Tag Archives: Richard Rodgers

Nr 464: Oh, Brother!(1981)

27 Jan

Oh, Brother!
Broadway 1981, 3 perf.

Music: Michael Valenti
Lyrics: Donald Driver
Book: Donald Driver based on William Shakespeare’s The Comedy Of Errors (1591) which in turn was based on Plautus (254 B.C. – 182 B.C) play Menaechmi.

Tag line: Musical Comedy breaks out in the Middle East!

OH, BROTHER! takes place during a revolution in an oil rich Middle Eastern country on the Persian Gulf in a quaint resort town where its populace of merchants and revolutionaries mix Eastern tradition with Western consumerism. Into this volatile environment unwittingly stumbles a sweet old American named Lew. He is immediately surrounded by revolutionaries demanding he explain his presence. And the show starts with him telling his story:
Years ago, travelling in the Middle East with his wife, Lillian, she gave birth to identical twin boys. At the same time a dear black woman also gave birth to identical twin boys, but she died. Lew and Lillian adopted the orphaned twin boys to raise as brothers to their own. And for some inexplicable reason they only give each pair of twins one name so we have 2 boys named Habim and 2 named Mousada. When Lillian was well they booked separate flights home, separate flights to lessen the chance an air disaster might orphan any of their infant sons. Each parent took one twin from each set and departed for home. Disaster struck! The plane on which Lillian and her two charges were flying was hijacked to Iraq.
Lew tried to find them, but he never saw Lillian or the two boys again.
When Lew’s two boys grew to manhood, curious about their lost twins they prevailed upon old Lew to let them search the world to find them. Lew consented.
That was two years ago. Now they are lost too and he is searching for them.
And now the real story begins: of course Lew’s sons are in the same town at the same time as their father (unbeknownst to him) and, as faith would have it, it is in this very town their lost twin brothers live…

This leads to a series of mistaken identities where nobody knows which brother is which (they have the same name, remember) and that in turn leads to wrongful beatings, a near-seduction, the arrest of of one brother, false accusations of infidelity, theft, madness, and lots and lots of confusion and hilarious situations and a big chase. But all is solved in the end and they even find their long lost mother Lillian.

Well, that sounds like it could be a lot of fun, right? And it is quite funny for a half hour or so, but the whole ”mistaken identity” thing gets old and very predictable rather fast, and what’s left is a loooong wait for the cast to start the finale.
Thankfully the music is good. Some songs are even very good. And that saves the show from being a total waste. We have an old fashioned opening number that sets your toes tapping along (We Love An Old Story), a beautiful quartet for the two pair of twins (I Too The World), a romantic anthem that sounds like something Rodgers & Hammerstein could have written (That’s Him) and a very funny and definitely not politically correct song (How Do You Want Me).

And there was so much talent on the stage: Judy Kaye (the Phantom of the Opera, Mama Mia), Harry Groener (Cats, Crazy for You) and David James Carroll (Chess, Grand Hotel), just to mention a few of the more well known, who all went on to bigger and better things. It’s the book that let’s this show down. And the staging. And the sets. And the choreography. And the costumes. And… well, everything.

But as I mentioned before the music is worth a listening. Unfortunately you can’t find it on Spotify but maybe on Apple Music? But if you listen to the cast album you’ll get a couple of bonus songs. They probably recorded the album during try outs for two of the songs didn’t make it to the final show, and they’re good songs. A 60s flavored rock song called My World’s Coming’s Unwrapped and a funny ensemble number simply called Revolution. You could hear a little from the latter in the Entr’acte. Now, if you’ve read about this show somewhere else you may find my last statement a bit confusing: how could there be an Entr’acte as the show was in one act. Well, now it is, but during try outs it wasn’t. So therefore there was an entr’acte. But that one is not included on the cast album. Sorry, but the musical geek in me just had to point this out…

This isn’t the first musical version of The Comedy Of Errors, that was The Boys from Syracuse (1938) with book by George Abbott, lyrics by Lorenz Hart and music by Richard Rodgers. That show had the same problems as this one has, as far as the mistaken identity plot goes, but is all in all a better put together show and the music… Oh, the score is a real classic. You can read more about The Boys on this blog, search for entry no: 198.

This wasn’t Donald Drivers first attempt at musicalizing a Shakespeare play, he made Twelfth Night into the rock musical Your Own Thing in 1968. That show was a hit. Read about it at no: 438.

The composer of Oh. Brother! Michael Valenti, was actually one of the performers on Your Own Thing and he was also the understudy for the lead in the original Broadway production of How To Succeed in Business Without Even Trying (1961)

”Nonstop zaniness with perpetual motion belly dancers, burlesque turns, bad puns, gun toting Arab revolutionary chorus boys and other assorted sight gags, from a sneaker shod camel to a self propelled skateboard.”
– Women’s Wear Daily

… ‘‘Oh, Brother!” may be the only current Broadway musical that is discreetly amplified: we hear music instead of an electronic buzz. Let other producers note that this show’s sound system was designed by Richard Fitzgerald.
The rest of ”Oh, Brother!” – its book, lyrics, direction and ”staging” – is the work of Donald Driver. With the exception of the lyrics, which are adequate, Mr. Driver’s contributions encase the show in cement. It is his idea to reset a Plautus-Shakespeare longlost brothers farce in the contemporary Middle East, and a most misguided idea it is.
What’s funny about the Middle East today? Not much – unless you want to be completely tasteless. … but why bother to set a show in a region where there’s no room, right now, for humor? Thanks to its concept, ‘‘Oh, Brother!” is crippled before it even begins. Because he can’t bite any satirical teeth into his topical setting, Mr. Driver loads the show instead with hoary double-entendre gags and stale parodies of Hollywood’s old Arabian Nights movies. … some of them look and sound as though they were culled from 15-year-old back issues of Mad magazine. 

Mr. Driver doesn’t know how to pace or build his convoluted story of mistaken identities – it’s all conveyed frenetically in the same numbing shriek. The direction is of the same style. Mr. Driver has staged this show at a speed that kills. ”Oh, Brother!” runs one hour and 45 minutes with no intermission, and the actors are running the whole time. Energy is one thing -a relay race is another. Whiplash direction, much of it modeled on ”Three Stooges” comedies, is not a substitute for well-written fun.
– Frank Rich, The New York Times


Tv review + We Love An Old Story + How Do You Want Me
A Loud and Funny Song

Nr 451: No Strings (1962)

14 Sep


No Strings (1962)
1962: Broadway, 580 föreställningar
1963: West End
2003: New York City Center Encores!

Music & Lyrics: Richard Rodgers
Book: Samuel A Taylor

A successful high-fashion model meets and falls in love with a writer in Paris.
While this Pulitzer prizewinner has been trying to recover from a prolonged case of writer’s block, he’s assumed the dubious role of charming intellectual-in-residence at some of the Continent’s more luxurious watering holes.
As the model’s work takes them on a whirlwind tour of the most exclusive European playgrounds, their romance develops into the first deeply-felt, honest relationship either has ever known.
The model, however, ruefully comes to realize that the life-style demanded by her career is stifling the writer, and if he’s ever to fulfill the promise of his earlier work, he must take responsibility for himself, go home, and write.
Reluctantly, but with no strings, they part, each having discovered anew their capacity to love.

Det här var Richard Rodgers första musikal efter att Oscar Hammerstein 2nd dött. Han var mycket nervös inför premiären inte bara för att han stod som upphovsman till både musik och sångtexter utan också för att han fått för sig att han kanske hade tappat sin förmåga att skriva starka melodier.
En del kritiker ansåg att musiken inte hörde till det bästa han skrivit och att flera av sångtexterna bara var sådär. Men jag tror de var färgade av hans arbete med just Hammerstein och redan hade bestämt sig för att det här bara skulle vara sisådär.
Men för en sån som jag,
 som hittade den här plattan i en second hand butik och inte ens tänkte på vem som hade skrivit musiken blev det å andra sidan en underbar överraskning. För se jag, jag älskade musiken från första stund. Hur kan man inte fastna för sånger som inledningsnumret The Sweetest Sounds, Loads of Love, Be My Host eller How Sad.
Visst är inte alla texter top notch men de duger fint i sammanhanget och vissa är faktiskt riktigt bra. Och Rodgers visar upp en humor och fräckhet i dem som åtminstone jag inte hade förväntat mig att han hade.
Musiken är en återgång för Rodgers till hans mer jazziga sida. Den stil han hade tillsammans med Lorentz Hart innan den mer lyriska Rodgers började blomma tillsammans med Hammerstein. Och jag gillar den jazzigare Rodgers. Mycket!
Manuset sägs vara nått helt otroligt dåligt men musiken är fantastisk, så räkna inte med att showen kommer sättas upp i framtiden.
Men plocka ner plattan från Spotify och njut!

Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa score (musik & sångtexter), kvinnliga huvudroll och koreografi.

Showens titel är en slags ordvits som dels syftar på att förhållandet som huvudpersonerna inleder är helt kravfritt och utan förpliktelser (no strings attached) och på det faktum att inga stråkinstrument förekommer i orkestern.

Orkestern satt inte i orkesterdiket på teatern utan var placerad på scenen. Vid flera tillfällen så kunde även musiker gå runt på scenen och liksom flätas ihop med rollfigurerna och handlingen. De kunde dyka upp på olika platser och i olika konstellationer allt efter behov och/eller den stämning de skulle skapa.
Detta var nått helt nytt på Broadway och ska ha skapat en helt magisk känsla.

Det här är den enda Broadway show där Richard Rodgers är ensam upphovsman till  både musik och sångtexter.

Medborgarrättsrörelsen hade börjat få ordentlig fart i USA när denna musikal hade sin premiär och man kan tycka att det var vågat att skildra ett förhållande mellan en färgad kvinna och en vit man på Broadway. Men ingenstans i manuset så tar man upp detta faktum, eller de eventuella problem som ett sånt förhållande kunde leda till på den tiden. Faktum är att det finns inget som säger att hon skulle vara just en afro-amerikansk kvinna. Alla roller skulle kunna spelas av folk från vilken etnicitet som helst utan att det skulle påverka handlingen det minsta.
Det var dock för tiden väldigt progressivt att rollsätta den kvinnliga huvudrollen med en färgad kvinna. Det var tydligen Rodgers som kom på idén med att ge rollen till Diahann Carroll efter att ha sett henne på The Tonight Show.

”He felt that the casting spoke for itself and any specific references to race in the play were unnecessary. Rodgers said: ‘Rather than shrinking from the issue of race, such an approach would demonstrate our respect for the audience’s ability to accept our theme free from rhetoric or sermons.’, skriver Geoffrey Block i sin biografi över Rodgers.

På 60-talet var det vanligt att olika orkestrar gjorde coverplattor på Broadwayshowers musik och på nätet hittade jag en sån version som hette No Strings (with strings!) med Ralph Burns & His Orchestra.

Om original uppsättningen 1962:
Rodgers just can’t think of any wrong notes, so his melodies are beguiling – and the lyrics ha has written for them are pleasant and graceful. Joe Layton has directed No Strings as if his life depended upon it, and has staged some odd and twitchy dances for the mannequins and their boy friends. I do wish somebody had thought of some jokes.
– John Chapman, Daily News

The nicest thing to be said about No Strings is Diahann Carroll. … Otherwise, the new musical is a show in which the actors never have to go anywhere. Everything comes to them. Everything exept an idea.
– Walter Kerr, Herald Tribune

By this time, the good people who are responsible for No Strings must be starting to suspect that a book, not a dog, is man’s best friend. No Strings  has a book – by the distinguished playwright, Samuel Taylor. It is not, however, a good book. The persistence of its inadequacy undermines what otherwise might have been an impressively original and occasionally striking musical play.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun


Om Encores! konsertversion 2003:
No Strings” is one of those productions that make you want to rush out and buy a cast recording. It also makes you wonder, for a second anyway, why ”No Strings” isn’t revived with regularity. Then you sober up between songs, when Samuel Taylor’s book reminds you that few things date more quickly than yesterday’s standards of sophistication.
This is the kind of show in which its drop-dead beautiful heroine is mentored by a French connoisseur of women who demands no sexual favors in return. And in which the heroine says sincerely, ”I still have so much to learn about wine and art.”

The revelation of ”No Strings” is that one of songwriting’s greatest collaborators had it in him to fly high on his own.
– Ben Brantley, The New York Times

Entertaining as this lively go at No Strings is, it’s got one drawback as wide as Paris’s Place de Mars, near which a lot of the action takes place. This terminal flaw, which will keep the snazzy production from moving anywhere else anytime soon, is Samuel Taylor’s libretto. An urbane fellow whose biggest prior B’way credit was the lightweight but charming Sabrina Fair, Taylor here introduces writer’s-blocked David Jordan  to Barbara Woodruff , Paris’s top model. Although neither of them has much appeal for an audience — he’s a wastrel, while she’s spoiled by life and has a wealthy French mentor — they seem to see something in each other.
If anything can be said in Taylor’s favor other than his having provided Rodgers with opportunities for running up such a beguiling score, it’s that he distracts attention from his tepid lovers with a number of diverting secondary figures, many of whom could be termed Ameri-trash. 

 If the show as a whole has less than everything, it still has enough to keep the madding musical comedy crowd happy, with no strings attached.
– David Finkle, TheaterMania.com

The Sweetest Sounds
Salute to the 1962 Broadway season (en medley där sånger ur No Strings ingår)

Nr 443: Side by Side by Sondheim

20 Jul

Side by Side by Sondheim, 1976
West End 1976, 806 föreställningar
Broadway 1977, 384 föreställningar

Music: Stephen Sondheim, Leonard Bernstein, Mary Rodgers, Richard Rodgers, Jule Styne
Lyrics: Stephen Sondheim
Narration written by Ned Sherrin

The musical is in the form of a revue, with various sections tied together by being from a particular Sondheim musical, or having a common theme, and all of it tied together by the Narrator. He explains what show the songs are from, and in some cases provides background on why a song was written. He also notes comparing and contrasting Sondheim themes for the audience.

Upprinnelsen till denna revy skedde när jazzsångerskan Cleo Laine frågade skådespelaren och sångaren David Kernan om han kunde tänka sig att göra en välgörenhetskonsert för att stödja en teater som hon ägde. Han sa ja och kontaktade regissören Ned Sherrin och förslog att de skulle göra ett program med bara Sondheimsånger.
De anlitade Millicent Martin, Julia McKenzie och tillsammans med dem genomförde de konserten.
David, Julia och Millicent sjöng och Ned var berättaren/konferencieren.
Cameron Mackintosh fick nys om produktionen och satte upp den på en liten teater i London med samma besättning. Den blev en stor framgång och flyttade så småningom till West End där den gick under ett par år.
Produktionen, med hela original casten, flyttade till Broadway 1977.

Den här musikalrevyn har en speciell plats i mitt hjärta. Den är liksom prologen till mitt musikalnörderi.
I mitten på sjuttiotalet så var jag en glad, osäker, finnig tonåring som precis hade börjat upptäcka musikal. Ja, filmmusikal i alla fall. På tv visade man ofta klassiska 50-tals musikaler på tv och på LP så gav man ut de gamla soundtracksen på nytt i en speciell serie som hette M-G-M’s Classic Soundtracks och man fick 2 olika per platta. Jag gillade dessa skivor enormt.
Så en dag så läste jag en skivrecension i en dagstidning. Recensionen handlade om nån skiva som bara var ett måste för varje sant musikalintresserad person. Det här var första gången jag läste en recension om en musikalplatta (och fortfarande så hör det till ovanligheterna att man recenserar musikalinspelningar, undrar varför) och bara det var ju stort men att de dessutom sa att denna var ett måste, det gjorde ju att jag bara var tvungen att köpa den!
Jag kastade mig ut och sprang på snabba ben till SkivAkademin på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag gick in och frågade en expedit om de hade Side by Side by Sondheim. Han tittade förvånat på mig och sa: ”Är du säker på att det verkligen är den skivan du söker efter?” Ska kanske påpeka att jag i självklar 70-tals anda hade på mig en jeansjacka, batik tischa, utsvängda ”puss & kram” eller ”gul å blå” jeans, hade långt hår och pilotglasögon och såg nog mer ut som en smånördig hårdrocksdiggare – vilket jag också delvis var – än en seriös musikalkännare.
”Japp”, sa jag och kände mig av nån anledning både vuxen och betydelsefull.
”Ja, vi har den. Den är helt otroligt bra men hur har du hört talas om den?”
”Man har väl koll”, sa jag och lade snabbt till, ”och så har jag nog sett en Sondheim en gång…”  Jag kände att det kanske inte var rätt svar för jag fick den konstigaste av blickar men han hämtade plattan och jag gick jäkligt nöjd hem.
Väl hemma så la jag skivan på spelaren, satte ner nålen och… Möttes av ett pianoackord! Ett ackord som upprepades och upprepades och så kom en ensam mansröst och började sjunga stillsamt: “something familiar, something peculiar…”
Det här var definitivt inte vad jag hade väntat mig. Var var orkestern? Var var de stora körerna? Var var, liksom, musikalen? Jag var grymt besviken. Tänkte nästan kasta skivan. Men nu hade jag betalt dyra pengar för den så jag kände jag var tvungen att lyssna igenom den en gång i alla fall. Hittade väl några låtar jag gillade men… jag var tveksam.

Men gav den en chans till och så en chans till och så en till och sakta men säkert så kom jag att älska den.
Och inte bara hade jag plötsligt upptäckt att musikal kunde vara mer än en stor flådig Hollywoodproduktion, jag hade dessutom hittat min första favoritmusikalkompositör.
Jag hade fortfarande inte fattat att musikal kunde vara nått man såg på teatrar och att man gav ut Original Cast albums med musiken, det skulle dröja ett par år till innan jag gjorde det men detta var de första stegen i en livslång kärleksaffär.
Och som man säger, man glömmer aldrig sin första…

Side By Side är en av få musikaler där hela ensemblen blivit nominerade för en Tony Award. David och Ned för bästa manliga biroll och Julia och Millicent för bästa kvinnliga biroll.
Ingen vann men det är stort ändå!

Eftersom revyn kom 1976 så har den bara med Sondheims musikaler fram till och med Pacific Overtures som hade sin premiär det året.

Revyn blev lite av ett genombrott rent publikt för Sondheims musik. Innan denna show så var han mer ett namn bland kännare och branschfolk än hos den breda allmänheten.

… here is a tiny, many-faceted gem that lights up Broadway. As a musical this is a revue, and as a revue this is a recital – but what a recital! It is Stephen Sondheim revealed as Stephen Sondheim has never been revealed before. It is – and please don’t be frightened – Stephen Sondheim as a composer of lieder. Very cheerful lieder – but, well face it, lieder.

This show is happy, funny, witty and so compassionate. It makes you feel good. Turn cartwheels to the box office for this Brittish celebration of a rare american.
– Clive Barnes, Times

It’s difficult to see the sense in an all-Stephen Sondheim revue being done in a Broadway theatre by an all-Brittish cast, and it was even more difficult after seeing Side by Side by Sondheim.

There is simply no vitality to the production, no imagination in its concept. The three singers sing and the narrator off at the side narrates. At the very end, vertical rows of lightbulbs put on a spectacular show but by then it’s too late.
– Martin Gottfried, Post

Tony Awards
High Lights
En annan High Lights


Broadway affischen

Nr 425: It Shoulda Been You!

18 Jan

It Shoulda Been You (2015)
Broadway, 2015, 135 föreställningar

Music: Barbara Anselmi
Lyrics & Book: Brian Hargrove

The bride is Jewish. The groom is Catholic. Her mother is a force of nature, his mother is a tempest in a cocktail shaker. And when the bride’s ex-boyfriend shows up, the perfect wedding starts to unravel faster than you can whistle “Here Comes the Bride! Plots are hatched, pacts are made, secrets exposed – and the sister of the bride is left to turn a tangled mess into happily ever after!

Det här är en bitvis sanslöst rolig komedi om bröllopet där det mesta går fel. 
Det är lite som om en brittisk sexfars från 70-talet möter modern amerikansk sit-com.
Det finns inte en person på scen som inte är en arketyp och det retade upp kritikerna som också tyckte att handlingen var för klichéartad. Och det är sant.
Men det stör inte mig. Jag tycker farsen är otroligt rolig. Massor av härliga one-liners, kul och överraskande, väldigt överraskande till och med, vändningar och några väldigt bra rollinsatser.  
Det finns bara ett riktigt problem med den här farsen: den är inte en fars utan en musikal.
Och musiken sänker den. För det känns inte som att det här är ett verk som behöver sångnummer. Musiken fyller ingen riktig funktion och stannar bara upp tempot i farshandlingen. Och det är synd.
Visst, ett par nummer är välintegrerade med berättelsen, öppningsnumret till exempel men allt för många av sångerna  ger oss försök till fördjupning av karaktärer som inte behöver eller ens klarar fördjupning medan andra förvandlar vad som borde varit en 3 repliks dialog till en fem minuter lång duett. Så ofta sitter man och bara önskar att rollen kunde sjunga färdigt sin jävla sång nån gång så att handlingen och farsen kan få fart igen. Inte bra.
Men visst finns här låtar att lyssna på om man bara lyssnar på skivan. Inget spektakulärt men helt ok.
Men synd på så kul farsmanus…

Föreställningen är en en-aktare på ca 100 minuter. 

Detta är komikern David Hyde Pierce första regijobb. 
Manuset är skrivet av hans make Brian Hargrove.
När vi ändå pratar om gayäktenskap – och *spoiler* det finns lite sånt i showen också – så kan jag ju nämna att den lycklige blivande brudgummen spelas av David Burtka som är gift med den fantastiske skådisen och Oscar- och Tony Awardsvärden Neil Patrick Harris.

Shoulda är inte den första Broadwaykomedi som handlar om problemen som kan uppstå vid ett Judisk/kristet bröllop. Utan det är komedin Abie’s Irish Rose från 1922. Den skrevs av Anne Nichols och handlar om bröllopet mellan en katolsk flicka och en Judisk man.
Den blev en braksuccé på Broadway och spelades 2 327 gånger – ett Broadwayrekord på sin tid – trots att kritikerna sågade den jäms med fotknölarna, och jag menar att de verkligen hatade showen.
Men publiken älskade den och den skulle komma att spelas i över 5 år, bli filmad 2 gånger och även få en revival på Broadway 1937.

Och titeln har blivit del av den amerikanska showhistorien och nämns i många andra kompositörers verk som Stephen Sondheims I’m Still Here (I Got through Abie’s Irish Rose) från Follies (1971) och Richard Rodgers och Lorentz Harts sång Manhattan ( Our future babies we’ll take to Abie’s Irish Rose — I hope they’ll live to see it close) från The Garrick Gaieties (1925).

As the father of the bride might put it, “Oy.”
“It Shoulda Been You,” confirms the sad truth that weddings — those supposed celebrations of everlasting love — bring out the worst in some people. That includes cynics, show-offs, heavy drinkers, envious have-nots and, it would seem, the creators of American musicals.
The last big wedding-themed show I remember on Broadway was “A Catered Affair” (2008), a singing adaptation of Paddy Chayefsky’s 1956 movie that turned the sentimental tale of a blue-collar bride into a dishwater-gray dirge. “It Shoulda Been You” takes the opposite tack. It’s so aggressively bubbly it gives you the hiccups. Or do I mean acid reflux? In any case, it’s not easy to swallow.

“Shoulda” — set in a fancy hotel where the wedding is to take place (shades of Neil Simon’s “Plaza Suite”) — occupies that treacherous comic ground between smirky and perky. Mining an illusion of charm from such terrain is hard, if not impossible, work for any contemporary performer.Not that the eminently talented ensemble members here don’t do their best to fill out the paper-doll stereotypes they have been asked to embody.

There’s not an element in “It Shoulda Been You” that hasn’t been used, and wrung dry, before. Adding latter-day twists to this cocktail of clichés somehow makes it taste all the flatter.
– Ben Brantley, The New York Times

“It Shoulda Been You” is awfully funny. That’s strange, because there’s nothing especially clever about this musical comedy  … The characters are broadly caricatured comic types you might find at a sitcom wedding (overbearing Jewish mother, high-strung bride, alcoholic mother of the groom, flamboyantly gay wedding planner, etc.), and instead of saying “Comedy Tonight!” the music says “Take a Nap!” But with impeccable instincts for finding their laughs, Hyde Pierce and his terrific ensemble players make this hokum seem terribly amusing.   
Marilyn Stasio, Variety

Something old.
Something new.
Loved Tyne Daly.
Rest is goo.
That’s all you need to know about “It Shoulda Been You,” a slight musical comedy about a wacky wedding that’s small in size but big in cliches.

In the end, the show is a harmless diversion. But this is Broadway. “It Shoulda Been You” shoulda been better.
Joe Dziemianowicz, The New York Daily News

Is it possible anymore to wring a droplet of juice out of a musical comedy about a wedding?
What are the chances of finding humor in the pushy Jewish mother-of-the-bride who nags her overweight single daughter to ”skip a few meals”? Or the gentile groom who speaks Yiddish ”like he learned it from a nun”? Or his alcoholic WASP mother who slurs, ”Family! What doesn’t kill ya makes you drink!”? Or the prissily efficient wedding planner, the heartsick wedding crasher or the Jewish father who boasts, ”I got a good deal on the hall”?
If we really must go down that aisle again — and the people behind ”It Shoulda Been You” clearly felt they must — it helps a lot to have the comic ace David Hyde Pierce behind the scenes in his Broadway directing debut.

Barbara Anselmi’s music is simple, even when sounding way too much like Sondheim. In fact, Sondheim summed up most of this show better in a single song, ”I’m Not Getting Married Today.” Right now, lyrics that say we’ve ”seen it all before” are the truest words in the show.
Linda Winer, Newsday

Jennie’s Blues fr The Tony Awards
Where Did I Go Wrong
Recording The cast Album


Nr 422: On A Clear Day You Can See Forever

11 Jan

On A Clear Day You Can See Forever (1965)
Broadway 1965, 280 föreställningar

Filmversion 1970
Broadway revival 2011, 57 föreställningar

Music: Burton Lane
Book & Lyrics: Alan Jay Lerner, löst baserad på pjäsen Berkeley Square (1929) av John L. Balderston som i sin tur var baserad på Henry James sista, ofärdiga, roman The Sense of the Past, publicerad 1917 året efter hans död.
Book, 2011 revival: Peter Parnell

During a lecture, psychiatrist Mark Bruckner discovers a most suitable subject in student Daisy Gamble. Daisy repeatedly lapses into hypnotic states as Dr. Bruckner explains hypnosis in his class. After class, she reveals to the doctor her many extrasensory powers, including her ability to make flowers grow.
Daisy is quite concerned about her eccentricities.
The doctor agrees to treat her if she will let him try to discover, while she is under hypnosis, how she developed her powers. He is astonished to find that while she is hypnotized she starts talking about a prior life in 18th-century London where her name is Melinda Wells.
At their next psychiatric session, Mark puts Daisy into a trance and summons Melinda from her subconscious. Mark’s attachment to Melinda is growing as we are transported to a colorful, 18th-century London club, and he is soon convinced that Daisy’s story is not a mere yarn.
Mark reports on the case to his fellow psychiatrists, who ridicule his findings.

Greek shipping magnate Themistocles Kriakos learns of Mark’s belief in reincarnation and offers to finance a study of the events of Melinda’s life in exchange for Mark’s help in discovering who he will be in his next life, which will allow him to leave his fortune to his future self.
In Mark’s office, Daisy comes across a tape recording of one of her sessions and realises that Mark is really in love with Melinda and is merely using Daisy to summon her. In her angry confrontation with the psychiatrist about the matter, she tells him that she is ”through being a go-between for you and your dream girl. You’re not going to go on using my head for a motel.”
Daisy goes to the airport, ready to return home. Her ESP powers warn her that the plane on which she plans to travel will crash. She realizes at last how special she really is.
She and Mark unite to explore their extraordinary future.

In Michael Mayer’s 2011 reimagining, a young smoker named David visits psychiatrist Dr. Bruckner to break his habit. The doctor finds himself drawn to David’s past-life identity, a 1940s jazz singer named Melinda who emerges during their hypnosis sessions, while David begins falling for the psychiatrist.

En av de där musikalerna som man, när man bara har hört musiken från castinspelningen, tror måste ha varit en hit men som det visar sig var en flopp.
On A Clear Day spelades 280 gånger i originaluppsättningen och det kanske tycks som ganska ok men här pratar vi om en musikal med manus och sångtexter av Alan Jay Lerner, mannen bakom My Fair Lady, Gigi, Camelot m fl så ni förstår säkert att förväntningarna var skyhöga.
Och de infriades inte.

1970 gjorde man, av nån för mig obegriplig anledning, film av denna semi-flopp. Kanske var det Barbra Streisand som såg den som en bra uppföljare till Hello, Dolly! som hon gjort året innan. Jag vet inte, men jag tycker att filmen är dötrist. Seg som bara den.
La Streisand sjunger gudomligt men drar, sin vana trogen, ner tempot på nästan alla låtar.
Yves Montand som den franske psykiatrikern känns mest obekväm.
Man strök flera av scenversionens sånger (speciellt up tempo och ensemblenummer) och skrev 2 nya.
Det är bara Barbra och Yves som sjunger i filmen.

Revivaln som kom till Broadway 2011 hade mer eller mindre strukit hela det gamla manuset och bara behållit namnen och själva tematiken.
Nu utspelade sig allt 1973 med en extremt ”psykedelisk” scenografi och skådespelare i fula tidstypiska utsvängda jeans och storblommiga tajta skjortor gjorda av polyester.
”Daisy” är förvandlad till en fjollig, blomsterförsäljare vid namn David.
Hans tidigare liv utspelar sig nu 1943. Man har också valt att låta en kvinna spela rollen som Davids reinkarnation, jazzsångerskan Melinda.
Eftersom man valt att låta Davids ”tidigare liv” utspela sig under 2:a världskriget så har man bytt ut en mängd av originalets sånger och ersatt dem med Lerner/Lane sånger ur filmen Royal Wedding (1951).
Det är inte mycket som fungerar i denna version.

Originalmanuset var en total obegriplig och oengagerande röra och alla försök att få den att fungera – via filmversion och revival – har misslyckats. Detta är en omöjlig musikal med fantastisk musik.
Så hoppa filmversionen och dess soundtrack och ladda ner Broadwaycastinspelningen via Spotify och njut av en riktigt härlig gammaldags musikal med starka melodier och bra sångtexter.


Originaluppsättningen vann en Theatre World Award för bästa manliga huvudroll för John Cullum.

Jack Nicholson spelade Daisys halvbror i filmversionen men hans enda sång och de flesta av hans scener klipptes bort.

Legendariska fotografen och klädskaparen Cecil Beaton (1904 – 1980) gjorde kläderna till filmen.

Från början (1963) skulle musikalen ha hetat I Picked a Daisy och haft musik av Richard Rodgers. Men Lerner tog så lång tid på sig att skriva manuset och ”missade” så många produktionsmöten att Rodgers till sist fick nog och hoppade av.
Det blev Lerners partner från filmen Royal Wedding, Burton Lane, som tog över komponerandet. Inte för att det fick Lerner att skriva snabbare men Lane hade mer tålamod.

Om originaluppsättningen 1965:

It would be pleasant to say that the result is a charming fantasy, but it seemed to me it is instead a melodious muddle.

There is even a sense that something better, at least less confusing, should come out of the story.
– John McClain, Journal-American


The first hit of the season, even if the second act does, for a time, let story and mood slip through its fingers. Generally, on its own highly individual terms, it is a happy wonder and a bewitching, beguiling musical play.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun


Although there are several outstandingly genial elements, they do not suffice to turn the new musical into the soaring, satisfying unity it ought to be. 

The book loses itself in a fog of metaphysics that dares not stray too far from the romantic demands of musicals. What Lerner should have worried about was not another life but a better idea. In any event, it’s doubtful that he could have found a more tuneful composer or a more ingratiating leading lady.
– Howard Taubman, Times

Om Broadwayreviveln 2011:

Toward the long-awaited end of the new semirevival of “On a Clear Day You Can See Forever” an eminent psychiatrist proposes that what we have been watching was perhaps only “my own psychoneurotic fantasy”.
Now, I don’t have a medical degree, but might I propose an alternate diagnosis? It seems to me, Doc, that you and your show have been suffering instead from a case of clinical depression that you’ve never been able to get over, no matter how hard you’ve tried. And, believe me, I know how you’ve tried. I have felt the pain of your efforts.
Where the heck is Zoloft (and Prozac and Abilify) when you need the little suckers? This wholesale reconception of a fluffy, muddled 1965 musical about reincarnation appears to have given everyone who appears in it — including its charismatic star, Harry Connick Jr. — a moaning case of the deep-dyed blues. Though done up to resemble a psychedelic fun house (the sanitized, perky kind that brings to mind middle-of-the-road rock album covers from the late 1960s and early ’70s), this “Clear Day” still has the approximate fun quotient of a day in an M.R.I. machine.
– Ben Brantley, The New York Times

It was broke, but they sure ain’t fixed it. In fact, On a Clear Day You Can See Forever‘s bumbling show doctors should be sued for malpractice and felonious misuse of star talent. Manslaughter, too: The patient died on the slab.

– David Cote, Time Out

This new ”Day” has flaws and foibles of its own, but it’s far more elegant than the original show and a valid (if more than slightly cockeyed) entertainment on its own weird merits.

Clear Day
is a mutant, but it’s a beautiful mutant, and the kind of mistake I’d like to see made again and again.

– Scott Brown, Vulture

What Did I Have That I Don’t Have m Eydie Gorme
High Light från 1965 års original
High Lights från Reviveln 2011
Hurry It’s Lovely Up Here m Kristin Chenoweth
Go to Sleep m Barbra Streisand
Trailer till filmversionen

Nr 415: Annie Get Your Gun

7 Nov

Annie Get Your Gun (1946)

Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:

Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966

Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar

SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).


För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.

It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.

Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.

Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Nr 403: Do I Hear A Waltz?

17 Mar


Do I Hear A Waltz? (1965)
Broadway: 220 föreställningar
Bearbetad version på Pasadena Playhouse, Kalifornien 2001

Encores! konsertversion på New York City Center 2016

Music: Richard Rodgers
Lyrics: Stephen Sondheim
Book: Arthur Laurents, baserad på hans pjäs The Time of the Cuckoo från 1952

Leona, an unmarried American secretary ‘of a certain age,’ goes on a dream vacation to Venice, Italy.  She stays at the Pensione Fioria, run by the flirtatious Signora Fioria. At the Pensione, she meets two couples, the Yeagers and the McIlhennies. While the McIlhennies enjoy a relatively normal vacation, Eddie Yeager ends up having a brief affair with Signora Fioria.
Under the spell of that enchanted city, Leona falls in love. The gentleman is an attractive, middle-aged shopkeeper, whose attentions give flight to her deepest dreams of romance. Too soon, however, he openly informs her that he is a contented family man, and Leona’s hopes are dashed. She can, for a short time, harness romance, yet realizes that such a relationship would have nowhere to go. Still, might it be better than never having loved at all? The two eventually decide to just be friends.
In the end, the Yeagers, the McIlhennies, and Leona all leave the Pensione and a new flock of visitors start their vacations.

En charmig liten musikal. Storymässigt kanske lite i tunnaste laget men fylld av härlig Richard Rodgers musik och vassa, roliga sångtexter av Stephen Sondheim. Flera av sångerna hör till mina favoriter och titelsången var den första sången som jag framförde inför publik på en masterclass i sång och var även den sång jag framförde på min första musikalaudition så den har en speciell plats i mitt hjärta.
Överlag så är det här en musikal som fungerar bra även av att bara höras, handlingen och de olika karaktärerna framträder tydligt (med lite fantasi från lyssnarens håll) och de små intrigbitar som talscenerna bidrar med känns inte så nödvändiga för att man ska kunna njuta av detta verk.
Ingen musikal som skriker efter att sättas upp igen men absolut en liten pärla som förtjänar att lyssnas på.

Den här musikalen markerade Richard Rodgers första samarbete med en annan sångtextförfattare (lyricist) efter Oscar Hammersteins död 1960. För musikalen No Strings (1962), som var det första verk Rodgers skrev efter Oscars död, stod han själv för både musik och sångtexter.
Samarbetet mellan Rodgers och Sondheim var inte friktionsfritt. Sondheim hade bl a svårt för Rodgers vägran att skriva om sånger så att de skulle fungera bättre i sina sammanhang och bli mer intressanta ur en rent musikalisk synpunkt – istället blev många av dem vad Sondheim skulle kalla för ”mekaniska” sånger, d v s väldigt repetitiva och statiska.
Han ogillade också Rodgers vägran att prova på nya och okonventionella sätt att skriva musikal, ett exempel är Sondheims tanke att huvudpersonen Leona inte skulle sjunga förrän i musikalens slut då hon vuxit och nått nya insikter om sig själv och sin syn på kärlek. Rodgers vägrade.
Den mest kända konflikten mellan dem är den som gäller sångtexter och speciellt sångtexten till en sång i andra akten. Sondheim är ju känd för sina kvicka och ofta väldigt cyniska texter och betraktelser av livet och han är i sitt esse i originaltexten till We’re Gonna Be Alright: i den dissekerar ett par sitt äktenskap och kommer bland annat fram till att det kan vara ok både med att ha älskare och små homosexuella äventyr för att hålla äktenskapet vid liv – åsikter som var väldigt vågade för sin tid.  Så här berättar Sondheim själv: I wrote lyrics which had some bite to them and Dick Rodgers thought the song was wonderful. Next day he called a lunch and kept slamming the lyrics against my forearm and saying, ”This will not do, this will not do”, and I kept asking, ”Why?” The truth was, he’d shown the lyrics to his wife and she did not like it. He probably showed it to her out of enthusiasm. But you know, it’s got stuff about sexuality in it.” Det är den censurerade versionen som man hittar på castinspelningen från -65, men den sjungs numera alltid med texten så som Sondheim skrev den från början.
Rodgers för sin del kände sig gammal och ”out of touch” med musikalscenen och var dessutom rädd för att han hade förlorat sin förmåga att skriva bra musik. Det senare behövde han inte oroa sig för för Do I innehåller ett flertal typiska, starka  och helt ljuvliga Rodgers melodier.
För mer om musikalens tillblivelse se bland videosarna nedan där det finns länkar till en intervju med Sondheim och Laurents som gjordes för tv 1965.

Rodgers var väldigt dominerande och försökte (och lyckades oftast) hela tiden tvinga igenom sina idéer och åsikter. Han var så illa omtyckt av produktionsteamet att de kallade honom för Godzilla bakom hans rygg.

”I watched him grow from an attractive little boy to a monster”, sa Rodgers om Sondheim under en intervju. Det var menat som en komplimang!
I samma intervju sa Sondheim, diplomatiskt, att han ”was taking a back seat because the best man for this score is Dick. ”I’d be the last one to dispute that”, svarade den legenden Rodgers.

En av anledningarna till att musikalen inte blev en större framgång var att den i Sondheims ord var en ”Why? musikal”, d v s en musikal baserad på bra material som inte skriker efter att musikaliseras. Om musiken inte tillför nått till grundmaterialet så finns risken att den istället känns eller blir urvattnad av tillförseln av sånger och om inte karaktärerna har så starka passionerade ögonblick som liksom kräver att de ska brista ut i sång för att kunna uttrycka allt de känner inombords så finns det ingen anledning för dem att brista ut i sång och då blir det också liksom fel. Att The Time of the Cuckoo är en bra pjäs ser man i filmversionen från 1955 med Katharine Hepburn i rollen som Leona men behövde den musikaliskas? Troligtvis inte.  Filmen heter Summertime.

1997 fick Sondheim en inspelning av en konsertversion av musikalen som man gjort i London, han insåg då att det här inte alls var en ”Why? musikal” utan att Laurents pjäs mycket väl lämpar sig som material till en musikal och att det var Rodgers musik som var fel för verket.
Genast så började Laurents och Sondheim att bearbeta materialet, man skrev om delar av librettot, tog tillbaka strukna sånger och ändrade i sångtexterna.
Den första reviderade versionen av showen fick sin premiär 1999 på George Street Playhouse i New Brunswick, New Jersey.
Sen sattes den upp på Pasadena Playhouse i Pasadena, Kalifornien 2001, där den blev en framgång och det gjorde att man gav ut en ny castinspelning.
2016 blev den en av musikalerna i Encores! konsertserie på New York City Center.

Om originaluppsättningen på Broadway:

Do I Hear a Waltz is an entirely serious and very dry musical about an American tourist who goes to Venice and doesn’t have any fun.

But there is – as the play is saying – an emotional drought in Venice, and while musical comedy asceticism is a rare and perhaps admirable thing it cannot, and does not, do much for the evening’s pulse.
– Walter Kerr, The Herald Tribune

The authors . . . have accomplished their conversion from the play with tact and grace. They have not attempted a complete transformation. On the other hand, they have not cheapened or falsified the play . . . They were wise not to overload the musical with production numbers; their taste was unexceptionable when they chose not to turn their work into a brash, noisy affair, which would have been out of keeping with their theme. At the same time one cannot suppress a regret that they failed to be bolder. For there are times, particularly in the early stages, when the songs are merely a decoration. They give the impression that they are there because a musical requires music. They do not translate the story into the fresh and marvelous language that the rich resources of the musical stage make possible.

Do I Hear a Waltz? is not a great musical. It does not make Venice materialize in spirit as it might. But it has the courage to abjure garishness and stridency. It speaks and sings in a low key. It is faithful to the sentimental tale that is its source.
– Howard Taubman, The New York Times

Om Encores! version:
“Waltz” still comes across as a show about the pursuit of passion that has little passionate urgency itself. As it charts the bumpy course of Leona’s summer love affair, the show feels as anxiously ambivalent as its heroine. Its odds of ever being reborn as a commercial Broadway success are slight.

But the program’s inestimable value lies in its presentation of shows we might otherwise never see — and of talented performers stretching muscles they rarely have a chance to use. I can’t say that this “Waltz” ever thrilled me. But I was fascinated by every second of it, and by the unresolved conflict of talents it embodies.

As in much of Laurents’s work, the tone of “Waltz” wobbles between sentimentality and cynicism. The same tension is felt in the songs, with Rodgers and Mr. Sondheim tugging in different directions and ending up in a rather listless draw. Rodgers’s score, although beautifully performed by the Encores! orchestra (directed with charm by Rob Berman), mostly seems to float up a lazy canal, with surprisingly unvaried rhythms.
Only occasionally do you hear Mr. Sondheim wielding words with the dexterity for which he is famous.
– Ben Brantley, The New York Times


Do I Hear a Waltz? is the one with lyrics by Rodgers family-friend Stephen Sondheim, whose arm doesn’t need to be twisted in order to have him go on about how unhappy the brief partnership was. Apparently it was, although this reviewer wasn’t there to corroborate.
What can be said is that the results are right up there with some of the best scores Rodgers helped turn out — and Sondheim’s agile words are also among his most devilishly clever. So it wasn’t that element that led to the musical’s short stay. (Maximizing the score’s beauty is conductor Rob Berman and his 31-musician orchestra in which harpist Susan Jolles has plenty to do.)
Surely, it you ever want to hear a waltz this side of Johann Strauss, it’s a Rodgers waltz you want, and the tuner’s title song fills the bill, or as Sondheim pens, “Such lovely blue Danube-y music/How can you be/Still?” (That query might be in the Top 10 of Sondheim rhymes.)

Do I hear a waltz? You bet I do. I can’t get it out of my head, nor do I want to. Not a bad thing to say about a musical, and something always said when Richard Rodgers is at hand.
– David Finkle, The Huffington Post

Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 1
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 2
Highlights från Encores! Konsert 2016
Dress rehearsal från Encores!
Bilder från en repetition av original uppsättningen 1965
Everybody Loves Leona från Pasadena uppsättningen 2001

Nr 390: Evening Primrose

23 Feb

Evening Primrose

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…

Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.


Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.


If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow


Dag 359: Pal Joey

22 Dec

Pal Joey (1940)
, 374 föreställningar
Jag har lyssnat på castskivan från 1952 års revival.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: John O’Hara baserad på hans roman Pal Joey (1940) i sin tur baserad på de noveller han skrev om Joey för The New Yorker under 1930-talet.

Joey Evans är en kvinnokarl och playboy i 1930-talets Chicago.
Hans dröm är att en dag kunna öppna en egen nattklubb i stan. Under tiden så jobbar han som konferencier på en andra klassens nattklubb.
Han flirtar och raggar konstant på de tjejer som kommer i hans väg.
En dag så dyker en äldre, mycket rik och mycket gift kvinna upp på klubben. Hon heter Vera och blir starkt attraherad av Joey. Han ratar henne dock. Förolämpad så lämnar hon klubben. Klubbägaren som inte ser med blida ögon på att hans mer förmögna gäster förolämpas, avskedar Joey på studs.
Joey söker då upp Vera och går med på att bli hennes boytoy. Hon ger honom inte bara en  lägenhet som blir deras kärleksnäste utan också nattklubben han så länge drömt om.
Men ett par av Joeys kolleger från den gamla klubben planerar att börja utpressa honom och Vera.
Joey kan inte heller sluta att flirta med de kvinnor han möter.
Vera blir svartsjuk och tror att han bedrar henne. Hon gör slut med honom och stänger hans klubb.
I slutscenen så står Joey ensam och övergiven kvar på scenen – men en karlakarl som han kommer snart att ha hittat nån ny kvinna att dupera och utnyttja.

Det här var en musikal som var låååångt före sin tid.
Ett riktigt vuxet tema med mycket sex och en hel del svärta. Och en av de första musikalerna med en riktig anti-hjälte i huvudrollen. För Joey är inte en trevlig person, tvärtom, han må va charmig men han är ett svin och utnyttjar folk till höger och vänster, allt för sin egen vinnings skull och han har inte det minsta dåligt samvete för det.
Den här typen av musikalhjälte hade man inte sett förut på Broadway och man gillade inte det man såg. Föreställningen sågades av kritikerna och gick visserligen i närmare ett år men den ansågs som något av ett lågvattenmärke.
Tolv år senare så fick den en revival på Broadway och hyllades då som ett mästerverk – ofta av samma kritiker som tidigare sågat den. Men på femtiotalet så var tiden plötsligt mogen för den typen av lite mörkare och vuxnare shower.
Sen dess så anses den vara en riktig klassiker.
Och vilken samling låtar det finns i den. Nästan varenda en är en hit i mitt tycke.
Det här är härligt svängig och skön 40-tals jazz.
Visst, lite, lite Broadwayfierad men råare än man var van att höra den där. Och musiken svänger fortfarande. Fett.
Rekommenderas å det varmaste!

You Mustn’t Kick It Around, That Terrific Rainbow, Happy Hunting Horn, Bewitched Bothered And Bewildered, Plant You Now Dig You Later,

En anledning till att det dröjde ända till 50-talet innan showen och dess sånger nådda framgång hade att göra med sångernas texter. Hart hade överträffat sig själv vad gäller sångtexter med ett vuxnare språk, fyllda av sexuella dubbeltydigheter och insinuationer och det medförde att sångerna inte fick spelas på radio.
Först i och med att man gav ut Bewitched, Bothered and Bewildered ( med en kraftigt bearbetad och censurerad text) som singel 1950 så började man upptäcka det här verket. Det ledde till att man gav ut en castskiva med alla sångerna som i sin tur ledde till 1952 års revival som blev styckets genombrott.

I original uppsättningen spelades Joey av Gene Kelly. Det var hans första huvudroll på Broadway och det var i den här showen Hollywood upptäckte honom.
I föreställningen fanns även andra blivande Hollywoodstjärnor med som Van Johnson.
Kellys blivande samarbetspartner Stanley Donen, som skulle komma att koreografera och regissera mästerverk som Singin’ In The Rain, var dansare i föreställningen.
Även June Havoc hittar man i rollistan. Hon var den berömda strippan Gypsy Rose Lees syster och bägge systrarna figurerar i musikalen om deras mor (Gypsy från 1959, se Dag 288) ). June fick en karriär både på Broadway och i Hollywood.

1952 års revival vann 11 Donaldson Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, dansare, regi, koreografi, partitur, sångtexter, scenografi och kostym.
Den vann New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.
Plus 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga biroll, koreografi samt musikalisk ledning.

Det gjordes en hemsk filmversion 1957 som inte hade så hiskeligt mycket med scenversionen att göra. Bland annat så förvandlades Joey från en anti-hjälte till en ”good guy”. Lägg till att man tog bort de flesta av showens sånger och ersatte dem med standards ur Rodgers and Harts sångkatalog.
Frank Sinatra spelade Joey.

Om originaluppsättningen:
If it is possible to make an entertaining musical comedy out of an odious story, Pal Joey is it. John O’Hara has written a joyless book about a sulky assignation. … Pal Joey offers everything but a good time, whether Joey is a punk or a heel is something worth more careful thinking than time permits. Although Pal Joey is expertly done, can you draw sweet water from a foul well?
– Brooks Atkinson, The New York Times

Om 1952 års revival:
In 1940 Pal Joey was regarded by its satellites as the musical that broke the old ormula and brought the musical stage to maturity. There was a minority, including this column, that was not enchanted. But no one is likely now to be impervious to the tight organiztion of the production, the terseness of the writing, the liveliness and versatility of the score, and the easy perfection of the lyrics.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Snutt ur en revival (2008) bl a You Mustn’t Kick It Around
Zip med Elaine Stritch
What Is a Man (Wat is een man) från en Nederländsk version
Trailer till filmversionen

Dag 328: Flower Drum Song

11 Nov

Flower Drum Song (1958)
, 602 föreställningar
Jag har lyssnat på 2002-års Broadway revival
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Oscar Hammerstein II, Joseph Fields samt för 2002 år revivalversion David Henry Hwang, baserad på C.Y. Lees roman med samma namn från 1957.

Det här är nått så ovanligt som en musikal som finns i två så gott som helt olika versioner. Dels med Oscar Hammersteins original libretto och dels i David Henry Hwangs komplett omskrivna revivalversion.

I original:
Wang Ta är en ung man av kinesisk-amerikanskt ursprung som har problem med att hitta en fru som hans far, som håller hårt på gamla kinesiska traditioner, ska kunna acceptera.
Sammy Fong å andra sidan har skickat efter en ”postorder” fru åt sig själv från Kina. Kvinnan som anländer är den blyga Mei Li, hon är dock inte rätt kvinna för Sammy som föredrar mer amerikaniserade kvinnor. Samy erbjuder därför Mei Li till Wang Tas far som en lämplig brud för hans son.
Wang Ta date-ar samtidigt den läckra Linda Low som det så småningom ska visa sig är den kvinna som även Sammy är intresserad av. Fast hon har tröttnat på Sammy eftersom han vägrar att gifta sig med henne.
Många komplikationer uppstår där familj, ära, traditioner och att ”rädda ansiktet” är viktiga ingredienser.
Men allt slutar lyckligt med att Wang gifter sig med Lei och Sammy gifter sig med sin Linda.

Revivavelversionens handling:
Mei-Li som uppträder i Pekingoperor flyr från Kina efter att hennes far fängslats och dödats för att han protesterat mot den kommunistiska regeringen.
Hon anländer till San Francisco där hon söker jobb på en liten teater som framför Pekingoperor – fast det är ingen som går och ser på dem.
En kväll i veckan så förvandlas teatern till en lönsam och framgångsrik nattklubb. Wang Ta heter mannen som driver nattklubben.
Eftersom nattklubben är lönsam och operaföreställningarna inte är det så utökar man klubbdagarna och till sist framför man bara opera en dag i veckan.
Mei-Li tvingas jobba som servitris på klubben. Wang Ta blir attraherad av henne. Han går samtidigt från att bara vara ägare till att också uppträda på klubben och tar sig då scennamnet ”Sammy Fong”.
Komplikationer uppstår men allt slutar med att Mei-Li och Wang Ta gifter sig.

Vad jag älskar med moderna castinspelningar är att man numera får plats med så otroligt mycket musik. Här får man både repriser samt all dansmusik förutom alla sångerna. För en nörd som mig så är det rena julafton.
Jag hade bara sett filmversionen av den här showen och jag ogillade filmen ganska så rejält så jag har knappt lyssnat på denna show. Men det kommer bli ändring på det nu för jag gillar det jag hör på den här inspelningen och jag gillar det mycket. Det är typiskt Rodgers & Hammerstein men med lite orientalisk tonutsmyckning. Det är väldigt tilltalande.
Visst kan stilen på musiken bitvis kännas lite ålderstigen men orkesterarren gör att den ändå känns fräsch på nått sätt. Och här finns både några grymt snygga ballader och ett antal härliga, lite småjazziga nummer.

A Hundred Million Miracles, I Enjoy Being a Girl, Sunday, Don’t Marry Me,

Det här var det 8:e samarbetet mellan Rodgers & Hammerstein. De skulle bara hinna med en musikal till innan Hammerstein dog, det blev The Sound Of Music som kom året efter.

Föreställningen regisserades av Gene Kelly.

Musikalen filmades 1961.

Flower Drum Song var det första Rodgers partituret som inte innehöll en vals.

Originaluppsättningen vann en Tony Award för bästa dirigent och den vann även en Theatre World Award.
Revivaveln vann en Outer Critics Circle Award för bästa manliga birollsinnehavare.

Pressklipp för originaluppsättningen:
It was as if some genius of an engineer had arranged a tried-and-true assembly line and was showing, right before our very eyes, exactly how a perfect show is built.

There is a formalized air about Flower Drum Song. But there can be no doubt about it – here is a walloping hit.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Actually it is a remarkably good but not stupendous musical. Everything is fine, nothing is sensational.
John McClain, Journal-American

Rodgers and Hammerstein’s latest work is colorful, tuneful, and lively, and its cast contains some pleasant and talented performers, but with all its Oriental exoticism, it is astonishingly lacking in distinction.
… What bothered me through most of the evening was that, despite the charming people in the cast, there seemed an odd minimum of charm.
Richard Watts Jr., Post

A Hundred Million Miracles – Lea Salonga
I Enjoy Being A Girl 
Don’t Marry Me
Fan Tan Fannie
Trailer till filmversionen

%d bloggare gillar detta: