Tag Archives: Rock’n’Roll

Nr 388: Cry-Baby

9 Feb

crybaby-cover3

Cry-Baby (2008)
Broadway, 68 föreställningar

Music: Adam Schlesinger
Lyrics: David Javerbaum
Book: David Meehan, Mark O’Donnell

Baeserad på John Waters film med samma namn från 1990

I can’t believe you’re here tonight
it thrills me through and through
In fact I’m gonna improvise
A love song just for you:
Well, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby 
Baby, baby, baby, baby, oh la la

It’s 1954.
Everyone likes Ike, nobody likes communism, and Wade ”Cry-Baby” Walker is the coolest boy in Baltimore. He’s a white trash bad boy with a good cause; truth, justice, and the pursuit of rock and roll.
One day Cry-Baby and his gang of juvenile delinquents crashes an Anti-Polio picnic in the better parts of Baltimore and there he meets (and falls in love with) the rich girl Allison, just a good girl who yearns to be bad in Cry-Baby’s arms.
Fueled by hormones and the new rhythms of rock and roll, she turns her back on her squeaky clean boyfriend Baldwin to become a ”drape” (a Baltimore juvenile delinquent) and Cry-Baby’s moll.
At the other end of the topsy-turvy moral meritocracy of 1954 America, Baldwin as the king of the squares leads his close-harmony pals against the juvenile delinquents, who are ultimately arrested for arson, sending the drapes all off to prison.
It’s Romeo and Juliet meets High School Hellcats.

Showen börjar bra med en ouvertyr där man lagt in små uppmaningar från ensemblen till publiken att 1. Inta sina platser, 2. Stänga av mobiltelefoner och 3. Ta bort det prasslande papper från godiset.  Från det går man direkt till en käck Anti-Polio picknick som hålls av WASParna  i Baltimore – härligt självgoda, egotrippade och  fördomsfulla vita överklassare. Så långt är det riktigt, riktigt kul men sen så tappar den fart och blir betydligt mindre överraskande, satirisk och smaklös och mer… ja, jag vet inte, färglös kanske, den tappade mig i alla fall.
Tyvärr så tycker jag att historien inte håller hela vägen, delvis för att den är extremt förutsägbar med den rika flickan som faller för den dåliga pojken med det stora hjärtat från slummen men också för att det händer inte så mycket. Det är många kul shownummer och en del väldigt roliga scener men i stort så står föreställningen stilla och stampar mest hela tiden.

Musiken svänger, det är rockabilly, Rock’n’Roll, Doo-wop och tajta smöriga nummer med schyssta vokala harmonier. Allt är väldigt 50-tal, tidig Elvis-känsla och kontrasterna mellan den rumsrena  ”vita” musiken och den mer sexiga, syndiga ”svarta” musiken är stor, precis som det nog var då.
Problemet med att allt låter så äkta är att det nånstans känns som om man hört alla låtar tidigare. Det här är show som verkar bestå av b-sidorna från den tidens hitsinglar, inga dåliga låtar direkt men inte heller nått man minns. Har lyssnat på skivan ett flertal gånger och det är inte mycket som fastnar.
Bäst är den när den har komiska nummer, som den minst sagt störda och intrigerande Lenoras kärleksförklaring till Cry-Baby – Screw Loose, eller sången där Cry frågar Allison den viktiga frågan: Girl, Can I Kiss You With Tongue?

Jag minns att när jag såg filmen, med Johnny Depp i titelrollen, i början på 1990-talet så kändes den som ett slags försök att casha in och rida på den stora succén som filmen Hairspray var. Båda filmerna var av John Waters, Baltimores kända undergroundfilmare, och Hairspray var hans stora genombrott hos den bredare massan och Cry-Baby var tänkt att etablera honom där. Men den gjorde inte det och han slutade att försöka göra hyfsat rumsrena filmer och återgick istället till den mer skruvade och definitivt icke-PK värld hans filmer normalt utspelade sig i.
Denna musikal känns lite på samma sätt. Det är samma författare bakom både musikalen Hairspray och denna show och man känner hur de liksom försöker att upprepa framgångsreceptet  de använde till den förra. Men precis som med filmen så känns det här inte lika genuint emotionellt eller intressant utan bara som en trist upprepning trots att det är en helt ny story.
Och så har den inte heller lika bra och catch-ig musik som Hairspray hade.

Trivia:

Musikalen fick 4 Tony Award nomineringar men vann inte någon.
Den vann 1 Drama Desk Award för bästa koreografi

Meehan och O’Donnell som skrev manuset till denna musikal skrev även manuset till musikalen Hairspray (2002) – även den baserad på en John Waters film.

Trots att musikalen hade sin premiär på Broadway 2008 så skulle det dröja ända till 2015 innan man gjorde en castskiva. Det hör till ovanligheterna att man spelar in shower som floppat och speciellt 8 år senare men det är bara att tacka och ta emot. Alla som var med i showen kunde inte samlas till inspelningen men de flesta var med –  88,4 % av original casten medverkar.

Schlessinger och Javerbaum som skrev musiken och sångtexterna till denna show vann kanske inga Tonys men herrarna har vunnit ett flertal Grammys bl a för de hysteriskt roliga öppningsnummer de skrivit till Neil Patrick Harris när han var värd för Tony Galan. Ett exempel finns bland videorna längre ner.

Press:

The new John Waters musical, is campy, cynical, totally insincere and fabulously well crafted. And funny. Madly, outrageously funny.
Terry Teachout, Wall Street Journal,
… pleasantly demented and – deep in the sweet darkness of its loopy heart – more true to the cheerful subversion of a John Waters movie than its sentimental big sister Hairspray.
 Linda Winer, Newsday
The show is without flavor: sweet, sour, salty, putrid or otherwise. This show in search of an identity has all the saliva-stirring properties of week-old pre-chewed gum.

Mr. Ashford brings his customary gymnastic vigor to the choreography: lots of revved-up jumping jacks, push-ups and leg lifts, usually led by a trio of athletic muscle boys.
Ben Brantley, The New York Times

 

… watered-down Waters has yielded a flavorless Broadway musical that revels in its down-and-dirtiness yet remains stubbornly synthetic. There’s a lot of talent, sass and sweat onstage, particularly in the dance department, plus a sprinkling of wit in the show’s good-natured vulgarity. But somehow, it never quite ignites.
David Rooney, Variety
… O’Donnell and Meehan had far more success with another retro-themed Waters adaptation, Hairspray…. Cry-Baby is content to stay in the shallow end and focus on a standard wrong-side-of-the-tracks tale…. But rather than supply a jolt of not-too-outsider-energy, [the songwriters] have instead coasted on their magpie skills, tossing out an undistinguished stream of pastiche numbers. The lyrics occasionally have a welcome crispness…. The songs themselves, however, are as generic as the lyrics are pointed: It’s the first time I can recall forgetting a show’s melodies before they were even finished.
Eric Grode, The New York Sun

The rockabilly-inspired numbers that David Javerbaum and Adam Schlesinger have crafted for Cry-Baby aren’t as ambitious or infectious [as Hairspray], but the show is similarly good-hearted, and has more of a Waters edge. Javerbaum and Schlesinger’s lyrics and Mark O’Donnell and Thomas Meehan’s book are both more inventively crass and less snarky than those of other contemporary musical winkfests; you get the sense that these writers share Waters’ affection for his goofy subjects.
Elysa Gardner, USA Today

Video:
High lights
At The Tony Awards
Loose Screws
A Whole Lot Worse
Trailer Cry-Baby (movie)
It’s Not Just for Gays Anymore

Trailer för Female Trouble  – en typisk John Waters film

Annonser

Dag 266: Million Dollar Quartet

28 Aug

81nR-FMO2nL._SL1411_
Million Dollar Quartet, hade sin urpremiär i Florida 2006 men arbetade sig så sakteliga till Broadway där den fick sin premiär 2010 och spelades 489 föreställningar.
Har lyssnat på både Chicago och London Castinspelningarna, den senare är en liveinspelning.
Musik & sångtexter: ett antal olika upphovsmän
Libretto: Floyd Mutrux & Colin Escott baserad på en verklig händelse

Föreställningen skildrar mötet mellan Johnny Cash, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins och Elvis Presley på Sun Records inspelningsstudio i Memphis, Tennessee den 4 december 1956.
Detta mötet har alltså skett på riktigt och det ledde till en jam-session mellan de olika artisterna. En jam-session som spelades in och så småningom gavs ut på skiva.
Starten till det hela är att Carl Perkins ska spela in några låtar med en ny artist, Jerry Lee Lewis. Elvis kommer förbi studion och tittar in tillsammans med sin flickvän, en sångerska som heter Dyanne, som kommer att stå för körandet under hela showen – på den verkliga sessionen var Elvis flickvän en dansare som hette Marilyn.
Johnny Cash kommer förbi för han ska ha sig ett litet snack med impressarion Sam Philips.
Sam fungerar som ciceron och det är hans återberättande om mötet som håller ihop showen.
När varje ny storartist dyker upp så inleder de med att sjunga en vers av en av sina största hits (Carl Perkins sjunger exempelvis inledningsvis Blue Suede Shoes och Elvis kör med That’s All Right), sen ”fryser” alla på scen och Sam berättar om hur han upptäckte artisten, detta vävs ihop med en kort scen mellan artisten och Sam innan alla på scen åter börjar röra sig och artisten sjunger färdigt sin hit.

Detta är en jukebox musikal och det är väl bara att konstatera att om man gillar den eller inte beror nog mest på om man gillar covers på tidiga rocksånger.
Jag gör det så jag gillar det här.
Artisterna gör bra versioner av sångerna och flera av dem låter verkligen som sina förlagor.
Hur showen var på scen har jag ingen aning om men som CD fungerar det här utmärkt.

Favvisar:
Real Wild Child, Matchbox, Rock Island Line, Sixteen Tons / My Babe, Whole Lotta Shakin’ Goin’ On

Kuriosa:
Musikalen vann en Tony Award för bästa manliga biroll.

De sista månaderna som den gick på Broadway så hade de bara en beläggning på ca 30% och det ledde till att man flyttade showen till en mindre Off-Broadwayteater där den sen fortsatte att spelas i närmare ett år till.

Pressklipp:
Those teeming hordes of the middle-aged wandering without purpose in the theater district, having seen Jersey Boys for the 27th time and been forbidden a 28th by their addiction therapists, can come to rest at last. The new destination: the Nederlander Theater, where Million Dollar Quartet, a buoyant new jukebox musical about a hallowed day in the history of rock ’n’ roll, rollicked open on Sunday night.
There’s a lot to like about this relatively scrappy variation on a familiar theme. Million Dollar Quartet has a pleasing modesty, taking place as it does on a single afternoon, Dec. 4, 1956, in the rattletrap recording studio of Sun Records in Memphis.

The actors portraying these pioneers don’t just play the roles but play the music too. Gifted musicians and likable performers, they tackle with no apparent discomfort the unenviable chore of impersonating some of the most revered names in pop music, from their slick pompadours right down to their frisky, agile fingertips.

But for me the most rewarding moments in the show were the more casual ones, when the four singers joined together to harmonize on those spirituals. These were among the songs actually played at this impromptu gig — most of the playlist in the show was not — and they give the strongest indication of the magic that must have taken place, as four great musicians with troubled lives and complicated careers came together to forget everything but what they loved to do most: express the riotous joy, beauty and sadness of life in songs that shoot straight for the soul.
– Charles Isherwood, The New York Times

Based in part on an actual event, the show has no delusions of grandeur: It presents itself as a straight-up portrait of an extraordinary jam session.
The lack of pretense is a particular virtue, because the four non-household names who play the singers have the vocal chops, the skills with piano and gee-tar and the folksy charm to carry the evening off. Although the loose biographical stitching doesn’t add up to much, the show kicks up an exhilarating fuss each time one of the stars takes the mike.
– Peter Marks, The Washington Post

Videosar:
Från the Tony’s
Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
At The Late Show with David Letterman
Trailer
Preview

Dag 72: Memphis

15 Feb

Memphis

Memphis (2009), 1165 föreställningar
Musik: David Bryan
Sångtexter: David Bryan, Joe DiPietro
Libretto: Joe DiPietro

– You know how a women can tell when a man is lying?
– How?
– He opens his mouth!

Platsen är Memphis, Tennesse, det är 50-tal. Den vite loosern Huey Calhoun har upptäckt den ”svarta” musiken. Han besöker ofta en Rock’n’Roll bar i den svarta delen av staden. Där upptäcker han en sångerska vid namn Felicia. Han blir förälskad i henne och lovar henne att han ska se till att hon spelas på radio. Genom lika delar tur, chutzpah och målmedvetenhet lyckas Huey inte bara bli DJ på en lokal radiostation han lyckas även med konststycket att bli den mest populäre DJ.n i stan.
Felicia och Huey blir så småningom ett par, nått de måste hålla absolut hemligt eftersom ett förhållande över rasgränserna inte är nått som ses med blida ögon av varken de vita eller svarta i stan.
Hueys populäritet växer och det gör även Felicias. Han får sin egna lokala tv-show och hon blir erbjuden ett skivkontrakt som dock innebär att hon måste flytta till New York. Huey vill inte att hon ska ta kontraktet. Hon vill att han ska flytta med henne och har till och med sett till att få dit en representant för ett nationellt tv-bolag så att hans show kanske kan börja sändas över hela USA.
Allt sätts på sin spets under en direktsänd tv-show då det fattas beslut som kommer att få avgörande konsekvenser för bägges framtid…

Oj, oj, oj, oj, oj, så bra det här är.
Nu är jag ingen expert på 50-tals rock’n’roll eller rhythm’n’blues men för mig låter det här helt genuint. Det svänger, det är grymt melodiöst, det är ös, det är känsloladdat och bara så jäkla bra.
Det känns som att lyssna på en samlingsplatta med fantastiska men okända låtar från eran. Faktum är att jag nästan trodde att det var en jukeboxmusikal när jag började lyssna på den, så äkta låter det. Döm om min förvåning när jag förstod att allt är nyskrivet.
Nu anser säkert de som är experter på sån här musik att det här bara är typiskt rentvättade och publikanpassade Broadwayversioner av ovan nämnda stilar och det är säkert så, men låtarna är skrivna med stor kärlek till eran och stilen och jag köper det.
Faktum är att jag är helt såld!
Har spelat den non-stop det senaste dygnet. Från den första takten av startlåten Underground till den sista melankoliska noten av Memphis Lives In Me (bonusspår) så är jag i extas. Dansar järnet, ylar med och bara njuter med ett stort lyckligt flin i ansiktet.
Den här hamnar helt klart bland de top 5 bästa musikaler jag haft med på denna blogg sen starten. Kanske till och med bland de top tre…

Favvisar:
Memphis Lives In Me, Everybody Wants to Be Black on a Saturday Night, Colored Woman, Someday, Tear Down The House

Kuriosa:
Musiken till denna show är skriven av David Bryan, kanske mest känd som keyboardisten i Bon Jovi.

Föreställningen vann 4 Tony Awards 2010: Bästa musikal, Bästa libretto, Bästa partitur och Bästa orkestrering.

I de sista föreställningarna spelades rollen som Huey av Adam Pascal som fick sin start på Broadway som den HIV-smittade rockgitarristen Roger Davis i originaluppsättningen av Rent.

Pressklipp:

The author of I Love You, You’re Perfect, Now Change and the keyboard player from Bon Jovi have hatched a really good musical.
I’ll let you mull over this sentence for a second.
Memphis came to New York with all sorts of warning bells. The creative team, for one. Book writer and co-lyricist Joe DiPietro and composer David Bryan may have teamed before — on The Toxic Avenger — but that didn’t make them naturals for a show about a white deejay (Chad Kimball) crossing the color line in 1950s Tennessee.
The cast? Kimball’s most recent Broadway credits are the bombs Lennon and Good Vibrations. Other actors rated only minor pings on the critical radar, like James Monroe Iglehart’s acclaimed turn as the Cowardly Lion in the Encores! revival of The Wiz. Finally, Memphis bummed around the country for a good half-decade, playing everywhere from Massachusetts to California — would it be overcooked?
In this case, practice makes perfect. Or at least it makes a zippy, exuberant musical — one that relies exclusively on steadfastly ”classic” values: catchy songs, heaping spoonfuls of inspirational moments and tear-jerking schmaltz, and committed performers at the top of their game.
– Elisabeth Vincentelli, The New York Post

Nice to know a new musical can actually surprise you. Though it starts on a familar note and sparks deja vu at other points, Memphis eventually finds its own voice and beat, and wins you over with its sheer enthusiasm and exuberant performances.

Memphis doesn’t break too much new ground, but it’s entertaining and blasts you out the door humming, bopping and happy as all, well, Hockadoo.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

This slick but formulaic entertainment, written by David Bryan and Joe DiPietro, barely generates enough heat to warp a vinyl record, despite the vigorous efforts of a talented, hard-charging cast. While the all-important music, by Mr. Bryan of Bon Jovi, competently simulates a wide range of period rock, gospel and rhythm and blues, the crucial ingredient — authentic soul — is missing in action.

Although the specter of racism is dutifully evoked repeatedly, the book … … is predictable and sanitized in its depiction of sweet soul music dissolving bigotry in the hearts of white listeners.

All the performers do their best to infuse Mr. Bryan and Mr. DiPietro’s score with the earthy vibrance it fundamentally lacks, despite the obvious pop craftsmanship. At various points in the show Mr. Bryan evokes the powerhouse funk of James Brown, the hot guitar riffs of Chuck Berry, the smooth harmonies of the Temptations, the silken, bouncy pop of the great girl groups of the period. But despite all attempts to light a fire under the songs, at no point are you likely to confuse Mr. Bryan and Mr. DiPietro’s smooth facsimiles of period rock ’n’ roll and R&B for the rollicking real thing.
– Charles Isherwood, The New York Times

This is more than a simple feel-good story; there are plentiful setbacks for the young lovers and only a semi-happy ending, if that. But I can guarantee you a rambunctious good time highlighted by rousing music and singing, spectacular dancing, and even some shedding of tender tears.
John Simon, Bloomberg News

Videosar:
Memphis på Tony Galan
Steal Your Rock ‘n’ Roll med bl a Montego Glover & Adam Pascal
Colored Woman
Say A Prayer
Underground
Memphis Lives In Me

%d bloggare gillar detta: