Dag 365: Show Boat

Show Boat (1927), 572 föreställningar
Jag har lyssnat på 1988 års studioinspelning av den kompletta musikalen.
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II baserad på Edna Ferbers roman med samma namn från 1926.

Handlingen börjar 1887.
I centrum finns teaterbåten Cotton Blossom som åker upp och ner längs med Mississippifloden.
På båten styr Kapten Andy och hans hustru Parthy Ann. De har en ung dotter som heter Magnolia.
När stjärnan i båtens teaterföreställning, Julie, blir avslöjad som en kvinna av blandras och dessutom gift med en vit man – något som var olagligt i Mississippi på den tiden – så tvingas hon och hennes man lämna båten. Hennes man var dessutom hennes motspelare och båtens manliga stjärna.
Plötsligt står ensemblen där utan några aktörer som kan spela huvudrollerna.
Magnolia lyckas då övertala sin far om att hon kan hoppa in i den kvinnliga rollen. Som sin motspelare får hon en snygg proffesionell kortspelare som åker med båten, han heter Gaylord Ravenal.
Magnolia och Gaylord slår ann hos publiken och blir väldigt uppskattade. De blir också förälskade i varandra.
De gifter sig, lämnar båten och flyttar till Chicago, där de får en dotter.
Till en början så lever de flott för Gaylord har tur i sitt spelande men när det går sämre för honom så får de det allt svårare och fattigare.
Deprimerad över att han inte klarar av att försörja sin familj så väljer Gaylord att lämna dem.
Magnolia tvingas nu söka jobb på Club Trocadero. Det visar sig att Julie är sångerskan där. Julie har även hon blivit övergiven av sin man och har tagit flaskan till tröst, hon är gravt alkoholiserad vid det här laget. När Julie ser att Magnolia söker jobb så lämnar hon klubben så att de ska stå utan sångerska och ska anställa Magnolia. Vilket de också gör. Efter en skakig start så lyckas Magnolia som sångerska.
Tjugo år senare så återvänder hon tillsammans med sin dotter – som blivit en stor Broadway stjärna – till Cotton Blossom. Där möter hon åter Gaylord och eftersom hon aldrig slutat att älska honom så förlåter hon honom och de två förenas åter igen.

När Show Boat hade sin premiär 1927 så blev den en sensation.
Den här var något nytt och fräscht och storslaget. En show vars like Broadway inte sett tidigare.
Det här var inte operett, inte musikalkomedi och inte revy men hade inslag av alla tre genrerna.
Det här var ”a musical play”: berättelsen var det viktigaste och musiken fick underordna sig den och serva den så att handlingen kom vidare och med dess hjälp även fördjupa karaktärerna.
Här blandades komedi och spektakulära shownummer med allvar, tragik och ”riktiga” människoöden. Manuset var starkt, sångtexterna berättade nått och var inte bara ord att sätta sätta musik till och musiken… musiken var sensationellt bra.
Detta var starten till den moderna musikalen.
Idag tar vi det för självklart och givet att sångerna i en musikal ska föra handlingen framåt, att den är en helt integrerad del av berättelsen men så var det inte innan denna show. Fram till Show Boat och även under lång tid efter så var handlingen och sångerna två separata delar i de flesta showerna. Man hade ett kul manus som man sen tryfferade med bra sånger som passade de skådespelarna som skulle framföra dem. Sångerna kunde utan problem bytas ut eller strykas utan att det nämnvärt påverkade handlingen. 
Men här hade vi en show där sångerna faktiskt betydde nått och var viktiga för handlingen. Inte alla sånger i showen kanske, men många av dem. 
Fast när Show Boat kom sågs den mer som en lycklig slump eller ett undantag än som den nya typen av musikteater och det skulle dröja ända till 40-talet innan det här blev normen för hur en musikal skulle se ut.

Inspelningen jag lyssnat på är ett försök att återskapa hur showen var tänkt att se ut när den hade sin urpremiär. Man har använt sig av originalorkestreringarna och all musik som fanns med från början framförs och i den ordning som det var tänkt. Nu var det så att showen var över 4 timmar lång när den hade sin första try-out premiär och man var tvungen att trimma bort över en timme innan den anlände till Broadway så där försvann en del sånger. Sen så tyckte producenten Florenz Ziegfeld att en del av sångerna var för mörka och deprimerande och krävde att de skulle strykas. Bland dem finns min absoluta favoritsång Mis’ry’s Comin’ Around, ett oerhört vackert och ”haunting” körstycke. Även Kern var väldigt förtjust i det numret och när det ströks så såg han till att melodin blev det ledande motivet i ouvertyren istället.
Men här finns alltså all musik från uruppförandet med, inklusive dansmusik och repriser. Lägg till det alla sånger som skrevs till senare uppsättningar och ni förstår säkert att det här inte får plats på en singel cd. Denna version är en box med 3 fullproppade cd-skivor och jag har för mig att min lp-box bestod av 4 skivor. Mycket musik att gå igenom alltså. Och vilken musik sen. Här finns massor av klassiska nummer som Ol’ Man River, Make Believe, Can’t Help Lovin’ Dat Man och Bill plus mängder av mindre kända men minst lika bra sånger. Det här är en ljuvlig skattkista som är fylld till bredden med bra och minnsesvärd musik.
Eftersom man har lagt till, bytt ut och tagit bort nummer i alla de olika varianter av showen som satts upp så är det kul att få höra verket som den en gång var tänkt att framföras.
Om man vill ha den definitiva versionen av Show Boat så är det den här versionen man ska söka efter.

Favvisar:
Mis’ry’s Comin’ Around, Why Do I Love You?, Life Upon the Wicked Stage, Can’t Help Lovin’ Dat Man, Bill

Kuriosa:
Bland alla de saker som var nytt och spännande med showen var nog en av de största sensationerna den långa tidsperiod den utspelade sig under. Normalt så utspelade sig musikaler inom loppet av ett par dagar eller ibland ett par månader men Show Boat utspelar sig under 40 år från 1887 till 1927. Vi får följa Magnolia från det att hon är 18 tills hon blir 58.
Kern skildrade tidsperioderna genom att komponera musik som hör till de olika erorna, så inledningsvis är det mer operett och music hall inspirerad musik för att i nutid – showens sista scener utspelar sig 1927, alltså samma år som musikalen hade sin premiär, snacka om att vara ”up to date”- bjuda på Charleston och jazz.
Man la också in ett par av de mest populära schlagerna från sekelskiftet för att verkligen förankra vissa perioder hos publiken. Därför sjunger Magnolia After The Ball när hon ska debutera som sångerska på en nyårsfest. Den sången var den mest populära sången under slutet av 1800-talet och det såldes mer än 5 millioner exemplar av notererna.
Andra saker man tog upp var rasism, blandäktenskap och alkoholism.

Allt i showen har inte Kern och Hammerstein som upphovsmän:
P.G. Wodehouse skrev originaltexten till sången Bill, som var en återanvändning från musikalen Oh, Lady! Lady! (1917). Texten bearbetades dock en hel del av Hammerstein men han uppgav alltid P.G. Wodehouse som ensam upphovsman.
Sången Goodbye, My Lady Love – musik & text av Joseph E. Howard – las in som typiskt music-hall nummer och After the Ball – från musikalen A Trip to Chinatown (1891) musik & text Charles K. Harris – gavs till Magnolia att sjunga när hon ska få med sig ”publiken” på sitt första framträdande.

Den svenska premiären skedde på Oscarsteatern 1942 med bl a Nils Poppe och Annalisa Ericson.

Videosar:
Paul Robeson – Ol’ Man River fr 1936 års filmversion
Can’t Help Lovin’ Dat Man
Från the Tony Awards 1995 (Why Do I Love You, charlestonvarianten)
Make Believe från 1951 års filmversion
High Lights från Goodspeed Opera House revival 2011
Life upon the Wicked Stage i en version med flickorna från musikalen Cabarets Kit-Kat-Klub. Osannoligt bra!!!!

Annalisa Ericson och Nils Poppe  i den första svenska versionen

Dag 331: On The Town

On The Town (1944), 462 föreställningar
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green baserad på baletten Fancy Free av Jerome Robbins och Leonard Bernstein.

En vacker sommardag 1944.
Klockan är sex på morgonen när tre sjömän -Chip, Ozzie och Gabey- påbörjar sin 24-timmars permis i New York.
De vill inte bara hinna med att se på alla sevärdheter utan de vill också hinna träffa lite brudar.
Gabey förälskar sig i bilden av månadens ”Fröken vändkors” (Miss Turnstiles) som finns utplacerad på alla tunnelbanetåg. Hon ska representera den genomsnittliga tunnelbaneåkaren och varje månad så väljs det en ny miss och denna månad så är det Ivy Smith. Gabey bestämmer sig för att försöka hitta henne innan hans permis är slut. Självklart så hjälper hans kompisar till. De har dock lite mer tur vad det gäller att hitta kvinnor – eller kanske snarare att bli hittade av dem.
Ozzie blir uppraggad på Naturhistoriska Museet av Claire DeLoone en antropolog och Chip hamnar i en taxi med den kvinnliga föraren Hildy Esterházyen. Hon blir genast betuttad i Chip och eftersom hon både är kärlekstörstande och sexuellt aggressiv så dröjer det inte många sekunder innan han är hemma hos henne…
De två kvinnorna gör sitt bästa för att finna nån trevlig dam till Gabey också men han vill bara hitta sina drömmars Ivy. Till sist gör han det på Coney Island.
När morgonen gryr och männens permis är över så tar de tre paren farväl av varandra. Om de har nån framtid ihop är ytterst osäkert för männens skepp ska nu ge sig av och delta i det pågående kriget.

Hur bra är det här på en skala?
Bara liksom, helt jävla bäst!
Det första samarbetet mellan Bernstein, Comden & Green resulterade i en nyskapande och helt genialisk musikal med så mycket bra sånger och fantastisk dansmusik att man häpnar. Och att få höra musiken framföras av en stor symfoniorkester… Jag får ståpäls! Det är såna här shower som får mig att förstå varför jag så totalt har nördat in mig på musikaler som musikform.
Sångerna är svängiga, med fantastiska och roliga texter. Och Bernsteins musik…
Rent magisk. Den här plattan kan jag sätta på repeat och lyssna på om och om igen.
Det är en välsjungen version och jag är inte missnöjd med någons insats och för en gång skull så låter man musikalartister sjunga de jazziga och ”musikal” numren och de klassiskt skolade få sjunga den musik som är mer klassisk i sin stil. Kanske låter som en självklarhet men det är det inte, när Deutsche Grammophon (som också gjorde den här isnpelningen) gjorde en studioinspelning av Bernsteins West Side Story så lät man de klassiska sångarna Kiri Te Kanawa  och José Carreras spela Maria och Tony och resultatet är nått så fruktansvärd dåligt att jag inte fattar att man ville ge ut det. Så jag var lite rädd när jag såg att mezzosopranen Frederica von Strade skulle medverka på denna platta. Jag fruktade det värsta men hon spelar Claire DeLoone, en roll som ska sjunga ”klassiskt” så hon var perfekt castad. Och som bonus finns den underbara jazzsångerska Cleo Laine med i ett nummer som ”clubsångerskan”.
Lägg till detta att man även spelat in och lagt med tre av de sånger som ströks ur musikalen innan den hade sin Broadwaypremiär. Mumma!
Och så musiken… Kan inte upprepa det för ofta. Musiken är sååå jäääkla bra!!!! Bernstein rules!

Favvisar:
I Can Cook Too, ”New York New York, Ya Got Me, Some Other Time, Lucky To Be Me

Kuriosa:
Musikalen var en bearbetning och videreutveckling av baletten Fancy Free som koreografen Jerome Robbins skapat och som Bernstein skrivit musiken till. Den blev en stor framgång på gamla Metropolitan Opera House i början av 1944.

1971 års revival av musikalen vann en Theatre World Award och det fick även 1998 års revival.

Det här var den första show som Hollywood köpte filmrättigheterna till redan innan den hade haft sin premiär.
Filmversionen som kom 1949 hade Gene Kelly, Frank Sinatra, Jules Munshin, Ann Miller, Vera-Ellen och Betty Garrett i de ledande rollerna. Dansnumren är snygga och det är en kul film men tyvärr så behöll man bara 3 av sångerna från Broadwayshowen, resten består av nya (ofta sämre) sånger av Roger Edens.

Pressklipp:
Words which make a rhyme and have rhythm do not neccessarily make a lyric, nor do thirty-two bars full of notes automatically make a song. The score of On The Town by Leonard  Bernstein, and the lyrics by Miss Comden, Adolph Green, and Mr Bernstein, are almost always disappointing. … There are ballets, of course. Cripes, what I would give to see a good old hoofing chorus again!
– John Chapman, Daily News

On The Town is not only much the best musical of the year; it is one of the freshest, gayest, liveliest musicals I have ever seen. It has its faults, but even they are engaging, for they are the faults of people trying to do something different, of people willing to take a chance.
– Louis Kronenberger, PM

Videosar:
Highlights
New York New York med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munshin från filmversionen
Vera-Ellen som Miss Turnstiles
I Can Cook Too
Ya Got Me med The Gay Men’s Chorus of Los Angeles
Some Other Time
Dream Coney Island Ballet
Från Encores! konserversion

Dag 297: Oh, Kay

Oh, Kay (1926), 256 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1994
Musik: George Gershwin
Sånhgtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & P. G. Wodehouse, baserad på pjäsen La Presidente av Maurice Hanniquin & Pierre Veber

1927, förbudstiden i USA, en period då amerikanarna törstade och bootleggers (spritsmugglare) blev förmögna.
Jimmy Winters, en millionär, anländer till sitt sommarresidens på Long Island med sin nya fru. Där finner han att Shorty McGee har installerat sig.
Jimmy tar för givet att Shorty är den nya tillfälliga butlern och lägger ingen större vikt vid honom.
Men Shorty vaktar egentligen 500 lådor fyllda med smuggelsprit som han och hans två kompanjoner har gömt i vad de trodde var ett övergivet hus. För att inte avslöjas så måste Shorty nu ikläda sig rollen som butler.
Samtidigt får Jimmy ett telegram där han får reda på att hans skilsmässa från sin första fru aldrig trätt i laga kraft så hans nya äktenskap måste annulleras. Den nya frun blir sur och tar in på ett hotell i stan.
Då dyker Lady Kay upp. Hon är en av smugglarna och dessutom kvinnan som året innan räddade Jimmy från att drunkna.
Hon har aldrig kunnat glömma honom och han har aldrig kunnat glömma henne.
Men för att försöka smuggla ut smuggelspriten ur huset så låtsas hon nu vara den nya husan.
Sen finns det också ett par tvillingar i huset och tillsammans så ser detta gäng till att farskarusellen snart är i full gång med förväxlade identiteter, missuppfattningar, förvirring, skurkar, poliser, sprit, sexantydningar och självklart ett lyckligt slut där Kay och Jimmy får varandra.

Jag säger bara Gershwin.
Det räcker.
Musiken är såååååå bra.
Texterna är ljuvliga.
Hitsen är många och av det odödliga slaget.
Allt är bara perfekt.
Artisterna på denna studiorekonstruktion är synnerligen väl valda.
Arren är original arren så det låter ljuvligt skönt svängande 20-tal om allt.
Jag älskar det.
Mannen var ett musikaliskt geni. Punkt slut. Han var bäst.
För mig finns det inget bättre än att sätta på lite Gershwin. Om jag nån dag känner mig lite nere så vet jag att bästa botemedlet är en dos av George, gärna i kombination med hans bror Ira, vars texter fortfarande kan locka fram ett leende på mina läppar.
Behöver jag säga att jag rekommenderar detta? Tror inte det, va.
Om intrigen känns igen så är det inte så konstigt för man gjorde en Gershwin jukebox musikal version av storyn för nått år sedan. Den showen hette Nice Work If You Can Get it (se Dag 59).

Favvisar:
Someone To Watch Over Me, Dear Little Girl, Don’t Ask, Clap Yo’ Hands, Fidgety Feet

Ljudisar:
Oh Kay – Gershwin Broadway Musical Roll
Gertrude Lawrence sings Gershwin ”DO-DO-DO” (1926)

Videosar:
Clap Yo´Hands den här versionen av sången är från filmen Funny Face med Fred Astaire & Kay Thompson
Someone to Watch Over Me – Julie Andrews från filmen Star

 

Dag 273: Knickerbocker Holiday

Knickerbocker Holiday (1938), 168 föreställningar
Baserar mitt omdöme främst på konsertinspelningen från 2011
Musik: Kurt Weill
Sångtexter & libretto: Maxwell Anderson, baserad på Washington Irvings bok A History of New-York from the Beginning of the World to the End of the Dutch Dynasty, by Diedrich Knickerbocker (1809)

”A real american is a person with a really fantastic and inexcusable aversion to taking orders, coupled with a complete abhorrence for governmental corruption — and an utter incapacity to do anything about it.”

Peter Stuyvesant anländer till New Amsterdam 1647 för att bli den nederländska kolonins nya guvenör. Han utfärdar en mängd nya lagar som tar bort många av de friheter som befolkningen njutit av i åratal och ger sig själv oinskränkt makt.
Han har också satt sitt sikte på gifta sig med den mycket yngre Tina Tienhoven, dotter till ledaren för New Amsterdams stadsfullmäktige.
Hon är inte det minsta intresserad av att gifta sig med denna gamle man. Hon är nämligen förälskad i stadens mest frispråkiga radikal, Brom Broeck.
När Brom högljutt protesterar både mot Stuyvesant giftermåls- och diktatorsplaner så blir han snabbt fängslad och dömd till att hängas.
Men när det är dags för själva avrättningen så tvekar Stuyvesant och tänker på hur framtiden ska komma att se på honom och eftersom han vill bli ihågkommen som en bra man så benådar han Brom och ger honom och Tina sin välsignelse.

Det här är riktigt, riktigt bra. Bland det bästa jag hört på länge.
Musiken är distinkt Weill-sk och känns som en blandning av hans tyska Weimarstil och 30-tals Broadway. Den är melodiös, väldigt egen, omväxlande, fylld av överraskningar och känns fortfarande både modern och fräsch.
Ypperlig är ordet jag skulle vilja använda för att beskriva den.
Texterna pendlar mellan att kännas extremt krystade till att vara smarta och fyllda av äkta wit.
Samhällssatiren som finns i både den talade texten och sångerna är fortfarande bitande, bitvis genuint rolig och, dessvärre, väldigt aktuell.
Konsertinspelningen är av absolut yppersta klass, strålande solistinsatser, stor kör (65 personer mot de 13 som användes i originalet) och en härligt välklingande symfoniorkester.
Artisterna verkar älska att få framföra detta verk och det hörs på inspelningen att även publiken njuter enormt.
Detta är den första kompletta inspelningen av partituret och man använder sig av Weills originalorkestreringar. Resultatet är en magisk liten cd.
Sammantaget så är det här ett litet mästerverk. En musikal som fullständigt skriker efter att bli återupptäckt. Ett måste!

Favvisar:
Washington Irving Song, Clickety-Clack, Hush Hush, There’s Nowhere to Go But Up!, September Song, How Can You Tell an American?

Kuriosa:
Maxwell Anderson skrev en föreställning som både var en romantisk komedi och en förtäckt allegori över den då sittande amerikanska presidenten Franklin D. Roosevelt och hans New Deal. Han drog paraleller mellan den då sittande regeringen och dess maktfullkomlighet och Stuyvesants diktatur på 1600-talet. Detta var väldigt tydligt för både den tidens publik och kritiker och det var många som ogillade liknelsen.

I filmversionen som kom 5 år senare så hade man tagit bort alla politiska övertoner samt alla referenser till Rooseveltadministrationen och koncentrerade sig istället på den romantiska komedibiten.
Men inte bara det, man behöll bara 3 av föreställningens sånger, de nya och mer standardaktiga kärlekssångerna skrevs av bland annat Jule Styne och Sammy Cahn.

Videosar:
En rörlig ljudis med Walter Huston som framför September Song

Walter Huston som Peter Stuyvesant. Från 1938 års originaluppsättning.

Dag 234: Pardon My English

Pardon My English (1933), 43 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1993.
Musik: george Geshwin
Sångtexter: Ir a Gershwin
Libretto: Herbert Fields, Morrie Ryskind

Musikalen utspelar sig i Dresden, Tyskland.
I ett försök att öka försäljningen av alkoholhaltiga drycker så inför den tyska regeringen ett förbud mot alkoholfria drycker.
I protest mot detta så startar Golo Schmidt en lönnkrog där gästerna kan njuta av förbjudna drycker som exempelvis ginger ale och fruktsoda.
I och med detta så har Golo skaffat sig en mäktig fiende, polischefen Bauer, en man som gjort det till sitt mål att stänga ner denna illegala verksamhet.
Golo bestämmer sig för att göra ett överaskningsbesök på Bauers födelsedagsfest men på på vägen dit så blir han påkörd och förlorar medvetandet. När han vaknar upp så tror han att han är Michael Bramleigh, en förmögen man ur den brittiska societén. Som Michael blir han omedelbart förälskad i Bauers dotter Ilse och friar till henne.
En fågelholk faller lite senare på hans huvud och gör att han åter blir Golo. Han har inget minne av sitt Michael alter ego utan återvänder till sin lönnkrog och sin fästmö Gita Gobel.
Detta är grundupplägget, efter det så börjar det bli extremt invecklat och intrigen svår att återge. Det räcker kanske att förklara att Golo/Michael under resten av showen kommer att bli slagen i huvudet med jämna mellanrum och varje gång det sker så byter han personlighet. Detta leder till förväxlingar en masse.

Oj, så bra det här är.
Jag tror kanske att det här nästan är min favorit bland alla Gershwin musikaler jag har hört.
Musiken svänger, texterna bubblar av upptåg och humor och jag blir fullständigt såld.
För mig känns varje låt som en megahit och jag är förvånad över att sångerna knappt har fått ett liv efter showen.
Men det är väl också ett bevis på hur bra musik George skrev som gör att man kan anse att dessa nummer hör till hans mindre betydelsefulla verk. För många andra kompositörer hade dessa hört till deras främsta. Sånt där är visserligen en smaksak men i min bok är det så.
Det här är musikalguld!!! Ett måste!!!!!

Favvisar:
Isn’t It A Pity, My Cousin In Milwaukee, The Lorelei, Freud & Jung & Adler, Where You Go I Go, I’ve Got To Be There

Kuriosa:
Showen skapades för att lyfta fram och göra en stjärna av den engelska music-hallstjärnan Jack Buchanan. Men det visade sig att han inte fixade dubbelrollen som Golo/Michael. Michaeldelen (den snoffsige dandyn) fixade han men inte Golo. Han hade faktiskt så stora problem med rollen att han valde att hoppa av produktionen och köpte loss sitt eget kontrakt för en redig summa pengar.
Han ersattes av en komiker som specialiserat sig på olika dialekter.

Showen fick förödande kritik under hela sin try-outperiod. Detta ledde till mängder av omskrivningar och bearbetningar vilket ledde till att showen som hade premiär på Broadway var ett lapptäcke till verk.
Den sågades enhetligt av kritikerkåren och försvann efter bara 43 föreställningar.

1982 så hittade man i ett av Warner Brothers lager i Secaucus, New Jersey ett antal gamla dammiga trunkar. När man öppnade dem så fann man originalmanuskript, original noter etc från en massa gamla 20- och 30-tals musikaler, däribland manuset till denna show.
Med hjälp av allt material man fann så lyckades man få ihop ett komplett manus och det ledde till en konsert på Library of Congress 1987. Den konserten var underlaget för denna studioinspelning som kom 1993.

Nån som fortfarande minns William Katt? Han spelade Carries promnight date i filmen Carrie från 1976. Han hade också huvudrollen i tv-serien The Greatest American Hero och splade Pippin i tv-versionen av Stephen Schwartz musikal. Han gör en väldigt bra Golo/Michael här.

Dag 222: Tenderloin

Tenderloin (1960), 216 föreställningar
Baserar min bedömning på New York City Center’s Encores! konsertversion från 2000
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: George Abbott & Jerome Weidman baserad på boken Tenderloin (1959) av Samuel Hopkins Adams i sin tur inspirerad av pastor Parkhursts försök att rensa upp Tenderloindistriktet i New York kring förra sekelskiftet.

I New York, på 1890-talet, finns ett distrikt på Manhattans västra sida som är ökänd för sin prostitution. Den kallas för The Tenderloin.
Moralens väktare, Pastor Brock, har bestämt sig för att han ska lyckas med att stänga ner detta Sodom och Gomorra.
Till sin hjälp har han en ung, snygg journalist som heter Tommy, som även jobbar deltid som sångare på en av Tenderloinområdets barer och är väldigt populär bland områdets ”damer”.
Vad Brock inte vet om är att Tommy är i maskopi med en korrumperad polis. Dessa två sätter dit pastorn med hjälp av manipulerade, ”skandalösa” fotografier med honom i komprometterande situationer. Brock arresteras.
Men när det väl är dags för rättegången mot pastorn så har Tommy fått dåligt samvete och han berättar sanningen om de ”fixade” fotografierna. Detta leder till att pastorn frikänns och man börjar sätta igång att rensa upp i ”träsket”.
Men Pastor Brock stannar inte kvar och njuter av sin seger. O nej, han har redan givit sig av mot ett nytt syndens näste, denna gång i Detroit.

Det här är en härlig musikal. Starkt inspirerad av den typen av sånger som sjöngs kring förra sekelskiftet, så här finns både tragiska skillingtryck och music-hallsånger uppblandade med svängiga Broadwaytoner av bästa slag.
Jag blir alldeles till mig av det här.
Otroligt svepande och catch-ig musik, strålande roliga texter och ett smittande glatt humör kännetecknar denna show.
En show som kan pigga upp även den suraste bland oss.
Tyvärr så är det ingen större skillnad på denna inspelning jämfört med originalcasten från 1960. Vi får lite, lite mer musik, bättre ljud, en större orkester och ett par snäpp dialog mer här men inte mycket mer. Vilket känns snålt, för idag så kan man få plats med betydligt mer på en cd än de 51 minuter vi bjuds på. Och det fanns att ta av – vi kunde ha fått några av de strukna sångerna eller dansarren till exempel.
Men oavsett det, en härlig liten show är det och jag kan varmt rekommendera den i bägge versionerna.

Favvisar:
Little Old New York, The Picture Of Happiness, How The Money Changes Hands, Artificial Flowers, Good Clean Fun

Kuriosa:
De musikaliska upphovsmännen till den här showen skulle ett par år senare skriva en av de mest älskade och spelade av alla musikaler, nämligen Spelman på taket.

Pressklipp:
George Abbot has whomped another whopper of a musical. I was completely Abbotizes in song, dance and, merriment.
– Fred Aston, World-Telegram & Sun

Robert Griffith and Harold Prince have been leading the song-and-dance circuit with five straight hits, but they finally struck out.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Tenderloin is the most serious comedy I ever saw. It begins with a hymn in a Park Avenue church, and thereafter gets soberer and soberer and soberer.
Mastermind George Abbot has let someone talk him into applying his magic to an unaccountably dour documentary. Hurrah and everything for good, clean fun, but where is it?
– Walter Kerr, Herald Tribune

The trouble with the play is that it is very difficult to have so much fun with vice and corruption and debauchery and then make a monumentof the guy who is going to break it all up.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
Little Old New York
Chita Rivera – Little Ol’ New York
The Picture Of Happiness
Artificial Flowers

Dag 198: The Boys From Syracuse

The Boys From Syracuse (1938), 235 föreställningar
Baserar mitt omdöme på Encores! konsertversion från 1997
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: George Abbott, baserad på William Shakespeares pjäs The Comedy of Errors 1592–93 (Förvillelser på svenska) i sin tur baserad på Menaechmi eller tvillingbröderna av Titus Maccius Plautus (254 – 184 f.Kr).

This is a drama of ancient Greece
It’s a story of mistaken identities
If it’s good enough for Shakespeare it’s good enough for us

Inspirerad av gårdagens blogg kunde jag inte låta bli att ta upp ännu en musikal inspirerad av ett verk av Titus Maccius Plautus och även denna gång så är det en förväxlingsfars. Fast i Grabbarna från Syracusa (så löd den svenska titeln på filmversionen som kom 1940) så har vi två par identiska tvillingar som orsakar kaoset.
Det ena tvillingparet är av nobel börd, i sin tjänst har de var sin slav, även de enäggstvillingar. När gossarna var unga så seglade de på ett stort skepp som sjönk och bröderna (i bägge tvillingparen) kom att skiljas åt.
När showen börjar så har de vuxit upp till unga män, i var sin stad och är alltså helt ovetande om varandras existens.
För att göra det hela mera förvirrande så har bröderna samma namn, det gäller både ungherrarna och deras  slavar. De heter numera Antipholus av Ephesus respektive Antipholus av Syracuse, och bägge slavarna heter Dromio.
När Antipholus av Syracuse en dag anländer, med sin slav, till staden Ephesus så startar förväxlingskomedin.
Antipholus av Ephesus hustru Adriana och hennes slav Luce tar naturligtvis fel på pojkarna från Syracuse och deras egna äkta män vilket självklart får kaotiska följder.
Allt slutar dock lyckligt med att Antipholus av Syracuse gifter sig med Adrianas syster Luciana.
Jag hoppas ni hängde med.

Det här är en riktig pärla, en äkta klassiker.
Och en av Rodgers & Harts absolut bästa musikaler.
Musiken är sprudlande, melodiös, jazzig, smeksam och charmig om vartannat och Harts texter… Alltså, de är så smarta, roliga och helt makalöst bra. Han är i sitt esse här.
Att få en chans att höra verket med all musik intakt och med de gamla original-arren är helt ljuvligt. Ännu en gång har City Center’s Encores! gjort en kulturgärning av enorma mått och fått en fantastisk musikal att bli ännu bättre. Och dessutom kännas så fräsch!
Ett absolut måste!!!!!

Favvisar:
I Had Twins, Dear Old Syracuse, This Can’t Be Love, Sing for Your Supper, Come with Me, He and She

Kuriosa:
The Boys From Syracuse var den första Broadwaymusikal som använde sig av en Shakespearepjäs som librettounderlag.
Exempel på andra musikaler baserade på Shakespeare: West Side Story + Roméo et Juliette, de la Haine à l’Amour (bägge baserade på Romeo & Julia), Kiss Me, Kate (Så Tuktas En Argbigga), Oh, Brother! (Förvillelser), Rockabye Hamlet (Hamlet), The Donkey Show: A Midsummer Night’s Disco + Swingin’ The Dream (bägge baserade på En Midsommarnattsdröm), Your Own Thing + All Shook Up + Illyria + Music Is  (alla fyra baserade på Trettondagsafton), Two Gentlemen of Verona (Två ungherrar i Verona) och säkert ett gäng till men det här var de jag kom på just nu.

Videosar:
Sing For Your Supper
Falling in Love With Love
The Boys from Syracuse
What Can You Do With A Man
The Making of the Boys From Syracuse från en universitets uppsättning 2009

Dag 192: Lady, Be Good

Lady, Be Good (1924), 330 föreställningar
Baserar mitt ombömme på 1992 års studioinspelning
Musik: George Gershwin
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & Fred Thompson

En typisk 20-tals intrig och som i de flesta av den tidens musikaler mest till för att fylla utrymmet mellan sångnumren, men här kommer ett försök att återge den:
Syskonen Dick och Susie Trevor (i originaluppsättningen spelade av syskonen Astaire , Fred & Adele), är arbetslösa och till råga på det så har de, när ridån går upp, precis blivit vräkta.
Dick älskar en fattig flicka som heter Shirley men för att lösa situationen han och hans syster befinner sig i, bestämmer han sig för att gifta sig med den rika Josephine Vanderwater som länge har jagat honom.
Susie försöker hjälpa till hon med. I hennes fall så lovar hon att hjälpa en brännvinsadvokat som är tvingad av en mexikansk gangster att lura till sig arvet (på $4 000 000) efter en Jack Robinson, men för att lyckas med det så behöver han en flicka som kan låtsas vara Jacks änka, Juanita. Susie lovas $50 000 om hon ställer upp.
Susie har förresten träffat en luffare i början av akt 1 och både hon och han blev genast blixtförälskade, men han har försvunnit sen dess.
Inget går naturligtvis som någon tänkt sig men allt slutar lyckligt och Dick får sin Shirley, för Josephine har blivit kär i advokaten, och Susie avslöjas som en bedragare av luffaren som visar sig vara den rättmätiga arvtagaren till Jacks arv, men när hon förklarar varför hon försökte bluffa till sig pengarna så förlåter luffaren henne, friar till henne och ridån går ner på ett fyrdubbelt bröllop (för det finns ett komiskt par till som inte fyller så mycket funktion i föreställningen mer än att göra små komiska nummer här och där).
Puh!

Ännu en ur serien med rekonstruerade och återskapade Gershwinmusikaler.
Och återigen ett bevis på vilket musikaliskt geni den gode George var.
De mest kända låtarna i denna show är nog Facinating Rhythm och Oh Lady Be Good men det finns nästan inte en endaste dålig låt på den här plattan. Även den sämsta av dem håller hög klass och är nynnvänlig.
Iras texter är inte hans bästa men de är bra.
Eftersom det här är en rekonstruktion så finns all musik med, även dansbreaken. Och eftersom det var en syskonen Astaire musikal så är dansbreaken både många och långa och helt underbara. Lägg till det några korta smakprov på härligt knasiga dialoger.
Man får drygt 70 minuter makalöst skön synkoperad musik på denna platta: jazz, ragtime och charleston.
Jag älskar ju Gershwin så för mig är det här ren och skär lycka.
Bör ej missas!

Favvisar:
Facinating Rhythm, Hang on to me, Little Jazz Bird, So am I, We’re Here Because

Kuriosa:
Lady Be Good var första gången som bröderna George och Ira samarbetade på en hel musikal ihop. Det blev ett lyckat samarbete som resulterade i att de fortsatte att jobba ihop och det i sin tur resulterade i ett dussintal scenmusikaler till och 4 filmmusikaler.

I original showen medverkade Cliff ”Ukulele Ike” Edwards, det var han som framförde Fascinating Rhythm. Hans namn kanske inte säger oss så mycket idag men jag kan berätta att det var han som var rösten för Benjamin Syrsa i Disneys Pinochio och alltså framförde When You Wish Upon A Star (Ser du stjärnan i det blå).

Det finns två filmer med namnet Lady Be Good – en stumfilm från 1928 och en musikalfilm från 1941.
Ingen av dem är dock baserade på scenshowen, fast i musikalfilmen framförs både Oh, Lady Be Good and Fascinating Rhythm.

Videosar:
Lady Be Good med Eleanor Powells fantastiska steppande + en väldigt vältränad hund
Fascinating Rhythm mer stepp med bl a The Berry Brothers o Eleanor
Maureen McGovern framför Little Jazz Bird
Swiss Miss
I’d Rather Charleston

Ljudis:
Fascinating Rhythm med Fred & Adele Astaire på sång och George Gershwin själv på piano, inspelad 1926.

Dag 187: Louisiana Purchase

Louisiana Purchase (1940),  444 föreställningar
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: Morrie Ryskind baserad på en berättelse av Buddy De Sylva

I hate the notes you write to me
The verses you recite to me
Your conversation flowing like glue
I hate the way you watch me through your lorgnette
I hate your children that have not been born yet
I hate the dates you fix for me
The cocktails that you mix for me
Those etchings you may want me to view
I hate the way you lie, honest I do
Outside of that, I love you

En ärlig men småklantig 60-årig senator åker till New Orleans för att avslöja korruptionen inom företaget Louisiana Purchase. Dessa har under ett flertal år lyckats komma undan med att varje månad sälja samma sändning av statsägt virke till stadens universitet för $100 000.
Denna försäljning har genomförts månad efter månad.
De har lyckats komma undan med bedrägeriet genom att inte bara äga företaget som säljer virket utan genom att de också sitter med i universitetsstyrelsen som både beställer och godkänner köpet varje månad.
Men nu hotas alltså det hela att avslöjas.
Företagets jurist har kommit på att bästa sättet att lösa problemet är att försöka se till att senatorn hamnar i en komprometterande situation med en dam. Sexskandaler har ju en tendens att och ta bort fokus från andra nyheter eller avslöjanden.
För att vara på säkra sidan så anlitar de inte en utan två olika kvinnor för att utföra uppgiften…

Den här showen var på sin tid en av de största Broadwaysuccéerna sen tidigt 30-tal.
Trots det och trots att temat med korruption fortfarande är aktuellt så har den inte fått nån revival.
Men 1996 så sattes den upp i en konsertversion på Carnegie Hall, rekonstruerad och med originalorkestreringar, och det är den versionen som spelats in.
Så, är det bra eller? Svaret på den frågan är JA!!!!!
Här hittar man kanske inte Irving Berlins största hits eller kändaste melodier men för mig så innehåller den här några av de bästa bitar han skrivit. Här finns ett sånt överflöde av bra sånger och smarta texter att det faktiskt är förvånande att dessa inte blivit standards.
Musiken består av sköna swinglåtar, lite latinska rytmer, några grymma ballader och till och med lite tidig rap.
Den här inspelningen hör till kategorin som gör mig alldeles lycklig.
Den är såååå grymt bra och som bonus så hittar jag några av mina favorit solister i huvudrollerna, framförallt Debbie Gravitte. Älskar hennes röst!

Favvisar:
Louisiana Purchase, Outside of that I love you, Dance with me, Wild about you, You can’t brush me off

Videosar:
Louisiana Purchase (filmversionen fr 1941): Lawyer’s Letter / It’s New to Us
You’re lonely and I’m lonely
Louisiana Purchase

Dag 154: On Your Toes

On Your Toes (1936), 315 föreställningar
Baserar mitt omdöme på revivalcastinspelningen från 1983 (505 föreställningar).
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto:  Richard Rodgers, George Abbott & Lorenz Hart

Finer things are for the finer folk,
Thus society began.
Caviar for peasants is a joke;
It’s too good for the average man.
Supper clubs are for the upper folk,
Packed like sardines in a can.
Through the smoke you get your check and choke;
It’s too good for the average man.
Each poor man has a wife he must stick to,
Rich men have a different habit.
To be caught in flagrante delictu
Is much too good for the average rabbit.
All-night parties, drinking like a Lord,
Fit into our social plan.
Waking in the alcoholic ward
Is too good for the average man.

Den före detta vaudeville artisten Junior Donal försörjer sig som musiklärare på Knickerbocker Universitetet.
Han använder sig av sina kontakter inom sociteten för att övertyga chefen för The Russian Ballet att sätta upp en väns jazziga balett Slaughter on Tenth Avenue.
Junior får ihop det med prima ballerinan, Vera Barnova, i balettkompaniet och ser också till att han får spela huvudrollen i baletten. Detta gör Veras älskare och ordinarie danspartner så galen av svartsjuka att han anlitar två skurkar för att mörda Junior. Tanken är att han ska dödas så fort han kommer av scenen.
Junior får dock reda på detta och han ser till att hålla igång baletten så länge han kan, så även när baletten egentligen är slut så ser han till att få göra encore på encore på encore på encore tills polisen kan anlända och arrestera skurkarna.

Om jag igår lyssnade på en medioker 20-tals musikal så är dagens 30-talare en riktig höjdare.
Detta är så bra, så helt galet bra.
Musiken är jazzig, fräsig och med otroligt starka melodier.
Harts texter hör till de bästa han skrivit. Vackra, poetiska, roliga, smarta och helt enkelt underbara, se exemplet ovan – en text som inte känns 75 år gammal!
Och Rodgers första längre balettkompositioner är helt makalösa. Den första La Princess Zenobia Ballet hade jag aldrig hört förut, tror denna inspelning är första gången den tagits med på en castskiva. Den är ok men kan inte jämföras med Slaughter on Tenth Avenuebaletten som är grymt bra även som rent musikstycke och skulle lugnt platsa i konsertsammanhang.
Ja, åter igen så är jag salig. Det här är verkligen min typ av musik.
Detta är en skiva man inte ska missa. Rodgers & Hart när de är som bäst.
Kärlek!!!!!!

Favvisar:
It’s Got To Be Love, There’s A Small Hotel, Slaughter On Tenth Avenue, On Your Toes, Quiet Night

Kuriosa:
Från början var det tänkt att detta verk skulle bli en filmmusikal.
Rodgers & Hart skrev den med Fred Astaire i tankarna. Men han tackade nej, han trodde inte att hans publik ville se honom som en enkel vaudeville ”hoofer” utan ville att han skulle fortsätta att vara en sofistikerad frackklädd gentleman. Han ansåg också att införandet av klassisk ballet i handlingen skulle vara för ”highbrow” för publiken.
Då bestämde sig upphovsmännen att göra om manuset till en Broadwayshow istället.

Denna show var den första show i vilken man blandade klassisk balett (med klassiskt tränade dansare) och jazzdans. Dansnumren var dessutom viktiga för handlingen och inte bara med som fristående shownummer, även det var rätt så ovanligt i shower på denna tid.

Koreografin stod George Balanchine (1904 – 1983) för.
Han var en rysk dansare som flydde från Ryssland efter revolutionen och kom till Paris 1924. Där blev han medlem och koreograf för den berömda Ballets Russes. Han koreograferade bland annat flera verk av Stravinsky, och samarbetade med många andra kända dåtida kompositörer.
Så småningom hamnade han i New York där han skapade American Ballet kompaniet 1935.
Han var också en av grundarna till  New York City Ballet som startade 1948.

George Abbott som var med och skrev manuset 1936, regisserade bägge Broadwayrevivlarna av musikalen (1954 & 1983).

Revivaln 1983 vann 2 Tony Awards (bästa reproduktion och bästa kvinnliga skådespelerska), 1 Theatre World Award bästa kvinnliga skådespelerska) och 4 Drama Desk Awards ( bästa revival, kvinnliga skådespelerska, kapellmästare och orkestrering).

I 1983-års revivals ensemble kunde man hitta Jerry Mitchell, en man som numera blivit ett stort namn på Broadway. Han har bland annat koreograferat originaluppsättningarna av Hairspray, The Full Monty och Catch Me If You Can (Dag 151) och både regisserat och koreograferat musikalerna Legally Blond och den alldeles sprillans nya showen Kinky Boots.
Han är också initiativtagaren och skaparen av Broadway Bares, en årlig återkommande strip show där dansare från alla Broadwayshower strippar för välgörenhet. Pengarna går oavkortat till AIDS forskning och alla som medverkar, både på och bakom scenen, ställer upp helt ideellt. Showerna som är inne på sitt 23:e år har dragit in miljontals dollar till forskning och stöd för sjuka.

Videosar:
Slaughter från filmversionen 1939 med Balanchine koreografi
On Your Toes at UCLA
Jaclyn Guillou – There’s A Small Hotel
Broadway Bares ’09 ”Shoes”

Ljudis:
Sarah Vaughan – It’s Got To Be Love