Tag Archives: Robert Coleman

Nr 461: Goldilocks (1958)

9 Jan

Broadway 1958, 161 perf.

Music: Leroy Anderson
Lyrics: Joan Ford, Walter & Jean Kerr
Book: Walter & Jean Kerr

Set in 1913, during the silent film era, the musical is about a stage actress named Maggie Harris who is ready to get out of show business and settle into marriage to a wealthy man. Unfortunately for Maggie, she has forgotten that she is under contract to appear in the film Frontier Woman, directed by Max Grady. Begrudgingly, she shows up to make the film, which evolves from a simple production into an epic about Ancient Egypt. The production timeline stretches out, delays, edits and rewrites keeping Maggie captive and constantly at odds with Grady, with whom she has a tempestuous working relationship.
Of course, in true musical comedy fashion, Maggie and Max end up falling in love. 

This is one of those shows that has a truly delightful score, and if you judge it by the cast album alone you simply can’t understand why it wasn’t a hit.
So why wasn’t it a hit? Well, let me name 3 of the things that they got wrong:

1. The book. Max and Maggie were funny but not especially likable characters, and their romance was never entirely convincing.
2. The moviemaking spoofs were uproarious but the other scenes were less interesting.
3. The show’s title, obscure in its relationship to the story, was off-putting.
Walter Kerr later said that the biggest mistake they made was constantly beefing up the comedy: What we should have done was forget all about working for any more comedy whatsoever, and straighten out the emotional line instead. I mean, making something real seem to happen between the principals, emotionally. And that we didn’t do.
But the music is fantastic. I mean really fantastic! And the lyrics are good too. There’s so much to love here. So give it a try. It’s a more or less forgotten little treasure trove of fabulouls songs.

Leroy Andersson (1908 – 1975) who wrote the music, was an American composer of short, light concert pieces, of which many were introduced by the Boston Pops Orchestra. The film composer John Williams described him as ”one of the great American masters of light orchestral music.”
One of his famous compositions is ”The Typewriter” – see video link below.
He had Swedish parents and therefore spoke both English and Swedish during his youth. He eventually

became fluent in Danish, Norwegian, Icelandic, German, French, Italian, and Portuguese.

Walter Kerr who cowrote and directed the show was also one of New Yorks leading theatre critics. There was some concern that critics would bend over backwards to praise the show because it was the work of a collegue, but those concerns proved unfounded – see press quotes below.

If you saw the show you had the chance to see Margaret Hamilton live on stage. If that name doesn’t ring any bells I’m sure you’ll know who she is when I tell you that she played ”The Wicked Witch of the West” in the 1939 filmversion of The Wizard of Oz.

The show was awarded 2 Tony Awards: Best supporting Actor and Best supporting Actress in a musical.

Noël Coward was curious about the production and came to see it in Philadelphia during try outs. He didn’t like what he saw. He wrote in his diary: ”How does an eminent critic of his caliber have the impertinence to dish out such inept, amateurish nonsense?”
He thought the show was ”idiotic and formless”, Agnes de Milles ballets ”not really good enough”. He marveled at the extravagance of the production’s reported $500,000 cost. ”I must say I couldn’t have believed it if I hadn’t seen it for myself. It will probably get kindly reviews from his gallant colleagues when it opens on Broadway, but I don’t think anything could save it. Serve him and his giggling wife bloody well right!”
The one member of the cast that he did not find ”lamentable” was Elaine Stritch. After the show he went backstage to her dressing room, where she was having ”a very, very, very large Scotch”, and said: ”Any leading lady who doesn’t do a double take when a nine-foot bear asks her to dance is my kind of actress.”

Since drama critics and their wives are notoriously more brilliant than most people, a great deal is expected of them. And, when they are daring enough to challenge an envious world with a show of their own, nothing less than a masterpiece will satisfy the eager anticipation. Because Goldilocks seemed, to put it conservatively, rather short of that status in its debut, it was a disappointment. What made the dissatisfaction all the more upsetting was that the weakness of Goldilocks appeared to be chiefly in the writing contribution of the Kerrs.
– Richard Watt Jr., The New York Post

Frankly, Goldilocks is no gem of a show. It has faults, but the Kerrs have slickly glossed them over.
– Robert Coleman, Daily Mirror

A bountiful, handsome musical comedy with an uninteresting book. The book undoes what the actors and collaborating artists accomplish, which is a pity.

But, like the book, the direction is not vigorous or versatile. Apart from the spectacle and the music, Goldilocks is an unexciting show.
Brooks Atkinson, The New York Times

It has mass, glitter. glare, and blare, not to mention heavenly looking girls. But it is so lacking in a sense of direction that it never develops a personality of its own.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

“Goldilocks” performed by
Qatar Philharmonic Orchestra
Give a Little Lady (a Great Big Hand)
The Beast in You
The University of Sheffield presents Leroy Anderson’s ”Goldilocks” in concert
The Typewriter performed Iceland Symphony Orchestra

Nr 456: Bye Bye Birdie (1960)

30 Maj


Bye Bye, Birdie
1960: Broadway 607 föreställningar
1961: London  268 föreställningar
1963: Film
1995: Tv-version
2009: Broadway Revival

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Michael Stewart

We love you, Conrad, oh, yes, we do!
We love you, Conrad, and we’ll be true
When you’re not near us, we’re blue
Oh, Conrad, we love you!
Kids! I don’t know what’s wrong with these kids today!
Kids! Who can understand anything they say?
Kids! They are so ridiculous and immature!
I don’t see why anybody wants ‘em!
And while we’re on the subject
Kids! They are just impossible to control!

Kids! With their awful clothes and their rock an’ roll!
Why can’t they be like we were,
Perfect in every way?
What’s the matter with kids today?

The year is 1958.
Rock star Conrad Birdie is the biggest thing to top the charts. Women love him, men want to be him and teenage girls around the country scream with glee at the mere mention of his name. But when the United States Army drafts Birdie, manager Albert Peterson sees his meal ticket preparing to fly the coop. Much to the delight of his long-suffering secretary and sometimes but not-quite-fiancée, Rosie Alvarez, who can’t wait for Albert to ditch the music biz and become something respectable, like an English teacher.
Desperate for a publicity stunt big enough to help them survive Birdie’s departure, Albert and Rose hatch a plan: Albert will write a song called One Last Kiss and send Conrad to small-town America where he will sing the song and then plant his goodbye kiss on one lucky fan for the entire world to see.
They select super fan Kim Macafee of Sweet Apple, Ohio and the whole thing will be televised on The Ed Sullivan Show.
Their selection of Kim Macafee sends the wholesome enclave of Sweet Apple, Ohio into chaos and things start to unravel.
Kim’s father is starstruck at the thought of being on The Ed Sullivan Show with his daughter.
Kim’s boyfriend, Hugo, can’t take the humiliation of his lady love’s televised lip-lock.
Rose can’t take another minute of Albert’s distracted ways or his very cracked, clinging and bigoted mother, who makes a surprise appearance in Sweet Apple.
And Sweet Apple can’t take its teens’ riotous rebellion, inspired by the arrival of bad-boy Birdie.
Will Sweet Apple ever be the same?

Oj, oj, oj så charmigt det här är.
Mossig? Visst, men känslan jag får är kanske snarare nostalgisk än omodern eller uråldrig.
Rockig? Kanske inte så mycket men den svänger och den gör en danssugen och glad.
Det är en otroligt underhållande och rolig musikal med fantastiskt bra musik.
Jag har älskat den här plattan sen den dag jag köpte den. Det här en musikal som man  faller handlöst för på direkten. Blandningen av bubblig, lätt och väldigt melodiös gammaldags Broadway och tidig sextiotals ”middle of the road” pop/rock är fullständigt oemotståndlig.
Vill ni höra riktigt underbar sextiotalsdoftande musikalmusik så ska ni ge den här en chans. Jag tror ni kommer älska den.

Föreställningen vann 4 Tony Awards 1961: Bästa musikal, manliga biroll, regi och koreografi. 
Det var Dick Van Dyke som spelade huvudrollen som fick en Tony för bästa biroll. Anledningen till att han fick för bästa biroll och inte huvudroll var att hans namn stod under musikalens titel på affischerna och av nån outgrundlig anledning så gällde på denna tiden regeln: namn ovanför titel = huvudroll, namn under titeln = biroll.

Man fick idén till föreställningen när Elvis Presley blev inkallad till det militära 1957. För det är ju självklart Elvis som är den stora förebilden för Conrad Birdie.

Från början ville man ha Fred Astaire som regissör, men han tackade nej.

Detta var musikalen som inte bara var först med att bjuda på Rock’n’Roll-musik i en Broadwaymusikal utan också den första där tonåringar och deras värld var i centrum. Visst, gängen i West Side Story är tonåringar dem med men här har vi mer tidstypiska ”äkta” amerikanska medelklass helylle tonåringar av det slag som man såg på tv och lästa om i Life Magazine till exempel och det här var första gången som man hade en musikal som handlade om dem och deras musik.

När man lyssnar på musiken nu och hör ”rocken” så är det ganska lamt men på sin tid var det nästan chockerande att höra sånt här. Glöm inte att de som gick på en Broadwayshow på den tiden var de som var vana vid shower som My Fair Lady och liknande.

De flesta som var inblandade i showen var noviser för Broadway.
Chita Rivera hade gjort ett flertal musikaler innan och var definitivt den mesta kända av de inblandade.
Gower Champion som regiseerrade och koreograferade verket hade dansat i många musikalfilmer på 50-talet och även koreograferat på Broadway innan men detta var hans första försök som både koreograf och regissör.
Det var även debutshowen för Charles Strouse och Lee Adams som skrev sångerna. Strouse som hade utbildat sig vid ett musikkonservatorium var inte ens riktigt säker på hur ”rock” musik lät och började studera musikformen. Första resultatet av hans studier och försök blev singeln Born To Late som spelades in av tjejgruppen The Poni-Tails 1958 och blev en stor hit, #7 på Billboard Hot 100 och #1 på Billboards R&B lista. Så man kan väl lugnt säga att han lärde sig fort.
Dick Van Dyke fick sitt genombrott i showen vilket skulle leda till att han bland mycket annat fick både en egen tv-serie (The Dick Van Dyke Show 1961-66 och 1971-74) ) och rollen som sotaren och gatumålaren Bert i filmen Mary Poppins.

När man gjorde filmversionen så valde man att behålla Dick Van Dyke och Paul Lynde från Broadwayversionen men i rollen som Rosie ville man ha Rita Moreno som precis hade vunnit en Oscar för sin insats som Anita i filmversionen av West Side Story. Men Rita tackade nej till rollen eftersom hon var trött på att konstant bli type-castad som ”latina”. Om hon hade sagt ja så skulle det ha blivit andra gången som hon fått filma en roll som Chita Rivera kreerat på Broadway – för det var Chita som var original Anita i West Side Story 1957.
Det blev i slutändan Janet Leigh (hon som spelade Marion Crane, som mördas i duschen,  i Alfred Hitchcocks Psycho) som fick rollen som Rosie.

Man hade tänkt att Elvis Presley skulle ha spelat rollen som Conrad Birdie i filmen men hans maneger, Colonel Tom Parker, ville inte det. Han var rädd att Conrad, som trots allt framställs väldigt satiriskt och som kanske inte den bäste av förebilder för ”dagens unga” – han både röker, dricker och har ett aktivt sexliv – skulle kunna verka negativt på Elvis publika image.

Det finns en svenskkoppling till Bye Bye Birdie också. Åtminstone vad gäller filmversionen.  För rollen som den utvalda tonåringen som ska få kyssen av Conrad spelades nämligen av Ann-Margret. Hon hette från början Ann-Margret Olsson och föddes i Stockholm 1941 men flyttade till USA 1946 där hon fick en strålande karriär som sångerska, dansare och skådespelare.
Hade Elvis sagt ”ja” till Bye Bye så hade hon fått spela mot honom men så blev det ju inte –  just då i alla fall…
Regissören till Birdie, George Sidney, blev väldigt förtjust i Ann-Margret och valde att ha med henne i 2 filmer till: The Swinger (1966) och Viva Las Vegas (1964) och i den senare fick hon just Elvis som motspelare. Hon sjöng in 3 duetter med honom men bara en kom med i filmen och den valde man att inte ge ut som singel. Det var åter Colonel Tom Parker som fattade det beslutet, denna gång var han rädd att Ann-Margret skulle överskugga Elvis.

Det gjordes en uppföljare 1981 som hette Bring Back Birdie och utspelade sig 20 år efter Bye Bye Birdie. Den floppade nått otroligt och lades ned efter 4 föreställningar!
Mer om den hittar du här på bloggen. Sök på titeln i sökrutan högst upp till höger på denna sida.

”… the audience was beside itself with pleasure but this department was able to contain itself. Bye Bye Birdie is neither fish, fowl, nor good musical comedy. It needs work.”
–  Brooks Atkinson, New York Times

”… the funniest, most captivating, and most expert musical comedy one could hope to see … the show is pure, plain musical comedy, with jokes, dancing, oddball costumes … exceptionally catching orchestrations … and a completely enthusiastic cast. One of the best things about it is that practically nobody is connected to it. Who ever heard of Edward Padula … Charles Strouse and Lee Adams … Gower Champion?”
– John Chapman, Daily News

”Do you know something? The teenagers of America may be attractive after all.
… Mr. Champion has been very much responsible for the gayety (sic), the winsomeness, and the exuberant zing of the occasion … he has not always been given the very best to work with … every once in a while, Michael Stewart’s book starts to break down and cry … Lee Adams’s lyrics lean rather heavily on the new ”talk-out-the-plot” technique, and Charles Strouse’s tunes, though jaunty, are whisper-thin.”
– Walter Kerr, Herald Tribune

”… the peak of the season … Chita Rivera … is triumphant as dancer, comic, and warbler.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Rare intelligence and taste were shown by closing the show, not on an elaborate chorus number, but on a simple and romantic song [“Rosie”] sung by Van Dyke and Rivera.
– Richard Watts, jr. , New York Post

”Edward Padula put over a sleeper in the Broadway sweepstakes, and it’s going to pay off in big figures … Rivera explodes like a bomb over West 45th Street. Michael Stewart has penned a sassy and fresh book, while Lee Adams and Charles Strouse have matched it with tongue-in-cheek lyrics and music.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Ann-Margret sings Bye Bye Birdie movie titelsong
John Hamm  & January Jones fr Mad Men framför Bye Bye Birdie
The Telephone Hour (filmversion)
Lot of Livin’ To Do (filmversion)
Put on a Happy Face med Dick Van Dyke fr Ed Sullivan Show 1960
Honestly Sincere fr 2009 Broadway Revival
Spanish Rose m Chita Rivera fr Ed Sullivan Show 1960
The Shriner Ballet m Chita Rivera
Rosie med Tommy Tune & Ann Reinking fr The Tony’s 1991
Born To Late med The Poni-Tails


Nr 429: Stop the World – I Want To Get Off

27 Jan

Stop The World – I Want To Get Off (1961)
West End 1961, 485 föreställningar
Broadway 1962, 555 föreställningar
Stockholm, Scalateatern, 1963
Filmversion 1966

Broadway revival, 1978, 30 föreställningar
West End revival, 1989, 52 föreställningar

Music, Lyrics & Book:  Leslie Bricusse and Anthony Newley.

Set against the backdrop of a circus, the show focuses on Littlechap, from the moment of his birth to his death. Each time something unsatisfactory happens, he calls out ‘Stop the world!’ and addresses the audience.
After being born, going through school, and finding work as a tea-boy, his first major step towards improving his lot is to marry Evie, his boss’s daughter, after getting her pregnant out of wedlock.
Saddled with the responsibilities of a family, he is given a job in his father-in-law’s factory. He has two daughters, Susan and Jane, but truly longs for a son.
He allows his growing dissatisfaction with his existence to lead him into the arms of various women in his business travels—Russian official Anya, German domestic Ilse, and American cabaret singer Ginnie—as he searches for something better than he has.
He becomes rich and successful, and is elected to public office. Only in his old age does he realize that what he always had—the love of his wife— was more than enough to sustain him. Evie dies, however, and writing his memoirs, Littlechap comes to terms with his own selfishness.
At the moment of his death, however, he watches his second daughter give birth to a son. When the boy nearly dies, Littlechap intervenes, and allows Death to take him instead. He then mimes his own birth, beginning the cycle once again.

En musikal som verkligen är ett barn av sin tid.
Jag tycker verket har åldrats nått enormt och den känns väldigt kvasiintelektuell och dammig. Bitvis är den seg som sirap.
Huvudpersonen är otroligt osympatisk, självupptagen och dessutom extremt självömkande, en riktig mansgris skulle man nog kunna säga. Kvinnorna i hans liv framställs som små Barbiedockor som bara ska stå till hans förfogande. I denna show så är det mannen som får saker gjorda, kvinnan är bara till för att behaga honom.
Allt framförs i en slags cirkusmiljö och de medverkande använder sig av en blandning av  pantomin, burlesque- och music halltraditioner i sitt agerande. Jag tycker det är fruktansvärt hemskt. Jag är ingen fan till denna musikal men jag vet också flera som gillar den så… Smaken är, som man brukar säga, som baken…

Men musiken är bra. Väldigt bra bitvis. Här finns många klassiska sånger som I Wanna Be Rich, Gonna Build a Mountain, Once in a Life Time och What Kind Of Fool Am I.
En musikal som är värd att lyssnas på i alla fall.

Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kvinnliga biroll till Anna Quayle  som spelade Littlechaps fru och alla hans olika älskarinnor.

Anthoney Newley var inte bara med och skrev både musik och libretto, han regisserade även showen och spelade dessutom huvudrollen.

Tack vare att showen var så otroligt billig att sätta upp på Broadway – $75 000 kostade den, att jämföras med den tidens standardkostnad på ca $300 000 för en musikal – och att den dessutom var billig i drift så är STW-IWTGO den tredje mest inkomstbringande musikal som producenten David Merrick producerat. Den slås bara av Hello, Dolly! (1964) och 42nd Street (1980) som båda var större succéer och hade betydligt längre spelperioder.

Föreställningen har filmats 3 gånger;  en filmversion 1966,
en tv-version av Broadwayrevivaln 1978 med Sammy Davies, Jr som Littlechap,
och en nyinspelning av showen 1996 som var en helt trogen originaluppsättningen.

I Londonensemblen debuterade Marti Webb som så småningom skulle ta över efter Elaine Paige som Evita i musikalen med samma namn. Andrew Lloyd Webber blev så förtjust i henne att han specialskrev en sångcykel till henne: Tell Me On A Sunday som först var en skiva som sen blev en tv-föreställning och till sist kom att spelas som ena halvan av föreställningen Song & Dance (se inlägg Nr 394 på denna blogg) på både West End och Broadway.

Hur ska man då tolka showen? Så här säger Mr Newley: “The show has no plot. It’s a charade. Don’t look for hidden significance. It’s about a band of wandering circus people, perhaps, but we never say so. It takes place in what appears to be a circus tent, but, again, we don’t say so. Our central character lives on the stage from his birth to his death. It’s the seven ages of man roughly and sketchily put inside a tent. It’s a mere sketch.”

Var kom titeln till föreställningen ifrån? Återigen får Mr Newley förklara: “We had a list of fifty titles. We didn’t know what to call it. We thought it might be ‘Ynohtna Yelwen,’ which is Anthony Newley spelled backward, but decided against it. I was on a bus once, and somebody would say, ‘Would you stop the bus, please? I want to get off.’ That was the germ of the idea.”

På svenska fick musikalen titeln Stoppa världen – jag vill stiga av.  Den spelades på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Malmsjös insats som ”Lilleman” blev hans stora publika genombrott och alla har väl nån gång hört herr Malmsjös så karakteristiska röst framföra Bygga upp ett stort berg. Och har ni inte det så lyssna på och se honom framföra den på ett klipp bland videosarna.

… seldom has so much anticipation been built up over so little a show as STW-IWTGO. From what I’d read and been told, this English revue was going to be the last word in style and wit. What I saw was a overly precious little affair with a couple of good songs and a couple of good sketches, a few timid jokes, and an overdose of pantomime in imitation of Marcel Marceau.

Occasionally, for no particular reason, he cries ”Stop the world” – and then he walks around a bit mewling like a famished kitten.

– John Chapman, Daily News

STW-IWTGO is the kind of show you are likely to love to loathe. Frankly, we can take it or leave it, mostly leave it. It would be fascinating to watch the faces of tired business men when they take it.
– Robert Coleman, Mirror

Anthony Newley opened a new window for the musical theatre last night, providing the wholesome vigor it’s been needing. Like clean air in a painty room, STW-IWTGO also takes some getting used to – not just because it’s foreign (English) but because it is so unexpectedly fresh.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Starting as a brave attempt to be fantasy with satirical overtones, STW-IWTGO ends by being commonplace and repetitous.

What begins as gallantly and brightly as a shiny new balloon that promises to stay airborne all evening turns droopy and finishes by collapsing. 

But its freshness is no more than skin-deep, and its satire, apart from several spirited thrusts at the Russians and Germans, is not even that deep.
– Howard Taubman, The New York Times

Millicent Martin framför Typically English fr filmen
Bygga upp ett stort berg med Jan Malmsjö
What Kind Of Fool Am I med Anthony Newley
Anthony Newley: Once In A Lifetime m m
Sammy Davies Jr Stop The World Medley

Nr 426 Guys and Dolls

20 Jan

Guys & Dolls (1950)

Broadway 1950, 1 200 föreställningar
West End 1953, 555 föreställningar
Stockholm 1953, Oscarsteatern med titel Änglar på Broadway
Filmversion 1955

Ett flertal revivals på både Broadway, i Sverige och på the West End varav den mest framgångsrika var:
Broadway 1992, 1 134 föreställningar

Music & Lyrics: Frank Loesser
Book: Abe Burrows, Jo Swerling* – se mer på kuriosaavdelningen

Set in the Manhattan of Damon Runyon’s short stories, Guys and Dolls tells of con-man Nathan Detroit’s efforts to find new life for his illegal, but notorious, crap game. When their trusty venue is found out by the police, Nathan has to find a new home for his crap game quickly – but he doesn’t have the dough to secure the one location he finds.
Enter Sky Masterson, a high-rolling gambler willing to take on any honest bet with a high enough reward attached.
Nathan bets Sky that he can’t take the “doll” of Nathan’s choosing to Havana, Cuba, with him on a date. When Sky agrees to the bet, Nathan chooses uptight Evangelist Sergeant Sarah Brown, head of Broadway’s Save-a-Soul Mission.
Sky thinks he’s been duped, but he’s in for even more of a surprise when his efforts to woo Sarah are so successful that he falls in love with her himself!

En fullständigt underbar och i det närmaste perfekt musikal. Och den har inte åldrats nämnvärt.
Musiken svänger, den är jazzig, melodiös, varierad, fullständigt medryckande och sätter sig som en smäck i skallen.
Manuset är otroligt välskrivet och fylld av humor.
Karaktärerna som befolkar denna musikals värld är skurkar, burlesque dansare, professionella spelare och frälsningssoldater och alla är djupt mänskliga med brister och fel och totalt supercharmiga.
Detta är utan tvekan en av de bästa musikaler som nånsin skrivits och en av mina absoluta favoriter. Har älskat den sen första gången jag hörde låtar som Luck Be A Lady, Adelaide’s Lament, Sit Down You’re Rockin’ The Boat, Fugue for Tinhorns och alla andra underbara sånger.
Rekommenderas å det starkaste!

Originaluppsättningen 1950 vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
1992 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa Revival, regi, kvinnliga huvudroll samt scenografi. Till det kan läggas 7 Drama Desk Rewards: Bästa revival, manliga och kvinnliga huvudroll, regi, kläder, scenografi samt ljus.

Revivaln 1982 i London vann bl a 5 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, regi samt scenografi.

Musikalen filmades 1955 med Marlon Brando och Frank Sinatra i de manliga huvudrollerna. Bara Vivian Blaine (Miss Adelaide) och Stubby Kaye (Nicely-Nicely Johnson) följde med från Broadway till filmen.
Filmen vann 2 Golden Globe awards för bästa film i musikal/komedi kategorin samt bästa kvinnliga huvudroll i musikal/komedi kategorin.

The character of Miss Adelaide was created specifically to fit Vivian Blaine into the musical, after Loesser decided she was ill-suited to play the conservative Sarah.

When Loesser suggested reprising some songs in the second act, the director George S. Kaufman warned: ”If you reprise the songs, we’ll reprise the jokes.”

Guys and Dolls was selected as the winner of the 1951 Pulitzer Prize for Drama. However, because of writer Abe Burrows’ troubles with the House Un-American Activities Committee (HUAC), the Trustees of Columbia University vetoed the selection, and no Pulitzer for Drama was awarded that year.

We have co-producer Ernest H. Martin’s wife to thank for this musical. She’s the one who decided to read a collection of Damon Runyon stories entitled Guys and Dolls. When Martin happened to mention to his partner Cy Feuer how his wife was spending her time, the title alone got Feuer excited.
The story that stuck out was “The Idyll of Sarah Brown,” named for the Salvation Army “soldieress” who happens to fall in love with her precise opposite: Sky Masterson, so nicknamed because the sky’s the limit when he bets. Feuer also liked crap game operator Nathan Detroit, and thought that this colorful character could figure into some romantic situations, too.
When Feuer and Martin told Frank Loesser that they’d secured the rights, the composer-lyricist, an inveterate Runyon fan, immediately said he wanted to do the score.

En 26-årig Paddy Chayefsky (Marty, Network, Altered States m fl filmer och pjäser) erbjöd sig att skriva librettot till showen. Han ville också stå för både musik och sångtexter.
Producenterna tackade dock nej till hans erbjudande.

*Jo Swerling fick uppdraget att skriva manuset. När han levererade sitt manus till akt 1 så blev inte producenterna så nöjda. De tyckte manuset saknade spänning och de kom på  idén med att Nathan slår vad med Sky om att han inte ska kunna få med sig Sarah till Havanna. Swerling gillade inte den idén men producenterna gav sig inte och det slutade med att Swerling fick sparken. Men han hade ett väldigt välskrivet och genomtänkt kontrakt som såg till att han alltid ska stå som huvudförfattare till verket oavsett om nån skulle ersätta honom eller skriva om det han gjort. Han har också rätt till del av intäkterna från alla uppsättningar.
Abe Burrows tog över författarrollen och det är honom vi har att tacka för det ljuvliga manus föreställningen har. Men Jo Swerling står alltid kvar som författare i alla fall.

Loesser hade redan skrivit stora delar av sångerna när Abe kom med på skutan, så för en gångs skull fick manusförfattaren skriva sitt manus utifrån de sånger som fanns istället för tvärtom, dvs att lämna in ett manus som kompositören sen skriver sånger till.

Sången Take Back Your Mink skrevs inte för musikalen utan var från början en sång som Loesser brukade sjunga för sina gäster och vänner på fester.

Skådespelaren Nathan Lane har tagit sitt förnamn från Nathan Detroit i showen. Han spelade nämligen den rollen i en regional uppsättning när han började jobba i branschen. När han sen skulle gå med i Equity (Amerikanska skådespelarfacket) så upptäckte ha att det redan fanns en skådespelare med samma namn som honom (han hette Joe Lane från början för den som undrar) och han valde då att hedra sin favoritkaraktär inom musikal genom att ta hans namn.
Nathan Lane kom att spela Nathan Detroit i 1992 års revival.

The big trouble with Guys and Dolls is that a performance of it lasts only one evening, when it ought to last about a week. I did not want to leave the theatre after the premiere last night and come back here and write a piece about the show. I wanted to hang around, on the chance that they would raise the curtain again and put on a few numbers they’d forgotten – or at least start Guys and Dolls all over again.
– John Chapman, Daily News

Guys and Dolls is just what it should be to celebrate the Runyon spirit…[it is] filled with the salty characters and richly original language sacred to the memory of the late Master.
Richard Watts, New York Post

It recaptures what [Runyon] knew about Broadway, that its wickedness is tinhorn, but its gallantry is as pure and young as Little Eva. It is all tender and rough at the same time, the way people who have never grown upp very much can be tender and rough.
– William Hawkins, New York World-Telegram & Sun

The smart first-night audience took off its gloves and blistered its palms applauding the new arrival.

Frank Loesser has written a score that will get a big play on the juke boxes, over the radio, and in bistros throughout the land. His lyrics are especially notable in that they help Burrows’s topical gags to further the plot.
We think Damon would have relished it as much as we did.
– Robert Coleman, New York Daily Mirror 

Mr. Loesser’s lyrics and songs have the same affectionate appreciation of the material as the book, which is funny without being self-conscious or mechanical.

… we might as well admit that Guys and Dolls is a work of art. It is spontaneous and has form, style, and spirit.
– Brooks Atkinson, The New York Times

This doesn’t have to be a very long review because I can state the case of Guys and Dolls in one sentence: it is the best and most exciting thing of its kind since Pal Joey. It is a triumph and a delight, and I think it will run as long as the roof remains on the Forty-Sixth Street Theatre. Run, don’t walk to the nearest ticket broker.
– John McClain, Journal-American

High Lights från en stjärnspäckad konsertversion
A Bushel and a Peck
Take Back Your Mink med Vivian Blaine
Sue Me med Frank Sinatra
Sit Down, You’re Rockin’ The Boat fr The 1992 Tony Awards
Luck Be A Lady med Ewan McGregor
Adelaide’s Lament


Al Hirschfelds teckning av originaluppsättningens ensemble.

Nr 383: Jamaica

15 Jun

Jamaica (1957)
, 558 föreställningar
Music: Harold Arlen
Lyrics: Yip Harburg
Book: Yip Harburg & Fred Saidy

Ever since the apple in the garden with Eve
Man always foolin’ with things that cause him to grieve
He fool with the woman, with the Roman hot blood
And he almost washed up by the 40 day flood
But not since the doom day in old Babylon
Did he fool with anything so diabolical as the cyclotron
So if you wish to avoid the most uncomfortable trip to paradise
You will be scientific and take my advice
Leave de atom alone
Leave de atom alone
Don’t get smart alexy with the galaxy
Leave atom alone (from ”Leave the Atom Alone”)

The setting is a tropical, relatively apolitical paradise called Pigeon’s Island, off Jamaica’s coast. There a poor, handsome fisherman, Koli loves the beautiful Savannah. But Savannah spends her hours dreaming of living in New York. A hustling dude, Joe Nashua has come to the island to exploit pearl-diving possibilities in its shark-infested waters. Savannah sees in him an all-expenses-paid trip to the big city. However, when Koli saves the life of Savannah’s little brother during a hurricane, she comes to face reality and accepts her island suitor. She visits New York only in a dream ballet.

En typisk 50-talsmusikal. Ett så typiskt barn av sin tid att jag blir trött på den efter bara nån låt. Visst, den skiljer sig lite från de övriga genom att det är calypsotakt på de flesta låtarna men hade det varit det enda som  stack ut så hade jag nog gett upp rätt snart men nu har den, gudskelov, också  Lena Horne. Det är bara för den senare som denna musikal är värd en genomlyssning för hon kan göra guld även av det mest mediokra av material.

Alltså, om jag ska vara helt ärlig, så är inte materialet genomuselt, inte på nått sätt, men den överraskar inte, går liksom på rutin, och jag tycker mig ha hört alla melodierna (eller oerhört snarlika varianter av dem) flera gånger tidigare i andra föreställningar. Känns lite som att lyssna på en lounge act och det är inte det bästa av betyg att ge en föreställning.

Men Lena Horne, Lena Horne… Man känner igen hennes röst direkt och hennes sätt att berätta en sång är otroligt njutbart att lyssna på. Hennes sånger lyssnar jag på om och om igen. Så om ni inte känner till henne så ta och lyssna på en stjärna som inte fick det karriär hon borde fått och som dessutom är relativt bortglömd idag. Återupptäck henne och gör det nu!

Sist men inte minst så har vi ”Yip” Harburgs sångtexter. Han var en av de stora på den fronten och hans sätt att blanda in samhällskritik, politik, satir, humor och humanism i alla sina texter är unik och de är alltid värda att lyssnas på. Han är kanske inte i absolut högform här men ”Yip” i bra halvform är bättre än många av hans kolleger när de var som bäst. Som denna lilla text om framgångens förgänglighet visar:

Napoleon’s a pastry,
Bismarck is a herring,
Alexander’s a creme de cocao mixed with rum,
And Herbie Hoover is a vacuum.
Columbus is a circle and a day off,
Pershing is a square — what a pay-off!
Julius Caesar is just a salad on a shelf,
So, little brother, get wise to yourself.
Life’s a bowl and it’s
Full of cherry pits,
Play it big and it throws you for a loop.
That’s the way with fate,
Comes today we’re great,
Comes tomorrow we’re tomato soup.

Yes, my noble lads,
Comes today we’re fads,
Comes tomorrow we’re subway ads.
Homer is just a swat,
Get this under your brow:
All these bigwig controversials
Are just commercials now.
Better get your jug of wine and loaf of love
Before that final bow. (from Napoleon)

Ain’t It de Truth, Napoleon, Push the Button, For Every Fish (There’s a Little Bigger Fish), I Don’t Think I’ll End It All Today

Från början skrev man musikalen för Harry Belafonte men på grund av sjukdom var han tvungen at dra sig ur och man skrev om den för Lena Horne istället.

Lena Horne (1917 – 2010) var en dansare, sångare och skådespelare som började sin karriär 1933 på den legendariska nattklubben Cotton Club i Harlem,New York.
Hon kom ganska snart till Hollywood där hon fick småroller i många filmer, ofta ett sångnummer som man kunde klippa bort när filmen skulle visas i sydstaterna utan att det skulle påverka handlingen. Lena Horne var nämligen svart och det ogillades i den amerikanska södern.
Överlag hade svarta väldigt svårt att få ordentliga roller både i Hollywood och på Broadway på den här tiden – jag pratar om tiden fram till slutet av 60-talet. Enda chansen till riktiga huvudroller var om man medverkade i ”svarta” filmer eller shower som Cabin In The Sky (scenversionen kom 1940, filmen kom 1943) eller Stormy Weather (film 1943).
Lena hade också vänstersympatier vilket medförde att hon svartlistades i Hollywood under senator Joseph McCarthys jakt på kommunister mellan 1947 – 57.
Hon fick en enorm comeback 1980 med sin show  Lena Horne: The Lady and Her Music som spelades över 300 gånger på Broadway.

Även textförfattaren ”Yip” Harburg var svartlistad i Hollywood under denna period, av samma anledning som Lena och han fyrar av en och annan (lätt, mycket lätt maskerad) känga mot McCarthyisterna och deras gelikar i musikalens texter. Men det gick inte hem hos producenterna som tog bort de vassaste och skarpaste av hans satiriska texter. ”Yip” blev så sur över detta att han vägrade närvara vid föreställningens premiär.

It becomes a series of musical numbers by Harold Arlen, all of which are in the calypso mood. They are, many of them, good numbers with bright lyrics, but there is a sameness to their form and beat which makes them wearisome to me.

Miss Horne is a girl on the island and Montalban is a bare-chested boy. That is about all there is to the plot…
– John Chapman, Daily News

A hurricane named Lena (Horne) blew into the Imperial Theatre Thursday night, and proceeded to provoke some of the stormiest applause heard hereabouts in quite a spell.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Jamaica is the kind of musical that leads you to wonder whether it was produced simply because all concerned had such high, happy hopes for the original cast album. As she sings, she is going to make you forget that she has a very small voice for a very big theatre, and that she is being put to work every minute on the minute to keep the dialogue from from intruding more than two lines at a time.

The question is: can you make a whole show out of sheet music?
– Walter Kerr, Herald Tribune

Lena Horne sings Stormy Weather
Lena Horne sings The Lady is a Tramp
Judy Garland & Lena Horne: Medley from The Judy Garland Show #4

Nr 374: The Nervous Set

20 Okt

The Nervous Set (1959)
, 23 föreställningar
Musik: Tommy Wolf.
Sångtexter: Fran Landesman
Libretto: Jay Landesman & Theodore J. Flicker. Baserad på Jay Landesmans roman med samma namn.

I wonder sometimes, Brad. If you don’t like people and you don’t like anything that anyone else does, how can you like anything? How can you like yourself?

The Nervous Set is largely true. Events have been telescoped, some characters are composites, but most of the people and events really happened in the early 1950s.

The Nervous Set tells two parallel stories.
In the central story, Brad (aka Jay Landesman) is the editor of a literary magazine called Nerves (based on Landesman’s real life magazine Neurotica – a poetry magazine ”by and for neurotics”), and he meets a rich girl named Jan (a mix of the names of Jay’s first and second wife, “Jay” and “Fran”).
Though they come from different worlds, they marry but have a very rough time of making it work, particularly as they realize they’ve become bored with the overly intellectual world of the New York Beats.
In the other, connected plotline, a overbearing bore named Yogi (based on the real life Gershon Legman, who Jay once said reminded him of Captain Queeg) comes into Brad’s life and takes over Nerves, nearly running it into the ground – and nearly destroying Brad and Jan’s marriage – before Brad gives him the boot.
Along the way, Brad’s Beat buddies, Bummy Carwell (based on Jack Kerouac and John Clellon Holmes, with a last name that slyly refers to Kerouac’s famous automotive crisscrossing of America) and Danny (based on Allen Ginsberg and Anatole Broyard) also have their adventures in their own interlocking orbits.

In the novel and in the original St. Louis version of the show, the story ended with Jan attempting suicide while Brad is out at a party. But the ending was eventually cheered up for Broadway.

Den här musikalen bröt mot hur en musikal skulle vara på Broadway i skiftet 50/60-tal.
Inte bara att den var den första ”Beat” musikalen utan den använde sig också av ett nytt, icke-linjärt, sätt att berätta sin historia på – lite som musikalen Company skulle göra 10 år senare. Lägg till det att man bara hade en liten jazzkvartet som stod för musiken och att denna kvartet var placerad scenen och man kan nästan förstå att Broadwaybesökaren (mestadels vit medelklass på den tiden) kände sig förvirrad och inte fattade nått och valde att gå på The Sound of Music istället – för där visste man vad man fick och den hade hummama-mummama-mummable melodies.

Jag å andra sidan diggar det här nått helt enormt. Det är ”coolt”, det är ”hippt”, det är ”with it” och”crazy, man!” Liksom.
Eller kanske egentligen inte men det är en bitvis störtskön jazzmusikal. Från de inledande trummorna i overtyren som övergår till ett avspänt klinkande på pianot som så småningom ger oss den första rösten som brister ut i ett ”Man” och på det följer det lite ”to hung up to care, everything is square”, ”whats shaking dad”, ”dig”, ”beat” och ”don’t bug me man”. Låten heter naturligtvis Man, We’re Beat. Det låter både tillgjort och coolt på en och samma gång och jag gillar det – skapt!
Här finns en skönt anti-New York kärlekssång (New York), en party sång (Party Song) lite Broadwaypasticher och en massa grymt jazziga låtar. En annan favorit är Fun Life och man bjuds också på en sång som bara handlar om sex i alla dess olika former och som måste ansetts ganska så chockerande snuskig på sin tid (How Do You Like Your Love) och den vackra The Ballad of the Sad Young Men.

Ja, här finns mycket att glädja sig åt. En hel del som man kan hoppa över också men på det stora hela så är det här ännu en musikal som, åtminstone musikaliskt, är väl värd att återupptäckas. Och det mesta är, som sagt cooooolt jazzigt med bara ett piano, en elgitarr, bas och trummor som komp.

Musikalen debuterade 1959 på klubben Crystal Palace i St. Louis. Den var då 3 timmar och 45 minuter lång. Den blev en stor framgång. Producenten Robert Lantz såg den och bestämde sig för att ta den till Broadway. På vägen till New York så strök han ner verket till hanterliga 2 och 30 minuter. Han vill också byta namnet på showen till Like Tomorrow.
Nu var showen bitvis en ganska så svart historia och slutet var deprimerande så han bestämde sig för att ändra slutet till ett mer lyckligt slut. Men han kunde inte komma på hur han ville att showen skulle sluta, vilket ledde till att showen hade olika slut varenda kväll under de dagar som ledde fram till premiären.

I programmet så fanns en liten ordlista med Beat-uttryck och vad de betydde så att publiken skulle ha en chans att hänga med i dialogscenerna.

2 av sångerna ur denna bortglömda show har blivit lite av jazzstandards. Den ena av dem (Spring Can Really Hang You Up the Most) fanns med i showen från början men eftersom den blev inspelad av en massa olika jazzmusiker innan föreställningen nådde Broadway så blev det upphovsrättsliga problem vilket medförde att den inte fick användas i Broadwayversionen och inte heller fick spelas in till castplattan.
Den andra är The Ballad of the Sad Young Men.

Jay Landesman döptes till Irving Ned Landesman men han bytte själv sitt namn till Jay efter att ha läst Den store Gatsby när han var tonåring.

Larry Hagman, mest känd som ”JR” i tv-såpan Dallas, gjorde sin första Broadwaymusikalroll i denna show.
Hans mamma var föresten Broadwaylegenden Mary Martin.

For the Landesmans, a culture – and especially a sub-culture – is defined by its parties.  In his second autobiography, Jay Walking, he describes who to invite to make a party a success:
“minimum of three potential celebrities (any field); a foolish couple; a serious couple… somebody who moves well (male of female); one beautiful Fascist (to confuse people)… no fat people, unless Robert Morley or Peter Ustinov… no crew cuts; a swinging accountant; two attractive lesbians; one international drug trafficker; a beautiful flawed couple; a gay [politician]; one colored TV personality… a forgotten cultural hero; the ex-wife of a world celebrity’ a pop singer no one recognizes’ a girl with buck teeth, a corrective shoe, or both…

The Beat Generation was so dubbed (publicly) in 1952 in John Clellon Holmes’ New York Times Magazine article called ”This is the Beat Generation.” But Kerouac and Ginsberg had been using the word since 1945, when they had picked it up from Herbert Huncke, a Times Square thief and male prostitute, who had picked up the word from his show business friends in Chicago. The word beat (in this sense) originally came from circus and carnival people describing their wearying, rootless, nomadic lives.
In the drug world, beat meant robbed or cheated.

The Beats eller The Beatniks blev så småningom The Hippies, ordet har sitt ursprung i begreppet hipster.

A weird experience. Something exclusively for the beat, bop and beret brigade.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

A nerve-wrecking musical. It’s a song-and-dancer about the beatniks, and it left us beat to the feet. It was a happy moment when our tootsies started trotting to the Henry Miller’s (teatern där showen spelades) exit last evening.

Theoni Vachlioti Aldredge’s costumes range mostly from crummy blue jeans to torn cast-offs that a proud hobo would scorn.
Robert Coleman, Daily Mirror

… there is nothing here that Cole Porter couldn’t have done twenty times better, while well dressed.
Walter Kerr, Herald Tribune

Man, we’re beat
New York
Spring Can Really Hang You Up the Most
The Ballad Of The Sad Young Men med Shirley Bassey
Laugh, I Thought I’d Die

Dag 363: Fiorello!

26 Dec

Fiorello! (1959), 795 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Jerome Weidman & George Abbott, baserad på memoaren Life With Fiorello (1955) av Ernest Cuneo som handlade om Fiorello H. LaGuardia som var New Yorks borgmästare  mellan 1934 – 45.

En biografimusikal som handlar om Fiorello La Guardia (1882 – 1947).
I musikalen får man följa honom från 1915 – då han var en advokat som tog sig an pro bono jobb för fattiga som inte hade råd med en advokat – till 1933 då han ställer upp i valet för att bli New Yorks nya borgmästare.
Under denna period så slåss han också mot de korrumperade politiker som härskar i stadshuset, han blir involverad i kärlekshistorier med två olika kvinnor, han blir kongressledamot, kämpar i första världskriget och står hela tiden på den ”lilla människans” sida och kämpar för dennes rätt till rättvisa och ett bättre liv.

En lite bortglömd musikal. Det kan tyckas konstig med tanke på att den både vann ett antal Tony Awards och dessutom en Pulitzer. Men faktum är att den efter sin originaluppsättning inte haft nån revival på Broadway. Den blev inte heller filmad. Enda gångerna den visats i New York sen 60-talet är de 2 gånger Encores! har satt upp den i konsertversion i sin serie med bortglömda och mindre kända musikaler.
Det är synd för det här är en riktigt bra liten show. Musikaliskt i alla fall.
Det här var det andra samarbetet mellan Jerry Bock och Sheldon Harnick. De skulle skapa 8 musikaler ihop och den mest framgångsrika av deras verk var Spelman på taket som kom 1964.
De hör till mina absoluta favoriter vad gäller musikalkompositörer.
Den här showen innehåller både pastischer på sånger från 1910-, 20- och 30-talen samt ”moderna” shownummer. Gemensamt för all nummer är att musiken och melodierna är makalöst bra och att sångtexterna är i det närmaste geniala. Vilken otrolig samling sånger man hittar här. Jag bara älskar det!
Överlag kan jag rekommendera läsaren att söka upp varenda en av dessa båda herrars musikaler för ingen av dem är annat än mycket bra och några (Fiddler och She Loves Me till exempel) är rena mästerverken.
Den här plattan rekommenderas å det starkaste för det är en bortglömd pärla som är väl värd att återupptäckas.

Politics And Poker, Marie’s Law, The Bum Won, Little Tin Box, The Very Next Man

Föreställningen vann the Pulitzer Prize for Drama. Det var den tredje musikalen som vann detta prestigefyllda pris.
Fram till i dag så har bara 8 musikaler vunnit det. De andra musikalerna är Of Thee I Sing (1932), South Pacific (1950), How To Succeed In Business Without Really Trying (1962), A Chorus Line (1976), Sunday in the Park with George (1985), Rent (1996) och Next To Normal (2010).

Showen vann också 3 Tony Awards: Bästa musikal, manliga biroll och regi.
Plus the New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.

Fiorello! scored a smashing victory at the polls with humor, heart, and zest. It’s a box-office landslide. Wavering ducat purchasers will be climbing aboard the bandwagon by the time you read this. Griffith and Prince have another champ under their wing. A top ticket for the amusement vote.
– Robert Coleman, Daily Mirror

High lights och intervjuer från Encores! konsertversion 2013
Gentleman Jimmy
Little Tin Box
The Name’s LaGuardia
When Did I Fall In Love? med Audra McDonald

Dag 354: Camelot

7 Dec

Camelot - Original London Cast Recording
Camelot (1960), 873 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av 1964 års Londonversion (518 föreställningar)
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner baserad på romanen The Once and Future King (1958) av T.H. White i sin tur inspirerad av den tidigast kända versionen av Arthur legenden Le Morte d’Arthur (1485) av Sir Thomas Malory

Kung Arthur har lyckats förena det förut så splittrade England.
Han gifter sig med den vackra Guenevere.
Han vill skapa en ordern för riddare som ska ändra deras inställning från att röva och slåss till att bli hedersmän, detta leder till att ordern Riddarna av Runda Bordet skapas.
Fem år efter att ordern skapats har ryktet om dessa riddares förträfflighet spritt sig över hela landet och även till Frankrike där en ung, mycket religiös och självgod riddare vid namn Lancelot Du Lac bor. Han bestämmer sig för att söka medlemskap och blir antagen.
Till en början så får hans självgodhet folket att ogilla honom men genom att på olika sätt visa upp sitt mod och sin medmänsklighet så vinner han allas hjärtan inklusive Arthur och Gueneveres.
Tyvärr så blir Guenevere förälskad i Lancelot och han i henne.
Arthurs oäkta son Mordred dyker upp vid hovet. Han är fylld av hat och hämndbegär mot sin far men han döljer det och gör sitt bästa för att få sin fars förtroende. När han väl fått det så börjar han sin hämnd genom att avslöja Lancelots och Gueneveres förhållande vilket leder till att Lancelot tvingas fly och Guennevere döms till döden. I sista sekund räddas hon dock av Lancelot. Detta leder till att Arthur tvingas att förklara Frankrike krig.
Samtidigt har Mordred i hemlighet skapat en egen armé som han använder för att anfalla Camelot, hans högsta önskan är att förstöra allt det som Arthur har skapat…

Lerner & Loewe måste ha känt en enorm press på sig när de skapade detta verk. Deras föregående Broadway show hette My Fair Lady (1956) och efter den hade de skrivit den oerhört framgångsrika, kritikerrosade och Oscarvinnande musikalfilmen Gigi (1958).
Förväntningarna från både folk och press var inte stora utan de var gigantiska! Så förhandsbokningen av biljetter till showen var stark.
Men både kritikerna och publiken skulle dock snabbt upptäcka att det här inte var en ny Lady. Librettot är mörkare och pratigare och huvudrollerna betydligt mindre charmiga. Ska jag vara ärlig så tycker jag att det är en ganska så tråkig musikal – fast musiken är otroligt bra. Loewes svepande melodier och Lerners ljuvliga texter gör att jag gärna sätter på original castskivan med Richard Burton och Julie Andrews i de ledande rollerna.
Att lyssna på Londoncasten var inte så kul som jag hoppats. Det beror mest på att den nästan låter identisk med Broadwayskivan. Det finns bara små, små variationer i det musikaliska urvalet (nån låt är i en lite kortare version, nån i en lite längre) och Laurence Harvey och Elisabeth Larner i de ledande rollerna låter förvillande lika sina Broadwaykolleger – fast Burton och Andrews är mer levande och underfundigt humoristiska i sina tolkningar.
Det här är en musikaliskt mycket bra musikal som dock är lite av ett sömnpiller på scen tyvärr. Så gå genast till Spotify och lyssna på Broadwayversionen (som är den version jag rekommenderar) och njut!

I Wonder What the King Is Doing Tonight?, C’est moi, The Lusty Month of May, If Ever I Would Leave You, The Simple Joys of Maidenhood

Man gjorde en gräslig filmversion av showen 1967 med Richard Harris och Vanessa Redgrave i huvudrollerna.

Föreställningen vann 4 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll, kostym, scenografi och musikalisk ledning.
Den vann också en Theatre World Award till Robert Goulet för hans roll som Lancelot

Det här var President John F. Kennedys favorit musikal.

LP:n med inspelningengen av Broadwayversionen låg 60 veckor på Billboards topp 100 lista och 7 av dem var på 1:a plats.

Boken som musikalen är baserad på The Once and Future King (1958) består egentligen av fyra böcker. Tre var publicerade sen tidigare och en var ny till denna sammanslagna volym:
The Sword in the Stone (1938)
The Queen of Air and Darkness (1939) (även publicerad som The Witch in the Wood)
The Ill-Made Knight (1940)
The Candle in the Wind (1958)
En sista bok i sviten The Book of Merlyn (skriven 1941, publicerad 1977) gavs ut efter Whites död.

Titeln The Once and Future King kommer från vad det enligt legenden stod på Arthurs gravsten: Hic iacet Arthurus, rex quondam, rexque futurus – ”Here lies Arthur, king once, and king to be”.

Why should Camelot have given Moss Hart (regissören) a heart attack and Alan Jay Lerner serious ulcer trouble when it made me feel so well?
– John Chapman, Daily News

Lerner, Loewe, and Hart spent so much to mount Camelot that the wisecrackers have been calling it Costallot.

If it’s pageantry and spectacle you’re willing to settle for, Camelot offers a lot. But in our book, it’s no My Fair Lady.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Camelot is weighed down by the burden of its book. The style of story-telling is inconsistent. It shifts uneasily between light-hearted fancy and uninflected reality. Graceful and sumptuous though it is, Camelot leans dangerously in the direction of old-hat operetta.
– Howard Taubman, The New York Times

What do the Simple Folk do? med Julie Andrews och Richard Burton
If Ever I Would Leave You med Robert Goulet
High Lights
Camelot 0ch How To Handle A Woman från filmversionen
The Lusty Month of May från filmen

Dag 336: Take Me Along

19 Nov

Take Me Along (1959)
, 448 föreställningar
Musik & sångtexter: Bob Merrill
Libretto: Joseph Stein & Robert Russell, baserad på Eugene O’Neills komedi Ah, Wilderness! från 1933.

There are 14 saloons in this town, and I’ve never set foot in one of them—the one on 4th Street.—Sid

Den 4:e juli 1906.
16 åriga Richard har blivit förälskad i grannens dotter Muriel. Men när hennes pappa upptäcker att Richard läser ”snuskiga” dikter för henne (bl a ett utdrag ur Oscar Wildes Salome) så jagas han ut ur huset. Även Richards föräldrar blir chockerade över hans olämpliga beteende.
Richard som känner sig missförstodd vågar sig in på en lokal bar där han för första gången i sitt liv provar på alkohol. Han möter också en prostituerad vid namn Belle som försöker förföra honom. När han så småningom kommer hem igen så väntar ett brev från Muriel på honom där hon berättar att hon älskar honom. De unga tu smiter ut från sina hem och möts i en park där de för första gången kysser varandra.
Paralellt med Richards äventyr så dyker hans morbror Sid upp i stan. Sid är en alkoholiserad ”good-for-nothing” som i 14 år varit förlovad med Lily, Richards faster. Hans drickande och allmänna dåliga leverne har dock varit ett hinder för att de två ska kunna gifta sig, men nu har han lovat att nyktra till och bli en bättre man men kommer han att hålla sitt löfte…

En charmig gammeldags Broadwaymusikal: lite naiv, lite oskyldig, lite ointressant…
Det är väl egentligen inget fel på musiken men problemet är att den inte heller är av det slag som man kommer ihåg. Känns väldigt standardiserad och strömlinjeformad. Här finns ett par söta melodier, ett par småroliga sånger och lite annat (bland annat den första komiska sång om delirium tremens som jag hört Little Green Snake) men det är svårt att skilja den från så många andra liknande musikaler från samma era.
Fast det är kul att höra Robert Morse (Finch i originaluppsättningen av Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig se Dag 133) i en tidig roll.
Värd en genomlyssning men förvänta er ingen klassiker.

Take Me Along, But Yours, Sid Ol’ Kid, Volunteer Firemen Picnic, Nine O’Clock

Föreställningen vann en Tony Award för Jackie Gleason för sin insats som morbror Sid.

The music blares, the dancers prance, and Broadway goes through its regular routine – substituting energy for gaiety. Everyone is in motion, but nothing moves inside the libretto. If the producers of Take Me Along decide to play the second act twice, they will have this department’s full endorsement.
– Brooks Atkinson, Times

Frankly, we wondered why they bothered to run a line in the program saying it’s based on Ah, Wilderness!
– Robert Coleman, Daily Mirror

I Get Embarrassed
I Would Die


Dag 301: Damn Yankees

2 Okt

Damn Yankees (1955)
, 1019 föreställningar
Har lyssnat på inspelningen av 1994 års Broadway revival (718 föreställningar)
Musik & sångtexter: Richard Adler & Jerry Ross
Libretto: George Abbott & Douglass Wallop, baserad på Wallops roman The Year the Yankees Lost the Pennant.

En modern version av Faustlegenden.
Joe Boyd, en medelålders fastighetsmäklare, är en stor fan till Washington Senators basebollag. Problemet är bara att laget hela tiden förlorar sina matcher. Joe är övertygad att om de bara kunde få en riktigt bra spelare (en ”long ball hitter”) så skulle lagets lycka kunna vändas. Han blir så frustrerad över matchresultaten att han en dag bara slänger ur sig att han skulle kunna sälja sin själ för att de ska få sin braiga spelare.
Som av en slump så dyker i samma stund en sofistikerad affärsman som heter Mr Applegate upp.  Mr Applegate, som i själva verket är djävulen, erbjuder Joe att förvandlas till ”Joe Hardy” lagets nya 22 åriga stjärnspelare – i utbyte mot hans själ naturligtvis. Joe går med på erbjudandet, även om det betyder att han måste lämna sin fru, men han lyckas få till en inhiberingsklausul som innebär att han kan annullera kontraktet om han gör det senast kl 21 kvällen innan den stora finalmatchen.
Med Joes hjälp så tar sig the Washington Senators hela vägen till final. Men Joe har under resans gång upptäckt att han saknar sin fru och börjar överväga att hoppa av sitt kontrakt. Då skickar Mr Appelgate efter världens främsta förförerska, Lola, med hennes hjälp ska han se till att Joes själ blir hans…

Jag bara älskar denna musikal. Musiken är fantastisk, sångtexterna smarta och roliga och om man tittar på filmversionen så får man dessutom se Gwen Verdons underbara, av Bob Fosse, koreograferade dansnummer.
Det här är en liten pärla till musikal.
1994 års version är lite annorlunda mot originlet, dels är det nya arr och så finns här, förutom alla sångerna, också en del av balettmusiken med samt ett flertal korta scener som gör att det blir enkelt att följa med i handlingen.
Rekommenderas å det varmaste.

Heart, Two Lost Souls, Whatever Lola Wants, Who’s Got The Pain?, The Game

Originaluppsättningen vann 8 Tony Awards: Bästa musikal, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, partitur, dirigent/musikalisk ledning, koreografi och scenarbetare.
Revivaln vann en Tony för bästa manliga biroll, plus en Drama Desk Award för bästa manliga biroll samt 2 Theatre World Awards.

Musikalen har filmats två gånger.
Först kom en bioversion 1958 som behöll stora delar av Broadwaycasten (fast rollen som Joe Hardy gavs till tonårsidolen Tab Hunter) samt var väldigt trogen scenversionen.
1967 gjordes en tv-version med Phil Silvers som Applegate och Lee Remick som Lola.

Jerry Lewis spelade Applegate i revivaln.
Vincent Price spelade Applegate i flera sommarproduktioner under 70-talet.

Sången Heart översattes i Sverige till Låt Hjärtat Va’ Me’ och blev signatursången för den älskade tv-serien Jubel i busken.

In short, Damn Yankees has an appealing idea, a couple of first-rate performers, and an intermittent flair for raising the roof. What it hasn’t got is staying power, a knack for hanging onto its gains and snowballing them into hilarity.
 Walter Kerr, Herald Tribune

The new song-and-dance sockeroo. Baseball is the great national pastime, and we predict that Damn Yankees will become a great national entertainment. It’s packed with power all down the line, from lead-off man to the pitcher. There isn’t a weak spot in the lineup. Here’s a pennant winner if we ever saw one. A real champ!
 Robert Coleman, Daily Mirror

Whatever Lola Wants med Gwen Verdon
Whatever Lola Wants med bl a  Jerry Lewis och en hysteriskt rolig Susan Ann Taylor
Who’s Got The Pain? med Bob Fosse & Gwen Verdon
Two Lost Souls – Jane Krakowski & Cheyenne Jackson
At the Tony Awards: Shoeless Joe
Damn Yankees at Paper Mill Playhouse

%d bloggare gillar detta: