Tag Archives: rock musical

Nr 438: Your Own Thing

1 Jan

 

 


Your Own Thing (1968)
,
Off-Broadway 937 föreställningar
London (1969), 42 föreställningar

Music & Lyrics: Hal Hester, Danny Apolinar
Book: Donald Driver, löst baserad på William Shakespeares pjäs Trettondagsafton (Twelfth Night 1601-02)

This is a man, look at his hair
Not your idea of a he-man
Say what you will, what do I care
I just want to be a free man.
To be me, man!

”Love is a gas! It’s where it’s at! And if your own thing is against Establishment’s barf concepts, you can drop out and groove with it.”

The setting for the play suggests a Shakespearean stage. Whilst Twelfth Night was ”then”, Your Own Thing is very much ”here and now”.
Viola and Sebastian, a twin brother-and-sister rock duo, get separated when their boat sinks early in act 1, but both land in Illyria (in this case modern day New York), where Orson is a theatrical agent and Olivia the operator of a discotheque.
Viola, mistaken for a boy (she calls herself Charlie), meets Orson, the manager of a shaggy-haired rock group called the Apocalypse, which features four musicians who perform under the aliases Death, War, Famine and Disease. Because Disease has been drafted, Orson hires Viola as his replacement.
When Orson sends ”Charlie” with a love letter to Olivia, the familiar complications follow:
Viola and Orson develop romantic feelings for one another, Orson is thrown into a state of sexual confusion, which increases when he meets Sebastian (since the boat wreck, mistaken for a girl), and confuses him with Viola. 
 Olivia on the other hand falls for Sebastian who she thinks is a girl and therefore also get sexually confused. What follows is a plot with an emphasis on mistaken identities and wacky, fast-paced antics.
In the end Viola is engaged to Orson and Sebastian to Olivia.

En megahit på sin tid. Men också ett riktigt barn av sin tid.
Den hade fingertoppkänsla och stämde av allt som var ”hippt, nytt, ungdomligt och NU!” enligt pressen och den bredare massan. Den använde sig av alla den tidens hippaste slanguttryck som ”groovy”, ”far out man” och liknande. Kläderna var psykedeliskt mönstrade i orange, brunt och gult, håret var långt men välfriserat och de på scenen verkade kanske mer höra hemma i en hip tv-show som The Mod Squad eller The Sonny & Cher Show än i en ”with it” och  ”now” musikal.
Den var också snäll och så långt från revolutionerade, ”farlig”, nydanande och ”fräck” som Hair var.  I Your Own Thing användes inga svordomar och den sexuella förvirring var kittlande men ofarlig. Den här föreställningen var en slags familjevänlig version av Hairs hippies som man till och med kunde ta med sin gamla frireligiösa mormor på. Och musiken var mer The Monkees än rock.

Detta är melodiös light-rock. Massor av låtar som snabbt klistrar sig fast i hjärnan. Mycket up-tempo och några snygga ballader. En musikal som verkligen är värd att återupptäcka för musikens skull. Men själva showen får nog ligga kvar i malpåsen. Jag skrev inledningsvis att den var ett barn av sin tid och det är den verkligen. Den fångade tidsandan och den tidens slang så exakt att den dessvärre åldrades oerhört fort. När den fick sin premiär i Chicago 1970 så ansåg kritikerna att musikalen kändes gammal, passé, att tiden gått den förbi och att den var ”a period piece”. Detta på bara 2 år! Ouch!

Kuriosa:
Föreställningen vann följande priser:
1968 Outer Critics Circle Award, Best Production
1967-1968 New York Drama Critics’ Circle, Best Musical
1968 Theatre World Award, till Rusty Thacker som spelade Sebastian
1968 Drama Desk Award for Outstanding New Playwright, Donald Driver

Showen var den första off-Broadway föreställning som vann en New York Drama Critics’ Circle Award  för bästa musikal. Den slog bl a Hair!

Det var den andra musikalen, efter Hair, att benämnas som ”rock musikal”.

Original titeln för showen var The London Look när den skrevs 1966, men när det var dags att sätta upp den så hade mods och ”Swinging London” blivit lite ute och ersatts med hippierörelsen så man beslöt att ändra titeln till det den har idag.

Titeln Your Own Thing är en parafras på Shakespeares egen undertitel till Twelfth Night vilken var What You Will.

Två av föreställningens sånger har text som är tagen direkt från Shakespeares pjäs. Det är Come Away, Death och She Never Told Her Love.

Det här var en, för sin tid, väldigt tekniskt avancerad föreställning. Man använde sig av 12 dia- och 2 filmprojektorer för att skapa de olika miljöerna som föreställningen utspelade sig i.
Det här var även den första showen där man använde sig av en ”voice over”, det vill säga att det fanns en förinspelad berättarröst som med jämna mellanrum berättade och förklarade saker för publiken.

Rollen Olivia, som i musikalen är ägare till ett diskotek, är baserad på Sybil Burton, Richard Burtons första fru. Hon startade en nattklubb 1965 som blev den tidens favorit kändisställe. Nattklubben, som fick namnet ”Arthur”, stängde 1969 och kan väl ses som en slags föregångare till Studio 54. Det var på ”Arthur” som man uppfann ”mixning” vad gäller övergången av musik mellan 2 olika skivspelare, detta enligt DJ:n Terry Noel som påstod att det var han som kom på eller uppfann det.

Filmrättigheterna till showen såldes för $500 000. Legendariske filmregissören Stanley Donen (Singin’ in the Rain m fl) skulle regissera den. Tyvärr blev det ingen film.

Upphovsmännen sa att de var ute efter att skapa en föreställning som var ”far-out” samtidigt som den var helt igenkänningsbar – ”a protest play that even tourists would enjoy”.

Manusförfattaren Donald Driver och en av skådespelarna, Michael Valenti, som också var kompositör, skulle försöka sig på ännu en musikal baserad på en Shakespeare pjäs 1981. Denna gång var det The Comedy of Errors som som musikal fick titeln Oh, Brother! Den spelades 3 gånger på Broadway…

I föreställningen spelades Viola av Leland Palmer, en musikalartist som kanske är mest känd för rollen som Audrey Paris (den frånskilda hustrun) i Bob Fosses självbiografiska film All That Jazz (1979). Förutom den rollen och den i den här musikalen så spelade hon Fastrada i original uppsättningen på Broadway av Pippin.

Press:
”…cheerful, joyful and blissfully irreverent to Shakespeare and everything else….The humor of the show is light-fingered and lighthearted, and its vitality and charm are terrific. The music is always engaging and far from consistently strident. People who like The Sound of Music rather than the sound of music do not have to stay away….”
Clive Barnes, The New York Times


”… a swinging little show that I think I enjoyed better then I ever will  Twelfth Night itself.

(about this show as compared to other Generation Gap shows) ”What has been eliminated is the self-pitying chip-on-the-shoulder whine; instead the comment is both light-hearted and matter-of-fact, mainly dealing with the new transsexualism of the young.”
– Jerry Tallmer, The New York Post


It was a bright, highly entertaining show when the engaging little company took to song and dance – and it was a brutal bore when they had to wade through the story.

– James Davis, The Daily News

Video:
The Flowers

 

YOT-003A-541x346

Annonser

Nr 367: Two Gentlemen Of Verona

1 Okt

51Brb1j0CcL._SL500_AA280_
Two Gentlemen Of Verona (1971)
, 614 performances
Music: Galt MacDermot
Lyrics: John Guare
Book: John Guare & Mel Shapiro, baserad på William Shakespeares pjäs Two Gentlemen Of Verona (Två Gentlemän från Verona alt Två Ungherrar i Verona, beroende på översättning), exakt när den skrevs är okänt, men man bedömer dess tillkomst till omkring 1591-94

Lifelong friends Proteus and Valentine leave their rural hometown to experience life in urban Milan. Valentine falls in love with Sylvia, whose father has betrothed her against her will to the wealthy but undesirable Thurio, and plots to win her hand. Disregarding his loyalty to Valentine and Julia, his sweetheart back home, Proteus also sets his sights on Sylvia. He plans to expose his friend’s intentions to her father, have Valentine banished from Milan, and claim her for himself.

Ta en dos var av soul-, funk-, pop- och rockmusik, släng in en skvätt country, lite calypso, nån sambatakt, en droppe reggea, några uns operettpastich, en doft av 30-tal och så krydda med lite ”Bond-temat”, blanda allt ordentligt och, vips, så har du en ”hip”, ”fräck” och ”with it” musikal av typsikt tidigt 70-tals slag.
Och tycker man att det låter väääldigt mycket Hair om den så är det inte så konstigt eftersom det är samma kompositör till bägge verken: Galt MacDermot. Men melodierna är inte lika starka eller ”catch-iga” här, flera känns mer som Hair-rejects eller som sämre kopior av den musikalens hits. Fast jag tror nog att de flesta kan hitta åtminstone nån låt som fastnar för med inte mindre än 37 olika spår att välja mellan (det är en dubbel lp) så finns här nått för alla. Men kanske just det att musiken spretar så åt alla möjliga olika håll gör att åtminstone jag aldrig riktigt fastnat för showen. Gång på gång sätter jag på den och försöker ge mig hän och ge den en chans men gång på gång så tröttnar jag och vill bara stänga av. Inte så att musiken är dålig men den känns inte så hiskeligt bra heller. Många låtar känns väldigt lika varann och de flyter liksom ihop till en enda långa ljudmatta av (till största delen) mellantempo låtar. Och jäklar vad den har åldrats och inte på ett bra sätt.

Mina favvisar:
Calla Lily Lady, Symphony, Where’s North, Hot Lover, Love Me, Finale: Love Has Driven Me Insane/I Love My Father

Kuriosa:
Den här föreställningen började sitt liv som en av New York Shakespeare Festivals gratis föreställningar i Central Park i New York sommaren 1971 men föreställningen blev så populär och uppskattad att man bestämde sig för att ge den en chans på Broadway också.

Den  slog föreställningar som Grease och Follies och vann både Tony– och Drama Desk awarden som det årets bästa musikal.
Priser den fått:
2 Tony Awards: årets bästa musikal och bästa libretto.
8 Drama Desk Awards: Bästa musik, sångtexter, libretto, manliga och kvinnliga huvudroller, kostymer, koreografi och regi.
Dessutom en Theatre World Award för bästa kvinnliga skådespelare.

Raul Julia, som spelade Proteus (den ena gentlemannen), blev nominerad för en Tony för sin insats och vann Drama Desk Awarden. Han skulle komma att kreera rollen som Guido Contini i Maury Yestons musikal Nine från  1982. Dessutom var han en fantastisk Gomez Addams i  de två filmerna om familjen Addams som kom i början av 90-talet.

Pjäsen som musikalen är baserad på är ett av Shakespeares tidigaste verk, många hävdar till och med att det var hans första spelade verk.

Man vet att man har att göra med en musikal  från det sena 60-talet eller tidiga 70-talet när man på omslaget kan få se två damer som visar brösten. Förvisso i stiliserad form men med tanke på amerikanarna och deras extrema rädsla för nakenhet i offentliga medier så är det här enormt. Men så var det under en kort period i det stora landet i väst, man blev inte chockad eller upprörd ifall man skymtade en liten tutte här och där, till och med i barntillåtna filmer kunde man få se lite (typ i Can’t Stop The Music). Ah, those were the days…
Fast nu läste jag precis  i en bok att det jag trodde var stiliserade bröstvårtor i själva verket ska vara stiliserade och strategiskt placerade tårar… Fan trot, jag misstänker att det är en efterkonstruktion, men jag låter var och en som tittar på bilden själv få bestämma vad hen ser…

Pressklipp:
Who says you can’t do Shakespeare on Broadway? Joseph Papp and his New York Shakespeare Festival have found the lovliest way possible.
– Douglas Watts, Daily News

Rubrik: Simply Carefree, Simply Wonderful
… you feel Shakespeare would grasp his way of putting it, and not mind the rock or Latin-American beats. As a result it is easy for the entertainment to move either way – into now or into iambic pentameter. After Shakespeare’s, Guare’s contribution to the festivities may be the greatest.
– Walter Kerr, Times

Here is a show with the size of physique and spirit to fill a big stage (and house) while doing it in a fresh way. It has energy, wit and originality.
Om Raul Julias komiska talang: He can do more with a pair of steel-rimmed glasses than most actors can do with four years of acting lessons.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

I had a great time. I only wish that it had been three or four gentlemen instead of two.
– Clive Barnes, Times

Videosar:
Who is Sylvia?
Night Letter
Where’s North?
A song medley från en repetion
Från Broadway.coms reportage om 2005 års sommarteaterversion
What a Nice Idea

Dag 342: The Apple

25 Nov

The Apple
The Apple (1980), filmmusikal

Musik: Coby Recht
Sångtexter: Coby & Iris Recht med lite hjälp av George S. Clinton
Manus: Menahem Golan

Vad kan väl vara bättre än att tillbringa lite tid med en science-fiction disco/synth/rock-operafilm från 1980 som utspelar sig i en nära men ändå avlägsen, spännande framtid, närmare bestämt år 1994…

Två naiva och oskyldiga ungdomar från Canada, Alphie och Bibi, kommer till USA för att tävla i 1994 års upplaga av  the Worldvision Song Festival.
Deras folkmusikinspirerade discoballad Love, the Universal Melody blir den stora överraskningen och sensationen på festivalen och de är på väg att vinna tävlingen.
Mannen som styr och kontrollerar hela världens musikindustri och även festivalen, en viss Mr. Boogalow, ser inte på det unga paret med blida ögon, han vill nämligen att hans dekadenta popdansgrupp BIM ska vinna.
Han riggar självklart tävlingen så att de gör det, men han ser samtidigt en potential i det unga paret. Han försöker signera dem till sitt bolag. Alphie som misstror Boogalow vägrar att skriva på nått kontrakt men Bibi tar chansen och gör det.
Alphie bosätter sig bland ett gäng hippies i stadens park.
Bibi å sin sida blir stylad, fixad och lanseras som den nya stora popdivan. Så småningom märker hon dock att livet med glamour, droger och fester är ett tomt liv. Hon saknar sin Alphie och lämnar stjärnlivet för att bosätta sig hos honom i parken.
Men hon kommer snart att upptäcka att Mr Boogalow inte är en person som man bara lämnar…

Det här är egentligen fruktansvärt uruselt men jag gillar det.
Vid den första genomlyssningen satt jag mest med öppen mun och häpnade över alla de uppenbara musikaliska stölderna och den allmänna uselheten jag hörde men… För varje ny lyssning på verket så tycker jag bara bättre och bättre om det. Missförstå mig rätt nu, det är fortfarande ganska så redigt uselt men samtidigt så är det så där helt underbart dåligt, om ni förstår hur jag menar.
Jag kommer på mig själv med att glatt sitta och sjunga med i de absurda texterna (har lagt ett exempel på dem längst ner på sidan) och till och med köra gamla discomoves till uptempolåtarna. Who would have guessed?

Filmen är även den värd ett besök. Den är so ”over the top” att man häpnar och det var troligtvis ett medvetet val de gjorde för att visa på framtidens dekadenta värld.
Musiken är dock bättre utan de rörliga bilderna och flera av låtarna är annorlunda i sin LP-version jämfört med hur de framförs i filmen.
Om ni hittar ett exemplar av LP:n (tror inte den nånsin givits ut på cd), så köp den för Guds skull, en sån här bortglömd kultklassiker får man bara inte missa!

Favvisar:
BIM, The Apple, Coming, Creation, Speed, Cry For Me

Kuriosa:
Från början var det här tänkt att bli en hebreisk scenmusikal, en slags modern ”Adam och Eva” berättelse med skivbolagschefen som ”ormen”. Men när filmogulen Menahem Golan hörde talas om det så såg han en möjlighet att tjäna pengar på den disco och musikalvåg som svepte över världen just då. Detta är perioden då Saturday Night Fever och Grease toppade alla film- och hitlistor.
Menahem Golan skrev ett nytt manus och satte  igång att spela in filmen i Tyskland. Något som hörs tydligt då det tyska ”Münchensoundet” är klart dominerande på ett flertal låtar (det soundet som låg bakom Donna Summers tidiga hits som Love To Love You Baby och discogruppen Silver Conventions alla hits). Tyvärr så var disco på väg ut när filmen kom så den floppade nått enormt.
Herr Golan satsade i stället på actionfilmer i fortsättningen och där hade han betydligt mer framgång.

Texterna är skrivan av ett par med väldigt begränsad kunskap om det engelska språket vilket lett till sanslösa, ibland rent surrealistiska sångtexter. Kan inte låta bli att ge er en av dem. Tänk er denna text till ett ”tungt”  discobeat och ”storslagna” dansrutiner eller titta och njut av videon nedan.

Magic apple
Mystery apple
Take a little ride
Let me be your guide
Through the apple paradise.
Juju apple
Voodoo apple
Take a little bite.
Spend a splendid night
In our garden of delights.
It’s a natural, natural, natural desire.
Meet an actual, actual, actual vampire.
Let the apple set your soul on fire, fire, fire, fire.
You’ll be hypnotized,
And you’ll be demonized,
But you’ll be paralyzed,
So you can victimize.
You’re 
fascinating, captivating, losing your mind 
When we cast the apple light on you.
Holy apple
Sacred apple
Take a little chance,
Get into a trance,
And join me in the apple dance.

Videosar:
Trailer
BIM
The Apple
Show Business
The National Bim Hour
How To Be A Master
Cry For Me

 

Dag 230: Saucy Jack and the Space Vixens

23 Jul

51RxauR5sLL
Saucy Jack and the Space Vixens (1995), Fringe
Musik: Jonathan Croose & Robin Forrest
Sångtexter: Charlotte Mann & Michael Fidler
Libretto: Charlotte Mann baserad på idéer av Johanna Allitt, Simon Curtis, Michael Fidler & Charlotte Mann, Michael Fidler & Charlotte Mann

På den sjaskiga Kabarén Saucy Jack’s på planeten Frottage III så står allt inte rätt till.
En efter en dödas artisterna på klubben genom att en stilettklack körs djupt in i bröstet på dem.
I denna miljö fylld av desperation och rädsla så berättar servitrisen Booby Shevalle, den talangfulle Sammy Sax, bartendern Mitch Maypole och ett gäng till om sina rädslor, drömmar och hemligheter medan mördaren härjar vidare.
Till undsättning kommer de glamorösa Space Vixens. Det är ett gäng intergalaktiska, supertrendiga modeller/brottsbekämpare som kommer att rädda de utsatta genom The Power Of Disco.
Kärlekshistorier uppstår, ”garderober” öppnas, liv räddas och allt kommer att leda fram till en gigantisk musikalisk klimax!
Det ni!

Det här är lika camp-igt som Rocky Horror var på sin tid. Fast musiken är inte lika bra.
Här har vi en blandning av disco, house, glam-rock, ska och gammaldags kabaretmusik.
En rätt så skön blandning. Men den jobbar lite för hårt på att vara så där skönt sjukt kul och den lyckas inte riktigt. Texterna är mediokra och musiken svänger ibland men är samtidigt rätt så radio-anonym.
Det finns inte så många låtar som sticker ut så där på direkten och kanske att den här skivan skulle lämna större intryck om jag hade sett showen men det har jag tyvärr inte.
Men småkul för stunden är den i alla fall.

Favvisar:
Glitter Boots Saved My Life, Let’s Make Magic, Plastic, Leather and Love, Fetish Number from Nowhere, All I Need Is Disco

Kuriosa:
Musikalen skapades av Johanna Allitt, Simon Curtis, Mike Fidler och Charlotte Mann. De hade tänkt att sätta up Leonard Bernsteins musikal Candide på Edinburgh Fringe Festival 1995 men det visade sig att den redan skulle spelas av andra under festivalen. Då satte de sig ner och skrev ihop det här verket som de sen framförde med stor framgång.
Showen vara bara en enaktare det året men efter den enorma respons de fick så kom de tillbaka till Edinburgh året därpå med en två-akts version.
Den har sen dess spelats över hela england och även haft ett par framgångsrika uppsättningar i The West End.

Showen spelas i en kabarétmiljö med publiken (en del sittandes vid runda bord) som gäster på nattklubben. Skådespelarna går runt och spelar överallt i teaterlokalen och det förekommer en hel del interaktion med publiken.

Videosar:
Trailer
Cheer up Bunny
Plastic, Leather and Love
Living in Hell
All I need is Disco Reprise

Dag 219: The Toxic Avenger

12 Jul

81qMvxhWjhL._SL1425_
The Toxic Avenger (2008), 2009 Off-Broadway, 300 föreställningar
Musik: David Bryan
Sångtexter: Joe DiPietro & David Bryan
Libretto: Joe DiPietro baserad på filmen The Toxic Avenger från 1985

Efter att ha avslöjat att Tromavilles kvinnliga borgmästare tagit emot mutor för att tillåta företag att dumpa sitt giftiga avfall i staden, så kastas den blida vetenskapsstudenten Melvin ned i ett fat med giftig gegga av hennes två hejdukar.
Han dör inte av det utan förvandlas till New Jerseys första superhjälte: ett grönt, slemmigt missbildat monster med övermänsklig styrka.
Han ser det som sin uppgift att rädda New Jersey, stoppa den globala uppvärmningen och uppvakta den vackraste, blindaste bibliotekarien i stan.

Det här är en rockmusikal.
Och vi pratar hårdrock här, av klassisk 80-tals modell. Det är melodiöst, med falsettsång och tunga beats. Och en och annan powerballad.
Jag gillar det.
Det här är ingen show som tar sig själv på allt för stort allvar och det märks i både musiken och sångtexterna. Tycker dock att musiken generellt är bättre än texterna som hör till.
En komisk liten bagatell som är väl värd att leta upp.

Favvisar:
Who will save New Jersey?, Hot Toxic Love, Evil is Hot, Bitch/Slut/Liar/Whore, A Brand New Day In New Jersey

Kuriosa:
Musikalen är baserad på den ultravåldsamma kultrullen med samma namn från 1985. Den var genombrottet för filmbolaget Troma Films, ett bolag som specialiserat sig på extrema lågbudgetrullar. Deras filmer är normalt så långt från politiskt korrekta som man kan komma med ett fokus på extremvåld, tuttar och mycket sjuk humor.
Musikalens handling skiljer sig väldigt mycket från filmens men känslan och grundtemat med nörd som blir superhjältemonster är desamma.

David Bryan (kompositör) är kanske mest känd som keyboardist i Bon Jovi.
Tillsammans med Joe DiPietro skapade han Broadwaymusikalen Memphis som 2010 vann Tonyn för bästa musikal.

Pressklipp:
What’s big and green and sings pop-rock anthems while tearing off the limbs of evildoers? The Toxic Avenger, the mutant superhero born of a shlocky cult movie who has now been given the supreme honor of inspiring a stage musical.

… the real problem with Toxic Avenger is less the paucity of plot than the monotony of the elbow-in-ribs handling. Mr. Bryan’s music is competent but hardly complicated pop-rock that provides a plain base for his and Mr. DiPietro’s relatively crude lyrics.

Mr. DiPietro’s book is on the same head-banging level. I lost count of the jokes playing on Sarah’s blindness somewhere in the double digits. (Trying to shelve books, Sarah keeps dropping them on the floor. Sarah wanders offstage in the middle of a duet. Sarah puts Drano in the coffee instead of cream. …)

Given the cheapo provenance of the material …  it might be funnier if full-priced tickets to Toxic Avenger did not run to $85. For the price of a pair the economical Mr. Kaufman could probably have filmed a whole trilogy.
– Charles Isherwood, The New York Times

So would I recommend Toxic Avenger: The Musical? I would say definitely. They really did a great job of making the show entertaining to both long time fans and those who aren’t so familiar with Tromaville. Just be warned that it might not be suited for the younger tikes. Why the people behind me brought their five year old son I have no idea, but he definitely seemed pretty freaked out by Toxie’s roar.

There was enough blood and limb removal to keep me satisfied and enough humor and romance to keep my wife speaking to me afterward.
-Joe, bloodygoodhorror.com

This is precisely the breed of pop-culture mutant Off Broadway was made for: a winking rock & roll romp inspired by sci-fi schlock, crammed with a smorgasbord of showpieces for outsize comic talents to chew on. Audience appetites for such frothy runoff may vary according to age and degree of intoxication, but for most of its running time The Toxic Avenger is hard to resist on its own infectious terms. It’s Shrek for stoners.
– Rob Weinert-Kendt, Time Out

The Toxic Avenger is about three times better than you’d expect—which, depending on your expectation level, puts it somewhere between painless and actually kind of . . . good.

Still, compared with his fellow verdant behemoths from Young Frankenstein and Shrek, Toxie demonstrates that being green can be breezier, sleazier, and pleasier.
– Eric Grode, The Village Voice

Videosar:
Trailer för showen
The Toxic Avenger Musical info
Lloyd Kaufman, vd för Troma Entertainment, gör reklam för musikalen via The Society Of Singing And Dancing Iconic Super Mutants (S.A.D.I.S.M)
Who Will Save New Jersey?
My Big French Boyfriend
Hot Toxic Love
Brand New Day In New Jersey med kompositören David Bryan
Trailer till originalfilmen

%d bloggare gillar detta: