Tag Archives: Richard Bissell

Dag 182: The Pajama Game

5 Jun

51EGZmoGazL
The Pajama Game (1954), 1 063 föreställningar.
Baserar mitt omdöme på 2006 års Broadway revival (129 föreställningar).
Musik & sångtexter: Richard Adler & Jerry Ross
Libretto: George Abbott & Richard Bissell baserad på boken  7½ Cents av Richard Bissell som i sin tur är löst baserad på hans erfarenheter som vice VD på en pyjamasfabrik.

Arbetarna på Sleep-Tite pyjamasfabrik vill få en löneökning på 7½ cent i timmen.
Ledningen säger nej.
Facket uppmanar de anställda till maskning.
Kämpande för fackets räkning hittar vi Babe, på ledningens sida hittar vi Sid den nyanställde arbetsledaren.
Dessa två argumenterar för sina respektive sidor men det blir mer än argumentering dem emellan, de blir förälskade i varandra…

En riktig, äkta Broadway klassiker och en av mina absoluta favorit musikaler.
Det här är en musikal som innehåller mer minnesvärda sånger än de flesta verken. Riktiga klassiker som Hernando’s Hideaway, Steam Heat, Hey There och A New Town Is A Blue Town samsas med komiska pärlor som I’m Not At All In Love och I’ll Never Be Jealous Again.
Jag pratar om fartfyllda, starka melodier med otroligt komiska och snyggt skrivna sångtexter.
En av de bästa musikalerna ever!
Det här blir den tredje versionen av showen som jag har.
Som vanligt när det gäller revivalcastskivorna från senare år så innehåller den här en massa musik som inte funnits med på de tidigare utgåvorna. Här hittar jag ett par sånger som inte fick plats på originalinspelningen (och som ströks för filmversionen), de långa dans-breaken som man tog bort per automatik vid inspelningar (mest uppseendeväckande för mig är Once A Year Day vars dansparti är otroligt mycket längre här än på någon tidigare version med både rock och Doo-wop inslag) och dessutom så har man lagt till tre sånger för att Sid ska få nått att sjunga i andra akten. En av dem är en sång som ströks inför originalets premiär och de andra två är nyskrivna av Richard Adler för 1973 års revival.
Det låter bra om den här skivan. Och om man inte har nån inspelning av showen så är det här en bra start. Min favvoversion är nog filmversionen.
Det enda jag inte är helt nöjd med är Harry Connick Jr’s insats som Sid. Han är en otroligt duktig crooner och hans röst är som sammet och påminner inte så lite om Frank Sinatras men den är lite i smooth-aste laget. Han verkar mer mån om att det ska låta bra än att berätta nått med sången. På en konsertscen så kan det funka men i en musikal så är röstagerandet väldigt viktigt – speciellt på en inspelning. Hans insatser är snygga men helt menlösa och tillför inget. Tvärtom faktiskt för man undrar hur det kommer sig att nån så vital som Babe kan falla för denna snygga tråkmåns.
I övrigt gör de flesta bra vokalainsatser och många tar fasta på de härliga sångtexter som erbjuds.
Musikalen är ett måste i varje sann musikalälskares samling!

Favvisar:
I’m Not At All In Love, I’ll Never Be Jealous Again, Hernando’s Hideaway, Steam Heat, Hey There

Kuriosa:
Detta var den första musikal som Bob Fosse koreograferade.

Richard Adler & Jerry Ross samarbetade både vad gäller musiken och sångtexterna.
Detta var deras första Broadway musikal.
Innan hade de bidragit med sånger till Broadwayrevyn John Murray Anderson’s Almanac (1953).
De skulle bara hinna skriva en musikal till (Damn Yankees 1955) innan Jerry Ross dog i sviterna efter att ha drabbats av bronkit.

Adler & Ross hade inledningsvis Frank Loesser som mentor och det påstås att Loesser bidrog, utan att få cred, med två av låtarna i showen: There Once Was a Man och A New Town Is a Blue Town

Original uppsättningen vann ett flertal Tony Awards: Bl a för bästa musikal, bästa kvinnliga biroll, bästa musik, bästa manus och bästa koreografi.
2006 år revival vann:
Två Tony’s för bästa revival och bästa koreografi.
En Theatre World Award för Harry Connick, Jr.
En Outer Critics Circle Award och en Drama Desk Award för bästa koreografi.

Under originalproduktionens gång skapades en av de mest klassiska Broadway anekdoterna:
Carol Haney som vann en Tony för sin insats i originalet bröt ankeln under produktionens spelperiod. Hennes understudy fick då hoppa in i hennes ställe. Denna ersättare var relativt okänd vid den tiden men det var henne som regissören och producenten Hal B. Wallis såg på scenen och det var hon som, tack vara det, fick ett Hollywoodkontrakt.
Hennes namn? Shirley MacLaine!

Till filmversionen (1957) så behöll man de flesta av skådespelarna från Broadwayversionen. Den enda huvudroll som byttes ut var Janis Paige som spelat Babe och vars roll gick till Doris Day.

Filmversionen är en relativt trogen återgivning av scenversionen, bl a är Fosses koreografier intakta.

En av dansarna i Steam Heat numret är Peter Gennaro (kvinnan är Carol Haney för er som blivit nyfikna på henne) som senare skulle bli framgångsrik koreograf själv bla som assistent till Jerome Robbins på West Side Story (det var han som skapade America och Mambonumren).
Andra musikaler han koreograferat är bl a Annie, Fiorello och Bar Mitzvah Boy

Richard Bissell skulle komma att skriva en bok om allt som hände när hans bok  7½ Cents förvandlades till musikal. Boken fick namnet Say, Darling.
Say, Darling skulle i sin tur förvandlas till en pjäs med musikinslag (se dag 73 av denna blogg) med manus av Bissel och musik av Jule Styne och den fick premiär 1958 på Broadway.

Pressklipp:
A sure-fire winner. A deliriously daffy delight! A royal flush and a grand slam rolled into one!
– Robert Coleman, Daily Mirror

Broadway looks well in pajamas.

It’s a show that takes a whole barrelful of gleaming new talents, and a handful of stimulating ideas as well, and sends them tumbling in happy profusion over the footlights. The Pajama Game has a fresh and winning grin on its face from the onset. The dances bt Bob Fosse are fast, funny when they ought to be, and neatly dovetailed into a hard-driving book.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Steam Heat fr filmen
Pajama Game Performance at the Tony’s 2006
Doris Day – I’m Not At All in Love
I’ll Never Be Jealous Again
Once A Year Day
Hernando’s Hideaway (med bla Carol Haney & John Raitt)

Dag 73: Say, Darling

16 Feb

61dK5xis-UL

Say, Darling (1957), 332 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Betty Comden & Adolph Green
Libretto: Abe Burrows, Marian Bissell & Richard Bissell. Baserad på Richard Bissels delvis självbiografiska roman Say, Darling

Denna föreställning handlar om Jack Jordan, en bästsäljande författare, som har kallats till Broadway för att hjälpa till med att förvandla sin roman till en musikal. Vad som sen följer är en berättelse om allt som sker bakom kulisserna för att få en musikal att nå sin premiär. Från auditions via repetitioner, manus- och sångrevideringar under den långa try-outturnén och bråk inom och mellan ensemblen och produktionsgruppen.

Alla sångerna i denna show framfördes vid audition- eller repetitionsscener i pjäsen, så det är inte en en musikal i vanlig bemärkelse vi pratar om här. Det är inte ens en musikal utan den marknadsfördes som en pjäs om en musikal. Sångerna finns inte till för att utveckla karaktärer eller själva berättelsen utan används mest för komisk effekt i spelscener.
Det är inte de bästa sångerna jag har hört och även det är oerhört medvetet för många av sångerna ska vara dåliga. Men det är fortfarande Jule Styne som skrivit musiken och Comden & Green som skrivit texterna så det är Broadwayproffs av högsta klass som ligger bakom de musikaliska inslagen, så jag anser att den platsar på denna blogg av den anledningen.
Som sagt musiken är inte världsbäst, knappt ens medelbra utan mest bara halvkul att ha hört. Men det finns, som nästan alltid, ett par pärlor även på denna skiva.
Som bonus på cd:n får man jazzigare/poppigare versioner av 5 av låtarna, helt klart tänkta att släppa som kommersiella singlar.

Favvisar:
Chief Of Love, On The River (single versionen), It’s the Second Time You Meet

Kuriosa:
En pjäs som inte är en musikal utan en komedi om en musikal men som innehåller 9 nyskrivna musikallåtar och en psalm från 1871?
Låter det konstigt? Det är det inte, eller nästan inte…
För det här är en pjäs med musik som är baserad på en bok som hette Say, Darling som skrevs av Richard Bissell och som är en semi-biografisk roman om allt som hände när man satte upp musikalen The Pyjama Game som i sin tur var baserad på Bissells roman 7 1/2 Cent.
Så man kan säga att det här var en pjäs baserad på en bok som handlade om tillkomsten av musikalversionen av en annan bok…
Ni ser, jag sa ju att det var väldigt självklart.
Jo, kan tillägga att pjäsen slutar med att författaren Jordan ska flyga tillbaka till New York för att jobba på en ny show som är baserad på hans bok om tillblivelsen av den första musikalen…

På scen framfördes all musik av två pianon men när man gav ut musiken på skiva så valde RCA Victor att göra det med en version med full orkester vilket föranledde folk att tro att det här var en traditionell musikal.

Sid Ramin, som gjorde orkestreringarna för skivan, skapade den berömda overtyren till Gypsy och var även med och orkestrerade West Side Story.

Skådepelaren Elliot Gould (M*A*S*H, Monica och Ross pappa i Vänner etc) finns med i en liten roll.

Robert Morse, som spelar den av Harold Prince inspirerade unga producenten, fick lite av sitt genombrott här. Sitt riktigt megastora genombrott fick han 4 år senare när han skapade rollfiguren  J. Pierrepont Finch  i How to Succeed in Business Without Really Trying.
För många idag så är han nog mest känd som Bertram Cooper, en av delägarna till reklamfirman Sterling Cooper, i tv-succén Mad Men.

%d bloggare gillar detta: