Dag 318: Charlie And The Chocolate Factory

Charlie And The Chocolate Factory (2013), West End, spelas fortfarande
Musik & sångtexter: Marc Shaiman & Scott Wittman
Libretto: David Graig baserad på Roald Dahls bok med samma namn från 1964.

Charlie Bucket bor med sina föräldrar i stadens fattigaste kvarter. Hans favoritgodis är chokladen från fabriken i samma stad men det är inte ofta han har råd att köpa någon. En dag får de veta att chokladfabrikens ägare Willy Wonka har lagt guldbiljetter i fem av chokladkakorna. Den som hittar en biljett bjuds på en rundvandring i den hemlighetsfulla fabriken och får gratis choklad för resten av livet.
En vecka innan Charlie fyller år får han en chokladkaka men tyvärr innehåller den ingen vinst. Men så hittar Charlie en 10 dollars-sedel på gatan, köper en ny chokladbit och i den ligger en av vinsterna.
Tillsammans med de fyra andra pristagarna får Charlie och hans farfar nu vara med om rundvandringen i fabriken. De övriga vinnarna är en tjock pojke som älskar choklad, en bortskämd flicka som får allt hon pekar på av sin rika pappa, en målinriktad rappande flicka som är bäst i världen på att tugga samma tuggummi längst tid och en TVspels-beroende, aggressiv pojke.
Under rundvandringen så råkar barnen ut för en mängd olyckor och till sist finns bara en kvar och hen kommer att få sitt livs överaskning…

Jag såg den här showen i somras och jag blev imponerad och lätt överväldigad av de makalösa scenografierna, kläderna och alla sanslösa special effekter men minns att jag tyckte musiken var ointressant och att showen aldrig berörde eller riktigt engagerade mig. Kändes mest som ett påkostat men tomt spektakel.
Till min förvåning upptäcker jag när jag satte på cd:n att musiken faktiskt är ganska så bra. Fattar inte riktigt hur jag kunde missa så många kul låtar när jag såg showen, men det blir kanske så när man fläskar på för mycket på scen, man kan liksom inte ta in allt och i detta fall blev musiken lidande.
Det känns som en väldigt engelsk musikal med starka influenser från music hall traditionen plus små inslag av soulmusik, rapp, techno, folkmusik och så en skvätt Broadway. Musiken stretar alltså åt många olika håll och får aldrig en riktig egen profil. Men den är kul att lyssna på.
Värd att ge en genomlyssning och om man vill se ett riktigt påkostat teaterspektakel så är även showen värd ett besök. Var dock beredd på att första akten är ganska så seg, det är i andra akten det roliga börjar.

Rekommenderade sånger:
The Amazing Fantastical History Of Mr. Willy Wonka, More Of Him To Love, It Must Be Believed To Be Seen, A Little Me, Strike That Reverse It

Kuriosa:
Man har av nån anledning lånat in en av sångerna från 1971 års filmversion till musikalen. Det är numret Pure Imagination som skrevs av Anthony Newley och Leslie Bricusse.

Marc Shaiman & Scott Wittman som skrev musiken och sångtexterna är också männen bakom Broadwaysuccén Hairspray.

Pressklipp:
Very engaging but rarely elating, this show is a skillful confection that doesn’t quite produce the inspired sugar-rush of magic that’s required.
– Paul Taylor, The Independent

The real problem is I didn’t feel moved.
The original story is pretty heartless – greedy children are killed off without mourning or chance of redemption and sickly sweet virtue is rewarded not with happiness but with riches beyond the dreams of avarice.
That’s not a context where you’ll find much emotional truth, and it may be too much to expect a celebration of chocolate to provide all-round nourishment.
But it explains why this sumptuous evening feels a couple of strawberry creams short of the full box.
– Simon Edge, Daily Express

The first half is as slow as cold treacle and most of the songs – which include an ironic techno-beat number – are duds. On the positive side we can enter clever special effects (a good gag with a shrunken child) and a much better second half. But a really good musical gives you a sugar rush of emotional involvement. You care about the characters. That is absent.
– Quentin Letts, Daily Mail

The various calamities are staged with panache, and the special effects involving killer squirrels and those fearsome pygmies the Oompa-Loompas are highly ingenious.
But there is no disguising the fact that the show is repetitive and, with the exception of Charlie and his game old Grandpa Joe, heartless.
– Charles Spencer, Daily Telegraph

For a show that celebrates fantasy, Charlie and the Chocolate Factory doesn’t put much trust in its audience’s imagination. This blindingly flashy new musical is as jammed with games and gadgets as a Toys “R” Us warehouse. Behemoth playthings are forced upon you in such relentless abundance that you wind up feeling like a spoiled, benumbed child on Christmas morning, drowning in a sea of presents and yearning to flee back to bed.
Giant Rube Goldberg-like contraptions, landscapes that suggest Disney doing Dalí, elaborate video simulations, costumes that inflate and glow in the dark, automaton squirrels and Jetsons-style robots: the visual spectacle never stops in the second act of this cluttered adaptation of Roald Dahl’s 1964 novel for children. Like the greedy little youngsters it portrays, who meet dire fates in a candy factory run by one Willy Wonka, this production is devoured by people-eating gimmicks.
– Ben Brantley, The New York Times

Video:
Show reel
The cast recording
Rehearsals Sneak Peek

Dag 298: Matilda The Musical

Matilda The Musical (2011), West End, spelas fortfarande
Broadway 2013, spelas fortfarande
Musik & sångtexter: Tim Minchin
Libretto: Dennis Kelly, baserad på romanen med samma namn av Roald Dahl

Children are maggots – skolan Crunchem Halls motto.

Föreställningen handlar om den lillgamla bokälskande femåriga flickan Matilda.
Tyvärr för henne så är hennes föräldrar fullständigt ointresserade av litteratur och anser att allt som är värt att läras kan läras av att se på tv. Hennes föräldrar hånar henne och behandlar henne som om hon vore en vidrig liten insekt men Matilda är inte den som låter nån trycka ned henne. Varje gång hennes föräldrar varit dumma mot henne så utför hon nått hyss mot dem, som att ersätta pappans frisyrgele med mammans hårblekningsmedel.
Även i skolan som hon börjar i finns det elaka människor, främst den vidriga rektorn miss Trenchbull som varit olympisk mästare i släggkastning och som utnyttjar sin styrka och sitt sadistiska sinnelag till att plåga ungarna.
Det finns också goda människor, naturligtvis, som miss Honey, Matildas snälla klassföreståndare.
Får inte glömma att Matilda upptäcker att hon har övernaturliga krafter med vilka hon kan hjälpa andra människor.

En av de senaste årens mest tokhyllade nya musikaler.
Jag såg den för ett par år sedan och älskade scenografin (en av de snyggaste och fantasifullaste dekorer jag sett), tyckte det var makalöst bra skådespelarinsatser, främst från Matildas föräldrar, miss Trenchbull plus alla sanslöst begåvade och skickliga barn och jag älskade också den lätt anarkistiska och definitivt icke-Disneyska känslan som vilade över hela föreställningen – detta är ingen sockersöt puttenuttig liten barnmusikal.
Tyvärr så gillade jag inte själva musikalen och tyckte att musiken var relativt trist.
Just det senare intrycket blir bekräftat när jag lyssnar på castskivan för jag tycker fortfarande att musiken är trist. Här finns en fyra, fem låtar som jag gillar men resten tycker jag är helt ointressant. Mycket låter nästan som underscoring med rimmad dialog pålagd eller skandering av hejjarklacksliknande ramsor.
Not my cup of tea, om jag säger så.
Men smaken är ju som bekant olika och jag vet många som fullkomligt älskar både showen och plattan så ge den en chans även om jag dissar den.
Missa inte det ”hemliga” spåret som ligger precis efter finalen. Det är miss Trenchbull som håller ett helt makalöst elakt, roligt och fullständigt tungvrickande tal. Måste höras!

Favvisar:
Miracle, Loud, When I Grow Up, Revolting Children

Kuriosa:
Man har skrivit till en ouvertyr till Broadway versionen.

West Endversionen vann bl a 7 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll (delades av de fyra olika flickorna som alternerade i rollen som Matilda), manliga biroll, regi, koreografi, scenografi och ljuddesign.

Broadwayversionen vann 5 Tony Awards: Bästa libretto, manliga biroll, scenografi, ljusdesign och en special Tony för de fyra töserna som alternerade i titelrollen.
Lägg till det 2 Outer Critics Circle Awards: Bästa libretto, bästa scenografi
Plus 5 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, manliga biroll, sångtexter och scenografi och en Theatre World Award.

Pressklipp:
Those who think that the West End is always dumbing down and that an intelligent musical is an oxymoron will have to stay behind for detention with the diabolical Miss Trunchbull.
Writer Dennis Kelly and composer and lyricist Tim Minchin go to the top of the class with this anarchically joyous, gleefully nasty and ingenious musical adaptation of Roald Dahl’s story about a girl, Matilda, played tonight by Sophia Kiely, who scoffs Dickens and Dostoevsky like other kids eat sweets.
Sadly for the loveable moppet, her TV guzzling parents think she is just a jumped-up germ. Mum knows her brainy daughter is the best argument yet for population control. Dad thinks you don’t need to be clever if you can sell.
This classy and ultimately touching addition to the West End proves him wrong. It wears its learning and wit proudly, but has undoubted box office appeal too: it is likely to do for the RSC for the next 25 years what Les Mis has done for the past 25.
– Lyn Gardner, The Guardian

Rejoice, my theatergoing comrades. The children’s revolution has arrived on these shores, and it is even more glorious than we were promised. Rush now, barricade stormers of culture, to the Shubert Theater, and join the insurrection against tyranny, television, illiteracy, unjust punishment and impoverished imaginations, led by a 5-year-old La Pasionaria with a poker face and an off-the-charts I.Q.
Matilda the Musical, the London import that opened on Thursday night, is the most satisfying and subversive musical ever to come out of Britain, where it was nurtured into life by the Royal Shakespeare Company.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
When I Grow Up
At The Tony‘s
The Four Matildas perform together on Kelly and Michael Live!
At the Olivier Awards
Tim Minchin Sings When I Grow Up
Naughty
Revolting Children