Dag 282: Kiss Me, Kate

Kiss Me, Kate (1948), 1077 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen av Broadway revivaln från 1999
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Bella & Samuel Spewack, i manuset har man även inkorporerat delar av William Shakespeares Så tuktas en argbigga

Föreställningen handlar om en teatergrupp som ska spela en musikalversion av Shakespeares Så tuktas en argbigga.
Vi får vara med om alla konflikter som sker båda på och bakom scenen  mellan Fred Graham, showens regissör, producent och stjärna, och hans primadonna tillika ex-fru Lilli Vanessi.
Här finns också en sekundär intrig som handlar om Lois Lane, skådespelerskan spelar Bianca och hennes hasardspelande pojkvän, Bill. Han har lyckats skuldsätta sig å det kraftigaste hos en lokal gangster, men han har uppgett att hans namn är Fred Graham.  Gangstern skickar några underhuggare till teatern för att kräva in pengarna och en massa missförstånd och roliga situationer uppstår.

Kanske en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats, med ett otroligt välskrivet och hysteriskt roligt manus av Bella & Samuel Spewack och några av de bästa sångerna Cole Porter skrev under hela sin karriär.
Det här var en succé från den första try-outföreställningen.
En av de få föreställningarna som anlände till New York i samma skick som den var i när den började sin ”prov” turné. Allt klaffade från första början så det var inget som behövdes rättas till.
Den är magisk att se på scen och även magisk att bara lyssna på.
Denna revivalinspelning är ljuvlig med en fantastiska ensemble med starka röster och härlig komisk tajmning.
Tempot på sångerna är lite högre än de var på 40-talet och det kan säkert störa puritaner men jag tycker det ger en stuns och fräschet till denna version.
Sen så bjuder de på nya orkestreringar också och de är härliga, smarta och även de fyllda av komik – inte ofta man får höra en orkester med komisktajmning.
Allt som allt så känns det nästan som att jag lyssnar på  showen för första gången och inte för den hundranåntinge gången.
Me like! A lot!
Den här musikalen är en av de bästa musikalerna ever och om man inte lyssnat på den eller känner till den så har man inte rätt att kalla sig musikalälskare! So ere bara!

Favvisar:
Allt!

Kuriosa:
Det här är nog Cole Porters största succé och den enda av hans musikaler som kom att spelas över 1000 gånger på Broadway i sin originaluppsättning.
1999 år revival spelades 881 gånger.

Kiss Me, Kate var den första musikalen som vann en Tony Award (priset skapades 1947) för bästa musikal.
Förutom den så vann den Tony’s för bästa libretto, partitur, kostym och bästa musikalproducent.

Revivaln 1999 vann Tony’s för bästa revival, manliga huvudroll, orkestreringar, regi och kostym.
Den fick dessutom 4 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll, kostym, orkestreringar och scenografi.

Svensk premiär hade Kiss me, Kate på Oscarsteatern 1951 med Ulla Sallert och Per Grundén i huvudrollerna.

Filmversionen kom 1953 och skiljer sig bara lite från scenversionen. Den största skillnaden är att man lagt in en scen i inledningen som utgör en slags förtydligande av Freds & Lillis gemensamma bakgrund.
För en gångs skull så kom nästan alla av sångerna från scenversionen med, fast man var tvungen att tona ned de snuskigare insinuationerna i Porters texter.
Fast man fick igenom en liten snuskighet, det är i sången Tom, Dick or Harry där Ann Miller sjunger a-dick-a-dick-a-dick-a-dick och censorerna inte förstod att det namnet kan betyda nått helt annat beroende på sammanhang…
Man la till en extra sång till filmen, From This Moment On, som kom från Porters mindre framgångsrika musikal Out Of This World från 1950.
Bob Fosse spelade en av Biancas tre friare. Det är han som bland annat hänger från en pelare i From This Moment On.
Filmen släpptes från början som en 3-D film.

Pressklipp:
Occasionelly by some baffling miracle, everything seems to drop gracefully into its appointed place in the composition of a song show, and that is the case here.
– Brooks Atkinson, The New York Times

If Kiss Me, Kate isn’t the best musical-comedy I ever saw, I don’t remember what the best musical-comedy I ever saw was called. It has everything.
– Robert Garland, Journal-American

Kiss Me, Kate struck gold last night. This new and festive musical comedy is the best song-and-dance show of the season and one of the best Broadway has had in ten years.
– Ward Morehouse, Sun

From the opening number it was obvious to everybody that the first-nighters were seeing a smash hit of epic proportions, and nothing occurred throughout the evening to let them down.
– Richard Watts Jr. , Post

Videosar:
Too Darn Hot från London Revivaln 2001
So in Love från The Tony Awards
Another Op’ning, Another Show från Macy’s Thanksgiving Parade
Tom, Dick or Harry från filmversionen
From This Moment On
Brush Up Your Shakespeare från live inspelningen av Londonrevivaln
Trailer till filmen

Dag 243: Flahooley

Flahooley (1951), 40 föreställningar
Musik: Sammy Fain.  I samarbete med Moises Vivanco för Yma Sumacs nummer
Sångtexter: E. ”Yip” Harburg
Libretto: E. ”Yip” Harburg & Fred Saidy

I staden Capsulanti i USA ligger B.G. Bigelows enorma leksaksfabrik.
I fabriken jobbar den godhjärtade men fattige Sylvester Cloud. Han drömmer om att tjäna så pass mycket pengar att han en dag ska kunna gifta sig med sin käraste, Sandy.
Sylvester har uppfunnit en skrattande docka som han kallat Flahooley. Bigelow älskar den och bestämmer sig för att den ska bli årets stora julklapp.
I samma veva kommer en arabisk delegation till fabriken. Det är så att de behöver hjälp med att få en magisk lampa reparerad. I lampan bor anden som hjälper dem att styra landet och som bland annat ger dem tillgång till all olja. 
Bigelow som blivit förälskad i den arabiska prinsessa som följt med låter Sylvester ta hand om reparationen.
Försäljningen av Flahooley dockan går till en början som smort men när det kommer ut liknande men billigare dockor på marknaden som konkurrerar med Bigelows så går försäljningen ner. Och minskad försäljning gör att Sylvesters chanser till giftermål också minskas.
Medan han reparerar den magiska lampan så råkar han gnugga den och det leder till att anden kommer fram. Han önskar då att all världens barn ska få varsin Flahooley docka.
Anden hörsammar hans önskan och det börjar produceras dockor i en rasande fart.
Faktum är att den överproduceras och det leder till att priserna sjunker och till sist så finns det så många dockor att de ges bort gratis till alla som vill ha den. 
Detta dockkaos leder till att folk börjar bränna dockorna på stora offentliga dockbål.
Så småningom löser sig dock allt och Sylvester får sin Sandy och Bigelow sin prinsessa.

Den här showen var en allegori över McCarthyismen och den häxjakt på kommunister som skedde i USA på den tiden.
”Yip” Harburg hade själv blivit svartlistad av McCarthykommittén och på grund av det fått lämna Hollywood eftersom han inte längre kunde få jobb där.
Från början var parallellerna ännu tydligare då dockan inte skrattade utan sa 
”Dirty red”.  Dessutom så skulle man mata den med sömntabletter på natten och uppiggande piller på dagen.
Det var en väldig massa samhällskritik i denna show och även attacker mot kapitalismen med repliker som ”Let us put Christ back in Christmas”. Sånt gick inte riktig hem i ett Amerika som hade Koreakriget, det kalla kriget och rädslan för atombomben att sysselsätta sig med.
Att intrigen dessutom var väldigt slingrig och komplicerad gjorde inte saken bättre.
Musiken är rakare och ganska så lätt att ta till sig. Det är inte den bästa 50-tals musikal jag hört men dålig är den inte. Häftigast är att höra en debuterande Barbara Cook som Sandy och den exotiska Yma Sumac som den arabiska prinsessan. Speciellt den senares sånger är helt makalösa och unika. Kanske mer intressanta än direkt bra men fantastiska att lyssna på.
Värd att leta fram och eftersom den finns på Spotify så är det bara att sätta på den direkt.

Favvisar:
Flahooley!, The World Is Your Balloon, Najla’s Song of Joy / Arabian for ”Get Happy”, Jump Little Chillun’, The Springtime Cometh

Kuriosa:
I föreställningen förekom det stora marionetter på scen. Dessa var gjorda av Bill Baird. Ett exempel på hans dockor kan man få i filmversionen av The Sound Of Music för det är hans dockor som förekommer i The Lonely Goatherd numret.

Yma Sumac (född som Zoila Augusta Emperatriz Chávarri del Castillo) var känd som kvinnan med en röst på drygt 4 oktavers omfång – det finns de som hävdar att under hennes storhetstid så nådde den närmare 5 oktaver.
Hon föddes i Peru 1922 och brukade hävda att hon var en Incaprinsessa i direkt nedstigande led från den sista stora Incahövdingen Atahualpa (1497–1533).
Under hennes storhetstid i USA (slutet av 40- och stora delar av 50-talet) så gick det runt ett envist rykte om att hon egentligen hette Amy Camus (Yma Sumac baklänges) och var en hemmafru från Brooklyn. Numera har man dock hittat ett födelsebevis från Peru som bevisar att hon föddes där och även den Peruianska regeringen har intygat att hon faktiskt kommer därifrån.

Pressklipp:
The plot with wich E.Y. Harburg and Fred Saidy have endowed their new production is one of the most complicated, verbose, and humorless of the season; and it weighs heavily against beautiful scenery and costumes, enchanting performers, and two or three gay puppet shows. More plot crosses the stage than Macy’s Thanksgiving Day parade.
– Brooks Atkinson, Times

Flahooley is a tuneful, extraordinarily beautiful, and delightfully imaginative musical. It also may be the most elaborately coated propaganda pill ever to be put on stage…
– John Chapman, Daily News

We haven’t had a Flahooley since I don’t know when. Maybe never! It is sweet and simple. It is wry and complex. It is a child’s show, but it is never childish. It is a grown up’s show, but it is never grown up. It is also magic. It is as sophisticated as it is not, dealing with Aladdin’s lamp and the atom bomb at the same time, making fun of business and taking love seriously, singing, dancing, and cutting up, furnishing song and dance and beauty, almost concurrently. I like it. Especially before it gets so complicated.
– Robert Garland, Journal-American

Lost anything lately? You might take a look at Flahooley. No doubt, it’s all wrapped up in that plot. Everything else is.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Engelskt nyhetsinslag om när Flahooley sattes upp som konsertföreställning i London 2012
Springtime Cometh
Yma Sumac framför Chuncho
Yma Sumac – Live in Moscow (1960) Ataypura

Dag 216: Look, Ma, I’m Dancin’!

Look, Ma, I’m Dancin’!(1948), 188 föreställningar
Musik & sångtexter: Hugh Martin
Libretto: Jerome Lawrence & Robert E. Lee

Arvtagerskan (och f d vaudeville-artisten) till ett bryggeri imperium, sponsrar ett ryskt balettkompanis turné med en miljon dollar. Det enda krav hon har på dem är att hon ska få medverka i baletten. Hon är dock så usel att de bara låter henne  spela saker som ”en tagg” i Törnrosa. Trots det så lyckas hon ta över kontrollen av baletten och anlitar en god vän som ny koreograf för att ”piffa upp” den gamla trötta ryska balettrepertoaren. Genom att exempelvis förvandla Svansjön till en ”hootchy kootchy” balett som han kallar för Steno Pool, så får han fantastiska recensioner vilket leder till att han får ett Hollywoodkontrakt.

När jag lyssnat på showen så har jag valt att lägga till vissa nummer från off-off Broadway revivaln som kom 1999.
Anledningen till det är att original casten spelades in en månad innan showen skulle ha sin premiär. Det fanns nämligen ett hot om att en strejk skulle bryta ut bland teatermusikerna och man ville försäkra sig om att det skulle finnas en castinspelning lagom till premiären. Men det betyder att varken sångernas ordning eller vilka som sjunger vad riktigt stämmer överens med vad som skulle presenteras på Broadway. Dessutom så ströks ett par sånger och några nya tillkom som därför inte finns med på originalplattan.
Men allt sånt finns med på  revivalinspelningen så genom att slå ihop bägge skivor så har jag fått nått av en ultimat version av showen. Inte för att det gjorde den bättre för det här är inte direkt en bra show.
Det är en väldigt blandad upplevelse att lyssna på den här plattan för här finns dels fantastiskt roliga nummer och skön swing-musik men också några smöriga ballader så tråkiga att man ruttnar efter bara nån minut.
Generellt kan jag säga att den som hoppas på att finna några förlorade klassiker här kan glömma det. Det här är middle-of-the-road standardlåtar, typiska för sin tid och sticker inte ut för fem öre.
Det intressantaste med den här showen var nog koreografin som skapades av Jerome Robbins men den kan man ju tyvärr inte njuta av här…
På originalet så får man full orkester medan det bara är piano på revivaln.

Favvisar:
I’m the First Girl in the Second Row, The Little Boy Blues, Shauny O’Shay, The Two Of Us, Gotta Dance

Pressklipp:
The most I can say -to be school-masterisch about Look, Ma– is that it’s one of the brightest children I’ve ever flunked. It’s a fine might-have-been; possible even a  fine should-have-been. It has good things in it, good people all about it, a good idea behimd it. But it’s not a good show.
…
The trouble is that the music is not good enough and the book’s not good at all.
– Louis Kronenberger, PM

If you want to laugh, rush to the Adelphi immediately and buy your tickets. A fast, funny, zippy musical. Nancy Walker is terrific, a one-woman show all by herself.
– Robert Garland, Journal-American

Video:
I’m the First Girl in the Second Row med Nancy Walker