Tag Archives: rap

Nr 391: Hamilton

10 Mar

A1Ft9MsmP3L._SL1500_
Hamilton (2015)

Off-Broadway 2015
Broadway 2015
West End 2017

Music, Lyrics & Book: Lin-Manuel Miranda
Inspirerad av biografin om Alexander Hamilton (2004) av Ron Chernov

“Hey, yo, I’m just like my country, I’m young, scrappy and hungry, and I am not throwing away my shot.”

Hamilton, the unlikely founding father determined to make his mark on the new nation as hungry and ambitious as he is.
From bastard orphan to Washington’s right hand man, rebel to war hero, a loving husband caught in the country’s first sex scandal, to the Treasury head who made an untrusting world believe in the American economy.
This is the story of Alexander Hamilton (1755 – 1804),

Med ojämna mellanrum så kommer det en musikal som inte bara blir en sanslös succé utan även blir ett kulturellt fenomen. Den senaste jag kan komma på är nog Rent (1996) och precis som den så kommer Hamilton att introducera en ny generation ungdomar till musikalens underbara värld. Och ett flertal av dess sånger kommer att bli standards och höras på audition efter audition efter audition. Skulle tro att redan i vår så kommer många killar att sjunga You’ll Be Back på sökningar till olika musikalskolor.
Innan nån börjar tjata om ”Men Wicked, då, eller The Book of Mormon”, så vill jag bara säga att visst, de är stora succéer och Wicked är otroligt viktig för många men de är betydligt mer traditionella musikaler både vad gäller musiken och iscensättning. Hamilton, likt exempelvis Rent kommer att sätta en ny standard på hur man skriver, framför, rollsätter och koreograferar musikaler. Det är vad jag anser i alla fall.

Jag vet inte var jag ska börja med denna platta för den är så jäkla bra att det är inte klokt. Redan när jag hörde första sången (Alexander Hamilton)  när jag satte på den första gången så fick jag gåshud och fattade att det här, det här var nått speciellt. Efter denna starka introduktionssång så följer den ena fantastiska låten efter den andra. Och man vet aldrig i vilken stil nästa nummer kommer att vara i för även om den dominerande stilen är otroligt melodiös Hip-Hop så finns här också plats för både pop-, rap- och typiska Broadwaylåtar.

Föreställningen är den mest eftersökta biljetten på Broadway just nu, en uppsjö av falska biljetter finns i cirkulation och att betala över $ 600 (drygt 5000 kr när detta skrivs 160309) för en biljett är snarare standard än ovanligt just nu. Hysteriskt! Och föreställningen är redan slutsåld fram till januari 2017.

Är den värd all uppståndelse som scenföreställning då?  Jag vet inte för jag har inte sett den men av den 10 minuter långa samlingen av pressklipp jag hittat på nätet så ser den definitivt ut att vara det.
Men tills biljettpriserna gått ner en aning och tills den spelas på fler ställen (fast hur intressant den här är för andra länder än USA är väl frågan, kanske England men Sverige… Tveksamt.) så får jag njuta av dubbel CDn och titta på de klipp som finns och längta…
Rekommenderas nått så otroligt!!!

 

Trivia

Hamilton har bl a vunnit:

Som Off-Broadway föreställning:

8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, kvinnliga biroll, regi, musik, sångtexter, manus, ljuddesign samt ett specialpris.
2 Outer Critics Circle Award för bästa musikal och score.
1 Obie Award för Best New American Theatre Work
2016 års Grammy för bästa Musical Theatre Album.

Som Broadway föreställning:
11 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, musik, manlig huvudroll, manlig biroll, kvinnlig biroll, kostym, ljus, regi, koreografi och orkestrering.
Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Pulitzer Prize: Drama

Broadwayföreställningen fick 16 Tony Awardnomineringar vilket är nytt rekord för en föreställning. Den vann 11 av dem, vilket placerar föreställningen på 2:a plats vad gäller föreställning som vunnit flest Tonys. The Producers (2001) leder fortfarande med sina 12 vinster (kan tillägga att den ”bara” var nominerad i 12 klasser men vann alltså alla).

Cast albumet debuterade på 12:e plats på Billboard topp 200 listan. Det är den högsta debuten för en cast-skiva sen 1963.
Skivan hamnade som bäst på 1:a platsen på Rap-albumlistan.
Den hamnade på plats 2 på Billboards lista över de 25 bästa albumen för 2015

Lin-Manuel Miranda fick inspirationen till att skriva detta verk när han var på semester. Han köpte en biografi om Hamilton på flygplatsen och insåg snabbt at det här var ett perfekt underlag för en biografimusikal.

Från början kallade Lin-Manuel sin projekt The Hamilton Mixtape. Första sången (Alexander Hamilton) framfördes 2009 i Vita Huset inför president Barack Obama.
Den andra sången som färdigställdes var My Shot och den kom 2010.
Första workshopen för The Hamilton Mixtape skedde 2013 på Vassar College.

Hamilton är den 9:e musikalen som vunnit Pulitzerpriset för Drama. De övriga 8 är: George och Ira Gershwin: Of Thee I Sing (1932)
Rodgers & Hammerstein: South Pacific (1950)
Jerry Bock och Sheldon Harnick: Fiorello! (1960)
Frank Loesser: How to Succeed in Business Without Really Trying (1962)
Marvin Hamlisch, Ed Kleban, James Kirkwood och Nicholas Dante: A Chorus Line (1976) Stephen Sondheim och James Lapine: Sunday in the Park with George (1985)
Jonathan Larson: Rent (1996)
Brian Yorkey och Tom Kitt: Next to Normal (2010).

En pjäs om Hamilton spelades på Broadway 1917.

Press:

Hamilton is the most exciting and significant musical of the decade. Sensationally potent and theatrically vital, it is plugged straight into the wall socket of contemporary music. This show makes me feel hopeful for the future of musical theater.
Terry Teachout, The Wall Street Journal

The music is exhilarating, but the lyrics are the big surprise. The sense as well as the sound of the sung dialogue has been purposely suited to each character. George Washington, a stately figure in Jackson’s dignified performance, sings in polished prose…
But in the end, Miranda’s impassioned narrative of one man’s story becomes the collective narrative of a nation, a nation built by immigrants who occasionally need to be reminded where they came from.
– Marilyn Stasio, Variety

The conflict between independence and interdependence is not just the show’s subject but also its method: It brings the complexity of forming a union from disparate constituencies right to your ears…. Few are the theatergoers who will be familiar with all of Miranda’s touchstones. I caught the verbal references to Rodgers and Hammerstein, Gilbert and Sullivan, Sondheim, West Side Story, and 1776, but other people had to point out to me the frequent hat-tips to hip-hop…
Whether it’s a watershed, a breakthrough, and a game changer, as some have been saying, is another matter. Miranda is too savvy (and loves his antecedents too much) to try to reinvent all the rules at once….
Those duels, by the way — there are three of them — are superbly handled, the highlights of a riveting if at times overbusy staging by the director Thomas Kail and the choreographer Andy Blankenbuehler.
Jesse Green, New York Magazine

Rubrik: Yes, it really is that good.
I am loath to tell people to mortgage their houses and lease their children to acquire tickets to a hit Broadway show. But Hamilton, directed by Thomas Kail and starring Mr. Miranda, might just about be worth it— at least to anyone who wants proof that the American musical is not only surviving but also evolving in ways that should allow it to thrive and transmogrify in years to come.
A show about young rebels grabbing and shaping the future of an unformed country, Hamilton is making its own resonant history by changing the language of musicals. And it does so by insisting that the forms of song most frequently heard on pop radio stations in recent years — rap, hip-hop, R&B ballads — have both the narrative force and the emotional interiority to propel a hefty musical about long-dead white men whose solemn faces glower from the green bills in our wallets.

– Ben Brantley, New York Times

I love Hamilton. I love it like I love New York, or Broadway when it gets it right. And this is so right…
A sublime conjunction of radio-ready hip-hop (as well as R&B, Britpop and trad showstoppers), under-dramatized American history and Miranda’s uniquely personal focus as a first-generation Puerto Rican and inexhaustible wordsmith, Hamilton hits multilevel culture buttons, hard…
The work’s human drama and novelistic density remain astonishing.
David Cote. Time Out New York

Video:
At the 2016 Tony Awards
Reportage om skapelsen av föreställningen och Off-Broadway versionen
Alexander Hamilton Rap, fr The Hamilton Mixtape som  framfördes på A White House Evening of Poetry, Music and the Spoken Word on May 12, 2009
A Cappella version , en medley av låtarna med vocalgruppen Range
Wait For It
You’ll Be Back
Trailer för Off-Braodaway
John Adams Rap (cut song)
The Cast of Les Misérables audition for Hamilton the Musical
Ännu ett reportage
Trailer för Broadway
Opening Night – Cast Prspective
The Schuyler Sisters i en solo a cappella cover

Annonser

Dag 165: Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk

19 Maj

Bring in 'Da Noise, Bring in 'Da Funk - 1996 Original Broadway Cast
Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk (1996), 1135 föreställningar
Musik: Daryl Waters, Zane Mark & Ann Duquesnay
Sångtexter: Reg E. Gaines, George C. Wolfe & Ann Duquesnay
Libretto: Reg E. Gaines

Det här är en revy som berättar, genom steppdans, de svarta amerikanernas historia från slaveriets tid till nutid. Förutom musiknummer och dans så använder man sig av video- och bildprojicering och projicerar även delar av sångtexterna. Genomgående är också att man använder sig av kommentatorer som hela tiden kommer med inlägg, historiska fakta etc.
George C. Wolfe tog Re E. Gaines rap dikter och förvandlade dem till tap/rap.

Ohohohoooooh yeah ahaaaah yeah yeah *steppeli steppeli steppeli stepp* mmm aahha yeah oooooh mmm yeaheeee *steppeli steppeli steppeli stepp* osv osv…
Det här är en av de mer bisarre lyssnarupplevelser jag haft under den tid jag hållit på med denna blogg.
Här har vi en platta med mycket funk, groove, improvisatorisk jazz, fusion, blues, rap, poetry jams, speakerröster som berättar om historiska tilldragelser och massor av olika rytmer, och konstant med ljudet av otroliga fantastiskt steppande fötter i bakgrunden. Och allt är inspelat live så med jämna mellanrum så hör man publiken jubla, skrika, tjoa och applådera vilt.
Kan inte påstå att det är direkt njutbart att lyssna på. Känns lite som att få lyssna på en fest man själv inte får vara med på.
Jag är övertygad om att det här var en fantastisk föreställning att titta på och videoklippen nedan tyder verkligen på det men som castplatta…
Varje låt innehåller låååånga steppnummer där vi bara får höra ljudet av de steppande fötterna och publikens begeistring över det de fått se…
Tror att det här är ett praktexempel på en souvenierplatta, nått man absolut vill äga efter att ha sett showen men om man inte sett den så känns den helt värdelös.
Och eftersom jag inte sett showen så kan jag bara säga att det här ger mig ingenting, allt jag blir är uttråkad och frustrerad för jag vill ju också få se vad dessa steppare gör…

Favvisar:
Det går inte att plocka ut nått då det mesta är för fragmenterat för att ens kallas för en sång. Det närmaste är tre nummer The Uncle Huck-A-Buck SongThe Lynching Blues och Where’s the Beat?

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards 1996: Bästa kvinnliga biroll, bästa regi, bästa koreografi och bästa ljusdesign.
Den vann också Drama Desk Awards för bästa koreografi och ljusdesign.

Savion Glover som både var stjärnan och koreograf i denna show, var biträdande koreograf för den tecknade filmen Happy Feet (2006). Det var även hans rörelseschema som kopierades till pingvinen Mumble som filmen handlade om.

Pressklipp:
Tracing an African-American art form from the early days of slavery to the present, Mr. Wolfe, the show’s director, and Mr. Glover, its choreographer and lead dancer, have located a visceral eloquence miles away from the mechanically cheerful tapping of mainstream musicals. Rather, tap is convincingly presented as a worthy peer and ancestor of such forms as blues, jazz and gospel.

In finding a resonant individuality in each number, peculiar both to its historical origins and to the dancers performing it, the show restores emotional content to show-biz choreography in ways currently unmatched on Broadway stages.

Reg E. Gaines, known for his recorded poetry, has provided a continuing lyric commentary filled with original, evocative images. But too often his words are simply inaudible amid the fusillade of taps and the original music by Ann Duquesnay, Zane Mark and Daryl Waters. Moreover, Mr. Gaines, who delivers his own text in a casual, almost dismissive style, lacks a real theatrical presence. And any time he appears on stage, one’s urge is to wave him away, as though he were a mosquito at a picnic.

In Mr. Wolfe’s Colored Museum, a character reflects on American slaves who were forced to give up their drums, then realizes ”We still got ‘em.” She goes on to say, ”They’re here in my speech, my walk, my hair, my God, my style, my smile and my eyes.”
For all its imperfections, Bring in da Noise more than fulfills the promise in those words. Its rhythms will continue to pulse in your bloodstream long after the show is over.
– Ben Brantley, The New York Times

Director George C. Wolfe and Savion Glover, Bring in ‘da Noise, Bring in ‘da Funk’s 22-year-old choreographer-star, reclaim tap as a black art form in an explosive and bravely literal-minded chronicle of the genre’s history from slavery to the present. The music is beautiful and the dancing exuberant, but Funk is serious business, with vicious, funny send-ups of Uncle Tomism in Hollywood.
– Jess Cagle, Entertainment Weekly

Videosar:
At the Tony Awards
Savion Glover stepp solo
Intervju med Savion om skapandet av showen
Boogie Wonderland – Happy Feet

%d bloggare gillar detta: