Tag Archives: Robert Preston

Dag 263: Mack & Mabel

25 Aug

e087f96642a0b890bd098110.L._SY450_
Mack & Mabel (1974), 66 föreställningar
Baserar min bedömning på välgörenhetskonsertinspelningen från Theatre Royal Drury Lane i London 1988
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Michael Stewart, löst baserad på Mabel Normand och Mack Sennets liv

Showen börjar med att stumfilmsregissören Mack Sennett går runt i sin gamla filmstudio i Brooklyn 1938. Han tänker tillbaka på hur allt startade och så förflyttas vi till 1911 och filmindustrins barndom.
I centrum har vi den stormiga romans som uppstod mellan Mack och servitrisen Mabel Normand.
Han upptäcker henne, ger henne jobb som skådespelerska och hon blir den stora stjärnan i hans filmkomedier under många år.
Vi får följa paret under 20 år fram till hennes död 1930. Hon har vid det laget blivit gravt drogberoende, prostituerad och dör, bokstavligen, i rännstenen av tuberkulos.
På köpet får publiken historien om skapandet av Keystone Studios med sina berömda Keystone Cops och Sennett’s Bathing Beauties.

Jag har haft den här konsertinspelningen ända sen den kom ut för över 20 år sedan men aldrig känt nått behov av att lyssna på den. Jag menar jag har ju originalet (på cd numera för LPn har spelats så många gånger att den till sist gick sönder).
Men nu var det alltså dags och jag har verkligen njutit.
På denna platta så framförs verket inte bara med full orkester utan kompositören själv sitter vid pianot och inleder flera av sångerna.
Eftersom det är en välgörenhetskonsert så låter man flera olika artister dela på rollerna. Min favvis Debbie Gravitte Shapiro finns med och det gör även gamla Broadway legender som Stubby Kaye.
Det är en påkostad produktion som också innehåller en sång som ströks från originalet.
Inte kan den jämföras med originalinspelningen som är oöverträffad i allt (från rollsättningen med Robert Preston och Bernadette Peters i titelrollerna till de makalösa orkestreringarna) men denna version är mer än ok. Och musikalen i sig är så jävla underbar att varje inspelning inte kan bli annat än ljuvlig.
Denna musikal skall finnas i varje musikalfans skivsamling och varje låt skall kunnas utantill. Så är det bara!

Favvisar:
Allt, men Overture, Look What Happened to Mabel, Wherever He Ain’t och Time Heals Everything lite extra mycket.

Kuriosa:
Det här är showen som startade allt för mig.
Innan jag köpte denna platta så visste jag knappt om att det fanns scenmusikaler, jag kände bara till de gamla Hollywoodmusikalerna som gått på tv.
Jag var väldigt tveksam till att köpa skivan för jag tyckte omslaget var så fult men den var kraftigt nedsatt, på gränsen till gratis, och jag tänkte att va fan, i värsta fall så slänger jag den bara.
Jag minns fortfarande min reaktion när de första takterna av ouvertyren strömmade ur högtalarna. Jag blev helt frälst. Sen svepte låt efter låt över mig. Den ena bättre än den andra.
Nått så här bra hade jag aldrig hört förut. Jag var helt förstummad. Och jag kände instinktivt att i denna stund så vändes ett blad och en ny era i mitt liv inleddes.
Efter att ha lyssnat igenom plattan minst 10 gånger på raken så visste jag att från och med nu så var det musikal som gällde för mig.

Den här showen dog mest på grund av ett väldigt dåligt libretto. Men musiken är otroligt älskad, castinspelningen har nått kultstatus och man har försökt sätta upp musikalen ett flertal gånger (främst i England där den fortfarande är stor), alltid med ett kraftigt omarbetat libretto. Man har till och med ändrat det tragiska slutet till ett lyckligt slut där Mack och Mabel återförenas, men inte ens det har hjälpt.

Det engelska isdansparet Torvill & Dean valde ouvertyren till Mack & Mabel som bakgrundsmusik till sin tävlingsdans. De vann 1982 års guldmedalj på  World Figure Skating Championships med den låten och dansen.
När BBC valde att visa deras dans i repris under 1984 års olympiska spel så fick den engelska befolkningen smak för musiken och efterfrågan på Mack & Mabelplattan blev så stor att man gav ut den igen. Skivan hamnade som bäst på 6:e plats på den engelska topplistan.

Pressklipp:
We all have seen a musical with book trouble before, but this one has book trouble so bad taht it is practically library trouble.
Clive Barnes, Times

The show’s feel is basically noise trying to pass for enthusiasm and is exemplified by an amplification imbalance that drowns out the singing with the knowledgeable but harsh, Broadway-cliché orchestrations of Philip J. Lang. The show’s look is expense without point. The show’s quality is professionalism without identity.
– Martin Gottfried, Post

An amaible fool of a musical så desperately anxious to tickle our funnybones and touch our hearts that it succeeds in doing neither. I spent the evening feeling sorry for it.
– Douglas Watt, Daily News

Loaded with all the zip of a wet, very dead flounder.
Richard Coe, The Washington Post

Videosar:
Movies Were Movies
I Won’t Send Roses
Helen Sjöholm – Wherever He Ain’t
Tap Your Troubles Away
Torvill and Deans guldmedaljvinnande isdans från 1982 till ouvertyren från Mack & Mabel. Gåshud!
Mabel Normand filmsnuttar
Fatty and the Bathing Beauties (1913) med Roscoe ”Fatty” Arbuckle och Mabel Normand
Keystone Cops

Dag 240: I do! I do!

2 Aug

41GEV4DC27L
I do! I do! (1966), 560 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen från 1996 års Off-Broadway revival
Musik: Harvey Schmidt
Sångtexter & libretto: Tom Jones, baserad på pjäsen The Fourposter (1951) av Jan de Hartog

Det här är en intim liten två-mans musikal.
Vi får följa paret Agnes och Michael Snow under 50 år, från 1895 till 1945.
Allt utspelar sig i deras sovrum och scenen domineras av en stor himmelsäng.
Vi får följa dem från bröllopsnatten fram till den dag de bestämmer sig för att flytta till en mindre bostad.
Bland de händelser vi får vara med om finns födseln av deras barn, Michaels framgångar som författare, ett utomäktenskapligt förhållande, ett gräl som nästan leder till skillsmässa och dotterns bröllop.

Det här är en liten charmig historia. Och en härlig utmaning för två skådespelare.
I den version jag lyssnat på så är det bara ett piano som ackompanjerar paret och det känns otroligt passande.
Sångerna är inte tidstypiska och de använder inte olika musikstilar för att markera tidens gång utan det är en samling Broadwaymelodier av det mer generella slaget. Det är en ganska så trevlig samling sånger utan att innehålla nått nummer som riktigt sticker ut.
Både Karen Ziemba och David Garrison levererar otroligt bra sånginsatser vilket gör den här plattan väldigt njutbar.

Favvisar:
All The Dearly Beloved/Together Forever/I Do I Do (The Wedding) (Medley), Love Isn’t Everything, Nobody’s Perfect, The Honeymoon Is Over, When The Kids Get Married

Kuriosa:
Robert Preston vann en Tony 1967 som bästa manliga skådespelare i en musikal.

En tv-version av föreställningen gjordes 1982 med Lee Remick och Hal Linden i de två rollerna.

Filmstjärnan Rock Hudson spelade mot Carol Burnett i en nationell turnéversion som gick 1973/74.

Det fanns planer på att göra en filmversion 1969. I den skulle stjärnorna från filmen Mary Poppins, Julie Andrews och Dick Van Dyke, återförenas. Men på grund av att klimatet för filmmusikaler inte var det bästa just då så la man ner projektet.

Pressklipp:
A varm and very original musical that has the handsome, if glossy, looks of an expensive greeting card and occasionally the sentiments of a cheaper one.
Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

The stars, they’re great. What about the material? It’s in the whole barely passable, a sort of carefully condensed time capsule of all the clichés that have ever been spawned by poeple married and/or single. Not that the familiarity would matter so much if the lines were fresh from the mint and the lyrics gleaming with new wit.

Generally you can do the rhyming right along with the folks on stage. But, of course, there are those folks on stage to reckon with. They make a handsome couple. I even see what he sees in her.
Walter Kerr, Times

First, praise must go to Jan de Hartog. About 80 per cent of the success of I Do! I Do! is his, and the sentimental marital comedy which was a hit some years ago simply had become a hit all over again. … Everything that has been added, in the way of music, lyrics and scenic devises, is bonus, but the source and the substance are de Hartog’s.

What makes I Do! I Do! unique is the fact that you are always watching two of the most talented and entertaining performers in the American musical theatre. There is no distraction; the stage is theirs all evening. It is a happy show, generous, with charm and lavish with love.
– Norman Nadel, World Journal Tribune

Videosar:
Från the Tony Awards med Robert Preston & Mary Martin
High lights från en produktion från 2011
Good Night
When The Kids Get Married

Dag 161: The Music Man

15 Maj

The Music Man [2000 Broadway Revival Cast Recording]
The Music Man (1957), 1375 föreställningar
Baserar mitt omdömme på inspelningen av revivaln från 2000 (699 föreställningar)
Musik & sångtexter: Meredith Willson
Libretto: Meredith Willson & Franklin Lacey inspirerad av Wilsons självbiografi And There I Stood With My Piccolo från 1948.

Sommaren 1912 kommer bedragaren Harold Hill till den lilla staden River City i Iowa. Han låtsas vara musikproffessor och påstår att han leder, organiserar samt säljer instrument och uniformer till orkestrar för barn. Vad han egentligen gör är att han duperar den naiva lokala befolkningen, tar upp beställning, samlar in pengarna och drar så fort han bara kan till nästa stad där han sen upprepar processen.
Men i River City så blir pianolärarinnan Marian Paroo misstänksam.
Harold försöker då förföra henne för att få henne att sluta undersöka honom och hans förehavanden.
Men hans plan slår fel då han faktiskt blir förälskad på riktigt.
När han sen hjälper Marions blyge och läspande lillebror att komma över sin blyghet så börjar hon inse att det faktiskt finns nått gott i denne man och hon blir förälskad i honom.
Men han  har redan satt igång sitt lurendrejeri, folket har beställt och betalat, och nu måste han hitta ett sätt att leverera allt han utlovat…

Det här är pur charm och en äkta Broadwayklassiker.
En ljuvlig musikal med bra melodier, välskrivna texter, en solid intrig och ordentligt integrerade sånger -flera av dem har formen av diskussioner eller dialoger som i det närmaste rappas fram, eller pratsjunges i alla fall och många av texterna känns som repliker snarare än sångtexter.
Och här finns också en riktigt klassisk megahitsång (Seventy Six Trombones).
Den är i stort en ganska så fulländad musikal och det är svårt att fatta att det är kompositörens debutmusikal.
Originalcastplattan har jag haft i min ego i decennier och den har alltid legat högt på min favvislista.
Det första jag märker som skiljer min gamla inspelning från den här modernare är att på den nya finns ouvertyren med. De flesta sångerna är också längre eftersom man haft plats för att ta med både repriser och dansmusik.
De skryter på omslaget med att detta är första gången som hela partituret getts ut på skiva. Och det stämmer säkert, för jag har fått många glada överraskningar här. Me like!
Musiken är en skön blandning av marscher, showmusik, ragtime, kontrapunktiska sånger och barbershop.
Jag kan sakna Robert Prestons charmiga röst och suveräna röstskådespeleri och även Brabra Cooks kristallklara sopran från originalet (det var dom som spelade huvudrollerna 1957) men jag gillar även de som kreerar rollerna här och med tanke på all extra musik som finns med så kan jag inte annat än rekommendera denna version.
Tempot på de flesta låtarna har ökats en aning och de nya orkesterringarna ser till att musikalen känns modern trots de 56 år den har på nacken.
Jag skulle vilja ha den här versionen fast med Robert Preston och Barbara Cook i huvudrollerna – det skulle vara den ultimata versionen.
Ett måste!

Favvisar:
Iowa Stubborn, (Ya Got) Trouble, Piano Lesson, Seventy-six Trombones, Marian The Librarian, Pick-a-little – Talk-a-little

Kuriosa:
Föreställningen vann 5 Tony Awards 1958: Bästa musikal, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll och bästa dirigent/kapellmästare.
Den vann också en Tony 1959 för bästa scentekniker.

Den vann en Theatre World Award 1958

1980-års revival vann en Theatre World Award och det gjorde också 2000-års revival.

En filmversion av showen gjordes 1962. Robert Preston från scenversionen var återigen Prof Harold Hill.
Filmen vann en Oscar (Best Musical Score adaptation or treatment) och 5 nomineringar varav en för årets bästa film (Lawrence of Arabia vann).

I filmversionen så spelades Marians läspande lillebror av Ron Howard.
Ron var senare med i filmer som American Graffiti (Sista natten med gänget, 1973) och i TV-serien Happy Days där han spelade Richie Cunningham.
Det senaste decennierna har han haft en extremt framgångsrik karriär som regissör. Bland hans titlar kan jag nämna: Splash, Cocoon, Willow, Apollo 13, A Beautiful Mind (som gav honom en Oscar som bäste regissör) och The Da Vinci Code.

En tv-version gjordes 2003 med Matthew Broderick som Hill och Kristin Chenoweth som Marian.

Sången Goodnight, My Someone har samma melodi som Seventy-six Trombones men den går i långsam valstakt i motsats till den senares snabba marschtakt.

Videosar:
Ya Got Trouble från filmversionen
76 Trombones‘ at the Tony Awards 2000
Marian The Librarian från tv-versionen
Piano Lesson & Goodnight My Someone
Ron Howard sjunger Gary, Indiana

%d bloggare gillar detta: