, on the chance that they would raise the curtain again and put on a few numbers they’d forgotten – or at least start Guys and Dolls all over again.
– John Chapman, Daily News

Guys and Dolls is just what it should be to celebrate the Runyon spirit…[it is] filled with the salty characters and richly original language sacred to the memory of the late Master.
– Richard Watts, New York Post

It recaptures what [Runyon] knew about Broadway, that its wickedness is tinhorn, but its gallantry is as pure and young as Little Eva. It is all tender and rough at the same time, the way people who have never grown upp very much can be tender and rough.
– William Hawkins, New York World-Telegram & Sun

The smart first-night audience took off its gloves and blistered its palms applauding the new arrival.
…
Frank Loesser has written a score that will get a big play on the juke boxes, over the radio, and in bistros throughout the land. His lyrics are especially notable in that they help Burrows’s topical gags to further the plot.
We think Damon would have relished it as much as we did.
– Robert Coleman, New York Daily Mirror 

Mr. Loesser’s lyrics and songs have the same affectionate appreciation of the material as the book, which is funny without being self-conscious or mechanical.
…
… we might as well admit that Guys and Dolls is a work of art. It is spontaneous and has form, style, and spirit.
– Brooks Atkinson, The New York Times

This doesn’t have to be a very long review because I can state the case of Guys and Dolls in one sentence: it is the best and most exciting thing of its kind since Pal Joey. It is a triumph and a delight, and I think it will run as long as the roof remains on the Forty-Sixth Street Theatre. Run, don’t walk to the nearest ticket broker.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
High Lights från en stjärnspäckad konsertversion
A Bushel and a Peck
Take Back Your Mink med Vivian Blaine
Sue Me med Frank Sinatra
Sit Down, You’re Rockin’ The Boat fr The 1992 Tony Awards
Luck Be A Lady med Ewan McGregor
Adelaide’s Lament

 

Al Hirschfelds teckning av originaluppsättningens ensemble.

Nr 391: Hamilton

Hamilton (2015)
Off-Broadway 2015
Broadway 2015
West End 2017

Music, Lyrics & Book: Lin-Manuel Miranda
Inspirerad av biografin om Alexander Hamilton (2004) av Ron Chernov

“Hey, yo, I’m just like my country, I’m young, scrappy and hungry, and I am not throwing away my shot.”

Hamilton, the unlikely founding father determined to make his mark on the new nation as hungry and ambitious as he is.
From bastard orphan to Washington’s right hand man, rebel to war hero, a loving husband caught in the country’s first sex scandal, to the Treasury head who made an untrusting world believe in the American economy.
This is the story of Alexander Hamilton (1755 – 1804),

Med ojämna mellanrum så kommer det en musikal som inte bara blir en sanslös succé utan även blir ett kulturellt fenomen. Den senaste jag kan komma på är nog Rent (1996) och precis som den så kommer Hamilton att introducera en ny generation ungdomar till musikalens underbara värld. Och ett flertal av dess sånger kommer att bli standards och höras på audition efter audition efter audition. Skulle tro att redan i vår så kommer många killar att sjunga You’ll Be Back på sökningar till olika musikalskolor.
Innan nån börjar tjata om ”Men Wicked, då, eller The Book of Mormon”, så vill jag bara säga att visst, de är stora succéer och Wicked är otroligt viktig för många men de är betydligt mer traditionella musikaler både vad gäller musiken och iscensättning. Hamilton, likt exempelvis Rent kommer att sätta en ny standard på hur man skriver, framför, rollsätter och koreograferar musikaler. Det är vad jag anser i alla fall.

Jag vet inte var jag ska börja med denna platta för den är så jäkla bra att det är inte klokt. Redan när jag hörde första sången (Alexander Hamilton)  när jag satte på den första gången så fick jag gåshud och fattade att det här, det här var nått speciellt. Efter denna starka introduktionssång så följer den ena fantastiska låten efter den andra. Och man vet aldrig i vilken stil nästa nummer kommer att vara i för även om den dominerande stilen är otroligt melodiös Hip-Hop så finns här också plats för både pop-, rap- och typiska Broadwaylåtar.

Föreställningen är den mest eftersökta biljetten på Broadway just nu, en uppsjö av falska biljetter finns i cirkulation och att betala över $ 600 (drygt 5000 kr när detta skrivs 160309) för en biljett är snarare standard än ovanligt just nu. Hysteriskt! Och föreställningen är redan slutsåld fram till januari 2017.

Är den värd all uppståndelse som scenföreställning då?  Jag vet inte för jag har inte sett den men av den 10 minuter långa samlingen av pressklipp jag hittat på nätet så ser den definitivt ut att vara det.
Men tills biljettpriserna gått ner en aning och tills den spelas på fler ställen (fast hur intressant den här är för andra länder än USA är väl frågan, kanske England men Sverige… Tveksamt.) så får jag njuta av dubbel CDn och titta på de klipp som finns och längta…
Rekommenderas nått så otroligt!!!

 

Trivia

Hamilton har bl a vunnit:

Som Off-Broadway föreställning:
8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, kvinnliga biroll, regi, musik, sångtexter, manus, ljuddesign samt ett specialpris.
2 Outer Critics Circle Award för bästa musikal och score.
1 Obie Award för Best New American Theatre Work
2016 års Grammy för bästa Musical Theatre Album.

Som Broadway föreställning:
11 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, musik, manlig huvudroll, manlig biroll, kvinnlig biroll, kostym, ljus, regi, koreografi och orkestrering.
Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Pulitzer Prize: Drama

Broadwayföreställningen fick 16 Tony Awardnomineringar vilket är nytt rekord för en föreställning. Den vann 11 av dem, vilket placerar föreställningen på 2:a plats vad gäller föreställning som vunnit flest Tonys. The Producers (2001) leder fortfarande med sina 12 vinster (kan tillägga att den ”bara” var nominerad i 12 klasser men vann alltså alla).

Cast albumet debuterade på 12:e plats på Billboard topp 200 listan. Det är den högsta debuten för en cast-skiva sen 1963.
Skivan hamnade som bäst på 1:a platsen på Rap-albumlistan.
Den hamnade på plats 2 på Billboards lista över de 25 bästa albumen för 2015

Lin-Manuel Miranda fick inspirationen till att skriva detta verk när han var på semester. Han köpte en biografi om Hamilton på flygplatsen och insåg snabbt at det här var ett perfekt underlag för en biografimusikal.

Från början kallade Lin-Manuel sin projekt The Hamilton Mixtape. Första sången (Alexander Hamilton) framfördes 2009 i Vita Huset inför president Barack Obama.
Den andra sången som färdigställdes var My Shot och den kom 2010.
Första workshopen för The Hamilton Mixtape skedde 2013 på Vassar College.

Hamilton är den 9:e musikalen som vunnit Pulitzerpriset för Drama. De övriga 8 är: George och Ira Gershwin: Of Thee I Sing (1932)
Rodgers & Hammerstein: South Pacific (1950)
Jerry Bock och Sheldon Harnick: Fiorello! (1960)
Frank Loesser: How to Succeed in Business Without Really Trying (1962)
Marvin Hamlisch, Ed Kleban, James Kirkwood och Nicholas Dante: A Chorus Line (1976) Stephen Sondheim och James Lapine: Sunday in the Park with George (1985)
Jonathan Larson: Rent (1996)
Brian Yorkey och Tom Kitt: Next to Normal (2010).

En pjäs om Hamilton spelades på Broadway 1917.

Press:

Hamilton is the most exciting and significant musical of the decade. Sensationally potent and theatrically vital, it is plugged straight into the wall socket of contemporary music. This show makes me feel hopeful for the future of musical theater.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

The music is exhilarating, but the lyrics are the big surprise. The sense as well as the sound of the sung dialogue has been purposely suited to each character. George Washington, a stately figure in Jackson’s dignified performance, sings in polished prose…
But in the end, Miranda’s impassioned narrative of one man’s story becomes the collective narrative of a nation, a nation built by immigrants who occasionally need to be reminded where they came from.
– Marilyn Stasio, Variety

The conflict between independence and interdependence is not just the show’s subject but also its method: It brings the complexity of forming a union from disparate constituencies right to your ears…. Few are the theatergoers who will be familiar with all of Miranda’s touchstones. I caught the verbal references to Rodgers and Hammerstein, Gilbert and Sullivan, Sondheim, West Side Story, and 1776, but other people had to point out to me the frequent hat-tips to hip-hop…
Whether it’s a watershed, a breakthrough, and a game changer, as some have been saying, is another matter. Miranda is too savvy (and loves his antecedents too much) to try to reinvent all the rules at once….
Those duels, by the way — there are three of them — are superbly handled, the highlights of a riveting if at times overbusy staging by the director Thomas Kail and the choreographer Andy Blankenbuehler.
– Jesse Green, New York Magazine

Rubrik: Yes, it really is that good.
I am loath to tell people to mortgage their houses and lease their children to acquire tickets to a hit Broadway show. But Hamilton, directed by Thomas Kail and starring Mr. Miranda, might just about be worth it— at least to anyone who wants proof that the American musical is not only surviving but also evolving in ways that should allow it to thrive and transmogrify in years to come.
A show about young rebels grabbing and shaping the future of an unformed country, Hamilton is making its own resonant history by changing the language of musicals. And it does so by insisting that the forms of song most frequently heard on pop radio stations in recent years — rap, hip-hop, R&B ballads — have both the narrative force and the emotional interiority to propel a hefty musical about long-dead white men whose solemn faces glower from the green bills in our wallets.
– Ben Brantley, New York Times

I love Hamilton. I love it like I love New York, or Broadway when it gets it right. And this is so right…
A sublime conjunction of radio-ready hip-hop (as well as R&B, Britpop and trad showstoppers), under-dramatized American history and Miranda’s uniquely personal focus as a first-generation Puerto Rican and inexhaustible wordsmith, Hamilton hits multilevel culture buttons, hard…
The work’s human drama and novelistic density remain astonishing.
– David Cote. Time Out New York

Video:
At the 2016 Tony Awards
Reportage om skapelsen av föreställningen och Off-Broadway versionen
Alexander Hamilton Rap, fr The Hamilton Mixtape som  framfördes på A White House Evening of Poetry, Music and the Spoken Word on May 12, 2009
A Cappella version , en medley av låtarna med vocalgruppen Range
Wait For It
You’ll Be Back
Trailer för Off-Braodaway
John Adams Rap (cut song)
The Cast of Les Misérables audition for Hamilton the Musical
Ännu ett reportage
Trailer för Broadway
Opening Night – Cast Prspective
The Schuyler Sisters i en solo a cappella cover

Nr 369: The Color Purple

The Color Purple (2005), 910 föreställningar
Musik & sångtexter: Brenda Russell, Allee Willis & Stephen Bray
Libretto: Marsha Norman baserad på romanen The Color Purple (1982) av Alice Walker

Det här är berättelsen om Celie, en svart kvinna som växer upp på landsbygden i delstaten Georgia i början av det förra seklet. Vi får följa henne under 40 år, mellan 1909 – 1949.
När vi möter henne för första gången så är hon 14 år gammal och gravid för andra gången – och det är hennes egen far som är pappa till både detta och det förra barnet.
Efter att barnet är fött så gifter pappan bort sin ”fula” dotter till en granne som bara kallas ”Mister” för att sen rikta sin uppmärksamhet mot den ”vackra” yngre dottern Nettie. Men Nettie flyr från honom och söker skydd hos Celie och Mister. Men när även Mister börjar försöka våldföra sig på henne så slår hon tillbaka med resultat att han slänger ut henne från gården och svär på att de två systrarna aldrig mer ska få träffa varandra.
Mister misshandlar och våldtar Celie under många år och hon finner sig i sin situation – hon vet inte bättre. Men allt förändras när den sexiga sångerskan Shug gör ett gästspel i byn.
Shug och Celie blir förälskade och inleder en kärleksrelation. Och det är Shug som hittar ett brev som legat gömt från ”nån i Afrika”. Det visar sig att det är ett brev från Nettie som arbetar som missionär där. Hon har skickat brev till Celie under flera år men Mister har gömt undan dem.
Det här är ett mycket kortfattat sammandrag av akt 1.
Vad som sen följer är Celies uppvaknande (inte minst sexuellt) och revolt mot Mister och alla som behandlat henne dåligt. Hon börjar följa sitt hjärta, skapar sig en karriär som byxtillverkare och blir till sist en hel människa som både finner frid och till och med kan börja älska sig själv.
Det finns ett myller av starka bikaraktärer här men det blir för rörigt att försöka återge dem alla och med dem alla sidointriger.
För er som sett filmversionen av boken från 1985 kan jag dock påpeka att musikalen fortsätter och berättar även vad som hände med Celie efter att hon lyckats befria sig från Mister – filmen slutar nämligen med hennes uppbrott.

Jag hade turen att se denna musikal på The Menier Chocolate Factory i London sommaren 2013. Det var en otroligt intim och avskalad version de satt upp. Scenen var avlång och hade publik på 3 sidor. Orkestern eller snarare bandet, satt bakom publiken på ena sidan. Publikgradängerna hade max 7 rader så alla satt riktigt nära scenen, en scen som var naken under större delen av showen. Här fanns nått bord eller ett par stolar för att markera olika platser men i övrigt så använde de sig av en snygg ljussättning som lät publiken använda sig av sin egen fantasi för att skapa de olika miljöerna.

Det här var en otroligt gripande föreställning, musikaliskt intressant, sanslöst välspelad och fantastiskt sjungen och med åtminstone ett riktigt showstoppande nummer: då Cynthia Erivo sjöng I’m Here med en röst och en närvaro som gav oss alla gåshud och resulterade i en flera minuter lång stående ovation. Det kändes som om vi närvarade vid en megastjärnas födelse.

Jag har alltså starka, goda minnen av denna show så döm om förvåning när jag upptäcker att castskivan från Broadwayversionen lämnar mig relativt kall. Visst finns det en del bra nummer som både svänger och griper tag i en men i huvudsak känns det här som anonym hissmusik där det ena numret glider in i det andra utan att man ens märker övergången.

Musiken består till största delen av blues och gospel och när den är bra så är den riktigt, riktigt bra men, som sagt, större delen känns rätt så ointressant och slätstruket.

Uppenbarligen är det här en show som mår bäst av att upplevas live och sen kan man ha plattan för att ”återuppleva” sina favoritögonblick.

Mina favvisar:
Push da button, What about love?, Any little thing, The Color Purple – reprise

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för bästa kvinnliga huvudroll.
Den fick också 2 Theatre World Awards 2006
Den fick även en Theatre World Award 2007 som gick till 2004 års American Idol vinnare Fantasia Barrino som tagit över rollen som Celie.

Boken som musikalen är baserad på vann både Pulitzer Prizet och the National Book Award för bästa fictionbok 1983.

Boken filmades 1985 av Steven Spielberg och hade Whoopie Goldberg i rollen som Celie. Även Oprah Winfrey medverkade i filmen.

Oprah Winfrey var en av producenterna bakom Broadwayversionen och hon gjorde kopiöst med reklam för den på sin populära tv-show.

Boken anses fortfarande som kontroversiell både för sina grafiska skildringar av våld mot kvinnor och för sin öppna och icke-fördömmande skildring av lesbisk kärlek. I USA finns den på  American Library Associations lista över de 100 mest anmälda böckerna under perioden 2000-2009. De hamnade på plats 17.

En liten kuriositet är att musikalens librettist Marsha Normans vann Pulitzer Priset för sin pjäs ‘Night Mother samma år som Walker vann sitt för boken.

Pressklipp
Om Broadwayversionen:
So much plot, so many years, so many characters to cover in less than three hours. Or, as one of the many vibrant heroines sings, prettily papering over a gap of eight years, ”So many winters gray and summers blue.” From the brass-warmed opening bars of its eclectic overture, this musical has an on-your-mark, get-set quality that promises that pages will be flying off the calendar as if in a tornado.
Watching this beat-the-clock production summons the frustrations of riding through a picturesque stretch of country in a supertrain like the TGV. The landscape looks seductively lush and varied; the local populace seems lively and inviting, like people you might want to know; you can even hear tantalizing snatches of folks singing in an intriguing idiom as they go about their work. But it all passes by in a watercolor blur. This show isn’t stiff and anemic like its chief musical competition this season, The Woman in White (another plot-crammed adaptation of a novel). But it never slows down long enough for you to embrace it.
– Ben Brantley, The New York Times

Om Londonversionen:
Although there’s certainly the opportunity here, Marsha Norman’s script isn’t sentimental. There’s a lot packed in, and not much space left for detailed character development, which means it occasionally feels a smidgen lightweight. But the character that matters, Celie, is sharply written and her transformation from underdog to stable, strong-willed woman is subtle and convincing.
– Daisy Bowie-Sell, Time Out

If there was a consistent theme running through the performance it would be “You go, God” for he was in every line. The abundant, dewy-eyed love for him was too saccharine for my taste, and the lightening up of the original story doesn’t always sit well.
– Emily Jupp, The Independent

Videosar:
Hell No!/ The Color Purple från The Tony Awards 2006
I’m Here med Fantasia
En snutt ur Push Da Button

Dag 363: Fiorello!

Fiorello! (1959), 795 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Jerome Weidman & George Abbott, baserad på memoaren Life With Fiorello (1955) av Ernest Cuneo som handlade om Fiorello H. LaGuardia som var New Yorks borgmästare  mellan 1934 – 45.

En biografimusikal som handlar om Fiorello La Guardia (1882 – 1947).
I musikalen får man följa honom från 1915 – då han var en advokat som tog sig an pro bono jobb för fattiga som inte hade råd med en advokat – till 1933 då han ställer upp i valet för att bli New Yorks nya borgmästare.
Under denna period så slåss han också mot de korrumperade politiker som härskar i stadshuset, han blir involverad i kärlekshistorier med två olika kvinnor, han blir kongressledamot, kämpar i första världskriget och står hela tiden på den ”lilla människans” sida och kämpar för dennes rätt till rättvisa och ett bättre liv.

En lite bortglömd musikal. Det kan tyckas konstig med tanke på att den både vann ett antal Tony Awards och dessutom en Pulitzer. Men faktum är att den efter sin originaluppsättning inte haft nån revival på Broadway. Den blev inte heller filmad. Enda gångerna den visats i New York sen 60-talet är de 2 gånger Encores! har satt upp den i konsertversion i sin serie med bortglömda och mindre kända musikaler.
Det är synd för det här är en riktigt bra liten show. Musikaliskt i alla fall.
Det här var det andra samarbetet mellan Jerry Bock och Sheldon Harnick. De skulle skapa 8 musikaler ihop och den mest framgångsrika av deras verk var Spelman på taket som kom 1964.
De hör till mina absoluta favoriter vad gäller musikalkompositörer.
Den här showen innehåller både pastischer på sånger från 1910-, 20- och 30-talen samt ”moderna” shownummer. Gemensamt för all nummer är att musiken och melodierna är makalöst bra och att sångtexterna är i det närmaste geniala. Vilken otrolig samling sånger man hittar här. Jag bara älskar det!
Överlag kan jag rekommendera läsaren att söka upp varenda en av dessa båda herrars musikaler för ingen av dem är annat än mycket bra och några (Fiddler och She Loves Me till exempel) är rena mästerverken.
Den här plattan rekommenderas å det starkaste för det är en bortglömd pärla som är väl värd att återupptäckas.

Favvisar:
Politics And Poker, Marie’s Law, The Bum Won, Little Tin Box, The Very Next Man

Kuriosa:
Föreställningen vann the Pulitzer Prize for Drama. Det var den tredje musikalen som vann detta prestigefyllda pris.
Fram till i dag så har bara 8 musikaler vunnit det. De andra musikalerna är Of Thee I Sing (1932), South Pacific (1950), How To Succeed In Business Without Really Trying (1962), A Chorus Line (1976), Sunday in the Park with George (1985), Rent (1996) och Next To Normal (2010).

Showen vann också 3 Tony Awards: Bästa musikal, manliga biroll och regi.
Plus the New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.

Pressklipp:
Fiorello! scored a smashing victory at the polls with humor, heart, and zest. It’s a box-office landslide. Wavering ducat purchasers will be climbing aboard the bandwagon by the time you read this. Griffith and Prince have another champ under their wing. A top ticket for the amusement vote.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
High lights och intervjuer från Encores! konsertversion 2013
Gentleman Jimmy
Little Tin Box
Unfair
The Name’s LaGuardia
When Did I Fall In Love? med Audra McDonald

Dag 232: A Chorus Line

A Chorus Line (1975), 6137 föreställningar
Baserar mitt omdöme på castinspelningen av 2006 års Broadwayrevival.
Musik: Marvin Hamlisch
Sångtexter: Edward Kleben
Libretto: James Kirkwood & Nicholas Dante baserad på timmar av inspelade intervjuer med Broadwaydansare.

Regissören Zach och hans koreografiassistent Larry sitter i juryn under en audition för dansare till en kommande Broadwayproduktion.
Efter ett flertal uttagningen så återstår 17 dansare.
Zach berättar för dem att han är ute efter en stark dansensemble på fyra killar och fyra tjejer. Han vill veta mer om de kvarstående och ber dem presentera sig. Motvilligt delar de sökande med sig av sitt förflutna, sina drömmar och sina intimaste hemligheter.
Föreställningen som (i original) var i en akt består av dessa berättelser som delvis dramatiseras genom sång.
Till sist får vi se vilka som valts ut och får de eftertraktade jobben.
De olika personligheterna som vi fått följa och lärt oss hata eller älska under hela kvällen förvandlas i finalen till en samling helt anonyma dansare i identiska kläder…

Eftersom jag tog upp en musikal som handlade om textförfattaren till denna musikal igår så kändes det helt rätt att ta upp själva musikalen idag.
Den här musikalen har allt: fantastisk dans, äkta drama, stort hjärta, genuin smärta och ett makalöst bra partitur.
Hamlisch musik och Klebens texter är perfekta ihop, de glider samman helt sömlöst till en samling av underbara, komiska, dramatiska och gripande nummer.
Original inspelningen från 1975 har jag älskat ända sedan jag hörde den första gången och den sätter jag på med jämna mellanrum men av nån anledning så har jag inte ens lyssnat igenom hela revivalplattan.
Den här inspelningen är drygt 10 minuter längre än originalet så man får lite längre versioner av de flesta sångerna och det betyder att det även finns en del kul saker att upptäcka här speciellt i de 4 montagespåren. De bitarna gör den här versionen värd att äga.
Den här versionen har en reducerad orkester där man använder sig en hel del av syntar. Det är synd, tycker jag.
Det är en helt ok inspelning men den når inte upp till originalet.
Just nu väntar jag i stället med spänning på castalbumet från den pågående Londonreviveln som enligt rykten ska ha med en massa strukna låtar som bonus.

Favvisar:
At The Ballet, Nothing, Dance: Ten; Looks: Three, One, What I Did For Love

Kuriosa:
Basen för denna musikal är ett antal gruppdiskusioner som spelades in. Det var dansare som möttes och berättade om sina liv och sina erfarenheter och om varför de blev dansare. Tanken var från början att det skulle leda till bildandet av ett nytt danskompani.
Den första inspelningen skedde 26 januari 1974 på The Nickolaus Exercise Center i New York.
Koreografen Michael Bennet blev inbjuden som observatör men blev snart aktiv och började ta över kontrollen av både samtalen och varthän projektet barkade.
Bennet har ofta sagt att både uppslaget och konceptet för A Chorus Line var hans idé från början men det har ifrågasatts och faktum är att han blev stämd av flera olika parter för sina påståenden.

Från början hette showen bara Chorus Line. Regissören/koreografen Michael Bennet la till A för på så sätt så skulle showen hamna först på utbud- och musikallistor eftersom de oftast låter showerna stå i bokstavsordning.

Under workshopperiodens föreställningar så var valet av vilka av dansarna som får jobbet i slutet av musikalen helt slumpmässigt, detta för att skapa en genuin känsla av spänning, glädje och förvåning inom ensemblen.
 Så småningom valde man dock att låta samma 8 dansare få jobbet varje kväll.

Under de första offentliga repen så märkte man att publiken älskade showen medan den pågick men var missnöjda när de lämnade teatern. Ingen kunde förstå varför, men nått i showen fick dem att mot slutet bli fientligt inställda.
Problemet, skulle det visa sig, låg i Cassie-rollen. Hon är Zacks f d flickvän och den enda av dansarna som haft en större karriär än att bara vara en i ensemblen.
Under de inledande föreställningarna så fick hon aldrig jobbet i ensemblen som hon så desperat ville ha och det ogillades av publiken. De ansåg att hon om någon hade gjort sig förtjänt av jobbet. Så fort man insåg detta och ändrade i manuset så att hon fick en av platserna i slutet så funkade musikalen perfekt och publiken jublade och gav den stående ovationer.
Ett bevis på varför publika rep är så viktiga.
Vem vet, utan denna ändring så hade kanske showen inte blivit den klassiker som den är idag.

Föreställningen hade sin premiär Off-Broadway på The Public Theatre den 15:e april 1975. ”Djungeltrumman” för showen var så stark att alla biljetter såldes slut i ett nafs. Detta ledde till att showen flyttades till Broadway där den fick sin premiär på The Shubert Theatre den 25 juli samma år.

I sin original inkarnation på Broadway så sågs A Chorus Line av närmare 6 500 000 besökare och drog in över 277 miljoner dollar (obs. i den tidens valuta, vilket blir betydligt högre omräknat till dagens).

Föreställningen blev överöst av priser:
Den fick det årets Pulitzer Prize for Drama
9 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll (Donna McKenchnie som Cassie), manliga biroll, kvinnliga biroll (Kelly Bishop som Sheila), partitur, regi, koreografi och ljusdesign.
7 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll (priset delades mellan ”Cassie” och ”Sheila”), regi, koreografi, musik och sångtexter.
Den vann New York Drama Critics’ Circle pris för bästa musikal
Den fick även en Theatre World Award
Och en Obie Award
En Outer Critics Circle Award gick till Michael Bennett
Cast albumet fick en Guldskiva
Och 1984 fick showen en special Tony för att den då blev den musikal som spelats längst på Broadway – ett rekord som ju slagits av bl a Cats, Les Misérables och The Phantom Of The Opera sen dess.

Det finns en dokumentärfilm som handlar om castingen av revivalen. Den heter Every Little Step och kom 2008. En fascinerande och spännande film där man får en chans att följa en riktigt audition och utgallring. Otroligt bra film.
Tyce Diorio som är ”Broadway” koreografen på tv-serien So You Think You Can Dance finns med bland de sökande…

Filmversionen av showen kom 1989 och den regisserades av Richard Attenborough. Den är ett riktigt stolpskott – tyvärr.
När Attenborough intervjuades i en talkshow så sa han om filmen att: ”this is a story about kids trying to break into show business.”
Skådespelerskan Kelly Bishop som vann en Tony för sin tolkning av ”Sheila” har kommenterat den intervjun så här: ”I almost tossed my TV out the window; I mean what an idiot! It’s about veteran dancers looking for one last job before it’s too late for them to dance anymore. No wonder the film sucked!”

Den första svenska versionen av A Chorus Line hade sin premiär på OscarsTeatern 1979. Bland de medverkande kunde man hitta My Holmsten och Krister St. Hill.
Jag hade turen att få se denna uppsättning.

Pressklipp för originalet:
The conservative word for A Chorus Line might be tremendous, or perhaps terrific. Michael Bennett’s new-style musical opened last night. and the reception was so shattering that it is surprising if, by the time you read this, the New York Shakespeare Festival has got a Newman Theatre still standing in its Public Theatre complex. It was that kind of reception, and it is that kind of a show.
– Clive Barnes, Times

At a time when producers are taking choruses out of their musicals for the sake of economy, director Michael Bennett has taken everything else out. For in the dance chorus he has found the very heart of the Broadway musical. A Chorus Line is a dazzling show: driving, compassionate and finally thrilling. It is a major event in the development of the American musical theatre.
– Martin Gottfried, Post

Videosar:
2006 års cast at The Tony Awards
A Chorus Line at The 1976 Tony Awards
A Chorus Line – The Olivier Awards 2013
Hela At the Ballet inklusive Sheilas underbara dialog, från Off-Broadway perioden på The Public Theater, original cast – dålig kvalité på videon men det är ett mirakel att den finns.
Dance: 10; Looks: 3 – från Off-Broadway
I can do that från filmversionen
The Music and the Mirror fr revivaln
Julie Andrews framför At The Ballet och sjunger alla tre rollerna själv!