Tag Archives: Richard Maltby Jr

Nr 465: Ain’t Misbehavin’ (1978)

6 Mar

Ain’t Misbevavin’
1978: Broadway, 1 604 perfs.
1979: West End
1982: Tv-version
1988: Broadway Revival, 176 perfs.
1995: West End Revival

Book: Murray Horwitz, Richard Maltby, Jr.,
Music & Lyrics: Various composers and lyricists

The musical is a tribute to the black musicians of the 1920s and 1930s who were part of the Harlem Renaissance, an era of growing creativity, cultural awareness, and ethnic pride, and takes its title from the 1929 Waller song ”Ain’t Misbehavin’.” It was a time when Manhattan nightclubs like the Cotton Club and the Savoy Ballroom were the playgrounds of high society and Lenox Avenue dives were filled with piano players banging out the new beat known as swing.
Five performers present an evening of rowdy, raunchy, and humorous songs that encapsulate the various moods of the era and reflect Waller’s view of life as a journey meant for pleasure and play.

This is one swinging show. If you don’t start tapping your toes, snapping your fingers and break out in a goofy happy smile while listening to the cast recording you’re in serious trouble, my friend. Because this is an infectious, melodious, well sung, well arranged and overall brilliantly staged masterpiece of a show. Without a doubt one of the best, if not the best revue ever to be presented on Broadway. At least in my opinion.
Now, I must admit that I saw the original London production in 1979 and not the Broadway one, but both André DeShields and Charlayne Woodard from the Broadway show were in it – and it was a brilliant production. I was totally blown away.
Just the way they delivered the songs… They weren’t just singing the words they were telling a story, really telling it and not just singing beautiful notes (although they sang beautifully, all of them) and they were acting the songs. They made every song come to life and it was heaven to me. I hadn’t realized, till then, that you could deliver a song in this way, with so much passion, engaging storytelling and with total audience contact. I was sucked into the world of Fats Waller, his time and his music.
And another first for me was when André sang The Vipers Drag, lightning up a reefer on stage, slithering around, ”getting high” and at one point started to flirt with some girls on the first row and offering them a toke. When they reached for the joint he pulled it away from them with an evil smile and wagged his finger in a ”no, no” sign which had the entire audience screaming with laughter. I had never seen an actor interact with the audience that way before. I loved it. I wanted more of it and I always think of that moment when I’m on stage myself because that’s the kind of contact I want to have with the public too.
I was in my teens when I saw this show and it was one of my first visits to a musical all by myself and that was an adventure in it self.

Ain’t Misbehavin’ opened at the Manhattan Theatre Club’s East 73rd Street cabaret on February 8, 1978. It became such a smash hit that they decided to develop it into a full-scale production that opened on Broadway in may that same year.
The cast at the Manhattan Theatre Club included  Nell Carter, André DeShields, Ken Page, Armelia McQueen, and Irene Cara. Yep, that’s the same Irene Cara who went on to play ”Coco Hernandez” in the 1980 film Fame and recorded the film’s Academy Award and Golden Globe winning title song ”Fame”. She also sang and co-wrote the song ”Flashdance… What a Feeling” (from the 1983 film Flashdance), for which she won an Academy Award for Best Original Song and a Grammy Award for Best Female Pop Vocal Performance in 1984. 
On Broadway Irene was replaced with Charlayne Woodard.

There is also a sixth very importend cast member in the production and that is the orchestrator Luther Henderson (1919 – 2003), who’s orchestrations and vocal arrangement are one of the resons why this is such a brilliant and joyful show. They are absolutely brilliant! And he appeared as the on stage pianist in the original production.
Luther served as orchestrator, arranger, and musical director on more than fifty Broadway musicals from Beggar’s Holiday (1946) to Jelly’s Last Jam (1992).

In 1995 there was a national tour of the show starring The Pointer Sisters. Although it never reached Broadway, as originally planned, a recording of highlights from the show was released.

The Broadway show won:
3 Tony Awards: Best musical, Featured Actress in a musical (Nell Carter) and Best Direction of a musical (Richard Maltby, Jr.).
3 Drama Desk Awards for Outstanding Musical, Actor and Actress in a musical (Ken Page and Nell Carter)
2 Theatre World Awards for Nell Carter and Armelia McQueen.
The Tv-version from 1982 won 2 Primetime Emmy Awards for Individual Performance in a Variety or Music Program for Nell Cater and André DeShields.

A joyous celebration. … This really is Fats Waller on Broadway. It is a memorial that breathes. It is a testament to a curious genius – one of the few people you seem to know from the memories of their recorded voice. … simply a Broadway show that you will never forget. And it is really Waller. It really is.
– Clive Barnes, New York Post

What whistles, hoots, throws off sparks and moves at about 180 miles an hour, even though it is continually stopped? Ain’t Misbehavin’.
– Richard Eder, New York Times

To put it as judiciously as possible, Ain’t Misbehavin’ has a first act that will knock your ears off and a second that will come back for the rest of you.
– Walter Kerr, Times

Since this is Broadway, the land of bristling microphones and loudspeakers by the carload, there is a tape deck and a pair of sound consoles at the rear of the theatre that look elaborate and complicated enough to send the show into space. But that’s just what the cast of Ain’t Misbehavin’ does all by itself. Wow!
– Douglas Watt, Daily News

At the Tony Awards
Nell Carter singing I’ve Got a Feeling I’m Falling
Lounging at the Waldorf
2018 Highlights reel
The Complete Tv-version of the show
Fats Waller sings Ain’t Misbehavin’

Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

7 Sep

Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)

Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.

Michael Coveney,  Financial Times 

Om Broadwayuppsättningen:

In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.

– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…

Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
John Simon, The New York Magazine

Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 

Dag 279: Nick & Nora

10 Sep

Nick & Nora (1991)
, 9 föreställningar
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Richard Maltby, Jr.
Libretto: Arthur Laurents, inspirerad av Dashiell Hammets Thin Man berättelser om Nick och Nora Charles, ett välbärgat societetspar som löser mord och mixar matinis i 30-talets New York.

Nick och Nora befinner sig i Hollywood. Där ska de försöka ta reda på vem som mördade bokhållaren som hade hand om ekonomin till en storfilm som en av  Noras gamla skolkamrater är stjärna i.
Samtidigt så har det blivit en liten fnurra på tråden i deras äktenskap och de ska försöka lösa det problemet samtidigt.
Intrigen är för komplicerad och har för många vändningar, återblickar och alternativa lösningar för att återberätta här men låt mig bara säga att här finns ett gäng elaka undrevärlden typer, en Carmen Miranda-aktig sångerska, en polislöjtnant med en fotfetischism, en japansk trädgårdsmästare, heta latinska go-go-dansare, en filmstjärna på dekis och en producent och hans  puritanska Boston-katolska fru.
Och i den stora upplösningen så kommer det att ske fler mord, vi kommer få uppleva professionell desperation och så hittar paret Charles’ terrier en klocka med ett monogram på.

Den här showen har jag försökt att ta mig igenom i många, många år men aldrig lyckats. Men nu så fanns det ju ingen återvändo så det var bara att slänga på den på cd-pelaren, trycka på play och luta sig tillbaka och börja lyssna…
Det jag fann var en musikal med en del bra låtar och rätt så mycket som lämnade mig helt kall. Tycker många sånger har en bra inledning men som inte leder nånstans, de liksom bara pågår och så plötsligt så är de slut.
Här finns som sagt några undantag men på det stora hela så är det här förvånandsvärt ointressant och då har vi ändå som musikaliska upphovsmakare Strouse och Maltby och de brukar ju kunna leverera, och de gör det ibland här med men på tok för sällan. Och vilken samling fantastiska skådespelare de har med: som Nick hittar vi Barry Bostwick (fick en Tony som original Danny i Grease), som Nora Joanna Gleason (som fick en Tony för sin insats som bagarens fru i Into The Woods) lägg till det en trio av Broadways bästa kvinnliga musikalkomedianter: Christine Baranski, Faith Prince och Debra Monk. Om inte den här samlingen kan göra guld av ett medelmåttigt material så kan ingen.
Inget jag direkt kan rekommendera.

Men, May the Best Man Win, Is There Anything Better Than Dancing?

Den här showen verkade ha det förspänt med en fantastisk samling skådespelare och musik av Charles Strouse och baserad på Dashiell Hammets populära deckarpar.
Så vad gick fel.
Det finns många olika teorier men en sak alla verkar överens om är att producenterna gjorde ett fatalt misstag när de inte lät showen provspela i andra städer innan den kom till New York. De valde att ha sina provföreställningar och sina publikrep på Broadway. Inte så smart med tanke på att det brukar finnas en massa saker som är fel och behöver fixas när man ska få ihop en ny originalmusikal.
Och massor gick åt skogen. Bland annat så sparkade man librettisten och regissören Arthur Laurents valde att själv skriva ett nytt manus.
Sånger ströks, nya skrevs, intrigen ändrades etc etc och allt detta inför öppen ridå.
Och ryktet spred sig över stan att det här, det var riktigt uselt.
71 provföreställningar hade de innan det var dags för premiär, så det var många som hann sprida sin galla. Faktum är att ryktet om denna show var så illa att man kunde höra många i premiärpubliken säga: ”Well, it’s not nearly as bad as they said it would be.”
Recensionerna var dock förödande och showen las ned efter bara en dryg vecka…

Like the less-than-gifted celebrity who is famous for being famous, this musical will no doubt always be remembered, and not without fondness, for its troubled preview period, its much-postponed opening, its hassles with snooping journalists and its conflict with the city’s Consumer Affairs Commissioner. Indeed, the story of ”Nick and Nora” in previews, should it ever be fully known, might in itself make for a riotous, 1930’s-style screwball-comedy musical. But the plodding show that has emerged from all this tumult is, a few bright spots notwithstanding, an almost instantly forgettable mediocrity.

In the meantime, there is no escaping the unfortunate fact that the liveliest thing in Nick & Nora is a corpse.
– Frank Rich, THe New York Times

There may be a precedent for this somewhere, but I’m darned if I know what it is: At least 20 minutes before they tuck the very last loose end into place in Nick & Nora, the show stops being a musical altogether.
Let me be clear about this. It’s not that the music recedes in volume, or loses its lilt, or otherwise fails to insist on its rightful place in the evening’s proceedings. It’s that there isn’t any. None. Zero.

If you didn’t know that playwright Arthur Laurents, who wrote this whodunit-with-music from characters created by Dashiell Hammett, was also director Arthur Laurents, the man in charge of the evening’s overall shape, these last moments are a dead giveaway. It’s probably churlish to complain about a contemporary musical’s having too much plot, since some of them barely manage to get from A to B, but truth will out: In Nick & Nora, director Laurents has fallen in love with playwright Laurents’ creation.

You know what happens next. The lovesick swain hasn’t eyes for anyone or anything else, which in this instance means the music of Charles Strouse, the lyrics of Richard Maltby Jr., and ultimately the patience of the audience.

There are good things in Nick & Nora, and at intermission the show still seems to have a chance. By the end, however, one staggers into the night under the weight of all that plot and asks a simple question: Deep down, did Arthur Laurents really want to make a musical at all?
– Clifford A. Ridley, Inquirer

As Long As You’re Happy
Everybody Wants To Do A Musical
Nick & Nora commercial

Dag 227: Closer Than Ever

20 Jul

Closer Than Ever (1989), Off-Broadway, 312 föreställningar
Baserar mitt omdömme på inspelningen av 2012 års off-broadway revivalinspelning
Musik: David Shire
Sångtexter: Richard Maltby, Jr.

Saying, ”Oh I like it”, to things I really don’t
Wondering if he’ll call me and hoping that he won’t
Faking again, quaking cause I’m…
Sweating again, fretting cause I’m,
Dating again…

Det här är en revy som bara består av sånger av teamet Maltby & Shire.
Programmet består av strukna sånger från teamets olika musikaler, sånger skrivna för olika kabaréer och artister, sånger som de skrivit utan nått speciellt ställe i åtanke och nya sånger skrivna speciellt för denna show.
Sångerna handlar om jakten på kärlek och trygghet, medelålderskriser, åldrande, äktenskap och allt annat som hör livet till.
Många av sångerna är baserade på berättelser de hört sina vänner berätta eller saker de själva upplevt.

Jag har älskat castinspelningen från 1989 ända sedan den kom ut. En samling med makalöst bra sånger framförda av en kvartett artister av absolut yppersta kvalité. Det var totalt omöjligt att inte svepas med och bara njuta av både materialet och framförandet.
Så hur klarar revivalcasten att möta mina oerhört högt ställda förväntningar?
Sådär, om jag ska vara ärlig.
Den största skillnaden vad gäller de vokala insatserna är nog att i den här nya versionen så jobbar sångarna hysteriskt på att ”spela” fram karaktärer och situationer och det känns ofta mer ansträngt än inspirerat. Den gamla casten var bara självklara i sina insatser på ett sätt som de här inte kommer i närheten av. Och det värsta av allt är att de nya sångarna inte kan förmedla all humor som sångerna innehåller. Här försöker de vara ”galna och crazy” med hjälp av lite skojiga röster etc men kul blir det inte. Det är synd, för det här är otroligt vitsiga och smarta sånger som behöver smarta och vitsiga uttolkare. Och gärna med en touch av sexighet dessutom.
Precis som i den gamla versionen så är kvinnornas insatser ett uns starkare än männens.

Materialet är dock fortfarande förstklassigt.
Maltbys texter är små mirakel av effektivitet och exakthet, här finns inte ett överflödigt eller ogenomtänkt ord. Varenda sång är en fullödig liten berättelse i sig och här finns komiska, tragiska, sexiga och mänskliga historier som alla känns sanna och upplevda. Inga floskler här inte. Vi pratar istället om en djupdykning ner i alla de olika delar som gör oss till människor – både de goda och de dåliga sidorna.
Shires musik är varierad och matchar texterna perfekt.

Det är skillnad på innehållet i de två versionerna. En del sånger har åldrats och är inte längre tematiskt aktuella – fast de är fortfarande små pärlor – och har därför bytts ut mot nytt och aktuellare material. Även ordningen sångerna framförs i skiljer sig lite från den ena plattan till den andra.
Så här har vi ett fall där man bara måste ha bägge versionerna av showen.
Så enkelt är det. För så bra är den!

Doors, You Wanna Be My Friend, There’s Nothing Like It, Life Story, Next Time / I Wouldn’t Go Back, Three Friends, Back On Base, The March Of Time

Original föreställningen vann The Outer Critics Circle Award för Bästa Off-Broadway musikal.
Den vann även tre Drama Desk Awards: Bästa musik, sångtexter och bästa kvinnliga skådespelare – Lynne Wintersteller.

Pressklipp för 2012 års revival:
Musical theater has courted young audiences relentlessly in the 23 years since Closer Than Ever opened Off Broadway. But among the abundant charms of this pocket-size 1989 revue, now getting a polished revival by the York Theater Company, is its assertion that folks with a few miles on the odometer also have stuff to sing about. More stuff, in fact.

Charming material presented charmingly and sometimes marvelously: unlike the men and women on either side of the footlights, that combination will never get old.
– Eric Grode, The New York Times

I love Maltby & Shire when they’re in their quiet, observant, wry mode. They are the Cheever and Updike of musical theater. (What they could do with Rabbit, Run!) I find them consistently less engaging when going for the big Broadway moment, for songs of sentiment and large emotion. That may be why I was less taken with act two, which believes it is building emotionally by including numbers like If I Sing (in which a musician celebrates the love of music he learned from his father) and the similarly dramatic Patterns and Fathers Of Fathers. But, in fact, it’s the quieter and funnier numbers that are packed with emotion, the sort that sneaks up on you when you’re not expecting it. When they don’t strive for the big notes, Maltby and Shire are closer than ever to reaching them.
– Michael Giltz, Huffington Post

Pia Douwes – Back on Base
Lynne Wintersteller – Life Story
Closer Than Ever – high lights

Dag 119: Baby

3 Apr

Baby (1983), 241 föreställningar
Musik: David Shire
Sångtexter: Richard Maltby, Jr
Libretto: Sybille Pearson

Föreställningen börjar med att vi får vara med när tre par (ett ungt, ett i trettioårsåldern och ett medelålders par) får reda på att de väntar barn.
Vi får sen följa dem under ett antal månader och vara med om de höjdpunkter och de rädslor som kommer under en graviditet. Det blir stunder av lycka, stunder av tvekan och stunder av emotionell stress.
Sista låten heter The Birth/Finale, så jag tror ni fattar hur den slutar.

Det här är en musikal av kammarspelskaraktär. Till största delen så är det bara de tre paren på scenen.
Första sången på plattan är helt hysterisk:
På en stor duk så visas scener ur Lennart Nilsson filmen om ett barns tillblivelse: Sagan Om Livet. Till dessa bilder kommer en speakerröst som berättar rent biologiskt vad som händer. När publiken ser ägget börja sin resa i äggledaren så hörs en ”himmelsk” kör av kvinnoröster. Då kommer bilder på en samling spermier, dessa ackompanjeras av en manskör. Kvinnokören och manskören sjunger sen mot varandra och deras tempo trissas upp mer och mer och mer tills de förenas i en extatisk kollektiv vokal orgasm (samtidigt som spermien penetrerar ägget, naturligtvis) och den första sången, We Start Today, börjar…
Ursäkta men efter det så har jag lite svårt att ta den här showen helt på allvar.
Men bortsett från den fåniga starten så är det här, bitvis i alla fall, en ganska kul samling sånger.
David Shire har en bra känsla för melodier och Richard Maltby Jr är en riktigt bra sångtextförfattare.
Showen är från tidigt 80-tal och det hörs på musiken som är popig med inslag av syntar. Genom att man använder sig av par från tre olika generationer så kan man också låta det reflekteras i musiken som är syntigast för de yngsta och mest Broadway-isk för de äldsta.

We Start Today, The Plaza Song, I Want It All, Fatherhood Blues, Patterns

Maltby & Shire har inte haft nån tur med sina Broadwaymusikaler, de har alla floppat.
Men två kabaréer som bara innehöll deras sånger har däremot blivit stora framgångar: Starting Here, Starting Now (1976) och Closer Than Ever (1989 och 2012).
Castskivan till Starting Here fick en Grammy som bästa castinspelning 1977.
Closer Than fick en Outer Critics Award för bästa partitur 1990

Maltby har haft en mer framgångsrik karriär när han inte har jobbat med sin musikaliska partner.
Han skapade revyerna Ain’t Misbehavin’ (1978) och Fosse (1999). De enda två revyerna som vunnit en Tony som årets bästa musikal.
Han är också en av författarna bakom Miss Saigon (1989).
Han skapade och regisserade även Broadwayfloppen Ring Of Fire (se Dag 68).

Föreställningen nominerades till 7 Tony Awards men vann inga.

Den vann två Drama Desk Awards: Bästa manliga och kvinnliga biroll i en musikal.

Den vann en Theatre World Award också för bästa manliga biroll. Men det var en annan birollsinnehavare än den som vann Drama Desk Awarden som fick det här priset.

At a time when nearly every Broadway musical, good and bad, aims for the big kill with gargantuan pyrotechnics, here is a modestly scaled entertainment that woos us with such basic commodities as warm feelings, an exuberant cast and a lovely score. Perfect Baby is not, but it often makes up in buoyancy and charm what it lacks in forceful forward drive.

Sybille Pearson has chosen her characters as if she were a pollster in search of a statistical cross-section of modern (and uniformly model) parents. Worse, this writer… values hit-and-miss one-liners over substance.

Miss Pearson is also fond of such plot contrivances as mixed-up lab reports, and, in Act II, the story runs out altogether. The last trimester for the mothers in Baby is as much of a waiting game as it can be in real life.
– Frank Rich, The New York Times

I Want It All från The Tony Awards 1984
Two People In Love
The Story Goes On
Baby, Baby, Baby
What Could Be Better

Dag 68: Ring Of Fire

11 Feb

Ring Of Fire_ The Johnny Cash Musical Show (Original Broadway Cast)

Ring Of Fire (2006), 57 föreställningar
Musik & sångtexter: Michael Trent Reznor, Jerry Hubbard, June Carter Cash, Carl L. Perkins, Joseph Arrington, Jr., Jack H. Clement, James Timothy Hardin, Merle Kilgore, Jerry Leiber, Billy Edd Wheeler, Geoff Mack, Kris Kristofferson, Arthur Freed, Nacio Herb Brown, Ken Rogers, Ferlin Husky, Shel Silverstein, Karl M. Silbersdorf, Richard Toops, Dick Feller, Terry Smith and Johnny Cash
Föreställningen skapad och regisserad av: Richard Maltby Jr.

Det här är en slags Johnny Cash revy. Man är noggrann med att påpeka att den på intet sett är en Johnny Cash biografi utan att man istället försöker: ”to explore the essence of Cash exclusively through thematic juxtaposition and arrangement of songs he wrote or performed, fashioning them into an impressionistic portrait that echoes rather than recounts his life.” För att citera från pressreleasen.
Till och med de inblandade verkade ha svårt att beskriva vad det var för typ av show. Så här förklarade produceneten Jim Freydberg föreställningen: ”… because in a way, you can’t describe what it is. It’s a book musical without a book — a play made up of songs.”

På scenen finns ett 8-mannaband och så tre par, ett ungt, ett medelålders och ett äldre par. Det kan vara tre versioner av samma par eller tre olika, det sprecificeras inte. Regissören sammanfattar det hela med: ”It’s not abstract, it’s very specific. But it’s variable: The couples progress through life. If you know Johnny Cash’s story you can see the contours of his biography in the show. But it’s not only his story. A lot of people have said to me that they saw their own life in the show, which I think is true, too.”

För mig som inte sett den så är det här mest en slags Johnny Cash Greatest Hits album med coverartister. Och eftersom jag inte haft nått av honom i mitt musikbibliotek tidigare så är det ett trevligt tillskott. Jag gillar hans countryrock och ”Honky Tonk” influerade musik.
Plattan är fylld av starka melodier och bra framföranden. Och mycket, väldigt mycket musik, för det här är en dubbel cd och den innehåller hela 39 spår!
Gillar den. Fast jag saknar Johnny’s mörka, lite raspiga och väldigt personliga röst och hans sätt att leverera text.

Straight A’s In Love, Ring Of Fire, Jackson, I’ve Been Everywhere, Austin Prison

Skaparen och regissören till denna revyaktiga föreställning är Richard Maltby Jr. mannen bakom Fats Waller revyn Ain’t Misbehavin’ och dansshowen Fosse (en föreställning som bara bestod av Bob Fosse koreografier).
Maltby är också en skicklig textförfattare och tillsammans med sin musikaliska partner David Shire har han bl a skapat off-Broadwayrevyn Closer Than Ever och Broadwaymusikalen Baby.
Maltby skrev även sångtexterna till Miss Saigon.

Jarrod Emick som spelar med i föreställningen fick en Tony för sin insats som Joe Hardy i reviveln av den Faust-tematiska musikalen Damn Yankees.

”But as there’s no real continuity, neither a story nor characters can ever fully form. So despite Maltby’s best efforts, despite the impressive work of projection designer Michael Clark and lighting designer Ken Billington to give the show a varied visual look with an LED-scenery-billboard backdrop, and despite Lisa Shriver’s attempts to unify the show’s movement with a country choreographic language, everything still ultimately exists in a vacuum.

…but throughout it’s far better than it has to be, especially given Cash’s recent popularity resurgence (thanks to the success of the recent film about his life, Walk the Line), and the usual jukebox musical ethic of doing the least possible work for the maximum possible profit. Ring of Fire won’t go down in theatre history as a titanic disaster (like Good Vibrations), or as a legitimately inspired hit (like Jersey Boys). But it knows what it is and never pretends to be anything else. Of that, if nothing else, Cash would have been rightfully proud.”
Matthew Murray, Talkin’ Broadway

The man in black turns sunshine yellow in Ring of Fire, the show that strings songs associated with Johnny Cash into an artificially sweetened candy necklace. Though Mr. Cash, who died in 2003, is not himself a character in this latest entry in the jukebox musical sweepstakes of Broadway, his spirit is invoked as a friendly ghost with dimples and a twinkling disposition. In other words, Ring of Fire, which opened last night at the Ethel Barrymore Theater, has little to do with the dark, troubled and excitingly dangerous presence that most people remember as Johnny Cash.
If the current bio-flick Walk the Line portrays the craggy country singer as a man wrestling with demons, Ring of Fire wrestles with a really bad case of the cutes.

Even ballads of murder and apocalypse here shade into the aural pastels associated with elevator music.

The central singers don’t even inspire the kind of appellations that usually attach themselves to the cast members of such shows — you know, ”the sassy one,” ”the sincere one,” ”the sexy one.” Instead, I found myself referring to them in my notes with descriptions like ”Courteney Cox look-alike” and ”man with facial hair.”

I was aware of missing someone as I was watching Ring of Fire. Too bad that person happened to be Johnny Cash.
Ben Brantley, The New York Times

The show’s biggest problem is not its thin concept or overstretched length but its incongruousness on Broadway. It’s as if a twister had lifted the production out of some red state cornfield and plunked it down on unwelcoming 47th Street.

The majority of Ring of Fireis so peppy, it makes Walk the Line look like a Bergman movie.
David Rooney, Variety

Ring Of Fire on the Today Show
Johnny Cash framför A Boy Named Sue live at San Quentin 1969
Jarrod Emick sjunger  I Honestly Love You till Hugh Jackman i The Boy From Oz

%d bloggare gillar detta: