Nr 435: Lady Day at Emerson’s Bar & Grill

Lady Day at Emerson’s Bar & Grill (1986)
Off-Broadway, 1986, 281 föreställningar
Broadway 2014, 173 föreställningar

Music & Lyrics: various
Book: Lanie Robertson baserad på Billie Holidays liv

“When I die, I don’t care if I go to heaven or hell, as long’s as it ain’t in Philly.”

The time is 1959. The place is a seedy bar in Philadelphia. The audience is about to witness one of Billie Holiday’s last performances, given four months before her death. More than a dozen musical numbers are interlaced with salty, often humorous, reminiscences to project a riveting portrait of the lady and her music.

Det här är inte en konventionell musikal utan kanske snarare en pjäs med musik. Vid prisceremonier och i pressen så har den både behandlats som en pjäs och som en musikal, så ingen verkar helt säker på hur den ska klassificeras.
Själv tycker jag att musiken spelar en så viktig del i berättandet och är dessutom så integrerad i historien att jag räknar den som en slags musikal och tar upp den i denna blogg. Lägg till det att man även givit ut ett cast album – en liveinspelning – med sångerna.
Intrigen och upplägget är simpelt, egentligen får vi bara bevittna en av Lady Days sista framträdanden på en skitig, nedgången klubb i Philly. Hon är full, har abstinens från sitt heroinberoende, blir hög, försvinner bort i tanken, berättar och minns episoder från sitt liv och sjunger ett dussintal av sina hits.
Genom hennes små, bitvis osammanhängande, berättelser kan vi pussla ihop delar av hennes liv, var hon kom ifrån och hur hon fick sin start i branschen och även hur hon fastnade i heroinberoendet. Intressant och gripande. Men de starkaste bitarna är hennes anekdoter om den rasism som fanns (finns) både inom och utanför branschen mot färgade artister. De berättelserna är både fruktansvärda och fruktansvärt galghumoristiska. För mitt i allt elände så verkar hon ha både humor och självdistans. Hon beskriver aldrig sig själv som offer och det är uppfriskande.

Om jag har nån kritik så är det nog att det blir väldigt mycket elände och missbruk hela tiden, inget nämns om hur hon slog igenom eller om alla hennes framgångar. Ska man gå på vad denna show berättar så kan den här artisten aldrig haft mer än en högst medioker artistkarriär.
Men oavsett min kritik så är det en gripande och fruktansvärd föreställning. ”Enkel”, naken och drabbande. Audra McDonald gör ett virtuost porträtt och hennes sätt att gestalta fylla på scen är en master class i ämnet.
För mig är de 2 musikaliska höjdpunkterna den fylleglada tolkning av What a Little Moonlight Can Do  och den fruktansvärt starka, nattsvarta, versionen av Strange Fruit.

Föreställningen filmades av HBO och finns att se på HBO Nordic.

Kuriosa:
Off-Broadway föreställningen vann en Outer Critics Circle Award för bästa manus (för en Off-Broadway föreställning)
Broadwayversionen vann:
2 Tony Awards: Bästa kvinnliga skådespelare i en pjäs samt bästa ljuddesign.
1 Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs.
1 Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Audra McDonald är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Billie Holiday (1915-1959) var en jazz- och bluessångerska och låtskrivare. Hon anses ha en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största jazz- och blues-sångerskorna.
Namnet hon döptes till var Eleanora Fagan.  Hennes mor var ensamstående.
Hon tog sitt artistefternamn Holiday efter jazzmusikern Clarence Holiday  som troligen var hennes pappa.
Förnamnet Billie tog hon efter sin favoritskådespelerska Billie Dove (1903 – 1997).
Hon fick sitt smaknamn Lady Day av sin vän och kollega saxofonisten Lester Young.
Hon upptäcktes när hon sjöng på nattklubbar i Harlem, New York. Det ledde bland annat till att hon turnerade med Count Basie och Artie Shaw och deras respektive orkestrar.
Hon kom att spela in över 200 skivor och var under en period otroligt populär.
Men från mitten av 40-talet så eskalerade hennes drog och alkoholproblem och det ledde så småningom till att hennes röst påverkades.
Hon framträdde fram till bara nån månad innan sin död 1959.
Läs en längre biografi här.

Press:
“Lady Day at Emerson’s Bar & Grill,” Lanie Robertson’s elegiac lament for the jazz singer Billie Holiday at the end of her broken-down life, has been knocking around forever in regional theaters.  But in all those years, this intimate bio-musical was waiting for a great singer  like Audra McDonald to reach out and bring this tragic figure back from the grave.
…
It’s a known fact that McDonald is a majestic singer.  In more than a dozen songs, she captures the plaintive sound, the eccentric phrasing and all the little vocal catches that identify Billie Holiday’s unique style. But it’s her extraordinary sensitivity as an actor that makes McDonald’s interpretation memorable.
…
It’s a grueling monologue to sustain for an hour and a half, but McDonald pulls it off with style and grace and a helluva set of lungs.
– Marilyn Stasio, Variety

 

Mr. Robertson has created a persuasive voice … salty and sassy, occasionally flaring into hot bursts of anger, and prone to gin-fueled digressions. Ms. McDonald moves between the moods with a jittery sharpness, conveying the warmth and humor in bright, glowing bursts that can quickly subside into dark, bitter ruminations on the wayward, reckless groove into which her life gradually fell.
The play’s conceit is, frankly, artificial and a bit hoary. A victim of severe stage nerves, Holiday preferred to sing in a tight spotlight so she couldn’t even see the audience, and would at no point in her career have been likely to dish up her life for public consumption in such a way.
…
Ms. McDonald’s career has been in many ways a blessed one (five Tonys at just 43, when Holiday was nearing her end), but by burrowing into the music and channeling Holiday’s distinctive sound, she has forged a connection with the great, doomed artist she is portraying that feels truthful and moves well beyond impersonation into intimate identification. When she sings, there appears before us the ghostly image of an artist who could only find equilibrium in her life when she lost herself in her music.
– Charles Isherwood, The New York Times

 

Videosar:
High Lights
God Bless the Child
Audra i Master Class

Dag 256: South Pacific

South Pacific, (1949), 1925 föreställningar
Baserar min bedömning på 2008 års revivalinspelning. Den revivaln spelades 996 gånger.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Oscar Hammerstein II & Joshua Logan, baserad på den Pulitzervinnande boken Tales of the South Pacific (1947) av James A. Michener

I centrum för handlingen finns två stycken kärlekshistorier:
Den amerikanska sjuksköterskan Nellie Forbush blir förälskad i en plantageägare på ön, Emile de Becque, men har svårt att acceptera att han har två barn av blandras sen ett tidigare äktenskap.
Den andra romansen är den mellan den amerikanska löjtnanten Cable och den unga Tonkinesiska kvinnan Liat.
Runt dessa två par kretsar ett flertal bifigurer där främst ”fixaren” Luther Billis och den lokala affärskvinnan, och mamma till Liat, Bloody Mary bör framhållas.
Ett genomgående tema är rasfördomar och amerikanernas syn på blandäktenskap.

Jag har flera gånger försökt ta mig igenom originalcastplattan av denna show bara för att hela tiden ge upp. För trots att det finns en hel del sånger jag gillar på den så finns där också ett antal som jag tycker är så förskräckliga att jag valt att inte sätta på skivan. Och så har jag alltid varit lite avigt inställd till klassiskt skolade röster som framför musikalmusik. Japp, så fördomsfull är jag.
Men det har blivit ändring på det nu för 2008-års inspelning är guld!
De skadar inte att jag sett uppsättningen innan jag lyssnade på den för denna revival öppnade mina ögon till vilken fantastisk musikal detta är.
Det första som slår en när man lyssnar är att det är en 30-manna orkester som ackompanjerar. Att få det fulla orkesterljudet till dessa vackra melodier är i sig värt priset för inspelningen. Men även de vokala insatserna är otroligt bra och jag gillar till och med de mer ”klassiska” inslagen…
Här finns dessutom alla sångerna i nästan kompletta versioner, bara lite dansmusik har strukits , vilket gör den här versionen till ett bättre köp än originalet.
Jag har aldrig hört detta partitur så otroligt välspelat och emotionellt framfört. Första akten är mest komedi medan allvaret lägger sig både över scen och över sångerna under den andra akten.
En perfekt inspelning av en perfekt uppsättning av en i det närmaste perfekt musikal.
Ett måste!

Favvisar:
A Cockeyed Optimist, Honey Bun, Some Enchanted Evening, A Wonderful Guy, There Is Nothin’ Like A Dame

Kuriosa:
Showen som var baserad på en pulitzerprisvinnande novellsamling vann själv ett Pulitzerpris 1950 som årets bästa pjäs.

Originaluppsättningen vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, partitur, libretto, manliga huvudroll, manliga biroll, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, scenografi, producenter och regi

Det är den enda show som vunnit Tony Awards i alla fyra musikalskådespelarkategorier.

2008 års revival vann 7 Tony Awards: Bästa musikalrevival, manliga huvudroll, scenografi, ljusdesign, ljuddesign, kläder och regi.
Den fick också 5 Drama Desk Awards: Bästa revival, manliga huvudroll, regi, ljud och scenografi.

South Pacific var den första show som sålde souvenirer speciellt gjorda för showen. Man kunde bland annat köpa South Pacific slipsar, läppstift, scarfs, hårborstar (att användas efter att man tvättat den där karln ur håret), dockor och till och med falska rivna biljetter som kunde användas som statussymbol så att man kunde låtsas att man sett denna konstant utsålda show.

Castinspelningen var en av de första som gavs ut som LP.
Den låg i 69 veckor på första platsen på Billboards top 100 lista och skulle sammanlagt ligga på listan i 400 veckor.
Skivan blev 1940-talets mest sålda skiva.

Nellie var den första Rodgers & Hammerstein hjältinnan som var en ”belter” snarare än lyrisk sopran.

Eftersom Emile är en roll som kräver en klassisk skolad sångare och Nellie är mer typisk musikal så har R&H medvetet inte gett dem några sånger där de sjunger samtidigt. Det var ett krav från Mary Martin, faktiskt, för hon ville inte bli vokalt jämförd med Ezio Pinza som var en stor operastjärna på sin tid.

Londonversionen hade premiär 1951, Mary Martin spelade Nellie även här..
Bland sjömännen kunde man se en ung Sean Connery och Marys son Larry Hagman (blivande JR i Dallas), bägge i början av sina karriärer.

Upphovsmännen till musikalen krävde att Londonversionen skulle vara en exakt kopia av Broadwayversionen. Hur exakt? Jo, ända ner till betoningen av orden i replikerna. Man gjorde en inspelning av showen i USA och sen fick Londonskådisarna lära sig att härma sina amerikanska kollegers sätt att säga sina repliker.

För er Glee-fanatiker kan jag berätta att Matthew Morrison (körledaren) spelade löjtnant Cable i den nya versionen.

Pressklipp för revivaln:
For this South Pacific recreates the unabashed, unquestioning romance that American theatergoers had with the American book musical in the mid-20th century, before the genre got all self-conscious about itself. There’s not an ounce of we-know-better-now irony in Mr. Sher’s staging. Yet the show feels too vital to be a museum piece, too sensually fluid to be square.

I could feel the people around me leaning in toward the stage, as if it were a source of warmth on a raw, damp day. And that warmth isn’t the synthetic fire of can-do cheer and wholesomeness associated (not always correctly) with Rodgers and Hammerstein. It’s the fire of daily life, with all its crosscurrents and ambiguities, underscored and clarified by music.
…
I know we’re not supposed to expect perfection in this imperfect world, but I’m darned if I can find one serious flaw in this production. (Yes, the second act remains weaker than the first, but Mr. Sher almost makes you forget that.) All of the supporting performances, including those of the ensemble, feel precisely individualized, right down to how they wear Catherine Zuber’s carefully researched period costumes.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Revivaln på the Tony Awards
Preview till revivaln
Tour Sizzle Reel
There Is Nothin’ Like A Dame (filmversionen)
Trailer till filmen

Dag 224: 1600 Pennsylvania Avenue / A White House Cantata

1600 Pennsylvania Avenue (1976), 7 föreställningar
Baserar mitt omdömme på konsertversionen som går under namnet A White House Cantata och kom ut på cd 2000
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner

Föreställningen handlar om de första 100 åren i Vita Husets historia.
Vi får  möta både de olika presidenterna som bodde där och några av dem som arbetade som husfolk under dem. Många av berättelserna har ett fokus på rasrelationer.
Vi får höra om Thomas Jeffersons påstådda affär med en svart piga, om James Monroes vägran att stoppa slaveriet i Washington, om efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget, om hur Andrew Johnson ställdes inför riksrätt och blev frikänd med bara en rösts majoritet och mycket, mycket mer.
Det finns fyra huvudroller här, två par, ett svart  och ett vitt.
Den vite mannen spelar alla de olika presidenterna och den vita kvinnan alla presidentfruarna.
Det svarta paret gestaltar alla de olika svarta tjänarna som jobbade där.

Eftersom det här är en semiklassisk konsertversion av verket så är det svårt att bedöma hur själva musikalen var.
Den här skivan är i alla fall bitvis väldigt intressant och spännande.
Det är väldigt storslagen musik som innehåller maffiga koralpartier, marscher, valser och till och med lite blues. Bernstein visar upp en lekfullhet och samtidigt ett allvar som tillsammans med hans små blinkningar till kompositörer som  Gustav Mahler, Sibelius och Copland gör det här till en av hans mest intressanta och mer klassiskt inspirerade verk.
Allt är kanske inte bra men det som är bra är å andra sidan otroligt bra.
Tyvärr så tycker jag nog inte att Alan Jay Lerners texter är av samma  höga kvalitet. Tvärtom så känns de bitvis ganska så banala och krystade.
De vokala insatserna här är strålande med bland annat en rent självlysande Barbara Hendricks.
Önskar att det funnits en inspelning av originalcasten så att jag kunde gjort en jämförelse mellan versionerna. Det kanske var en illa sammansatt föreställning men musiken var det inget fel på, det om något bevisar denna version.
Efter att jag skrev det ovan så har jag hittat några inspelningar från Broadwayversionen.

Favvisar:
On Ten Square Miles by the Potomac River, The President Jefferson Sunday Luncheon March, I Love My Wife

Kuriosa:
Det här var Bernsteins första Broadwaykomposition sen West Side Story 1957. Det blev också hans sista.

Med anledning av att man under tryouten hade kondencerat och strukit mycket i Bernsteins musik utan hans medgivande och med tanke på den negativa kritiken och publikreaktionen stycket fick så förbjöd Bernstein inspelningen av en castplatta.
Efter hans död så skapade man en konsertversion för kör och solister av verket. Verket räknas som ett ”klassiskt” stycke eftersom man använder sig av skolade operasångare i solistrollerna. Denna version skiljer sig en hel del från Broadwayversionen men det är den enda inspelning som finns.
Bernsteins sterbhus tillåter fortfarande inte att originalverket framförs, spelas in eller ens publiceras.

Patricia Routledge som spelade alla presidentfruarna på Broadway var den som fick de bästa recensionerna. Ett av hennes nummer hette Duet For One, en riktig tour de force där hon spelar två olika presidentfruar, en avgående och en tillträdande. Den gav henne en äkta showstopper och en låååååång stående ovation på premiären. I sången förvandlar hon sig hela tiden, fram och tillbaka, till först den ena presidentfrun och sen till den andra och så tillbaka igen. Detta genomförs endast med hjälp av små blixtsnabba förändringar av perukens placering och genom att byta röst. Och jag har till min glädje hittat en ljudinspelning av detta nummer, se nedan.
I Sverige är Patricia nog mest känd som den socialt uppåtsträvande Hyacinth Bucket i populära tv-serien Skenet Bedrar.
Den engelskfödda Patricia spåddes en gång en strålande framtid på Broadway men tyvärr för henne så floppade varenda musikal hon medverkde i. Så hon flyttade hem till England där hon istället fick en strålande karriär, bland annat med den ovan nämnda serien.

Ljudis:
The President Jefferson Sunday Luncheon March – från Broadwayshowen!!!!
Minstrel Show Part 1 – från Broadwayshowen
Patricia Routledge – Duet For One
Lud’s Wedding från Broadwayshowen