Tag Archives: Revy

Nr 443: Side by Side by Sondheim

20 Jul

0000093880
Side by Side by Sondheim, 1976
West End 1976, 806 föreställningar
Broadway 1977, 384 föreställningar

Music: Stephen Sondheim, Leonard Bernstein, Mary Rodgers, Richard Rodgers, Jule Styne
Lyrics: Stephen Sondheim
Narration written by Ned Sherrin

The musical is in the form of a revue, with various sections tied together by being from a particular Sondheim musical, or having a common theme, and all of it tied together by the Narrator. He explains what show the songs are from, and in some cases provides background on why a song was written. He also notes comparing and contrasting Sondheim themes for the audience.

Upprinnelsen till denna revy skedde när jazzsångerskan Cleo Laine frågade skådespelaren och sångaren David Kernan om han kunde tänka sig att göra en välgörenhetskonsert för att stödja en teater som hon ägde. Han sa ja och kontaktade regissören Ned Sherrin och förslog att de skulle göra ett program med bara Sondheimsånger.
De anlitade Millicent Martin, Julia McKenzie och tillsammans med dem genomförde de konserten.
David, Julia och Millicent sjöng och Ned var berättaren/konferencieren.
Cameron Mackintosh fick nys om produktionen och satte upp den på en liten teater i London med samma besättning. Den blev en stor framgång och flyttade så småningom till West End där den gick under ett par år.
Produktionen, med hela original casten, flyttade till Broadway 1977.

Den här musikalrevyn har en speciell plats i mitt hjärta. Den är liksom prologen till mitt musikalnörderi.
I mitten på sjuttiotalet så var jag en glad, osäker, finnig tonåring som precis hade börjat upptäcka musikal. Ja, filmmusikal i alla fall. På tv visade man ofta klassiska 50-tals musikaler på tv och på LP så gav man ut de gamla soundtracksen på nytt i en speciell serie som hette M-G-M’s Classic Soundtracks och man fick 2 olika per platta. Jag gillade dessa skivor enormt.
Så en dag så läste jag en skivrecension i en dagstidning. Recensionen handlade om nån skiva som bara var ett måste för varje sant musikalintresserad person. Det här var första gången jag läste en recension om en musikalplatta (och fortfarande så hör det till ovanligheterna att man recenserar musikalinspelningar, undrar varför) och bara det var ju stort men att de dessutom sa att denna var ett måste, det gjorde ju att jag bara var tvungen att köpa den!
Jag kastade mig ut och sprang på snabba ben till SkivAkademin på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag gick in och frågade en expedit om de hade Side by Side by Sondheim. Han tittade förvånat på mig och sa: ”Är du säker på att det verkligen är den skivan du söker efter?” Ska kanske påpeka att jag i självklar 70-tals anda hade på mig en jeansjacka, batik tischa, utsvängda ”puss & kram” eller ”gul å blå” jeans, hade långt hår och pilotglasögon och såg nog mer ut som en smånördig hårdrocksdiggare – vilket jag också delvis var – än en seriös musikalkännare.
”Japp”, sa jag och kände mig av nån anledning både vuxen och betydelsefull.
”Ja, vi har den. Den är helt otroligt bra men hur har du hört talas om den?”
”Man har väl koll”, sa jag och lade snabbt till, ”och så har jag nog sett en Sondheim en gång…”  Jag kände att det kanske inte var rätt svar för jag fick den konstigaste av blickar men han hämtade plattan och jag gick jäkligt nöjd hem.
Väl hemma så la jag skivan på spelaren, satte ner nålen och… Möttes av ett pianoackord! Ett ackord som upprepades och upprepades och så kom en ensam mansröst och började sjunga stillsamt: “something familiar, something peculiar…”
Det här var definitivt inte vad jag hade väntat mig. Var var orkestern? Var var de stora körerna? Var var, liksom, musikalen? Jag var grymt besviken. Tänkte nästan kasta skivan. Men nu hade jag betalt dyra pengar för den så jag kände jag var tvungen att lyssna igenom den en gång i alla fall. Hittade väl några låtar jag gillade men… jag var tveksam.

Men gav den en chans till och så en chans till och så en till och sakta men säkert så kom jag att älska den.
Och inte bara hade jag plötsligt upptäckt att musikal kunde vara mer än en stor flådig Hollywoodproduktion, jag hade dessutom hittat min första favoritmusikalkompositör.
Jag hade fortfarande inte fattat att musikal kunde vara nått man såg på teatrar och att man gav ut Original Cast albums med musiken, det skulle dröja ett par år till innan jag gjorde det men detta var de första stegen i en livslång kärleksaffär.
Och som man säger, man glömmer aldrig sin första…

Kuriosa:
Side By Side är en av få musikaler där hela ensemblen blivit nominerade för en Tony Award. David och Ned för bästa manliga biroll och Julia och Millicent för bästa kvinnliga biroll.
Ingen vann men det är stort ändå!

Eftersom revyn kom 1976 så har den bara med Sondheims musikaler fram till och med Pacific Overtures som hade sin premiär det året.

Revyn blev lite av ett genombrott rent publikt för Sondheims musik. Innan denna show så var han mer ett namn bland kännare och branschfolk än hos den breda allmänheten.

Press:
… here is a tiny, many-faceted gem that lights up Broadway. As a musical this is a revue, and as a revue this is a recital – but what a recital! It is Stephen Sondheim revealed as Stephen Sondheim has never been revealed before. It is – and please don’t be frightened – Stephen Sondheim as a composer of lieder. Very cheerful lieder – but, well face it, lieder.

This show is happy, funny, witty and so compassionate. It makes you feel good. Turn cartwheels to the box office for this Brittish celebration of a rare american.
– Clive Barnes, Times

It’s difficult to see the sense in an all-Stephen Sondheim revue being done in a Broadway theatre by an all-Brittish cast, and it was even more difficult after seeing Side by Side by Sondheim.

There is simply no vitality to the production, no imagination in its concept. The three singers sing and the narrator off at the side narrates. At the very end, vertical rows of lightbulbs put on a spectacular show but by then it’s too late.
– Martin Gottfried, Post

Video:
Tony Awards
High Lights
En annan High Lights

 

SideBySide2
Broadway affischen

Nr 433: Forbidden Broadway

6 Feb

 


Forbidden Broadway (1982)

Musikalrevy
Off-Broadway, 2 332 föreställningar
Sammanlagt 20 olika shower 1982 – 2014

Music: många, många olika upphovsmän/kvinnor
Lyrics & Book: Gerard Alessandrini, baserad på de musikaler och pjäser som gått på Broadway under de olika spelperioderna showen haft.

Forbidden Broadway är en revy som driver friskt med allt som spelas eller har spelats på Broadway sen tidigt 1980-tal. Och när jag säger allt så menar jag allt. Man tar upp musikaler, talteater, enmansshower, revyer, trender och  alla som på något sätt är inblandade framför eller bakom ridån: skådespelare, regissörer, koreografer, författare, kompositörer och scenografer. Ingen kan känna sig säker. Man parodierar sånger, rollfigurer, intriger och stjärnorna som uppträtt där.
Det här är elakt men kärleksfullt, otroligt skickligt genomfört, på pricken och bitvis helt jäkla hysteriskt roligt. Det är en kärleksförklaring till allt ”Broadway” och hela dess absurda, underhållande, framgångsjagande, vinsthungrande och fullständigt hänsynslösa och underbara värld.
Showerna har blivit så framgångsrika att om en Broadwayshow inte parodieras så känner man sig kränkt.

Nu låter det kanske som att det här borde vara en stor, spektakulär show men det är det inte. Det är en liten intim historia med 4 personer på scen, 2 män och 2 kvinnor, och med bara ett piano som ackompanjemang. 

Upphovsmannen bakom hela konceptet och alla showerna är Gerard Alessandrini. Han skriver sångtexterna,  manusen och regisserar. I början så spelade han också själv med på scen.

Med ojämna mellanrum så skriver han nya versioner av showen. Vid det här laget är man upp i 21 olika om man räknar med de specialskrivna upplagorna som skapats för Hollywood och Londons West End.

Kuriosa:
Forbidden Broadway har framförts över 9 000 gånger om man räknar ihop alla versionerna.
Den har spelats över hela USA samt i London, Tokyo, Singapore och Adelaide, Australien. I Adelaide så kompades gänget för första och hittills enda gången av en orkester. 

I Hollywoodversionen gjorde man parodier på filmer istället för Broadwayshower men det misstänkte ni väl säkert redan…

Forbidden Broadway har vunnit:
En Drama Desk Award för bästa sångtexter 1996 och för Outstanding Revue 2001, 2005, 2008. 

En Drama Desk Special Award 2009 för Its Satire and Celebration of Broadway.

Gerard Alessandrini fick specialpriset The Tony Honors for Excellence in Theatre 2006.

Press:
Om 2014 års upplaga

Anybody who got through this Broadway theater season alive deserves to see “Forbidden Broadway Comes Out Swinging!” — the latest edition of the irreverent satirical revue that has no scruples and knows no shame. Forget the Tony nominations. Gerard Alessandrini and his clever cohorts have come up with winners in their own special categories of Most Pretentious, Most Ridiculous, Most Expensive, Most Cynical, Most Derivative, and, in their inspired salute to the show they call “More Miserable,” (The World’s) Most Miserable Musical.

There is always a point to the satire, which is why we always come back for more.  “Rocky” is about the triumph of technology over song, content, and sense.  “Aladdin” is about the endless flow of cash from the Disney cornucopia. “Book of Mormon” is about the cynicism of vulgar schoolboy humor.  “Cabaret” is about the impossibility of making money on any show but a tried-and-true revival.  And the chilling final number, “Tomorrow Belongs to Me,” is a view of Broadway caught in the act of selling its soul.
– Marilyn Stasio, Variety

Om Londonupplagan:
This is a show in which theatre talks, or rather sings, to itself. Don’t even think of going unless you have seen Wicked several times and are looking forward with breathless anticipation to the revival of Cats. It’s all very current, with musical jokes about the inadequacies of Miss Saigon and Charlie and the Chocolate Factory. It begins brilliantly with a Matilda send–up of stage-school brats: “My mummy says I’m a triple threat.” Director Matthew Warchus is reincarnated as Miss Trunchbull: “You are not triple threats, you are vermin. Vermin with Oliviers.”

In an age when improvised shows such as Showstoppers! demonstrate on-the-hoof wit, ingenuity and musical skill, Gerard Alessandrini’s script can seem a trifle stodgy. The material is uneven: the first half is definitely stronger than the second, and it would benefit from losing 15 minutes.
– Lyn Gardner, The Guardian

Videosar:
Miss Saigon
Forbidden Broadway in Concert
West End Live
Exploited Children
Ambition!
Into The Words
Chita/Rita
See Me On A Monday
Greatest Hits 2
Spotlight on
Forbidden Broadway Comes Out Swinging
Trailer
Forbidden Broadway live at Barnes & Noble

Dag 314: Sugar Babies

28 Okt

51XIrSXg-1L
Sugar Babies (1979), 1208 föreställningar
Musik: Jimmy McHugh
Sångtexter: Dorothy Fields & Al Durbin
Libretto: Ralph G. Allen & Harry Rigby

Det här är en hyllning till den gamla tiders burlesqueföreställningar. Så det är en slags nummerrevy.
Flera av sketcherna består av burlesquerutiner med närmare 60 år på nacken. Även flera av sångerna är standards från eran. Interfolierat med dessa finns några nyskrivna sketcher och sångnummer.
Showen ger exempel på många av de traditionella typen av nummer som man fick om man gick på en sån här show på 10- eller 20-talen: the swing number, the sister act, the fan dance, the dog act m m. Och allt avslutas med ett traditionellt, stort patriotiskt nummer där alla medverkande är klädda i röda, vita och blå kläder och med en stor amerikansk flagga i bakgrunden.

Det här var faktiskt betydligt roligare att lyssna på än jag förväntat mig. Vet inte vad det var jag trodde jag skulle få höra men inte var det ensamling med härliga, medryckande och roliga sånger framförda med sprudlande energi av bra artister med gamla filmstjärnan Ann Miller i spetsen. Lägg till det några småsnuskiga men hyfsat roliga sketcher och man får en platta som är tillräckligt medryckande och varierad för att vara värd ett par återbesök.
Sångerna består av både gamla standards och nyskrivna bitar och alla är så väl integrerade med varandra att det är svårt att veta vad som är nytt och vad som är gammalt – ett bra betyg tycker jag.
Musiken betsår av dixieland jazz, ragtime, gla’ jazz och lite torch songs.
Jag har fallit för plattan och vill absolut rekommendera den. Det här är kul.

Rekommenderade sånger:
Travelin’: In Louisiana, Cuban Love Song, The McHugh Medley, Let Me Be Your Sugar Baby, I’m Keeping Myself Available

Kuriosa:
Mickey Rooneys var en stor barn/ungdomsstjärna i Hollywood på 30-talet och det här var hans Broadwaydebut. Han är kanske mest känd för Andy Hardy filmerna där hans motspelare var en ung Judy Garland.

En Theatre World Award vanns för bästa manliga biroll.

Pressklipp:
Whatever it was that killed burlesque is not all that evident in Sugar Babies. With Mickey Rooney, the mighty atom, at his tumultous best and Ann Miller tip-tapping her way into second-stardom it should prove a sizable Broadway hit, especially as the ideal musical for people who don’t want to go see a musical.
– Clive Barnes, The New York Post

Everybody grins, smiles, struts and walks happy, but it’s mostly in vain. Try as they will, Sugar Babies, like the springer spaniel (in the dog act), refuses to budge most of the time. … Some art forms are deservedly forgotten.
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
The 1980 Tony Awards
1988 Sugar Babies London, snuttar o intervjuer
Sketch
Cuban Love Song

Dag 285: Tuscaloosa’s calling me… but I’m not going!

16 Sep

J1204
Tuscaloosa’s calling me… but I’m not going! (1975), Revy, Off-Broadway 429 föreställningar
Musik: Hank Beebe
Sångtexter: Bill Heyer
Sketcher: Sam Dann, Bill Heyer & Hank Beebe

En kärleksförklaring till New York.
Inte turisternas New York utan de bofastas.
En show skriven på mitten av sjuttiotalet, en tid då New York inte hade sin bästa period, då brottsligheten var rekordhög och staden bankrutt.
Medan turisterna älskade att  beklaga sig över hur hemsk staden var så kom denna show, av New Yorkare för New Yorkare, som sa motsatsen. Här hyllas allt från den lokala delicatessen, via snobbiga 5th Avenue butiker till single barerna och New Yorks skyline.
Titeln på showen syftar på de medverkandes vägran att flytta från staden.

Det här var ett riktigt litet fynd.
Flera bra och fortfarande roliga sånger, fyndiga sketcher och rent allmänt väldigt charmigt.
Ofta när man lyssnar på gamla revyer så brukar materialet kännas ålderstiget och lite småkrystat men inte här inte. Jag kom på mig själv med att skratta högt och länge flera gånger och jag hade inga problem med att både ta till mig och känna igen mig i stora delar av materialet. Visst har det åldrats, visst är det mesta inaktuellt men allt är framfört med en sån charm och med en sån wit att det ändå håller.
En revy som är 38 år gammal och fortfarande känns fräsch, det är ett tecken på kvalitet det.
Här finns elaka sånger om turistens klagan, sparkar åt den, ofta omotiverade, nakenheten som förekom på scenerna i stan och ljuvliga små poetiska hyllningar till en av världens mest spännande städer.
Den här LPn hör till en av alla dem som jag hittade efter ett sterbhus för en massa år sedan och jag tror det kan vara svårt att få tag på den, ingen cd-utgåva verkar finnas heller. Men om ni hittar den, köp den, för den är definitivt värd att njutas av.
Kompositören har kontinuerligt gjort uppdateringar av materialet genom åren och numera finns där till och med en sång om ”11:e september”.

Favvisar:
Only right here in New York City, Fugue for a menage a trois, Their things were out, Tuscaloosa’s calling me, Out of towners/Everything you hate is right here

Kuriosa:
Vann Outer Critics Circle Award som bästa nya Off-Broadway musikal.

20111028101038Tuscaloosa

Dag 274: Tom Foolery

5 Sep

Tomfoolery (Original London Cast)
Tom Foolery (1980), revy, West End.
Spelades även Off-Broadway (1981), 121 föreställningar
Musik & sångtexter: Tom Lehrer
Skapad, sammanställd och producerad av Cameron Mackintosh

“Always predict the worst and you’ll be hailed as a prophet.”

En revy som består av Tom Lehrers satiriska och småfräcka sånger från 1950- och 60-talen, närmare bestämt 28 av dem.

Jag har alltid älskat Tom Lehrers sånger, ända sen jag hittade lp:n That Was The Year Yhat Was på slutet av 70-talet. Hans humoristiska och satiriska texter och trallvänliga musik talade direkt till mig.
Här bjuds vi på 18 av sångerna och även lite av pratorna mellan numren (de flesta av dem består i huvudsak av de prator som Tom själv använde sig av på sina konserter) och skivan är inspelad live så vi får även höra hur en 80-tals publik reagerar på dessa gamla nummer – de verkar gilla det de hör.
Det är intressant att höra hans solistiska verk arrangerade för upp till 4 stämmor. Det är inte alltid de blir bättre av stämsång.
Artisterna som framför verket är alla engelsmän och det är fascinerande att höra deras exakta och väldigt brittiska uttal och torra leverans av Lehrers mer avspända och superamerikanska låtar. Det kan ibland bli lite krystat och fel men på det stora hela funkar det.
En del sånger har fått lite ny text och blivit bearbetade och updaterade av herr Lehrer själv inför denna show och det gör de här versionerna intressanta även för en Lehrer fanatiker som jag.
Men som med alla coverskivor så har den svårt att hävda sig mot originalversionerna.
Det här är en helt okej liten introduktion till en av 50/60-talets roligaste satiriker och har man aldrig hört talas om Tom Lehrer så kan det vara en bra startpunkt men i annat fall så hoppa över det här och gå direkt till hans solo och liveplattor – de finns utgivna på både cd och kan hittas på Spotify.

Favvisar:
Silent ”E”, I Got It from Agnes, So Long Mom, We Will All Go Together When We Go, The Vatican Rag

Kuriosa:
Thomas Andrew ”Tom” Lehrer, född 9 april 1928, är en amerikansk musiker (kompositör, textförfattare, sångare, pianist) och matematiker. Han var bland annat lärare i matematik på Harvard.
Det var under sin studietid på Harvard som han började skriva satiriska sånger för att underhålla sina vänner. Bland annat skrev han Fight Fiercely, Harvard (1945) där. Detta var en parodi på den tidens lokalpatriotiska idrotts- och hejarklacksvisor som varje college med självaktning hade. Sången framförs fortfarande på varje hemmamatch för footballslaget på Harvard!
Han uppträdde framför allt på 1950- och 1960-talet med sånger som ofta var satiriska och behandlade ämnen som amerikansk inrikespolitik och kärnvapen. Var och en av dem brukar också vara en parodi på en speciell musikgenre, som ragtime, väckelsepsalm, kärleksballad eller tango. Andra av hans sånger är inspirerade av matematik och naturvetenskap.
Flera av Lehrers sånger har tolkats av Lars Ekborg på svenska.

Visst har många av hans texter åldrats men en hel del har kvar sin ”punch” och tyvärr tycker jag att National Brotherhood Week fortfarande känns kusligt aktuell trots att den skrevs för snart 50 år sedan:

Talat:
One week of every year is designated National Brotherhood Week. This is just one of many such weeks honoring various worthy causes.
During National Brotherhood Week various special events are arranged to drive home the message of brotherhood. This year, for example, on the first day of the week Malcolm X was killed which gives you an idea of how effective the whole thing is.
I’m sure we all agree that we ought to love one another and I know there are people in the world that do not love their fellow human beings and I hate people like that.
Here’s a song about National Brotherhood Week.

Oh, the white folks hate the black folks,
And the black folks hate the white folks.
To hate all but the right folks
Is an old established rule.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
Lena Horne and Sheriff Clarke are dancing cheek to cheek.
It’s fun to eulogize
The people you despise,
As long as you don’t let ‘em in your school.

Oh, the poor folks hate the rich folks,
And the rich folks hate the poor folks.
All of my folks hate all of your folks,
It’s American as apple pie.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
New Yorkers love the Puerto Ricans ‘cause it’s very chic.
Step up and shake the hand
Of someone you can’t stand.
You can tolerate him if you try.

Oh, the Protestants hate the Catholics,
And the Catholics hate the Protestants,
And the Hindus hate the Muslims,
And everybody hates the Jews.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
It’s National Everyone-smile-at-one-another-hood Week.
Be nice to people who
Are inferior to you.
It’s only for a week, so have no fear.
Be grateful that it doesn’t last all year!

Pressklipp om Off-Broadwayversionen:
Because Mr. Lehrer gave up writing satirical songs in the mid-60’s, one must approach the show with a certain amount of apprehension. With the possible exception of yesterday’s headlines, is there anything deader than yesterday’s satire? Can we love Tom Lehrer in the here and now as we do in our memories from over two decades ago?
The answer is yes and no. The charm and intelligence of the songs are still in evidence: the lyrics are almost always dextrous, the pastiche melodies almost always clever. But, with a few exceptions, the bite is gone. Through no fault of his own, Mr. Lehrer has been outrun by the nasty march of history. What was rude in the days of Eisenhower and Kennedy could almost pass for nostalgia now.
That said, Tomfoolery is not without its intermittent pleasures.

Mr. Lehrer always sang his compostions to his own piano accompaniment, in a cheery, disingenuous voice. The most successful numbers in Tomfoolery are the solos that replicate that style.

In the ensemble numbers – such as In Old Mexico, Fight Fiercely, Harvard or Send the Marines -the cast acts out the jokes in the lyrics. Mr. Lehrer’s light humor can’t support the added weight, and the songs sink fast.

Like the rest of Tomfoolery, it leaves us wishing that Tom Lehrer will yet return to his piano again.
Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Trailer för Centre Stages uppsättning 2008
Musicals In Mufti Series Cast Discussion Tom Foolery
Tom Lehrer – Pollution (kortfilmsversion)
Tom Lehrer – The Masochism Tango
Tom Lehrer – The Vatican Rag
Tom Lehrer – National Brotherhood Week
Tom Lehrer – Lobachevsky
Tom Lehrer – New Math (Animated)
The Element’s Song med Daniel Radcliffe

Dag 239: Naked Boys Singing!

1 Aug

Blandade Musicals
Naked Boys Singing! (1998), över 3000 föreställningar
Musik, sångtexter & sketcher: Shelley Markham, David Pevsner, Mark Savage, Rayme Sciaroni, Mark Winkler, Marie Cain, Binyumen (Ben) Schaechter, Bruce Vilanch

Det här är precis vad titeln säger: nakna män som sjunger.
Det är en revy som gått Off-Broadweay i över 13 år. Och även spelats i många andra länder som Brasilien, Australien och till och med i vårt grannland Norge!

Föreställningen hyllar den manliga anatomin.
Den handlar också om hur det är att vara och leva som gay. Från ofrivilliga erektioner i duschen efter skolgympan, via kroppsdyrkan, olika udda yrken (nakenstädare eller porrstjärna exempelvis) till jakten efter kärlek och att sörja en avliden partner.
Det här är roligt, gripande och mycket tror jag nog att många kan känna igen sig i.

Sångerna är förvånansvärt catch-iga och även flera av texterna är bra.
Inga odödliga klassiker kanske (eller, jo, det finns en eller annan låt som nog kan få ett liv efter det att showen lagts ner för gott) men definitivt kul för stunden och värda en genomlyssning.
Och akta er, en del av sångerna sätter sig på hjärnan. Själv så nynnar jag glatt på I’m a perky little pornstar medan jag går på stan och handlar…

Favvisar:
Gratuitios nudety, The bliss of a Briz, Fight the urge, I’m a perky little pornstar

Pressklipp (om originalet):
You go in wondering how many numbers they can dream up in which nudity is appropriate and marvel at their ingenuity.
– Rex Reed, The New York Observer

This is illegitimate theater that’s really good, clean -if adult -fun.
– David Kaufman, New York Daily News

(om filmversionen som kom 2007):
In Naked Boys Singing! 10 grown men (including one natural redhead) go full monty while belting out show tunes and high-kicking like muscular Rockettes. The show’s injury log must make for very colorful reading.

Naked Boys Singing!, with its complete lack of sleaze, is more likely to have you pondering the cast members’ skin care routines than their vital statistics. And though stage shows are always best experienced in their natural habitat, few will benefit as much as this one from the eventual consolations of “pause” and “zoom.”
– Jeannette Catsoulis, The New York Times

En ny recension efter att den gått 12 år Off-Broadway:
This once radical gay show has transformed into a friendly, off Broadway commercial staple aimed at straight women.

The same audience the show was originally intended for is probably the least likely to enjoy what it is today.
To its credit, the show does spend time dealing with the issues that gay people deal with. Fight the Urge is about the difficulty young gay men face while trying to hide their attraction in the locker room, and the two-parter Window to Window portrays two lonely neighbors longing for each other from afar. However, the song I most anticipated after reading the reviews from 1999 never happened; Kris, Look What You’ve Missed was a reverse strip that portrayed a gay man lamenting the loss of his partner to AIDS as he went through his morning routine of getting dressed. The producers have probably cut this number in order to keep the mood light, probably to avoid bringing down the women in the audience who are having their last big night out before they begin their married lives. The irony to me, though, is kind of painful: in 2011, it is cool to be gay-friendly, but contemplating the tougher gay issues could be enough to ruin your night, so let’s just avoid the subject altogether.
– Weston Clay, http://www.theasy.com

Videosar:
Från rep
Press från Australiensiska uppsättningen
Perky Little Porn Star
Robert Mitchum
Naked Boys Singing Mexico
Naked Boys Singing! Official Trailer

12naked600

Dag 173: Swing!

27 Maj

Swing (OBC)
Swing! (1999), 461 föreställningar
Musik: diverse bl a Duke Ellington, William ”Count” Basie, Benny Goodman
En swing-revy uttänkt av Paul Kelly

Det här är en revy så någon handling finns där inte.
Det är en föreställning som hyllar swingjazz-eran (ca 1930 – 1946).
Vad man som publik bjuds på är otroligt energifyllda dans och sångnummer framförda tillsammans med ett redigt svängande storband.
Man får se olika variationer på swingdansande som Lindyhop, Jitterbug och Whip, lägg till det olika jazzdansstilar och till och med lite hip-hop.
Sångerna som framförs är till största delen standards, somliga med nya texter men de flesta med originaltexterna.

Dansmusikaler eller revyer kan vara ganska så knepiga att endast lyssna på (se Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk, dag 165, som praktexempel) eftersom deras stora raison d’être är av det visuella slaget.
Till min stora glädje så kan jag konstatera att så inte är fallet med castplattan till denna show. Den här är definitivt lyssningsbar och mer än så.
På plattan får man ett antal mer eller mindre kända swinglåtar och jazzstandards, ibland i ganska så traditionella versioner men oftast i sköna och intressanta bearbetningar, ett exempel är den skönaste, mellow-igaste och groove-igaste versionen jag nånsin hört av Boogie Woogie Bugle Boy. Gryyyym!
Här finns också några nyskrivna nummer som går helt i samma stil som de kända låtarna.
En sak har alla spåren gemensamt: det svänger nått grymt om dem. Tror inte att nån som lyssnar kan sitta stilla. Jag kan det definitivt inte. Jag sjunger med i de låtar jag kan och studsar runt lägenheten med ett saligt leende på läpparna. Sån här musik gör mig lycklig och en sån här inspelning gör mig på otroligt gott humör. Den här ska jag ha i beredskap om jag nån dag känner mig låg.
Rekommenderas till alla oavsett om man gillar swing eller inte för det här är otroligt njutbart och sprudlande bra.

Favvisar:
Boogie Woogie Bugle Boy, Two And Four/Hit Me With A Hot Note And Watch Me Bounce, Harlem Nocturne, Dancers In Love, Stompin’ At The Savoy, Swing Brother Swing

Kuriosa:
Föreställningen nominerades till 6 Tony Awards (bl a bästa musikal) men vann ingen. Det var en annan ännu mera dansdriven föreställning, Contact som vann.
Showen fick dock två Theatre World Awards.

Pressklipp:
In the days of supper clubs and rooftop night spots, the kind so glamorously represented in early talking pictures set in Manhattan, Swing! might have been a floor show, an entertainment to serve as a background for cocktails and small talk. Dragged into the foreground and made the single focus of attention for two hours, Swing!, which features the cabaret singer Ann Hampton Callaway, passes as a slick, bland blur.

Mixing classic works by musicians like Duke Ellington and Johnny Mercer with new pastiche pieces, the show (even the World War II canteen sequences) seems to take place in some squeaky-clean, confectionary limbo, reflected in the candy-colored sets and lighting of Thomas Lynch and Kenneth Posner, respectively. Even when the energy is at full throttle, there’s a distancing quality of preciousness.

It is telling that the evening’s high point is performed without dancers or singers. That’s the band’s version of Duke Ellington and Juan Tizol’s Caravan, which blissfully embodies the idea of swing as a collective effort in which each individual voice (i.e., each instrument) has its say. In this sense, it’s the American Dream incarnate, and the show’s one persuasive reminder of a time when patriotism, far from being corny, was positively hip.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Swing! på Tony Galan 2000
Swing!” on Good Morning Arizona
Blues in the Night från Broadway on Broadway 2000

%d bloggare gillar detta: