Tag Archives: Richard Kiley

Nr 379: Redhead

20 Maj

61s2pKUapJL._SS280
Redhead (1959), 452 föreställningar
Music: Albert Hague
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields, Sidney Sheldon, David Shaw

Set in London in the 1880s, around the time of Jack the Ripper, the musical is a murder mystery in the setting of a wax museum.
When a young actress is murdered the enterprising Simpson Sisters’ Waxworks installs a tableau of the grisly deed. Muscle man Tom Baxter, the actress’ friend, comes to complain, and there he meets Essie Whimple, a plain girl with a hyperactive imagination.
Smitten with Tom, Essie pretends to have been attacked by the murderer, as well, and hijinks ensue – complete with cunning disguises, spine-tingling chases, and an ill-fated show at the Odeon Musical Hall!

En charmig liten musikalbagatell. Den vann en massa Tonys när det begav sig men spelas så gott som aldrig längre. Var en riktig stjärnmusikal och stjärnan var Gwen Verdon, en av de bästa ”tripel-threats” Broadway nånsin haft.

Musiken är typiskt 50-tals Broadway med lite engelsk Music Hall influenser.
Underhållande för stunden men inget man direkt kommer ihåg.
Inga ”hits”.

Bra nummer:
Merely Marvelous, She’s Not Enough Woman for Me, Erbie Fitch’s Twitch, I’ll Try

Kuriosa:
Föreställningen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll, koreografi samt för kostymerna.

Från början hette verket The Works och var en deckare som var tänkt att utspela sig på  Madame Tussauds och den skrevs specifikt för aktrisen Beatrice Lillie.

En av författarna bakom verket hette Sidney Sheldon och han skulle bli en bestsellerförfattare av stora mått främst på 70/80-talen med titlar som The Other Side of MidnightBloodline , Rage of Angels och Master of the Game.

Albert Hague (kompositören till showen) spelade rollen som musikläraren  Benjamin Shorofsky  i både filmen Fame och i den efterföljande tv-serien.

Gwen Verdon, som var den stora stjärnan i showen, hade som krav att om hon skulle medverka så skulle hennes pojkvän vara både koreograf och regissör. Hans namn var Bob Fosse och detta blev den första musikal han regisserade.
Gwen och Bob gifte sig senare.

Gwens roll är enormt stor (hon sjöng och dansade i 12 nummer) och eftersom man spelade showen 8 gånger i veckan så medförde det, efter ett tag, att hon inte alltid orkade framföra alla nummer och hon började därför hoppa över sånger under vissa föreställningar. Varje dag fick de medverkande ta reda på vilka sånger som hon tänkte framföra eller hade valt att stryka just den dagen. Så stickrepliker och scener fick flyttas runt för att anpassas till hennes dagliga sångval. Som värst strök hon 7 sånger under ett framträdande!

En triple-threat är en artist som är fenomenalt skicklig oavsett om hen dansar, sjunger eller agerar. Hen klarar allt lika bra. Extremt ovanlig förmåga, de flesta klarar av två av de tre.

Press:
She is on stage almost every minute, dancing, singing, joking, talking, being tossed, being threatened, getting a skinful, losing her man, regaining him, eluding a strangler – this tiny, lovely demon jams at least a week of hard, inspired labor into about 2 1/2 hours. She is a rocketing, endearing success. Her hair is as pretty and pink as a broiled salmon steak, and lots more appetizing.
Frank Aston, World-Telegram & Sun

The book is as complicated as an income-tax return and just about as entertaining…
Mr. Fosse has written one of his best comic ballets… Perhaps in the future all musical comedies should be written by choreographers.
Brooks Atkinson, Times

A sort of pink-champagne-and-black-thights murder mystery…
Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Two Faces In The Dark (high school performance)
I’ll Try

Dag 262: Her First Roman

24 Aug

Her First Roman (25th Anniversary Cast) 320kbps
Her First Roman (1968), 17 föreställningar
Musik, sångtexter & libretto: Ervin Drake, baserad på George Bernad Shaws pjäs Caesar and Cleopatra från 1898.

En musikalkomedi om romansen mellan den drygt 50-årige Julius Caesar och den 16-åriga egyptiska drottningen Cleopatra.

En av de klassiska Broadwayflopparna från 60-talet.
Från början skrevs hela showen av Erwin Drake men under try-out perioden så tog man bort 6 av hans sånger och ersatte dem med tre sånger skrivna av männen bakom Spelman på Taket: Jerry Bock och Sheldon Harnick. Dessutom strök man stora delar av hans manus och ersatte det med repliker ur George Bernard Shaws originalpjäs.
Resultatet blev en föreställning som var som ett lapptäcke med flera olika stilar på både manus- och sångsidanoch där inget riktigt hängde ihop.
Efter bara tre veckor så var den borta från Broadway.
Showen fick ingen castskiva. En live-inspelning gjordes under try-outen i Boston, bara som dokumentation, och den plattan har varit så gott som helt omöjlig att få tag på.

Men 1993 så bestämde man sig för att göra en 25 årsjubileumsinspelning av showen.
Man valde att ta bort de sånger som Drake inte skrivit och la tillbaka de sånger av honom som strukits. Resultatet är en platta som är betydligt mer lik den musikal som Drake tänkt sig från början.
Dessutom så har man fått med ett par av originalskådespelarna från 1968: Richard Kiley och Leslie Uggam upprepar här sina roller som Caesar respektive Cleopatra.

Det finns många anledningar till varför en show floppar. I det här fallet så berodde det kanske på att för många hade pillat i och försökt ”förbättra” materialet, och även på att publiken hade svårt med att acceptera ett förhållande mellan en 50-årig man och en 16-årig flicka, och det var dessutom kärlek över rasgränserna samt eventuellt också för att folk kunde se paralleller mellan Roms invasion av Egypten och det pågående Vietnamkriget.
Hoppsan, det fanns visst väldigt många starka argument till varför den riskerade att floppa.
Fast å andra sidan så var det kanske helt enkelt bara en dålig show.

Men när jag lyssnar på cd:n så hör jag inget som säger att detta är en katastrof. Tvärtom, mycket av musiken är riktigt bra. Här finns vackra ballader, några bra up-tempolåtar och en hel del riktigt roliga nummer.
Jag gillar det jag hör och de medverkande verkar ha haft ordentligt kul medan de spelade in plattan. Det hörs för det glittrar om mångas insatser.
Visst finns här ett par lågvattensmärken både musikaliskt och textmässigt men på det stora hela är det en ovanligt kul liten show.
Definitivt värd att lyssna på.

Favvisar:
Many Young Men From Now, Save Me From Caesar!, I Fell In With Evil Companions, The Things We Think We Are, Parable Of The Monkey

Kuriosa:
För att showen inte skulle bli ”a down, dark, anti-public show” så ändrade upphovsmannen på Shaws slut och lät Cleopatra glatt segla med Caesar hem till Rom istället för att stanna kvar i Egypten och invänta Marcus Antonius ankomst.
Drake sa om Shaws originalslut: ”I find it of utmost significance that Shaw himself failed with it.”

Pressklipp:
Speaking frankly, I think you would be better advised to hang around until Her Second Roman turns up and give Her First Roman a discreet miss. Some highly talented people get doused in the Nile with the sinking barge. For Mr. Drake I feel less pity than for the rest. He has permitted his name to be put on the program about five times as large as Shaw’s. The music and lyrics I presume he wrote himself, but the book is taken almost verbatim from Shaw’s play. It is the music and lyrics that spoil the evening.
– Clive Barnes, Times

We are left with a silly romance in silly costumes, a lot of bare-chested men, endless jokes about the name of Cleopatra’s maid (Ftatateeta) and a series of sets that look like room dividers from a super-motel.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Her First Roman made such obvious mistakes that a good half of the audience could have stood up, said where and when, and pointed out to the management the rearranged road to happiness. The misstakes were the songs. They were the wrong songs in the wrong places.
– Walter Kerr, Times

Dag 118: I Had A Ball

2 Apr

I Had a Ball
I Had A Ball (1964), 199 föreställningar
Musik & sångtexter: Jack Lawrence & Stan Freeman
Libretto: Jerome Chodorov

”This story happened a year, a day, an hour ago or perhaps tomorrow. What difference does it make…”
Med dessa ord presenterar Garside the Great föreställningen för publiken.
Han låtsas vara spåman på nöjesfältet på Coney Island.
En dag upptäcker han plötsligt att han faktiskt kan se framtiden i sin spåkula.
Eftersom han vill hjälpa sina vänner att hitta kärleken i sina liv så rådfrågar han sin kula om vem de kan passa ihop med.
Tyvärr så ser han lite fel och lyckas para ihop fel personer med varandra. Så den snälle Stan paras ihop med den notoriskt otrogna manslukerskan Miss ”Under-the-Boardwalk” Addie och den väna Pariserhjulsägaren Jeannie får reda på att lånehajen Brooksie är hennes stora kärlek.
Garside inser att han blandat ihop paren och gör sitt bästa för att reda ut det hela så att rätt personer, Stan och Jeannie, ska få varandra. Till sist så lyckas han med det.

Intrigen till den här showen är till och med tunnare än de ”fluff” intriger som brukade figurera i tjugotalsmusikalerna.
Det här är en gammaldags ”star musical” dvs en show som byggts upp runt en ”stjärna”, i det här fallet Buddy Hackett och hans clownerier och ”shtick”.
Det är nästan mer en nummerrevy än riktig musikal, så löst sitter sångnummer och scener ihop.
Musiken består av ett par uptempo nummer, några komiska nummer och ett antal anonyma ballader. Buddy sjunger egentligen bara i två nummer och 2 repriser men det räcker, det var inte hans sång han anställdes för.
De andra medverkande är dock riktigt bra sångare med ”beltaren” Karen Morrow som en klar favorit för undertecknad. Jäklar vilken pipa hon har! Det verkar även hennes medaktörer ha insett för på denna platta så skriker alla fram sina sånger. Det är nog den mest högljudda castskiva jag nånsin satt på!
Ingen direkt stor eller klassisk musikal men den har sina poänger och en del kul nummer.

Favvisar:
I’ve Got Everything I Want, Can it Be Possible, I Had a Ball, Addie’s at It Again

Kuriosa:
Buddy Hackett var en komiker och ståuppare och inte så van vid att behöva upprepa sig kväll efter kväll som han behövde göra på Broadway, så efter två månader började han improvisera lite varje kväll. Hans improvisationer blev längre och längre och till sist så startade han föreställningen med en 10 minuter lång monolog. Han avslutade den med att säga: ”Now I gotta go ‘n’ act”.
Han la även in en längre monolog till applådtacket.

Buddy krävde, och fick igenom, att endast hans ansikte skulle få finnas på affischen, programbladet och skivkonvolutet.

Richard Kiley spelade Stan (förste älskaren) i den här föreställningen.
Drygt fyra månader efter att I Had A Ball lades ner så hade en annan musikal, Mannen Från La Mancha, premiär på Broadway. I den spelade Richard Kiley huvudrollen som Don Quixote. En tolkning som gav honom en Tony Award. Det är från den musikalen The Impossible Dream kommer.

Pressklipp:
Hackett isn’t human, exactly. He is more like a baked potato out for a short stroll. Miss Morrow has what is called a ”show voice”, wich means that you don’t talk back to it, and she has a zany fire in her eye. The score by Jack Lawrence and Stan Freeman is beyond doubt the kind that sounds better louder. Softer, you might hear it.
– Walter Kerr, Herald Tribune

… It is called I Had A Ball but I’m afraid I didn’t.
John McClain, Journal-American

Videosar:
I Had A Ball, stort shownummer, video från 60-talet och Ed Sullivan, så taskig bild och relativt osynkat, men ändå!
I Don’t Want to Know (fr Dear World) – Karen Morrow
”Follies” 1990 Revival Long Beach CLO-”I’m Still Here” med Karen Morrow
Ett längre utdrag ur Man Of La Mancha med bl a Richard Kiley och Joan Diener.
Buddy Hacketts klassiska The Chinese Waiter. Med efterföljande sång o dans rutin med Donald O’Connor. Inte så PK, bara så ni vet.
En Bubby Hackett fräckis
Buddy Hackett’s duck story.Väldigt bra!
What’s my Line? Buddy Hackett
Buddy i ”Herbie” – The Love Bug

I-Had-A-Ball-Playbill-12-64

%d bloggare gillar detta: