Nr 441: The Bodyguard – The Musical

 

The Bodyguard (2012)
West end 2012

Music/Lyrics: Detta är en jukeboxmusikal som innehåller sånger från Whitney Houstons karriär så det är för många namn.
Book: Alexander Dinelaris baserad på filmen The Bodyguard (1992) med manus av Lawrence Kasdan.

Former Secret Service agent turned bodyguard, Frank Farmer, is hired to protect superstar Rachel Marron from an unknown stalker. Each expects to be in charge – what they don’t expect is to fall in love.

Så enkelt sammanfattar musikalens hemsida showen – och det är väl en bra sammanfattning. Alla som sett filmen vet att man kommer att få följa sångerskan Rachel och hennes livvakt Frank. Han försöker skydda henne från en stalker som blir mer och mer aggressiv och närgången medan hon vill leva som vanligt och uppträda och inte inser allvaret i situationen. De grälar och ogillar varandra under stora delar av akt 1 men inser lagom till pausen att det finns en attraktion emellan dem.
I akt 2 så gör stalkern ett inbrott i Rachels hem och hon inser att hon är i fara och åker till Franks stuga i bergen för att vara i säkerhet tills de fångat stalkern.
Sen blir det lite ond bråd död, lite sorg, lite Oscarsgala, lite heroisk hjälteinsats och så en bitterljuv final.

Den här showen ger publiken exakt det den vill ha – eller det tror upphovsmännen i alla fall. Och ska jag vara ärlig så är det förmodligen så, för showen gick i 2 år på West End, har därefter åkt på turné över hela Storbritannien, och haft återbesök i West End, åkt på världsturné och mellanlandat en gång till i London. Så folk gillar den och vill se den, det är tydligt. 
Så vad får de? Jo, en massa Whitney Houston hits framförda av en duktig coversångerska – väldigt duktig får jag säga för hon missade inte en ton när jag såg showen – plus i stort sätt samma berättelse som i filmen, så man behöver som publik varken tänka eller vara orolig, för man vet exakt vad som ska hända. Och det verkar ju vara precis det som folk vill ha när de går på musikal numera: en story man känner till, fylld med musik eller covers på hits man redan kan utan och innan. Tryggt liksom. Själv tycker jag det är otroligt trist. Och det handlar inte om att jag är en snobb som ratar jukeboxmusikaler (fast kanske lite) utan jag vill ha en story som överraskar mig och om man nu ska återanvända musik så se till att göra det på ett innovativt sätt och inte som här där man med våld försöker få sångerna att platsa i handlingen eller dialogen. Let me tell you: it doesn’t work!
Så vad jag såg var en illa spelad, bitvis välsjungen, amatörmässigt konstruerad, billig version av en gammal storfilm och jag satt och skämdes och längtade efter en skämskudde under stora delar av showen – så dåligt och pinsamt tyckte jag det var.
Nä, såna här shower går fetbort för mig. Och vill jag höra Whitney hits (och det vill jag gärna) så lyssnar jag hellre på originalets fantastiska röst än på castplattans halvdana coverversioner.
Men det är jag det, uppenbarligen så har jag fel för showen spelas och spelas och spelas…

Kuriosa:
Lawrence Kasdan, som skrev manuset till filmversionen, tänkte sig Steve McQueen och Diana Ross i huvudrollerna när han skrev manuset 1976. Men produktionen drog ut på tiden och lades till sist ner. Nytt försök 1979, nu med Ryan O’Neal och Diana Ross i rollerna men återigen så lades projektet ner.
Det påstås att han försökte få filmbolagen att nappa på hans manus 36 gånger innan den till sist blev film 1992 med Whitney Houston och Kevin Costner.
Filmen sågades av kritikerna men spelade in över $411 miljoner och blev det årets näst mest inkomstbringande film i världen.
Filmens soundtrack är en av det mest sålda skivorna i historien med över 45 miljoner sålda exemplar. 

Press:
”It is performed…with such an infectious zest and wholehearted commitment that the evening is tremendously enjoyable.”
– Paul Taylor, The Independent

”Although the show is staged with enormous technical efficiency, it is one more example of the necrophiliac musical morbidly attracted to a cinematic corpse…”
– Michael Billington, The Guardian

“… proof that if you can’t make a silk purse out of a sow’s ear, you can sometimes come surprisingly close…”
…
Spectacularly and ingeniously designed by Tim Hatley, is far more enjoyable than the movie. And there is a thrilling star performance from the Trinidad-born, American-based singer and actress Heather Headley…But that is largely where the good news ends. Though Alexander Dinelaris has tweaked Lawrence Kasdan’s screenplay, the show remains trite and sentimental.
…
By no stretch of the imagination is The Bodyguard a great musical, but Houston’s hits, expertly performed, makes me suspect the show is destined for a long and lucrative run.”
– Charles Spencer, The Daily Telegraph

”Corny but entertaining.
…
It’s loud, it’s soupy, it is as predictable as the tides – yet it makes for a pumpy, undemanding evening,”
– Quentin Letts, The Daily Mail

”It’s spectacular, stylish and delivered with panache.”
– Ian Shuttleworth, The Financial Times

Terrible script, negligible performances, but great atmosphere – this one will run and run.”
– Rachel Halliburton, Time Out

“I found Thea Sharrock’s production incredibly slick in terms of the design and functionality, and the singing and songs are great. But overall, I felt a little disappointed with the lack of character and story detail.”
– Peter Brown, London Theatre

Videos:
Trailer
Nightclub Medley
Queen Of The Night m fl sing-along
Finale
Musical Awards Gala Nederland
Queen Of The Night
I’m Every Woman
I Have Nothing

 

 

Nr 395: Shrek

Shrek – The Musical (2008)
Broadway 2008, 441 föreställningar
West End 2011, 715 föreställningar
Värmlandsoperan i Karlstad 2013

Music: Jeanine Tesori
Book & Lyrics: David Lindsey-Abaire, baserad på filmen från 2001 som i sin tur var baserad på William Steigs bok Shrek! från 1990.

Shrek har bosatt sig i ett träsk för att leva långt från människornas pikar och hat. Till hans förtret avbryts plötsligt hans ensamma, lugna liv genom att en massa sagofigurer invaderar hans träsk. De har fördrivits från kungadömet Duloc på Lord Farquaads order. 
I ett försök att bli kvitt sina inkräktare ingår Shrek ett avtal med Lord Farquaad: Han ska befria prinsessan Fiona som är inspärrad i ett högt torn som vaktas av en eldsprutande, människoätande drake, så att Farquaad kan få gifta sig med henne. I gengäld ska Shrek få tillbaka rätten till träsket. 
Tillsammans med sin ”bäste vän” (enligt åsnan i alla fall) den talande åsnan Donkey befriar han prinsessan som visar sig ha en hemlighet hon med, en hemlighet som hon gör sitt bästa för att dölja. 
Under resan tillbaka till Duloc börjar känslor att växa fram mellan Shrek och Fiona. Även Donkey har fått en kärlekskrank beundrarinna: Draken som även hon har längtat efter lite kärlek under alla år.
Som alla sagor så slutar denna lyckligt men inte innan missförstånd uppstått, hemligheter avslöjats,  prinsessor räddats och onda skurkar har bränts ihjäl. 

Detta är en riktig spektakelmusikal med massor av häftig scenografi, roliga karaktärer, fantastiska kostymer, kul special effekter och en fantastisk drake – som, i Londonversionen, flög genom salongen. Det är en grymt påkostad historia och det är synd att musiken inte riktigt når upp till förpackningens fantasi och standard. Det är inget direkt fel på musiken men den är ganska så blek, ”bland” som man skulle säga på engelska, utan några riktigt starka melodier och sångtexterna känns ofta mer krystade och konstruerade än kvicka. Fast det finns åtminstone 2 riktigt bra nummer dels Morning Person där Prinsessan Fiona bland annat dansar med ett gäng steppande råttor och så den ”romantiska” duetten mellan henne och Shrek I Think I Got You Beat.
Flera låtar känns dessvärre överflödiga då de inte fyller nån riktig funktion. Det fanns tillfällen då jag stönade inombords då jag förstod att det var dags för ännu en sång där lite kort dialog hade räckt. I moderna musikaler förväntar jag mig att sångerna ska driva handlingen framåt och inte få den att tvärstanna. 
Detta betyder inte att man inte har kul när man ser den, för det har man och ett par av låtarna växer faktiskt ganska redigt när man lyssnar på castinspelningen men… Som helhet känns den rätt så medelmåttig.

Kuriosa:

Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kostymer, samt
3 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll, scenografi och kostym.
Londonupplagan fick en Laurence Olivier Award för Bästa manliga biroll

Broadwayversionen av Shrek spelades in och finns att köpa på DVD. Det är extrakul att de gjorde det med hela originalensemblen intakt.

Det är rätt så stora skillnader mellan Broadway och den version som jag såg i London. Londonversionen var lite mer sparsmakad vad gäller scenografi men hade en betydligt häftigare och rörligare drake som med hjälp av ett flertal dockspelare kunde förflytta sig över hela scenen och verkligen jaga Shrek och de andra. Och på slutet så kom hon från salongen för att spruta eld in mot scenen och där bränna ihjäl den elake Farquaad – en sekvens som var både häftig och ganska så brutal, speciellt för en barnmusikal.

Den lilla sångslingan Welcome to Dulac fanns med i filmen i övrigt är all musik nyskriven, ja nästan… Avslutningssången I’m a Believer är en cover på en sång som Neil Diamond skrev för popgruppen The Monkees 1966. Den avslutar filmen och från början så spelade orkestern den medan publiken lämnade salongen efter föreställningens slut men sången har blivit så förknippad med filmen Shrek att man till sist la in den som ett slags extranummer i föreställningens final.

Shrek är en av de dyraste musikaler som producerats på Broadway, slutnotan hamnade på ca $25 millioner.

Namnet Shrek är baserad på det tyska och jiddiska ordet för skräck eller rädsla: Schreck (Jiddisch שרעק)

Press:

Om Broadwayföreställningen:

… Shrek does not avoid the watery fate that commonly befalls good cartoons that are dragged into the third dimension. What seems blithe and fluid on screen becomes lumbering when it takes on the weight of solid human flesh.
…
…with a whole phalanx of bedtime-story archetypes …  as well as a giant pink dragon puppet with rolling eyes, the show starts to feel like a Christmas panto, one of those silly seasonal shows beloved in Britain and bearable because, like Santa Claus, they come around only once a year. That’s one parallel that came to my mind. The other, when I was feeling less charitable, was of seeing out-of-work actors dressed up as tacos and French fries in a mall food court.
…
..if Shrek had more generally heeded its own advice about substance versus surface, it might have come closer to casting the spell that lets Broadway shows live happily ever after.
– Ben Brantley, The New York Times

 

For the most part, the dialogue and jokes are as you remember them from the movie, and if the show doesn’t quite rise above its source material—and it doesn’t rise from consistently entertaining to enrapturingly joyful—it’s worth remembering that that source was pretty good. The families surrounding me were contentedly chuckling for two and a half hours, even if they rarely guffawed. “I don’t know,” a happy dad goofily joked to his son in the men’s room during intermission. “It’s all green to me.” That’s what has DreamWorks seeing green, too.
– Jesse Oxfeld, New York Magazine

 

För Londonversionen:

… it is genuinely theatrical, generous-spirited and mercifully free of the sensory bombardment that afflicts some of its rivals. What it lacks is memorable tunes.
…
The chief appeal of the show lies in the fact that it reverses Oscar Wilde’s dictum that ”it is better to be beautiful than to be good”. What it proves is that there is hope for all of us, however ill-favoured.

It says a lot that the climactic song designed to send everyone out on a high is I’m a Believer, which dates back to 1966.
– Michael Billington, The Guardian

 

Fairytale meets panto meets Monty Python. That is roughly the mix of Drury Lane’s musical adaptation of the American animated film Shrek.

It has double entendres laced with absurdist sarcasm and striking stage effects. Beware a low-flying dragon and three blind mice with sexy stockings and white sticks.

Children under ten may gawp at the spectacle with all its primary colours and plasticky sets, but they may not be transported to the kingdom of fantastical delight one finds at the best musicals.
– Quentin Letts, Daily Mail

 

Videosar:
At the Tony Awards
I Know It’s Today
I Think I Got You Beat/Freak Flag
Morning Person
Trailer

Omslaget till första utgåvan

Dag 318: Charlie And The Chocolate Factory

Charlie And The Chocolate Factory (2013), West End, spelas fortfarande
Musik & sångtexter: Marc Shaiman & Scott Wittman
Libretto: David Graig baserad på Roald Dahls bok med samma namn från 1964.

Charlie Bucket bor med sina föräldrar i stadens fattigaste kvarter. Hans favoritgodis är chokladen från fabriken i samma stad men det är inte ofta han har råd att köpa någon. En dag får de veta att chokladfabrikens ägare Willy Wonka har lagt guldbiljetter i fem av chokladkakorna. Den som hittar en biljett bjuds på en rundvandring i den hemlighetsfulla fabriken och får gratis choklad för resten av livet.
En vecka innan Charlie fyller år får han en chokladkaka men tyvärr innehåller den ingen vinst. Men så hittar Charlie en 10 dollars-sedel på gatan, köper en ny chokladbit och i den ligger en av vinsterna.
Tillsammans med de fyra andra pristagarna får Charlie och hans farfar nu vara med om rundvandringen i fabriken. De övriga vinnarna är en tjock pojke som älskar choklad, en bortskämd flicka som får allt hon pekar på av sin rika pappa, en målinriktad rappande flicka som är bäst i världen på att tugga samma tuggummi längst tid och en TVspels-beroende, aggressiv pojke.
Under rundvandringen så råkar barnen ut för en mängd olyckor och till sist finns bara en kvar och hen kommer att få sitt livs överaskning…

Jag såg den här showen i somras och jag blev imponerad och lätt överväldigad av de makalösa scenografierna, kläderna och alla sanslösa special effekter men minns att jag tyckte musiken var ointressant och att showen aldrig berörde eller riktigt engagerade mig. Kändes mest som ett påkostat men tomt spektakel.
Till min förvåning upptäcker jag när jag satte på cd:n att musiken faktiskt är ganska så bra. Fattar inte riktigt hur jag kunde missa så många kul låtar när jag såg showen, men det blir kanske så när man fläskar på för mycket på scen, man kan liksom inte ta in allt och i detta fall blev musiken lidande.
Det känns som en väldigt engelsk musikal med starka influenser från music hall traditionen plus små inslag av soulmusik, rapp, techno, folkmusik och så en skvätt Broadway. Musiken stretar alltså åt många olika håll och får aldrig en riktig egen profil. Men den är kul att lyssna på.
Värd att ge en genomlyssning och om man vill se ett riktigt påkostat teaterspektakel så är även showen värd ett besök. Var dock beredd på att första akten är ganska så seg, det är i andra akten det roliga börjar.

Rekommenderade sånger:
The Amazing Fantastical History Of Mr. Willy Wonka, More Of Him To Love, It Must Be Believed To Be Seen, A Little Me, Strike That Reverse It

Kuriosa:
Man har av nån anledning lånat in en av sångerna från 1971 års filmversion till musikalen. Det är numret Pure Imagination som skrevs av Anthony Newley och Leslie Bricusse.

Marc Shaiman & Scott Wittman som skrev musiken och sångtexterna är också männen bakom Broadwaysuccén Hairspray.

Pressklipp:
Very engaging but rarely elating, this show is a skillful confection that doesn’t quite produce the inspired sugar-rush of magic that’s required.
– Paul Taylor, The Independent

The real problem is I didn’t feel moved.
The original story is pretty heartless – greedy children are killed off without mourning or chance of redemption and sickly sweet virtue is rewarded not with happiness but with riches beyond the dreams of avarice.
That’s not a context where you’ll find much emotional truth, and it may be too much to expect a celebration of chocolate to provide all-round nourishment.
But it explains why this sumptuous evening feels a couple of strawberry creams short of the full box.
– Simon Edge, Daily Express

The first half is as slow as cold treacle and most of the songs – which include an ironic techno-beat number – are duds. On the positive side we can enter clever special effects (a good gag with a shrunken child) and a much better second half. But a really good musical gives you a sugar rush of emotional involvement. You care about the characters. That is absent.
– Quentin Letts, Daily Mail

The various calamities are staged with panache, and the special effects involving killer squirrels and those fearsome pygmies the Oompa-Loompas are highly ingenious.
But there is no disguising the fact that the show is repetitive and, with the exception of Charlie and his game old Grandpa Joe, heartless.
– Charles Spencer, Daily Telegraph

For a show that celebrates fantasy, Charlie and the Chocolate Factory doesn’t put much trust in its audience’s imagination. This blindingly flashy new musical is as jammed with games and gadgets as a Toys “R” Us warehouse. Behemoth playthings are forced upon you in such relentless abundance that you wind up feeling like a spoiled, benumbed child on Christmas morning, drowning in a sea of presents and yearning to flee back to bed.
Giant Rube Goldberg-like contraptions, landscapes that suggest Disney doing Dalí, elaborate video simulations, costumes that inflate and glow in the dark, automaton squirrels and Jetsons-style robots: the visual spectacle never stops in the second act of this cluttered adaptation of Roald Dahl’s 1964 novel for children. Like the greedy little youngsters it portrays, who meet dire fates in a candy factory run by one Willy Wonka, this production is devoured by people-eating gimmicks.
– Ben Brantley, The New York Times

Video:
Show reel
The cast recording
Rehearsals Sneak Peek

Dag 246: Sister Act (2006)

Sister Act, Ur-Premiär 2006 på Pasadena Playhouse i Pasadena, California
2009 West End  – ca 512 föreställningar,
2011 Broadway – 561 föreställningar
2013 Den Haag, Nederländerna
2019 Stockholm
Baserar min bedömning på London Cast inspelningen
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater
Libretto: Bill & Cheri Steinkellner, med bidrag från Douglas Carter Beane. Showen är baserad på filmen Sister Act från 1992 som hade ett manus av ”Joseph Howard”.

Året är 1978.
Deloris Van Cartier drömmer om att slå igenom som discodiva. Under tiden jobbar hon på sin pojkväns, gangstern Curtis Shanks, nattklubb i Philadelphia.
En dag råkar hon bli vittne till hur Curtis dödar en ”tjallare”. Curtis ser henne och måste nu se till att hon tystas så att han inte ska åka dit för mordet.
Deloris har en gammal klasskompis som jobbar inom polisen och hon ber honom om hjälp.  Eddie, som vännen heter, inser att Deloris kan hjälpa dom att äntligen sätta dit Curtis. Nu gäller det bara att hålla henne vid liv tills det är dags för rättegången.
Eddie  får en snilleblixt: det sista stället gangsterna lär söka efter Deloris är på det gamla, lätt nedgångna nunneklostrer som ligger i trakten. Alltså ser han till att Deloris får gömma sig där. Men abbedissan kräver att Deloris ska klä sig i nunnedok och följa klostrets regler.
Till en början har Deloris ganska svårt att anpassa sig både till de strikta regler som gäller och till sitt nya namn: Sister Mary Clarence.
Men när hon får ta hand om klosterkören så förändras allt. Under ”Mary Clarence” ledning så förvandlas denna lilla kör till en av de mest populära musikaliska attraktionerna i stan.
Nått som så småningom kommer att få Curtis och hans gäng att förstå var Deloris befinner sig. Men de kommer att upptäcka att Deloris inte längre är ensam och rädd, inte nu när hon har sina soulsystrar bakom sig.

Det här är kul.
Jag gillade filmen när den kom för 20 år sedan och undrade lite hur musikalen skulle bli med tanke på att ingen av sångerna från filmen skulle finnas med.
Jag behövde inte oroa mig för scenshowen klara sig fint utan dem. Alan Menken har skapat en hel hög med svängande disco- och rockinfluerade sånger som låter som äkta hits från eran. Här kan man höra ekon av Barry White, Donna Summers och andra, plus så är musiken självklart inspirerat av ”Phillysound-et”. Patina Miller, som Deloris, har en stor och skön röst och hade utan tvekat platsat som en av de stora discodivorna om hon sjungit det här på sjuttiotalet.
Även de glada nunnorna har fått ett par bra komiska sångnummer och några riktigt supersvängande discogospels.

Jag hade turen att få se den nederländska versionen för bara ett par veckor sedan och kan rapportera att jag föll handlöst för denna show. Jag diggade loss som bara den och var på ett strålande humör i flera timmar efteråt.
Så får ni chansen: Just boogie on down!

Favvisar:
Fabulous Baby!, When I Find My Baby, Raise Your Voice, Sunday Morning Fever, Lady In The Long Black Dress, Bless Our Show

Kuriosa:
Patina Miller började i ensemblen och som understudy för Deloris i Pasadena 2006 men fick spela huvudrollen när showen hade sin Londonpremiär. En roll som hon upprepade när Sister Act öpnnade på Broadway 2 år senare.
I våras fick hon en Tony Award för sin insats som Lead Player i revivaln av Pippin.

Sommaren 2020 ska Sister Act få en kortare revival i London med Whoopi Goldberg som Delores och Jennifer Saunders som abbedissan.

Cheri and Bill Steinkellner som skrev librettot är nog mest kända för att ha skrivit ett flertal avsnitt till den omåttligt populära serien Cheers som gick på tv från 1982 – 1993.

Filmen som musikalen är baserad på hade et manus författat av pseudonymen Joseph Howard. Egentligen var manuset skrivet av dramatikern och författaren Paul Rudnick men när man började spela in filmen så satte man igång och bearbetade och skrev om hans manus – kraftigt. Ett drygt halvdussin författare pillade på den och bland dem kan nämnas Carrie Fisher, Robert Harling och Nancy Meyers. Eftersom slutprodukten inte hade så mycket gemensamt med Pauls ursprungsmanus så bad han att få sitt namn borttaget från produktionen och ersättas med en psuedonym.

Marc Shaiman som skrev musiken till filmen (och mängder av andra filmer och tv-shower) har också skrivit framgångsrika musikaler som Hairspray (2002) och Charlie and the Chocolate Factory (2013).

Pressklipp för the West End:
… proves more enjoyable on stage than it did on film … the cheers and standing ovation at the end were both genuine and deserved.
The book, by Cheers writers Cheri and Bill Steinkellner, is strong, funny and touching. And the disco-inspired score by Disney favourite Alan Menken, with neat lyrics by Glenn Slater, is a cracker. Frankly, what’s not to like, especially when you’ve got a chorus line of jiving nuns singing their hearts out ecstatically?
– Charles Spencer, The Telegraph

… a show that feels less like a personally driven work of art than a commercial exploitation of an existing franchise.
What was originally a fairytale fantasy . . . makes little sense in its new, vulgarised incarnation. In the movie, the music arose naturally from the story: there was even a certain wit about seeing a group of wimpled warblers turned into a cohesive unit. But here, long before the heroine has got to work on their larynxes, they are leaping about the stage like showbiz pros telling us How I Got the Calling. In order to pad out a slight story, every key member of the cast also has to be given a number. As a result, the plot grinds to a halt while we hear about the macho fantasies of a sweaty cop, or the hoodlums weary us with their own wet dreams.
– Michael Billington, The Guardian

Whether or not divine intervention is involved, it’s a wimple-wibbling, habit-forming triumph.
– Fiona Mountford, Evening Standard

…a rather sweet, sentimental film has been hyped up, coarsened, given what — were the Palladium flown to Times Square — we’d call the big, brash Broadway treatment . . . There’s less deft comedy, but much more music, most of it indebted to the 1970s, where the action is now set. That lets Alan Menken, the composer, have a lot of catchy fun with period rock and disco.
– Benedict Nightingale, The Times

Call me a miserable old monk but I hated Sister Act. I hated its artistic laziness, its predictability, its incuriosity, its idea that disco is divine and that spirituality can never be found in discreet and dignified worship . . . I know I may be taking it too seriously but I found myself recoiling sharply from this story’s saccharine values and its bullying gaiety. The thing is as shallow as the Aral Sea.
– Quentin Letts, Daily Mail

Videosar:
Från the Tony Awards med Patina Miller
Geef Me Genade från den nederländska versionen
Bless Our Show
Do The Sacred Mass
Sunday Morning Fever
Fabulous Baby från The Wendy Williams Show.