Tag Archives: rhythm’n’blues

Nr 466: Inner City (1971)

13 Mar

Inner City – A street cantata
1971: Broadway, 97 perf.

Music: Helen Miller
Lyrics: Eva Merriam based on her book The Inner City Mother Goose (1969)

Boys and girls come out to play
The moon doth shine as bright as day
Leave your supper and leave your sleep
And join your playfellows on the street
Come with a whoop come with a a call
Up, motherfuckers, against the wall

– The first 6 lines from the book.

This is the musical that rocked Broadway with its distinctly untraditional take on modern urban life. A series of nursery-rhyme parodies highlighting the diminishing quality of life in the center of America’s cities are presented in song. 
As Inner City lacked a proper book, it was dominated, revue-style, by wall-to-wall music. The songs brought to life the contemporary vignettes taking place in locales from a welfare center to an overcrowded urban school.

The subtitle to Inner City, “A Street Cantata,” pretty much describes what the revue that opened was all about – a celebration of urban life as seen through the eyes of its ghetto citizens, but with a twist. Based on Eve Merriam’s The Inner City Mother Goose, it dealt with the classic nursery rhymes repertory, suffused with social protest attitudes that were not in the original, the whole thing set to music by Helen Miller.

The show won 2 awards: Both The Tony Award for best featured actress in a musical and The Drama Desk Award for outstanding performance went to Linda Hopkins.

This is a score that I’ve always liked a lot ever since I found the lovely gate-fold album in a thrift shop in the early eighties. The music doesn’t belong to the kind that is soothing to the ear but rather to the kind that shakes you up because it feels quite hard, angry and ”street” and therefore the perfect match to the rhymes. It’s an angry album but also one filled with hope and dreams. The music is very diverse and just becomes better with every listening. The only track that I really don’t like is the Street Sermon that comes as the next to last track. It’s an spoken word piece that feels very dated and doesn’t become better with repeated listening. Nowadays I always skip that track when I put on the record. But the rest of the score is really great .

It’s unfortunate that the single-LP cast recording trimmed the expansive, eclectic score from over 50 songs to a mere 29, spread over 15 tracks, 6 of them are medleys with a about 3 songs a piece. I wish they’d given us a double-LP instead or perhaps reinstated the lost tracks when they issued the cd – if those tracks were ever recorded.
The score consists of pop music, soul, gospel, R & B, calypso, the tried-and-true showtune and rock.

Inner City contains what is believed to be the first score written solely by women for the Broadway stage.

The show was musically updated in 1982 and got a new title: Street Dreams: The Inner City Musical.

Miller was a Brill Building tunesmith who had composed such hit songs as Gene Pitney’s It Hurts to Be in Love and the Shirelles’ Foolish Little Girl.

Brill Building (also known as Brill Building pop or the Brill Building sound) is a subgenre of pop music that took its name from the Brill Building in New York City, where numerous teams of professional songwriters penned material for girl groups and teen idols during the early 1960s.

The show’s Associate Producer was Harvey Milk, who went on to become the San Francisco political icon who was tragically murdered in 1978.

The song Deep in the Night, got covered by Barbra Streisand on her Songbird album from 1978. The song was also recorded by Etta James, Sarah Vaughan and The Shirelles.

If Wishes Were Horses
From a backer’s audition for Inner City
Etta James’ cover of Deep in the Night

The cover of the 1969 book.

Dag 266: Million Dollar Quartet

28 Aug

Million Dollar Quartet, hade sin urpremiär i Florida 2006 men arbetade sig så sakteliga till Broadway där den fick sin premiär 2010 och spelades 489 föreställningar.
Har lyssnat på både Chicago och London Castinspelningarna, den senare är en liveinspelning.
Musik & sångtexter: ett antal olika upphovsmän
Libretto: Floyd Mutrux & Colin Escott baserad på en verklig händelse

Föreställningen skildrar mötet mellan Johnny Cash, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins och Elvis Presley på Sun Records inspelningsstudio i Memphis, Tennessee den 4 december 1956.
Detta mötet har alltså skett på riktigt och det ledde till en jam-session mellan de olika artisterna. En jam-session som spelades in och så småningom gavs ut på skiva.
Starten till det hela är att Carl Perkins ska spela in några låtar med en ny artist, Jerry Lee Lewis. Elvis kommer förbi studion och tittar in tillsammans med sin flickvän, en sångerska som heter Dyanne, som kommer att stå för körandet under hela showen – på den verkliga sessionen var Elvis flickvän en dansare som hette Marilyn.
Johnny Cash kommer förbi för han ska ha sig ett litet snack med impressarion Sam Philips.
Sam fungerar som ciceron och det är hans återberättande om mötet som håller ihop showen.
När varje ny storartist dyker upp så inleder de med att sjunga en vers av en av sina största hits (Carl Perkins sjunger exempelvis inledningsvis Blue Suede Shoes och Elvis kör med That’s All Right), sen ”fryser” alla på scen och Sam berättar om hur han upptäckte artisten, detta vävs ihop med en kort scen mellan artisten och Sam innan alla på scen åter börjar röra sig och artisten sjunger färdigt sin hit.

Detta är en jukebox musikal och det är väl bara att konstatera att om man gillar den eller inte beror nog mest på om man gillar covers på tidiga rocksånger.
Jag gör det så jag gillar det här.
Artisterna gör bra versioner av sångerna och flera av dem låter verkligen som sina förlagor.
Hur showen var på scen har jag ingen aning om men som CD fungerar det här utmärkt.

Real Wild Child, Matchbox, Rock Island Line, Sixteen Tons / My Babe, Whole Lotta Shakin’ Goin’ On

Musikalen vann en Tony Award för bästa manliga biroll.

De sista månaderna som den gick på Broadway så hade de bara en beläggning på ca 30% och det ledde till att man flyttade showen till en mindre Off-Broadwayteater där den sen fortsatte att spelas i närmare ett år till.

Those teeming hordes of the middle-aged wandering without purpose in the theater district, having seen Jersey Boys for the 27th time and been forbidden a 28th by their addiction therapists, can come to rest at last. The new destination: the Nederlander Theater, where Million Dollar Quartet, a buoyant new jukebox musical about a hallowed day in the history of rock ’n’ roll, rollicked open on Sunday night.
There’s a lot to like about this relatively scrappy variation on a familiar theme. Million Dollar Quartet has a pleasing modesty, taking place as it does on a single afternoon, Dec. 4, 1956, in the rattletrap recording studio of Sun Records in Memphis.

The actors portraying these pioneers don’t just play the roles but play the music too. Gifted musicians and likable performers, they tackle with no apparent discomfort the unenviable chore of impersonating some of the most revered names in pop music, from their slick pompadours right down to their frisky, agile fingertips.

But for me the most rewarding moments in the show were the more casual ones, when the four singers joined together to harmonize on those spirituals. These were among the songs actually played at this impromptu gig — most of the playlist in the show was not — and they give the strongest indication of the magic that must have taken place, as four great musicians with troubled lives and complicated careers came together to forget everything but what they loved to do most: express the riotous joy, beauty and sadness of life in songs that shoot straight for the soul.
– Charles Isherwood, The New York Times

Based in part on an actual event, the show has no delusions of grandeur: It presents itself as a straight-up portrait of an extraordinary jam session.
The lack of pretense is a particular virtue, because the four non-household names who play the singers have the vocal chops, the skills with piano and gee-tar and the folksy charm to carry the evening off. Although the loose biographical stitching doesn’t add up to much, the show kicks up an exhilarating fuss each time one of the stars takes the mike.
– Peter Marks, The Washington Post

Från the Tony’s
Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
At The Late Show with David Letterman

Dag 72: Memphis

15 Feb


Memphis (2009), 1165 föreställningar
Musik: David Bryan
Sångtexter: David Bryan, Joe DiPietro
Libretto: Joe DiPietro

– You know how a women can tell when a man is lying?
– How?
– He opens his mouth!

Platsen är Memphis, Tennesse, det är 50-tal. Den vite loosern Huey Calhoun har upptäckt den ”svarta” musiken. Han besöker ofta en Rock’n’Roll bar i den svarta delen av staden. Där upptäcker han en sångerska vid namn Felicia. Han blir förälskad i henne och lovar henne att han ska se till att hon spelas på radio. Genom lika delar tur, chutzpah och målmedvetenhet lyckas Huey inte bara bli DJ på en lokal radiostation han lyckas även med konststycket att bli den mest populäre DJ.n i stan.
Felicia och Huey blir så småningom ett par, nått de måste hålla absolut hemligt eftersom ett förhållande över rasgränserna inte är nått som ses med blida ögon av varken de vita eller svarta i stan.
Hueys populäritet växer och det gör även Felicias. Han får sin egna lokala tv-show och hon blir erbjuden ett skivkontrakt som dock innebär att hon måste flytta till New York. Huey vill inte att hon ska ta kontraktet. Hon vill att han ska flytta med henne och har till och med sett till att få dit en representant för ett nationellt tv-bolag så att hans show kanske kan börja sändas över hela USA.
Allt sätts på sin spets under en direktsänd tv-show då det fattas beslut som kommer att få avgörande konsekvenser för bägges framtid…

Oj, oj, oj, oj, oj, så bra det här är.
Nu är jag ingen expert på 50-tals rock’n’roll eller rhythm’n’blues men för mig låter det här helt genuint. Det svänger, det är grymt melodiöst, det är ös, det är känsloladdat och bara så jäkla bra.
Det känns som att lyssna på en samlingsplatta med fantastiska men okända låtar från eran. Faktum är att jag nästan trodde att det var en jukeboxmusikal när jag började lyssna på den, så äkta låter det. Döm om min förvåning när jag förstod att allt är nyskrivet.
Nu anser säkert de som är experter på sån här musik att det här bara är typiskt rentvättade och publikanpassade Broadwayversioner av ovan nämnda stilar och det är säkert så, men låtarna är skrivna med stor kärlek till eran och stilen och jag köper det.
Faktum är att jag är helt såld!
Har spelat den non-stop det senaste dygnet. Från den första takten av startlåten Underground till den sista melankoliska noten av Memphis Lives In Me (bonusspår) så är jag i extas. Dansar järnet, ylar med och bara njuter med ett stort lyckligt flin i ansiktet.
Den här hamnar helt klart bland de top 5 bästa musikaler jag haft med på denna blogg sen starten. Kanske till och med bland de top tre…

Memphis Lives In Me, Everybody Wants to Be Black on a Saturday Night, Colored Woman, Someday, Tear Down The House

Musiken till denna show är skriven av David Bryan, kanske mest känd som keyboardisten i Bon Jovi.

Föreställningen vann 4 Tony Awards 2010: Bästa musikal, Bästa libretto, Bästa partitur och Bästa orkestrering.

I de sista föreställningarna spelades rollen som Huey av Adam Pascal som fick sin start på Broadway som den HIV-smittade rockgitarristen Roger Davis i originaluppsättningen av Rent.


The author of I Love You, You’re Perfect, Now Change and the keyboard player from Bon Jovi have hatched a really good musical.
I’ll let you mull over this sentence for a second.
Memphis came to New York with all sorts of warning bells. The creative team, for one. Book writer and co-lyricist Joe DiPietro and composer David Bryan may have teamed before — on The Toxic Avenger — but that didn’t make them naturals for a show about a white deejay (Chad Kimball) crossing the color line in 1950s Tennessee.
The cast? Kimball’s most recent Broadway credits are the bombs Lennon and Good Vibrations. Other actors rated only minor pings on the critical radar, like James Monroe Iglehart’s acclaimed turn as the Cowardly Lion in the Encores! revival of The Wiz. Finally, Memphis bummed around the country for a good half-decade, playing everywhere from Massachusetts to California — would it be overcooked?
In this case, practice makes perfect. Or at least it makes a zippy, exuberant musical — one that relies exclusively on steadfastly ”classic” values: catchy songs, heaping spoonfuls of inspirational moments and tear-jerking schmaltz, and committed performers at the top of their game.
– Elisabeth Vincentelli, The New York Post

Nice to know a new musical can actually surprise you. Though it starts on a familar note and sparks deja vu at other points, Memphis eventually finds its own voice and beat, and wins you over with its sheer enthusiasm and exuberant performances.

Memphis doesn’t break too much new ground, but it’s entertaining and blasts you out the door humming, bopping and happy as all, well, Hockadoo.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

This slick but formulaic entertainment, written by David Bryan and Joe DiPietro, barely generates enough heat to warp a vinyl record, despite the vigorous efforts of a talented, hard-charging cast. While the all-important music, by Mr. Bryan of Bon Jovi, competently simulates a wide range of period rock, gospel and rhythm and blues, the crucial ingredient — authentic soul — is missing in action.

Although the specter of racism is dutifully evoked repeatedly, the book … … is predictable and sanitized in its depiction of sweet soul music dissolving bigotry in the hearts of white listeners.

All the performers do their best to infuse Mr. Bryan and Mr. DiPietro’s score with the earthy vibrance it fundamentally lacks, despite the obvious pop craftsmanship. At various points in the show Mr. Bryan evokes the powerhouse funk of James Brown, the hot guitar riffs of Chuck Berry, the smooth harmonies of the Temptations, the silken, bouncy pop of the great girl groups of the period. But despite all attempts to light a fire under the songs, at no point are you likely to confuse Mr. Bryan and Mr. DiPietro’s smooth facsimiles of period rock ’n’ roll and R&B for the rollicking real thing.
– Charles Isherwood, The New York Times

This is more than a simple feel-good story; there are plentiful setbacks for the young lovers and only a semi-happy ending, if that. But I can guarantee you a rambunctious good time highlighted by rousing music and singing, spectacular dancing, and even some shedding of tender tears.
John Simon, Bloomberg News

Memphis på Tony Galan
Steal Your Rock ‘n’ Roll med bl a Montego Glover & Adam Pascal
Colored Woman
Say A Prayer
Memphis Lives In Me

%d bloggare gillar detta: