Tag Archives: revue

Dag 274: Tom Foolery

5 Sep

Tomfoolery (Original London Cast)
Tom Foolery (1980), revy, West End.
Spelades även Off-Broadway (1981), 121 föreställningar
Musik & sångtexter: Tom Lehrer
Skapad, sammanställd och producerad av Cameron Mackintosh

“Always predict the worst and you’ll be hailed as a prophet.”

En revy som består av Tom Lehrers satiriska och småfräcka sånger från 1950- och 60-talen, närmare bestämt 28 av dem.

Jag har alltid älskat Tom Lehrers sånger, ända sen jag hittade lp:n That Was The Year Yhat Was på slutet av 70-talet. Hans humoristiska och satiriska texter och trallvänliga musik talade direkt till mig.
Här bjuds vi på 18 av sångerna och även lite av pratorna mellan numren (de flesta av dem består i huvudsak av de prator som Tom själv använde sig av på sina konserter) och skivan är inspelad live så vi får även höra hur en 80-tals publik reagerar på dessa gamla nummer – de verkar gilla det de hör.
Det är intressant att höra hans solistiska verk arrangerade för upp till 4 stämmor. Det är inte alltid de blir bättre av stämsång.
Artisterna som framför verket är alla engelsmän och det är fascinerande att höra deras exakta och väldigt brittiska uttal och torra leverans av Lehrers mer avspända och superamerikanska låtar. Det kan ibland bli lite krystat och fel men på det stora hela funkar det.
En del sånger har fått lite ny text och blivit bearbetade och updaterade av herr Lehrer själv inför denna show och det gör de här versionerna intressanta även för en Lehrer fanatiker som jag.
Men som med alla coverskivor så har den svårt att hävda sig mot originalversionerna.
Det här är en helt okej liten introduktion till en av 50/60-talets roligaste satiriker och har man aldrig hört talas om Tom Lehrer så kan det vara en bra startpunkt men i annat fall så hoppa över det här och gå direkt till hans solo och liveplattor – de finns utgivna på både cd och kan hittas på Spotify.

Favvisar:
Silent ”E”, I Got It from Agnes, So Long Mom, We Will All Go Together When We Go, The Vatican Rag

Kuriosa:
Thomas Andrew ”Tom” Lehrer, född 9 april 1928, är en amerikansk musiker (kompositör, textförfattare, sångare, pianist) och matematiker. Han var bland annat lärare i matematik på Harvard.
Det var under sin studietid på Harvard som han började skriva satiriska sånger för att underhålla sina vänner. Bland annat skrev han Fight Fiercely, Harvard (1945) där. Detta var en parodi på den tidens lokalpatriotiska idrotts- och hejarklacksvisor som varje college med självaktning hade. Sången framförs fortfarande på varje hemmamatch för footballslaget på Harvard!
Han uppträdde framför allt på 1950- och 1960-talet med sånger som ofta var satiriska och behandlade ämnen som amerikansk inrikespolitik och kärnvapen. Var och en av dem brukar också vara en parodi på en speciell musikgenre, som ragtime, väckelsepsalm, kärleksballad eller tango. Andra av hans sånger är inspirerade av matematik och naturvetenskap.
Flera av Lehrers sånger har tolkats av Lars Ekborg på svenska.

Visst har många av hans texter åldrats men en hel del har kvar sin ”punch” och tyvärr tycker jag att National Brotherhood Week fortfarande känns kusligt aktuell trots att den skrevs för snart 50 år sedan:

Talat:
One week of every year is designated National Brotherhood Week. This is just one of many such weeks honoring various worthy causes.
During National Brotherhood Week various special events are arranged to drive home the message of brotherhood. This year, for example, on the first day of the week Malcolm X was killed which gives you an idea of how effective the whole thing is.
I’m sure we all agree that we ought to love one another and I know there are people in the world that do not love their fellow human beings and I hate people like that.
Here’s a song about National Brotherhood Week.

Oh, the white folks hate the black folks,
And the black folks hate the white folks.
To hate all but the right folks
Is an old established rule.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
Lena Horne and Sheriff Clarke are dancing cheek to cheek.
It’s fun to eulogize
The people you despise,
As long as you don’t let ‘em in your school.

Oh, the poor folks hate the rich folks,
And the rich folks hate the poor folks.
All of my folks hate all of your folks,
It’s American as apple pie.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
New Yorkers love the Puerto Ricans ‘cause it’s very chic.
Step up and shake the hand
Of someone you can’t stand.
You can tolerate him if you try.

Oh, the Protestants hate the Catholics,
And the Catholics hate the Protestants,
And the Hindus hate the Muslims,
And everybody hates the Jews.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
It’s National Everyone-smile-at-one-another-hood Week.
Be nice to people who
Are inferior to you.
It’s only for a week, so have no fear.
Be grateful that it doesn’t last all year!

Pressklipp om Off-Broadwayversionen:
Because Mr. Lehrer gave up writing satirical songs in the mid-60’s, one must approach the show with a certain amount of apprehension. With the possible exception of yesterday’s headlines, is there anything deader than yesterday’s satire? Can we love Tom Lehrer in the here and now as we do in our memories from over two decades ago?
The answer is yes and no. The charm and intelligence of the songs are still in evidence: the lyrics are almost always dextrous, the pastiche melodies almost always clever. But, with a few exceptions, the bite is gone. Through no fault of his own, Mr. Lehrer has been outrun by the nasty march of history. What was rude in the days of Eisenhower and Kennedy could almost pass for nostalgia now.
That said, Tomfoolery is not without its intermittent pleasures.

Mr. Lehrer always sang his compostions to his own piano accompaniment, in a cheery, disingenuous voice. The most successful numbers in Tomfoolery are the solos that replicate that style.

In the ensemble numbers – such as In Old Mexico, Fight Fiercely, Harvard or Send the Marines -the cast acts out the jokes in the lyrics. Mr. Lehrer’s light humor can’t support the added weight, and the songs sink fast.

Like the rest of Tomfoolery, it leaves us wishing that Tom Lehrer will yet return to his piano again.
Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Trailer för Centre Stages uppsättning 2008
Musicals In Mufti Series Cast Discussion Tom Foolery
Tom Lehrer – Pollution (kortfilmsversion)
Tom Lehrer – The Masochism Tango
Tom Lehrer – The Vatican Rag
Tom Lehrer – National Brotherhood Week
Tom Lehrer – Lobachevsky
Tom Lehrer – New Math (Animated)
The Element’s Song med Daniel Radcliffe

Annonser

Dag 249: Scrambled Feet

11 Aug

4cbd396586dbe_53443n
Scrambled Feet (1979), Off-Broadway, 831 föreställningar
Musik, sångtexter & sketcher: John Driver & Jeffrey Haddow

Denna intima musikaliska revy är en galet, uppsluppen parodi som behandlar varje tänkbar aspekt av showbusiness.
Bland de många sketcherna/sångerna finns en elak parodi på störande teaterbesökare med sina prasslande godispåsar och sitt småtjattrande under hela föreställningen, en brottningsmatch mellan The Elephant Man och den förlamade hjälten i Whose Life Is It Anyway?, problemen med att ta sig till och från teatern om man bor i förorten, vikten av att ha kontakter om man vill komma nånstans i branschen, problem som uppstår om man blir förälskad i sin motspelare, hur otacksamt det är (för skådespelaren) att behöva uppträda tillsammans med publikfriande djur, här finns elaka parodier på teaterkritiker och på många av de ledande producenterna på Broadway och mycket, mycket annat.
Det är en satirisk show för alla som arbetar med teater, som nån gång på något sätt hållit på med teater eller som bara gillar att gå på teater.

Den här showen är lite av en föregångare till Forbidden Broadway som gått i åratal Off-Broadway i olika upplagor. Precis som den så driver den här med aktuella shower, skådespelare och allt som har med Broadway att göra men i motsats till den så är all musik här nyskriven. Forbidden använder sig av låtar ur showerna den parodierar och ger dem nya, elak texter.
Scrambled Feet har visserligen åldrats en hel del och många av de saker och föreställningar den refererar till är inte längre aktuella eller ens begripliga för oss idag men till stora delar fungerar materialet fortfarande förvånansvärt väl. Det visar sig att det finns bitar av branschen – och dess besökare och deltagare – som inte har ändrat sig på närmare 40 år…

Man gjorde en tv-version av den 1984 med Madeline Kahn i en av rollerna.

Favvisar:
Haven’t We Met?, Theatre-Party-Ladies, British, Good Connections, Advice To Producers

Videosar:
The 25th Annual Theatrical Olympics
Composer Tango
Sham Dancin’
En längre sekvens med bl a Could Have Been och Theatre-Party-Ladies

Dag 239: Naked Boys Singing!

1 Aug

Blandade Musicals
Naked Boys Singing! (1998), över 3000 föreställningar
Musik, sångtexter & sketcher: Shelley Markham, David Pevsner, Mark Savage, Rayme Sciaroni, Mark Winkler, Marie Cain, Binyumen (Ben) Schaechter, Bruce Vilanch

Det här är precis vad titeln säger: nakna män som sjunger.
Det är en revy som gått Off-Broadweay i över 13 år. Och även spelats i många andra länder som Brasilien, Australien och till och med i vårt grannland Norge!

Föreställningen hyllar den manliga anatomin.
Den handlar också om hur det är att vara och leva som gay. Från ofrivilliga erektioner i duschen efter skolgympan, via kroppsdyrkan, olika udda yrken (nakenstädare eller porrstjärna exempelvis) till jakten efter kärlek och att sörja en avliden partner.
Det här är roligt, gripande och mycket tror jag nog att många kan känna igen sig i.

Sångerna är förvånansvärt catch-iga och även flera av texterna är bra.
Inga odödliga klassiker kanske (eller, jo, det finns en eller annan låt som nog kan få ett liv efter det att showen lagts ner för gott) men definitivt kul för stunden och värda en genomlyssning.
Och akta er, en del av sångerna sätter sig på hjärnan. Själv så nynnar jag glatt på I’m a perky little pornstar medan jag går på stan och handlar…

Favvisar:
Gratuitios nudety, The bliss of a Briz, Fight the urge, I’m a perky little pornstar

Pressklipp (om originalet):
You go in wondering how many numbers they can dream up in which nudity is appropriate and marvel at their ingenuity.
– Rex Reed, The New York Observer

This is illegitimate theater that’s really good, clean -if adult -fun.
– David Kaufman, New York Daily News

(om filmversionen som kom 2007):
In Naked Boys Singing! 10 grown men (including one natural redhead) go full monty while belting out show tunes and high-kicking like muscular Rockettes. The show’s injury log must make for very colorful reading.

Naked Boys Singing!, with its complete lack of sleaze, is more likely to have you pondering the cast members’ skin care routines than their vital statistics. And though stage shows are always best experienced in their natural habitat, few will benefit as much as this one from the eventual consolations of “pause” and “zoom.”
– Jeannette Catsoulis, The New York Times

En ny recension efter att den gått 12 år Off-Broadway:
This once radical gay show has transformed into a friendly, off Broadway commercial staple aimed at straight women.

The same audience the show was originally intended for is probably the least likely to enjoy what it is today.
To its credit, the show does spend time dealing with the issues that gay people deal with. Fight the Urge is about the difficulty young gay men face while trying to hide their attraction in the locker room, and the two-parter Window to Window portrays two lonely neighbors longing for each other from afar. However, the song I most anticipated after reading the reviews from 1999 never happened; Kris, Look What You’ve Missed was a reverse strip that portrayed a gay man lamenting the loss of his partner to AIDS as he went through his morning routine of getting dressed. The producers have probably cut this number in order to keep the mood light, probably to avoid bringing down the women in the audience who are having their last big night out before they begin their married lives. The irony to me, though, is kind of painful: in 2011, it is cool to be gay-friendly, but contemplating the tougher gay issues could be enough to ruin your night, so let’s just avoid the subject altogether.
– Weston Clay, http://www.theasy.com

Videosar:
Från rep
Press från Australiensiska uppsättningen
Perky Little Porn Star
Robert Mitchum
Naked Boys Singing Mexico
Naked Boys Singing! Official Trailer

12naked600

Dag 173: Swing!

27 Maj

Swing (OBC)
Swing! (1999), 461 föreställningar
Musik: diverse bl a Duke Ellington, William ”Count” Basie, Benny Goodman
En swing-revy uttänkt av Paul Kelly

Det här är en revy så någon handling finns där inte.
Det är en föreställning som hyllar swingjazz-eran (ca 1930 – 1946).
Vad man som publik bjuds på är otroligt energifyllda dans och sångnummer framförda tillsammans med ett redigt svängande storband.
Man får se olika variationer på swingdansande som Lindyhop, Jitterbug och Whip, lägg till det olika jazzdansstilar och till och med lite hip-hop.
Sångerna som framförs är till största delen standards, somliga med nya texter men de flesta med originaltexterna.

Dansmusikaler eller revyer kan vara ganska så knepiga att endast lyssna på (se Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk, dag 165, som praktexempel) eftersom deras stora raison d’être är av det visuella slaget.
Till min stora glädje så kan jag konstatera att så inte är fallet med castplattan till denna show. Den här är definitivt lyssningsbar och mer än så.
På plattan får man ett antal mer eller mindre kända swinglåtar och jazzstandards, ibland i ganska så traditionella versioner men oftast i sköna och intressanta bearbetningar, ett exempel är den skönaste, mellow-igaste och groove-igaste versionen jag nånsin hört av Boogie Woogie Bugle Boy. Gryyyym!
Här finns också några nyskrivna nummer som går helt i samma stil som de kända låtarna.
En sak har alla spåren gemensamt: det svänger nått grymt om dem. Tror inte att nån som lyssnar kan sitta stilla. Jag kan det definitivt inte. Jag sjunger med i de låtar jag kan och studsar runt lägenheten med ett saligt leende på läpparna. Sån här musik gör mig lycklig och en sån här inspelning gör mig på otroligt gott humör. Den här ska jag ha i beredskap om jag nån dag känner mig låg.
Rekommenderas till alla oavsett om man gillar swing eller inte för det här är otroligt njutbart och sprudlande bra.

Favvisar:
Boogie Woogie Bugle Boy, Two And Four/Hit Me With A Hot Note And Watch Me Bounce, Harlem Nocturne, Dancers In Love, Stompin’ At The Savoy, Swing Brother Swing

Kuriosa:
Föreställningen nominerades till 6 Tony Awards (bl a bästa musikal) men vann ingen. Det var en annan ännu mera dansdriven föreställning, Contact som vann.
Showen fick dock två Theatre World Awards.

Pressklipp:
In the days of supper clubs and rooftop night spots, the kind so glamorously represented in early talking pictures set in Manhattan, Swing! might have been a floor show, an entertainment to serve as a background for cocktails and small talk. Dragged into the foreground and made the single focus of attention for two hours, Swing!, which features the cabaret singer Ann Hampton Callaway, passes as a slick, bland blur.

Mixing classic works by musicians like Duke Ellington and Johnny Mercer with new pastiche pieces, the show (even the World War II canteen sequences) seems to take place in some squeaky-clean, confectionary limbo, reflected in the candy-colored sets and lighting of Thomas Lynch and Kenneth Posner, respectively. Even when the energy is at full throttle, there’s a distancing quality of preciousness.

It is telling that the evening’s high point is performed without dancers or singers. That’s the band’s version of Duke Ellington and Juan Tizol’s Caravan, which blissfully embodies the idea of swing as a collective effort in which each individual voice (i.e., each instrument) has its say. In this sense, it’s the American Dream incarnate, and the show’s one persuasive reminder of a time when patriotism, far from being corny, was positively hip.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Swing! på Tony Galan 2000
Swing!” on Good Morning Arizona
Blues in the Night från Broadway on Broadway 2000

Dag 144: Call Me Mister

28 Apr

mzi.ehoeuvwm.170x170-75
Call Me Mister (1946), 734 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Sketcher:  Arnold Auerbach

En Broadwayrevy.
En slags fristående (men med helt andra upphovsmän) fortsättning på soldatrevyn This Is The Army från 1942.
Om den förra handlade om hur det var att vara inkallad så handlade den här om hur det var att ”mucka” och åter bli civilist efter krigets slut.

Jag har missat den här showen totalt.
Jag har hört talas om den men liksom aldrig brytt mig om den.
Jag har den inte heller i mina samlingar.
Av en slump så hittade jag den i morse på Spotify! Och vilken trevlig överraskning den visade sig vara!
Härligt storbandssvängande musik. Starka sånger, starka texter och många riktigt bra låtar.
En riktig liten pärla. Me like a lot!

Favvisar:
Going Home Train, Call Me Mister, Little Surplus Me, Military Life

Kuriosa:
Detta var Rome’s första succé efter hans fackföreningsrevy Pins and Needles som kom 1937. Men han skulle skriva fem mer eller mindre framgångsrika Broadwaymusikaler till efter denna produktion.

Rome hade starka åsikter, och han han kämpade mot orättvisor, både sociala och ekonomiska, och var inte rädd för att ta upp kontroversiella ämnen i sina sånger. Ett starkt exempel på det är sången Red Ball Express som tar upp de svarta soldaternas situation när de åter blir civila. Att efter att ha riskerat sitt liv för sitt land, åter drabbas av segregering och diskriminering när de kommer hem.

Ljudis:
South America, Take It Away! med Bing Crosby & Andrew Sisters

Video:
Little Surplus Me

Dag 80: Blackbirds of 1928

23 Feb

51qpb864jiL._SL500_SY300_

Blackbirds of 1928 (1928), 518 föreställningar
Musik: Jimmy McHugh
Sångtexter: Dorothy Fields

På tjugotalet så spelades det ett antal musikalrevyer på Broadway med enbart svarta i ensemblen och det här var den mest framgångsrika av dessa.
Dessa shower och deras popularitet bidrog till att sakta men säkert riva ner den rasliga segregering som fanns på de flesta teaterscenerna vid denna tid – både på och bakom scenen. Och naturligtvis så bidrog hitsen ur showerna till att popularisera och etablera jazzen vilket i sin tur rev ner ännu fler barriärer. Men det var en seg och långsam process och fortfarande en bit in på sextiotalet så fanns det en i det närmaste slentrianmässig rasism som är skrämmande när man ser tillbaka på den tiden.

Det är så häftigt att ha hittat denna cd-återutgivning av inspelningar gjorda 1933. Här har man bevarat alla sångerna från showen. De spelades in på 6 stycken stenkakor som både kunde köpas som ett komplett set (det första i sitt slag som återgav en hel show) eller individuellt.
Flera ur originalensemblen, som Adelaide Hall och Bill ”Bojangles” Robinson, finns med här, tillsammans med Duke Ellington och hans orkester. Lägg till det ett par nummer med Ethel Waters och Cab Calloway och ni förstår säkert att lyckan är total.
Det här är ett litet mirakel att få lyssna på. Så det svänger!
Och att få höra dessa standards så som de framfördes när de skrevs…
Wow, är allt jag kan säga.
Det här är knastrig digitaliserad musikhistoria av allra högsta klass!

Favvisar:
I Can’t Give You Anything But Love, Diga Diga Do, Doin’ The New Low-Down, I Must Have That Man

Kuriosa:
På skivan finns en inspelad hälsning från Jimmy McHugh och Dorothy Fields där de berättar hur stolta de är över att man beslutat sig för att spela in denna show och vilka minnen den frambringar hos dem. Sen brister Dorothy ut i sång och sjunger:
Gee, these records really do sound swell, baby
Let’s all say a prayer so they will sell, baby
Till that lucky day, you know darn well, baby
We can’t give you anything but love…
– Goodbye, we hope we’ll see you sometime…”
Hmmm, marknadsföring var så mycket mysigare förr!

Dorothy Fields var en av de riktigt stora textförfattarna inom musikalvärlden och en av de få kvinnliga. Bland allt hon skrivit finns The Way You Look Tonight som gav henne och Jerome Kern (musiken) en Oscar för årets bästa låt 1936, librettot till musikalen Annie Gert Your Gun och sångtexterna till musikalerna  Redhead (1959),  Sweet Charity (1966) och Seesaw (1973). Hon skrev texten till över 400 sånger.

Ljudisar:
Baby med Adelaide Hall
Gems from Blackbirds of 1928 med Warren Mills and his Blue Serenaders
I Must Have That Man med Duke Ellington and his Orchestra

Videosar:
Erbie Fitch’s Twitch ur Redhead
Big Spender ur Sweet Charity
Medley från Seesaw

%d bloggare gillar detta: