Nr 463: The Hollywood Revue of 1929

The Hollywood Revue of 1929 (1929), film

Det här är precis vad titeln säger: en revy fylld med Hollywoodstjärnor. Och precis som de flesta revyer så har den åldrats mycket dåligt.

Press

Brimming over with good fun and catchy music, Metro-Goldwyn-Mayer’s ambitious audible picture, The Hollywood Revue, which was launched last night with the usual blaze of lights at the Astor Theatre, won frequent outbursts or genuine applause. It is a talking and singing film free from irritating outpourings of coarse slang or a tedious, sobbing romance. A light-hearted piece of work is this production. It trots gayly along from beginning to end with a wonderful fund of amusement and its clever and lavish staging is enhanced by imaginative camera work. It all may be but mere shadows, but nevertheless these sketches are never tedious.
…
There are moments when this picture is so good that one wishes it were a trifle more whimsical or sophisticated, for it does sometimes seem as though it is good enough to be even better.
…
The Hollywood Revue will afford pleasure to the feminine patrons. It also will make men forget business, and children will be glad when their parents make the excuse that they are going to see The Hollywood Revue to ”give the youngsters some fun.”
– Mordaunt Hall, The New York Times

”the top novelty film to be turned out to date….If the theater booths give it an even break, nothing can stop it.”
– Variety

”A smash and a wow. Smart revue with plenty of comedy beautifully dressed and a cast that is gilt-edged.”
– Film Daily

”the most extravagant and extensive musical comedy so far presented by the talking pictures, and is in itself a complete evening’s entertainment”
– John Mosher, The New Yorker

Nr 465: Ain’t Misbehavin’ (1978)

Ain’t Misbevavin’
1978: Broadway, 1 604 perfs.
1979: West End
1982: Tv-version
1988: Broadway Revival, 176 perfs.
1995: West End Revival

Book: Murray Horwitz, Richard Maltby, Jr.,
Music & Lyrics: Various composers and lyricists

The musical is a tribute to the black musicians of the 1920s and 1930s who were part of the Harlem Renaissance, an era of growing creativity, cultural awareness, and ethnic pride, and takes its title from the 1929 Waller song ”Ain’t Misbehavin’.” It was a time when Manhattan nightclubs like the Cotton Club and the Savoy Ballroom were the playgrounds of high society and Lenox Avenue dives were filled with piano players banging out the new beat known as swing.
Five performers present an evening of rowdy, raunchy, and humorous songs that encapsulate the various moods of the era and reflect Waller’s view of life as a journey meant for pleasure and play.

This is one swinging show. If you don’t start tapping your toes, snapping your fingers and break out in a goofy happy smile while listening to the cast recording you’re in serious trouble, my friend. Because this is an infectious, melodious, well sung, well arranged and overall brilliantly staged masterpiece of a show. Without a doubt one of the best, if not the best revue ever to be presented on Broadway. At least in my opinion.
Now, I must admit that I saw the original London production in 1979 and not the Broadway one, but both André DeShields and Charlayne Woodard from the Broadway show were in it – and it was a brilliant production. I was totally blown away.
Just the way they delivered the songs… They weren’t just singing the words they were telling a story, really telling it and not just singing beautiful notes (although they sang beautifully, all of them) and they were acting the songs. They made every song come to life and it was heaven to me. I hadn’t realized, till then, that you could deliver a song in this way, with so much passion, engaging storytelling and with total audience contact. I was sucked into the world of Fats Waller, his time and his music.
And another first for me was when André sang The Vipers Drag, lightning up a reefer on stage, slithering around, ”getting high” and at one point started to flirt with some girls on the first row and offering them a toke. When they reached for the joint he pulled it away from them with an evil smile and wagged his finger in a ”no, no” sign which had the entire audience screaming with laughter. I had never seen an actor interact with the audience that way before. I loved it. I wanted more of it and I always think of that moment when I’m on stage myself because that’s the kind of contact I want to have with the public too.
I was in my teens when I saw this show and it was one of my first visits to a musical all by myself and that was an adventure in it self.

Ain’t Misbehavin’ opened at the Manhattan Theatre Club’s East 73rd Street cabaret on February 8, 1978. It became such a smash hit that they decided to develop it into a full-scale production that opened on Broadway in may that same year.
The cast at the Manhattan Theatre Club included  Nell Carter, André DeShields, Ken Page, Armelia McQueen, and Irene Cara. Yep, that’s the same Irene Cara who went on to play ”Coco Hernandez” in the 1980 film Fame and recorded the film’s Academy Award and Golden Globe winning title song ”Fame”. She also sang and co-wrote the song ”Flashdance… What a Feeling” (from the 1983 film Flashdance), for which she won an Academy Award for Best Original Song and a Grammy Award for Best Female Pop Vocal Performance in 1984. 
On Broadway Irene was replaced with Charlayne Woodard.

There is also a sixth very importend cast member in the production and that is the orchestrator Luther Henderson (1919 – 2003), who’s orchestrations and vocal arrangement are one of the resons why this is such a brilliant and joyful show. They are absolutely brilliant! And he appeared as the on stage pianist in the original production.
Luther served as orchestrator, arranger, and musical director on more than fifty Broadway musicals from Beggar’s Holiday (1946) to Jelly’s Last Jam (1992).

In 1995 there was a national tour of the show starring The Pointer Sisters. Although it never reached Broadway, as originally planned, a recording of highlights from the show was released.

The Broadway show won:
3 Tony Awards: Best musical, Featured Actress in a musical (Nell Carter) and Best Direction of a musical (Richard Maltby, Jr.).
3 Drama Desk Awards for Outstanding Musical, Actor and Actress in a musical (Ken Page and Nell Carter)
2 Theatre World Awards for Nell Carter and Armelia McQueen.
The Tv-version from 1982 won 2 Primetime Emmy Awards for Individual Performance in a Variety or Music Program for Nell Cater and André DeShields.

Reviews:
A joyous celebration. … This really is Fats Waller on Broadway. It is a memorial that breathes. It is a testament to a curious genius – one of the few people you seem to know from the memories of their recorded voice. … simply a Broadway show that you will never forget. And it is really Waller. It really is.
– Clive Barnes, New York Post

What whistles, hoots, throws off sparks and moves at about 180 miles an hour, even though it is continually stopped? Ain’t Misbehavin’.
– Richard Eder, New York Times

To put it as judiciously as possible, Ain’t Misbehavin’ has a first act that will knock your ears off and a second that will come back for the rest of you.
– Walter Kerr, Times

Since this is Broadway, the land of bristling microphones and loudspeakers by the carload, there is a tape deck and a pair of sound consoles at the rear of the theatre that look elaborate and complicated enough to send the show into space. But that’s just what the cast of Ain’t Misbehavin’ does all by itself. Wow!
– Douglas Watt, Daily News

Videos:
At the Tony Awards
Nell Carter singing I’ve Got a Feeling I’m Falling
Lounging at the Waldorf
2018 Highlights reel
The Complete Tv-version of the show
Fats Waller sings Ain’t Misbehavin’

Nr 443: Side by Side by Sondheim

Side by Side by Sondheim, 1976
West End 1976, 806 föreställningar
Broadway 1977, 384 föreställningar

Music: Stephen Sondheim, Leonard Bernstein, Mary Rodgers, Richard Rodgers, Jule Styne
Lyrics: Stephen Sondheim
Narration written by Ned Sherrin

The musical is in the form of a revue, with various sections tied together by being from a particular Sondheim musical, or having a common theme, and all of it tied together by the Narrator. He explains what show the songs are from, and in some cases provides background on why a song was written. He also notes comparing and contrasting Sondheim themes for the audience.

Upprinnelsen till denna revy skedde när jazzsångerskan Cleo Laine frågade skådespelaren och sångaren David Kernan om han kunde tänka sig att göra en välgörenhetskonsert för att stödja en teater som hon ägde. Han sa ja och kontaktade regissören Ned Sherrin och förslog att de skulle göra ett program med bara Sondheimsånger.
De anlitade Millicent Martin, Julia McKenzie och tillsammans med dem genomförde de konserten.
David, Julia och Millicent sjöng och Ned var berättaren/konferencieren.
Cameron Mackintosh fick nys om produktionen och satte upp den på en liten teater i London med samma besättning. Den blev en stor framgång och flyttade så småningom till West End där den gick under ett par år.
Produktionen, med hela original casten, flyttade till Broadway 1977.

Den här musikalrevyn har en speciell plats i mitt hjärta. Den är liksom prologen till mitt musikalnörderi.
I mitten på sjuttiotalet så var jag en glad, osäker, finnig tonåring som precis hade börjat upptäcka musikal. Ja, filmmusikal i alla fall. På tv visade man ofta klassiska 50-tals musikaler på tv och på LP så gav man ut de gamla soundtracksen på nytt i en speciell serie som hette M-G-M’s Classic Soundtracks och man fick 2 olika per platta. Jag gillade dessa skivor enormt.
Så en dag så läste jag en skivrecension i en dagstidning. Recensionen handlade om nån skiva som bara var ett måste för varje sant musikalintresserad person. Det här var första gången jag läste en recension om en musikalplatta (och fortfarande så hör det till ovanligheterna att man recenserar musikalinspelningar, undrar varför) och bara det var ju stort men att de dessutom sa att denna var ett måste, det gjorde ju att jag bara var tvungen att köpa den!
Jag kastade mig ut och sprang på snabba ben till SkivAkademin på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag gick in och frågade en expedit om de hade Side by Side by Sondheim. Han tittade förvånat på mig och sa: ”Är du säker på att det verkligen är den skivan du söker efter?” Ska kanske påpeka att jag i självklar 70-tals anda hade på mig en jeansjacka, batik tischa, utsvängda ”puss & kram” eller ”gul å blå” jeans, hade långt hår och pilotglasögon och såg nog mer ut som en smånördig hårdrocksdiggare – vilket jag också delvis var – än en seriös musikalkännare.
”Japp”, sa jag och kände mig av nån anledning både vuxen och betydelsefull.
”Ja, vi har den. Den är helt otroligt bra men hur har du hört talas om den?”
”Man har väl koll”, sa jag och lade snabbt till, ”och så har jag nog sett en Sondheim en gång…”  Jag kände att det kanske inte var rätt svar för jag fick den konstigaste av blickar men han hämtade plattan och jag gick jäkligt nöjd hem.
Väl hemma så la jag skivan på spelaren, satte ner nålen och… Möttes av ett pianoackord! Ett ackord som upprepades och upprepades och så kom en ensam mansröst och började sjunga stillsamt: “something familiar, something peculiar…”
Det här var definitivt inte vad jag hade väntat mig. Var var orkestern? Var var de stora körerna? Var var, liksom, musikalen? Jag var grymt besviken. Tänkte nästan kasta skivan. Men nu hade jag betalt dyra pengar för den så jag kände jag var tvungen att lyssna igenom den en gång i alla fall. Hittade väl några låtar jag gillade men… jag var tveksam.
Men gav den en chans till och så en chans till och så en till och sakta men säkert så kom jag att älska den.
Och inte bara hade jag plötsligt upptäckt att musikal kunde vara mer än en stor flådig Hollywoodproduktion, jag hade dessutom hittat min första favoritmusikalkompositör.
Jag hade fortfarande inte fattat att musikal kunde vara nått man såg på teatrar och att man gav ut Original Cast albums med musiken, det skulle dröja ett par år till innan jag gjorde det men detta var de första stegen i en livslång kärleksaffär.
Och som man säger, man glömmer aldrig sin första…

Kuriosa:
Side By Side är en av få musikaler där hela ensemblen blivit nominerade för en Tony Award. David och Ned för bästa manliga biroll och Julia och Millicent för bästa kvinnliga biroll.
Ingen vann men det är stort ändå!

Eftersom revyn kom 1976 så har den bara med Sondheims musikaler fram till och med Pacific Overtures som hade sin premiär det året.

Revyn blev lite av ett genombrott rent publikt för Sondheims musik. Innan denna show så var han mer ett namn bland kännare och branschfolk än hos den breda allmänheten.

Press:
… here is a tiny, many-faceted gem that lights up Broadway. As a musical this is a revue, and as a revue this is a recital – but what a recital! It is Stephen Sondheim revealed as Stephen Sondheim has never been revealed before. It is – and please don’t be frightened – Stephen Sondheim as a composer of lieder. Very cheerful lieder – but, well face it, lieder.
…
This show is happy, funny, witty and so compassionate. It makes you feel good. Turn cartwheels to the box office for this Brittish celebration of a rare american.
– Clive Barnes, Times

It’s difficult to see the sense in an all-Stephen Sondheim revue being done in a Broadway theatre by an all-Brittish cast, and it was even more difficult after seeing Side by Side by Sondheim.
…
There is simply no vitality to the production, no imagination in its concept. The three singers sing and the narrator off at the side narrates. At the very end, vertical rows of lightbulbs put on a spectacular show but by then it’s too late.
– Martin Gottfried, Post

Video:
Tony Awards
High Lights
En annan High Lights

 

Broadway affischen

Nr 433: Forbidden Broadway

 

Forbidden Broadway (1982)
Musikalrevy
Off-Broadway, 2 332 föreställningar
Sammanlagt 20 olika shower 1982 – 2014

Music: många, många olika upphovsmän/kvinnor
Lyrics & Book: Gerard Alessandrini, baserad på de musikaler och pjäser som gått på Broadway under de olika spelperioderna showen haft.

Forbidden Broadway är en revy som driver friskt med allt som spelas eller har spelats på Broadway sen tidigt 1980-tal. Och när jag säger allt så menar jag allt. Man tar upp musikaler, talteater, enmansshower, revyer, trender och  alla som på något sätt är inblandade framför eller bakom ridån: skådespelare, regissörer, koreografer, författare, kompositörer och scenografer. Ingen kan känna sig säker. Man parodierar sånger, rollfigurer, intriger och stjärnorna som uppträtt där.
Det här är elakt men kärleksfullt, otroligt skickligt genomfört, på pricken och bitvis helt jäkla hysteriskt roligt. Det är en kärleksförklaring till allt ”Broadway” och hela dess absurda, underhållande, framgångsjagande, vinsthungrande och fullständigt hänsynslösa och underbara värld.
Showerna har blivit så framgångsrika att om en Broadwayshow inte parodieras så känner man sig kränkt.

Nu låter det kanske som att det här borde vara en stor, spektakulär show men det är det inte. Det är en liten intim historia med 4 personer på scen, 2 män och 2 kvinnor, och med bara ett piano som ackompanjemang. 

Upphovsmannen bakom hela konceptet och alla showerna är Gerard Alessandrini. Han skriver sångtexterna,  manusen och regisserar. I början så spelade han också själv med på scen.

Med ojämna mellanrum så skriver han nya versioner av showen. Vid det här laget är man upp i 21 olika om man räknar med de specialskrivna upplagorna som skapats för Hollywood och Londons West End.

Kuriosa:
Forbidden Broadway har framförts över 9 000 gånger om man räknar ihop alla versionerna.
Den har spelats över hela USA samt i London, Tokyo, Singapore och Adelaide, Australien. I Adelaide så kompades gänget för första och hittills enda gången av en orkester. 

I Hollywoodversionen gjorde man parodier på filmer istället för Broadwayshower men det misstänkte ni väl säkert redan…

Forbidden Broadway har vunnit:
En Drama Desk Award för bästa sångtexter 1996 och för Outstanding Revue 2001, 2005, 2008. 
En Drama Desk Special Award 2009 för Its Satire and Celebration of Broadway.

Gerard Alessandrini fick specialpriset The Tony Honors for Excellence in Theatre 2006.

Press:
Om 2014 års upplaga
Anybody who got through this Broadway theater season alive deserves to see “Forbidden Broadway Comes Out Swinging!” — the latest edition of the irreverent satirical revue that has no scruples and knows no shame. Forget the Tony nominations. Gerard Alessandrini and his clever cohorts have come up with winners in their own special categories of Most Pretentious, Most Ridiculous, Most Expensive, Most Cynical, Most Derivative, and, in their inspired salute to the show they call “More Miserable,” (The World’s) Most Miserable Musical.
…
There is always a point to the satire, which is why we always come back for more.  “Rocky” is about the triumph of technology over song, content, and sense.  “Aladdin” is about the endless flow of cash from the Disney cornucopia. “Book of Mormon” is about the cynicism of vulgar schoolboy humor.  “Cabaret” is about the impossibility of making money on any show but a tried-and-true revival.  And the chilling final number, “Tomorrow Belongs to Me,” is a view of Broadway caught in the act of selling its soul.
– Marilyn Stasio, Variety

Om Londonupplagan:
This is a show in which theatre talks, or rather sings, to itself. Don’t even think of going unless you have seen Wicked several times and are looking forward with breathless anticipation to the revival of Cats. It’s all very current, with musical jokes about the inadequacies of Miss Saigon and Charlie and the Chocolate Factory. It begins brilliantly with a Matilda send–up of stage-school brats: “My mummy says I’m a triple threat.” Director Matthew Warchus is reincarnated as Miss Trunchbull: “You are not triple threats, you are vermin. Vermin with Oliviers.”
In an age when improvised shows such as Showstoppers! demonstrate on-the-hoof wit, ingenuity and musical skill, Gerard Alessandrini’s script can seem a trifle stodgy. The material is uneven: the first half is definitely stronger than the second, and it would benefit from losing 15 minutes.
– Lyn Gardner, The Guardian

Videosar:
Miss Saigon
Forbidden Broadway in Concert
West End Live
Exploited Children
Ambition!
Into The Words
Chita/Rita
See Me On A Monday
Greatest Hits 2
Spotlight on
Forbidden Broadway Comes Out Swinging
Trailer
Forbidden Broadway live at Barnes & Noble

Nr 392: After Midnight

After Midnight (2013)
Revy, Broadway, 272 föreställningar
Musik: Duke Ellington, Harold Arlen, Jimmy McHugh m fl
Sångtexter: Ted Koehler, Dorothy Fields, Duke Ellington m fl
Dikter: Langston Hughes
Baserad på City Center’s Encores! revy The Cotton Club Parade (2011)

Föreställningen är en revy som utspelar sig i Harlem ”after midnight”, och är egentligen bara en slags extra stor och påkostad krogshow så som jag i min fantasi (som är ganska influerad av musikalfilmer från eran) föreställer mig att de såg ut på 1920/30-talet. Och det är precis det som är tanken: Den är ett försök att återskapa stämningen och innehållet av en av The Cotton Club’s berömda floor shows från eran.

Hela showen består av ett antal sång- och/eller dansnummer av hög kvalitet ibland inramade av dikter av Langston Hughes som en vitklädd konferencier läser upp. Det är stepp, blues, jazz, swing, torch songs, scat och street dance om vartannat. Det senare kanske inte riktigt passar in ”i tiden” men är ganska så häftigt ändå.

Här har vi en show där även orkestern för en gång skull fick ta ”center stage” vid flera tillfällen, för det gick att flytta fram orkesterpodiet så de hamnade längst framme på scenen. Och 16-manna bandet som lirade var föreställningens absoluta stjärnor enligt mig. De lyfte showen till oanade höjder med sin musikalitet, groovet, svänget, ”improvisationerna”, de galna soloinsatserna och den fullständigt hysteriska energin de utstrålade – non stop i över 90 minuter – makalöst!

De flesta i ensemblen var okända för mig och säkert också för större delen av publiken men under hela spelperioden tog man in olika gästartister som fick jobbet att vara ”stjärnan” i showen bl a K.D. Lang, Toni Braxton, Vanessa Williams och Patti LaBelle. Den version jag såg hade American Idol vinnaren från 2004, Fantasia Barrino (kanske mest känd som bara Fantasia), i divarollen. Den tjejen har en fantastisk pipa men var ganska så ointressant att titta på. Hon sjöng otroligt bra men hon berättade inget med sin sång och  det blir skickligt men tomt liksom.

Då var flera av den ”fasta” ensemblen betydligt bättre på att berätta nått, speciellt gillade jag Adriane Lenox som lyckades få in en lätt cynisk, livserfarenhetsfylld humor med småfräcka blinkningar och glirningar till publiken i sina nummer. Nått som behövdes för det är inte direkt en show som har ett överflöd av humoristiska inslag, även om man försökte ”vitsa till det”  ibland. Här fanns några hyfsat komiska dansnummer och ett eller annat roligt sångnummer men i övrigt så var det mesta polerat, snyggt, skickligt och ganska så kliniskt.
Och inte riktigt engagerande i längden.
Blir lite långt som teaterföreställning, speciellt när man kör den som en drygt 90 minuter lång enaktare.
Att istället sitta på en mörk inpyrd klubb i Harlem omkring 1928, efter midnatt, med en iskall, god drink i ena handen och en cigg i den andra och se det här uppdelat på 2 akter… Mmmm, det hade varit nått det!

Kuriosa:
Den vann en Tony Award för bästa koreografi.
Den fick 2 Drama Desk Awards: bästa revy och koreografi.
Även från Outer Critics Circle Award fick den pris för bästa korografi.

After Midnight är baserad på New York City Center’s Special Event The Cotton Club Parade, en revykonsert som var tänkt att återskpa lite av magin som utspelade sig på den berömda jazzklubbem The Cotton Club i Harlem, New York. Konserten blev en succé och man valde att flytta den till Broadway och gav den då titeln After Midnight, fråga mig inte varför för originalets titel tycker jag säger mer om vad den här showen var.

Encores! Great American Musicals in Concert is a program that has been presented by New York City Center since 1994. Encores! is dedicated to performing the full score of musicals that rarely are heard in New York City.
Detta att framföra ”bortglömda” musikaler i konsertversioner har lett till att flera av de gamla klassikerna de framfört har fått nya castinspelningar där man fått plats med betydligt mer av musikalens musik än vad som var möjligt på en LP-skiva. Detta har varit en enorm källa till lycka för en musikalnörd som jag.
Konserterna har i vissa fall också väckt liv i shower. Chicago som man framförde 1996 blev så uppskattad att man flyttade konsertversionen, lite lätt utökad och bearbetad men med samma sparsmakade kostymer och scenografi, till Broadway där den fick premiär på hösten samma år. Den går där fortfarande 20 år senare och är nu den längst spelade amerikanska musikalen i Broadways historia.

Press:
I mean no disrespect to the superabundance of talented performers in this jubilant show when I say that they are all playing second fiddle, if you will, to the main attraction. This would be the 16 musicians called the Jazz at Lincoln Center All-Stars, stacked in a bandstand at the back of the stage for much of the evening, rollicking through the music of Duke Ellington and Harold Arlen and others with a verve that almost captivates the eye as much as it does the ear. It will be a long time before Broadway hosts music making this hot, sweet and altogether glorious again.
…
You know you are in the presence of musicians of a supremely high caliber, but the virtuosity never feels prepackaged or mechanical. There’s too much joy in the playing, and that’s the feeling audiences will be floating out of the theater on when the last note has died out.
– Charles Isherwood, The New York Times

… After Midnight,” a sleek, elegant tribute to Duke Ellington and the glory days of the Cotton Club that brings class back to Broadway.
…
But the show’s true star is the 17-piece Jazz at Lincoln Center All-Stars orchestra, handpicked by Wynton Marsalis. It sits in plain view onstage, pumping out pulsating takes of Ellington’s big-band classics, popularized by the likes of Ethel Waters and Cab Calloway. If the joint is jumping — and boy, is it! — it’s thanks to those guys.
…
As in old-school revues, “After Midnight” highlights a range of specialty performers. While Carlyle isn’t the most imaginative choreographer, you can’t help but thrill as his dancers triumph in wildly different styles.
– Elisabeth Vincentelli, New York Post

Broadway’s new arrival is a dazzling musical revue that jets audiences back to Harlem’s jazzy 1930s heyday. It’s an exhilarating joyride all the way.
…
In the ensemble of 25 vocalists and dancers, it’s easy to pick a favorite: It’s whoever is on stage at any given moment.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Why go on about the spectacular After Midnight, other than to say that for pure entertainment it comes as near being worth every penny charged as anything does in this gold-plated ticket era of ours? Why go on about an intermissionless 90-minute musical revue in which each number that for style and ebullient wit tops the one that’s just preceded it, other than to say it’s an instant got-to-go-to?
– David Finkle, Huffington Post

Video:
Trailer för City Centers Special Event
Snuttar ur The Cotton Club Parade
First Look at AFTER MIDNIGHT on Broadway  
Toni Braxton
Fantasia
K.D. Lang  
Vanessa Williams   

Nr 382: Howard Crabtree’s When Pigs Fly!

Howard Crabtree’s When Pigs Fly! (1996)
– a musical revue in two acts conceived by Howard Crabtree and Mark Waldrop
Off-Broadway, 840 föreställningar
Music: Dick Gallagher
Lyrics and sketches: Mark Waldrop

Brother, you ain’t seen a thing
Till you’ve seen bacon taking wing!

This revue takes a hilarious look at gay life in the 1990s.
It’s a grab bag of songs, dances, sketches, and running gags — unified by a gay sensibility that combines a love of traditional musical theatre, a taste for outrageous visual humour, and a delight in shameless wordplay. These elements are strung upon the slenderest of plot threads.
The concept of the revue is that ”Howard” stages a musical. As he struggles to do so, dealing with the large egos of performers or scenery gone wrong, he hears the words of his high school counselor, ”Miss Roundhole”. She sarcastically said, ”When pigs fly!” in response to his ambitions. The characters in the revue are all played by men.
But the linking story is not where the focus lies.
The individual numbers are the meat of the show. In When Pigs Fly the empty stage becomes a kind of dreamscape populated by Howard’s fevered imagination. The audience never knows who or what it will see next. A bare-breasted mermaid? A Garden of Eden tableau? Bette Davis as Baby Jane slinging a life-size Joan Crawford rag doll around? They all get into the act.
Each freshly revealed character will have something to say, usually through song, that provides a skewed but revelatory reflection of what it is to be gay in the 1990s.
Though the spirit is gay — in both senses of the word — the tone is inclusive, and always the tilt is towards the universal. When Pigs Fly is completely accessible to anyone who can appreciate being smart and silly at the same time.
Welcome to Howard’s world….

The show’s a queer one, there’s no doubt
Just to be in it you have to be out!

Jag gillar verkligen det här. Kul musik med smarta och väääldigt kvicka sångtexter. Det här är en show som driver med det mesta, både ”gay” och ”straight” men mest ”gay”, och inte för en sekund tar den sig själv på allt för stort allvar.
Sånginsatserna är av varierande kvalité, några är rena Broadwayröster medan andra är mer åt glada amatörerhållet men det de saknar i sångkvalité fyller de istället med charm och grym komisk tajming. Så allt som allt så är det här en helgjuten liten show.

Några av sångerna är ännu roligare om man vet varför de sjungs och av vem, som Not All Man som sjungs av en förvirrad kentaur i omklädningsrummet på ett gym – därav alla ”häst” skämt.
Rekommenderas!

Favvisar:
When Pigs Fly, Not All Man, Sam and Me, You’ve Got To Stay In The Game, Light in the Loafers

Kuriosa:
Howard Crabtree (1954 – 1996), började sin showbizkarriär som dansare men började snart skapa hysteriska kostymer för olika off-Broadway shower.
Tillsammans med upphovsmännen till denna show skapade han 1993 revyn Howard Crabtree’s Whoop-Dee-Doo! Här skapade han inte bara kostymerna utan spelade även huvudrollen.
Han gick bort bara nån månad innan When Pigs Fly hade sin premiär.
Han dog i en AIDS relaterad sjukdom.

Press:
Some shows, you leave humming the scenery; others, the costumes. Howard Crabtree’s When Pigs Fly sends you out humming the sequins on the costumes.
The wigs alone in this exuberant eyeful of a revue … are like tone poems of camp: pillowy, cartoon-land creations, threatening to lift the men beneath them somewhere, fully aloft.
…
But if the revue is essentially fabulous window dressing–make that faaaaaaaabulous window dressing–its overall musical buoyancy serves as artful dressing for the dressing.
…
So many costume changes; so little time.
– Michael Phillips, Los Angeles Times

…an exceptionally cheerful, militantly gay new musical revue that comes close to living up to its own billing ”the side-splitting musical extravaganza”.  No sides are ever in serious danger of splitting. Yet there’s enough hilarity, wit and outre humor here to evoke that era, more than 40 years ago, when bright, irreverent revues were as commonplace on Broadway as today’s stately Cameron Mackintosh spectacles.
– Vincent Canby, The New York Times

This show is user-friendly for straights.
– Clive Brooks,  The New York Post 

A Hog-Heaven of silliness.
– Michael Sommers, The Star Ledger 

Videosar:
Color Out Of Colorado (A Patriotic Finale)
You’ve Got To Stay In The Game
Bigger is Better
Hawaiian Wedding Song
Last One Picked

You can’t take the color out of Colorado
You can’t take the Mary out of Mary-Land
As John Phillip Sousa said, ‘I can’t march
If I can’t hear the boys in the band.

Den förvirrade men glade kentauren.

We Wear Our Vanity with Pride

Dag 345: Make Mine Manhattan

Make Mine Manhattan (1948), 429 föreställningar
Jag har lyssnat på Ben Bagleys studioinspelning av sångerna
Musik: Richard Lewine
Sångtexter & sketcher: Arnold B. Horwitt med lite ”förslag” från Moss Hart

En revy som använde sig av New York som sammanhållande tema.
Den tar upp fördelarna och nackdelarna med att bo i ”staden som aldrig sover”.

Föreställningen är idag kanske mest känd för att det var i den som komikern Sid Caesar debuterade. Han skulle bara nått år senare bli en av de största tidiga tv-komikerna i USA med hjälp av sketchshowen Your Show of Shows (1950 – 54).

Eftersom det här är en en studioinspelning och inspelad flera decennier efter att showen gick på Broadway så vet jag inte hur korrekta de musikaliska eller vokala arren är men det är ändå kul att få höra dessa sånger från en idag bortglömd, men på sin tid framgångsrik, föreställning.

Sångerna är överlag njutbara och behagliga att lyssna på. Inga oförglömliga verk kanske men klart godkända.
Det är bra Broadwayartister, av den gamla skolan, som står för sånginsatserna: Estelle Parsons, Arthur Siegel och Helen Gallagher bland annat.

Favvisar:
Anything Can Happen In New York, Phil The Fiddler, Saturday Night In Central Park, My Brudder And Me, Noises In The Street

Pressklipp:
Manhattan is everything a revue should be. … It is yopung and full of high spirits; it is topical as this copy of today’s paper; it is wonderfully funny, and witty , too; its tunes have bounce and so do its dancers: its pace is the pace of New York – quick and busy every minute. Hassard Short (regissören) has driven the show from the opening to the closing like Ben Hur winning the big chariot race…
– John Chapman, Daily News

Sid Caesar appears so many times that he might as well have been starred. No great show comic would let himself be spotted so often. He would know it would kill him, artistically if not physically. It nearly does both to Caesar.
…
He is certainly not untalented, but misguided.
– William Hawkins, World-Telegram

Ljudis:
Saturday Night In Central Park

Videosar:
I Gotta Have You
My Brudder And Me

Dag 320: As Thousands Cheer

As Thousands Cheer (1933), revy, 400 föreställningar
Jag har lyssnat på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Sketcher: Moss Hart

Eftersom det här är en revy så finns det ingen handling att återge. Men själva showen presenterades som en slags levande dagstidning. Man hade underavdelningar som inrikesnyheter, utrikes, serier, nöjesavdelningen, skvaller, väderleken etc. Varje sketch eller sång föregicks av en löpsedel, ex väderdelen som hade löpsedeln ”Heat Wave Hits New York City” och som ledde till sången Heat Wave.
Det här var också en revy som vågade sticka ut hakan som i numret Supper Time där en svart kvinna håller på att duka fram för middagen och inte vet hur hon ska berätta för sina barn att pappa inte kommer att komma hem igen. Till en början kan det verka som att det är en typisk torch song om förlorad kärlek tills löpsedeln dyker upp: ”Unknown Negro Lynched by Angry Mob in Mississippi”.
Sketcherna ska ha varit ovanligt vassa och aktuella och showen kryllar av Irving Berlin standards som Easter Parade, Harlem On My Mind och de ovan nämnda Heat Wave och Supper Time.
Att det var en revy fylld med osedvanligt bra material bevisades av det faktum att den spelades 400 gånger mitt under den värsta delen av den stora depressionen.

Så hur håller sångerna idag?
Fantastiskt väl. Här finns ett par nummer som känns krystade och där åldern både märks och hörs men till största delen så är det makalöst bra sånger.
Jag har redan nämnt fyra av de mest kända ovan men det finns flera mindre kända pärlor att hämta här med. Min personliga favorit är nog Man Bites Dog, en underbar liten sång om hur man skapar säljande löpsedlar.
På denna platta så är det endast ett piano som ackompanjerar sångarna men det räcker, deras vokala talanger och materialet i sig är så bra att det inte behövs mer.
Av nån anledning så har man också lagt med Let’s Have Another Cup Of Coffee från musikalen Face The Music från 1932 (se dag 30) men eftersom det är en bra låt så inte mig emot.

Rekommenderade sånger:
Man Bites Dog, Supper Time, Harlem On My Mind, Through A Keyhole, Let’s Have Another Cup Of Coffee

Kuriosa:
As Thousands Cheer var den första show där en svart artists namn stod i lika stora bokstäver på affischen som hennes vita kollegers. Artisten i fråga hette Ethel Waters.
Det är lätt att glömma bort att rasismen var betydlig mer utspridd och självklar på den tiden än vad den är idag och det gällde även på Broadway. Svarta artister fick se sina namn i mindre bokstäver på affischerna även om de var stjärnor och på try out turnéer var det vanligt att de fick bo på betydligt sämre hotell (och i sämre delar av stan) än sina vita kolleger. Detta berodde delvis på att många fina hotell inte tog emot svarta gäster. Låter osannolikt men så var det.
Irving Berlin var dock en man som inte accepterade rasism. När de övriga ensemblemedlemmarna till en början inte villa ta emot applådtacket tillsammans med Ethel så sa Irving att antingen så tog alla emot applåderna samtidigt och på lika villkor eller så hade man inget applådtack alls. Detta ultimatum fick de andra att snabbt ändra inställning. Ett litet men viktigt steg som ledde mot det betydligt mera färgblinda samhälle vi lever i idag.

Pressklipp om revivaln:
A 1933 topical revue that’s still funny? Yes. One of the marvelous things about intelligently written, skillfully performed revue material is that the humor can shine through in front of audiences for whom the original associations have grown dim or, perhaps, never existed at all.
…
The wonder here is that you can delight in both the content and the rhythm of As Thousands Cheer, which is presented with nutty enthusiasm, and sometimes vitriol, as it sends up the American scene at one of the darkest moments in the country’s history.
– Vincent Canby, The New York Times

The Off-Broadway revival of As Thousands Cheer has the critics buzzing, and with good reason – its nothing short of sensational. I am a devoted fan of Irving Berlin and Moss Hart, and I marvelled at how well their 65 year old satire still works.
…
So if you haven’t seen this dee-licious bit of fun, you may have another chance soon. Three thousand cheers for The Drama Department and this glorious production! Now if only someone will take the hint and write a new topical revue with the same sense of fun – hey, in a world where Victor Hugo musicals run for more than a decade, anything can happen!
– John Kenricks, Broadway101.com

Videosar:
Marilyn Monroe sjunger Heat Wave
Ethel Waters framför Suppertime
Fred Astaire och Judy Garland framför Easter Parade

Dag 285: Tuscaloosa’s calling me… but I’m not going!

Tuscaloosa’s calling me… but I’m not going! (1975), Revy, Off-Broadway 429 föreställningar
Musik: Hank Beebe
Sångtexter: Bill Heyer
Sketcher: Sam Dann, Bill Heyer & Hank Beebe

En kärleksförklaring till New York.
Inte turisternas New York utan de bofastas.
En show skriven på mitten av sjuttiotalet, en tid då New York inte hade sin bästa period, då brottsligheten var rekordhög och staden bankrutt.
Medan turisterna älskade att  beklaga sig över hur hemsk staden var så kom denna show, av New Yorkare för New Yorkare, som sa motsatsen. Här hyllas allt från den lokala delicatessen, via snobbiga 5th Avenue butiker till single barerna och New Yorks skyline.
Titeln på showen syftar på de medverkandes vägran att flytta från staden.

Det här var ett riktigt litet fynd.
Flera bra och fortfarande roliga sånger, fyndiga sketcher och rent allmänt väldigt charmigt.
Ofta när man lyssnar på gamla revyer så brukar materialet kännas ålderstiget och lite småkrystat men inte här inte. Jag kom på mig själv med att skratta högt och länge flera gånger och jag hade inga problem med att både ta till mig och känna igen mig i stora delar av materialet. Visst har det åldrats, visst är det mesta inaktuellt men allt är framfört med en sån charm och med en sån wit att det ändå håller.
En revy som är 38 år gammal och fortfarande känns fräsch, det är ett tecken på kvalitet det.
Här finns elaka sånger om turistens klagan, sparkar åt den, ofta omotiverade, nakenheten som förekom på scenerna i stan och ljuvliga små poetiska hyllningar till en av världens mest spännande städer.
Den här LPn hör till en av alla dem som jag hittade efter ett sterbhus för en massa år sedan och jag tror det kan vara svårt att få tag på den, ingen cd-utgåva verkar finnas heller. Men om ni hittar den, köp den, för den är definitivt värd att njutas av.
Kompositören har kontinuerligt gjort uppdateringar av materialet genom åren och numera finns där till och med en sång om ”11:e september”.

Favvisar:
Only right here in New York City, Fugue for a menage a trois, Their things were out, Tuscaloosa’s calling me, Out of towners/Everything you hate is right here

Kuriosa:
Vann Outer Critics Circle Award som bästa nya Off-Broadway musikal.

Dag 274: Tom Foolery

Tom Foolery (1980), revy, West End.
Spelades även Off-Broadway (1981), 121 föreställningar
Musik & sångtexter: Tom Lehrer
Skapad, sammanställd och producerad av Cameron Mackintosh

“Always predict the worst and you’ll be hailed as a prophet.”

En revy som består av Tom Lehrers satiriska och småfräcka sånger från 1950- och 60-talen, närmare bestämt 28 av dem.

Jag har alltid älskat Tom Lehrers sånger, ända sen jag hittade lp:n That Was The Year Yhat Was på slutet av 70-talet. Hans humoristiska och satiriska texter och trallvänliga musik talade direkt till mig.
Här bjuds vi på 18 av sångerna och även lite av pratorna mellan numren (de flesta av dem består i huvudsak av de prator som Tom själv använde sig av på sina konserter) och skivan är inspelad live så vi får även höra hur en 80-tals publik reagerar på dessa gamla nummer – de verkar gilla det de hör.
Det är intressant att höra hans solistiska verk arrangerade för upp till 4 stämmor. Det är inte alltid de blir bättre av stämsång.
Artisterna som framför verket är alla engelsmän och det är fascinerande att höra deras exakta och väldigt brittiska uttal och torra leverans av Lehrers mer avspända och superamerikanska låtar. Det kan ibland bli lite krystat och fel men på det stora hela funkar det.
En del sånger har fått lite ny text och blivit bearbetade och updaterade av herr Lehrer själv inför denna show och det gör de här versionerna intressanta även för en Lehrer fanatiker som jag.
Men som med alla coverskivor så har den svårt att hävda sig mot originalversionerna.
Det här är en helt okej liten introduktion till en av 50/60-talets roligaste satiriker och har man aldrig hört talas om Tom Lehrer så kan det vara en bra startpunkt men i annat fall så hoppa över det här och gå direkt till hans solo och liveplattor – de finns utgivna på både cd och kan hittas på Spotify.

Favvisar:
Silent ”E”, I Got It from Agnes, So Long Mom, We Will All Go Together When We Go, The Vatican Rag

Kuriosa:
Thomas Andrew ”Tom” Lehrer, född 9 april 1928, är en amerikansk musiker (kompositör, textförfattare, sångare, pianist) och matematiker. Han var bland annat lärare i matematik på Harvard.
Det var under sin studietid på Harvard som han började skriva satiriska sånger för att underhålla sina vänner. Bland annat skrev han Fight Fiercely, Harvard (1945) där. Detta var en parodi på den tidens lokalpatriotiska idrotts- och hejarklacksvisor som varje college med självaktning hade. Sången framförs fortfarande på varje hemmamatch för footballslaget på Harvard!
Han uppträdde framför allt på 1950- och 1960-talet med sånger som ofta var satiriska och behandlade ämnen som amerikansk inrikespolitik och kärnvapen. Var och en av dem brukar också vara en parodi på en speciell musikgenre, som ragtime, väckelsepsalm, kärleksballad eller tango. Andra av hans sånger är inspirerade av matematik och naturvetenskap.
Flera av Lehrers sånger har tolkats av Lars Ekborg på svenska.

Visst har många av hans texter åldrats men en hel del har kvar sin ”punch” och tyvärr tycker jag att National Brotherhood Week fortfarande känns kusligt aktuell trots att den skrevs för snart 50 år sedan:

Talat:
One week of every year is designated National Brotherhood Week. This is just one of many such weeks honoring various worthy causes.
During National Brotherhood Week various special events are arranged to drive home the message of brotherhood. This year, for example, on the first day of the week Malcolm X was killed which gives you an idea of how effective the whole thing is.
I’m sure we all agree that we ought to love one another and I know there are people in the world that do not love their fellow human beings and I hate people like that.
Here’s a song about National Brotherhood Week.

Oh, the white folks hate the black folks,
And the black folks hate the white folks.
To hate all but the right folks
Is an old established rule.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
Lena Horne and Sheriff Clarke are dancing cheek to cheek.
It’s fun to eulogize
The people you despise,
As long as you don’t let ‘em in your school.

Oh, the poor folks hate the rich folks,
And the rich folks hate the poor folks.
All of my folks hate all of your folks,
It’s American as apple pie.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
New Yorkers love the Puerto Ricans ‘cause it’s very chic.
Step up and shake the hand
Of someone you can’t stand.
You can tolerate him if you try.

Oh, the Protestants hate the Catholics,
And the Catholics hate the Protestants,
And the Hindus hate the Muslims,
And everybody hates the Jews.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
It’s National Everyone-smile-at-one-another-hood Week.
Be nice to people who
Are inferior to you.
It’s only for a week, so have no fear.
Be grateful that it doesn’t last all year!

Pressklipp om Off-Broadwayversionen:
Because Mr. Lehrer gave up writing satirical songs in the mid-60’s, one must approach the show with a certain amount of apprehension. With the possible exception of yesterday’s headlines, is there anything deader than yesterday’s satire? Can we love Tom Lehrer in the here and now as we do in our memories from over two decades ago?
The answer is yes and no. The charm and intelligence of the songs are still in evidence: the lyrics are almost always dextrous, the pastiche melodies almost always clever. But, with a few exceptions, the bite is gone. Through no fault of his own, Mr. Lehrer has been outrun by the nasty march of history. What was rude in the days of Eisenhower and Kennedy could almost pass for nostalgia now.
That said, Tomfoolery is not without its intermittent pleasures.
…
Mr. Lehrer always sang his compostions to his own piano accompaniment, in a cheery, disingenuous voice. The most successful numbers in Tomfoolery are the solos that replicate that style.
…
In the ensemble numbers – such as In Old Mexico, Fight Fiercely, Harvard or Send the Marines -the cast acts out the jokes in the lyrics. Mr. Lehrer’s light humor can’t support the added weight, and the songs sink fast.
…
Like the rest of Tomfoolery, it leaves us wishing that Tom Lehrer will yet return to his piano again.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Trailer för Centre Stages uppsättning 2008
Musicals In Mufti Series Cast Discussion Tom Foolery
Tom Lehrer – Pollution (kortfilmsversion)
Tom Lehrer – The Masochism Tango
Tom Lehrer – The Vatican Rag
Tom Lehrer – National Brotherhood Week
Tom Lehrer – Lobachevsky
Tom Lehrer – New Math (Animated)
The Element’s Song med Daniel Radcliffe