Tag Archives: Rodgers & Hammerstein

Nr 464: Oh, Brother!(1981)

27 Jan

Oh, Brother!
Broadway 1981, 3 perf.

Music: Michael Valenti
Lyrics: Donald Driver
Book: Donald Driver based on William Shakespeare’s The Comedy Of Errors (1591) which in turn was based on Plautus (254 B.C. – 182 B.C) play Menaechmi.

Tag line: Musical Comedy breaks out in the Middle East!

OH, BROTHER! takes place during a revolution in an oil rich Middle Eastern country on the Persian Gulf in a quaint resort town where its populace of merchants and revolutionaries mix Eastern tradition with Western consumerism. Into this volatile environment unwittingly stumbles a sweet old American named Lew. He is immediately surrounded by revolutionaries demanding he explain his presence. And the show starts with him telling his story:
Years ago, travelling in the Middle East with his wife, Lillian, she gave birth to identical twin boys. At the same time a dear black woman also gave birth to identical twin boys, but she died. Lew and Lillian adopted the orphaned twin boys to raise as brothers to their own. And for some inexplicable reason they only give each pair of twins one name so we have 2 boys named Habim and 2 named Mousada. When Lillian was well they booked separate flights home, separate flights to lessen the chance an air disaster might orphan any of their infant sons. Each parent took one twin from each set and departed for home. Disaster struck! The plane on which Lillian and her two charges were flying was hijacked to Iraq.
Lew tried to find them, but he never saw Lillian or the two boys again.
When Lew’s two boys grew to manhood, curious about their lost twins they prevailed upon old Lew to let them search the world to find them. Lew consented.
That was two years ago. Now they are lost too and he is searching for them.
And now the real story begins: of course Lew’s sons are in the same town at the same time as their father (unbeknownst to him) and, as faith would have it, it is in this very town their lost twin brothers live…

This leads to a series of mistaken identities where nobody knows which brother is which (they have the same name, remember) and that in turn leads to wrongful beatings, a near-seduction, the arrest of of one brother, false accusations of infidelity, theft, madness, and lots and lots of confusion and hilarious situations and a big chase. But all is solved in the end and they even find their long lost mother Lillian.

Well, that sounds like it could be a lot of fun, right? And it is quite funny for a half hour or so, but the whole ”mistaken identity” thing gets old and very predictable rather fast, and what’s left is a loooong wait for the cast to start the finale.
Thankfully the music is good. Some songs are even very good. And that saves the show from being a total waste. We have an old fashioned opening number that sets your toes tapping along (We Love An Old Story), a beautiful quartet for the two pair of twins (I Too The World), a romantic anthem that sounds like something Rodgers & Hammerstein could have written (That’s Him) and a very funny and definitely not politically correct song (How Do You Want Me).

And there was so much talent on the stage: Judy Kaye (the Phantom of the Opera, Mama Mia), Harry Groener (Cats, Crazy for You) and David James Carroll (Chess, Grand Hotel), just to mention a few of the more well known, who all went on to bigger and better things. It’s the book that let’s this show down. And the staging. And the sets. And the choreography. And the costumes. And… well, everything.

But as I mentioned before the music is worth a listening. Unfortunately you can’t find it on Spotify but maybe on Apple Music? But if you listen to the cast album you’ll get a couple of bonus songs. They probably recorded the album during try outs for two of the songs didn’t make it to the final show, and they’re good songs. A 60s flavored rock song called My World’s Coming’s Unwrapped and a funny ensemble number simply called Revolution. You could hear a little from the latter in the Entr’acte. Now, if you’ve read about this show somewhere else you may find my last statement a bit confusing: how could there be an Entr’acte as the show was in one act. Well, now it is, but during try outs it wasn’t. So therefore there was an entr’acte. But that one is not included on the cast album. Sorry, but the musical geek in me just had to point this out…

This isn’t the first musical version of The Comedy Of Errors, that was The Boys from Syracuse (1938) with book by George Abbott, lyrics by Lorenz Hart and music by Richard Rodgers. That show had the same problems as this one has, as far as the mistaken identity plot goes, but is all in all a better put together show and the music… Oh, the score is a real classic. You can read more about The Boys on this blog, search for entry no: 198.

This wasn’t Donald Drivers first attempt at musicalizing a Shakespeare play, he made Twelfth Night into the rock musical Your Own Thing in 1968. That show was a hit. Read about it at no: 438.

The composer of Oh. Brother! Michael Valenti, was actually one of the performers on Your Own Thing and he was also the understudy for the lead in the original Broadway production of How To Succeed in Business Without Even Trying (1961)

”Nonstop zaniness with perpetual motion belly dancers, burlesque turns, bad puns, gun toting Arab revolutionary chorus boys and other assorted sight gags, from a sneaker shod camel to a self propelled skateboard.”
– Women’s Wear Daily

… ‘‘Oh, Brother!” may be the only current Broadway musical that is discreetly amplified: we hear music instead of an electronic buzz. Let other producers note that this show’s sound system was designed by Richard Fitzgerald.
The rest of ”Oh, Brother!” – its book, lyrics, direction and ”staging” – is the work of Donald Driver. With the exception of the lyrics, which are adequate, Mr. Driver’s contributions encase the show in cement. It is his idea to reset a Plautus-Shakespeare longlost brothers farce in the contemporary Middle East, and a most misguided idea it is.
What’s funny about the Middle East today? Not much – unless you want to be completely tasteless. … but why bother to set a show in a region where there’s no room, right now, for humor? Thanks to its concept, ‘‘Oh, Brother!” is crippled before it even begins. Because he can’t bite any satirical teeth into his topical setting, Mr. Driver loads the show instead with hoary double-entendre gags and stale parodies of Hollywood’s old Arabian Nights movies. … some of them look and sound as though they were culled from 15-year-old back issues of Mad magazine. 

Mr. Driver doesn’t know how to pace or build his convoluted story of mistaken identities – it’s all conveyed frenetically in the same numbing shriek. The direction is of the same style. Mr. Driver has staged this show at a speed that kills. ”Oh, Brother!” runs one hour and 45 minutes with no intermission, and the actors are running the whole time. Energy is one thing -a relay race is another. Whiplash direction, much of it modeled on ”Three Stooges” comedies, is not a substitute for well-written fun.
– Frank Rich, The New York Times


Tv review + We Love An Old Story + How Do You Want Me
A Loud and Funny Song

Nr 398: The King and I

17 Jan

The King and I

Uppsättningar i urval:
Broadway 1951, 1 246 föreställningar

West End 1953, 946 föreställningar
Malmö Stadsteater 1958

Broadway Revival 1977, 696 föreställningar
Malmö Stadsteater 1982

Broadway Revival 1985, 191 föreställningar
Broadway Revival 1996, 780 föreställningar
Slagthuset, Malmö, 1999

Broadway Revival 2015, 538 föreställningar

Music: Richard Rodgers
Book & Lyrics: Oscar Hammerstein II baserad på boken Anna and the King of Siam (1944) av Margaret Landon i sin tur baserad på Anna Leonowens (1831- 1915) memoarer. Hon var guvernant till Kung Mongkut av Siams barn på det tidiga 1860-talet. 

It is 1862 in Siam when an English widow, Anna Leonowens, and her young son arrive at the Royal Palace in Bangkok, having been summoned by the King to serve as tutor to his many children and wives. 
The King is largely considered to be a barbarian by those in the West, and he seeks Anna’s assistance in changing his image, if not his ways. 
Though Anna enjoys an instant connection to the students, she struggles with cultural differences and with the headstrong King. 
Through her kindness and persistence, she eventually connects with the King. With both keeping a firm grip on their respective traditions and values, Anna and the King grow to understand and respect one another.
The relationship between the King and Anna is marked by conflict through much of the piece, as well as by a love that neither can admit.  This leads to plot turns both tragic and comic.

En av de mest klassiska bland klassiska musikaler.
Musiken är storslagen, magnifik och helt fantastisk. Och sångtexterna! Lyriska, roliga och fyllda med en humanism, genuin ”wit” och förståelse för människans alla svagheter och rädslor.

Det finns flera olika inspelningar av denna show att välja bland på Spotify. Själv valde jag den senaste, inspelningen från 2015 års Lincoln Center revival, dels för att jag tycker om Kelli O’Hare som Anna och dels för att den är en av de få inspelningar där man får med musiken och berättelsen till baletten The Little House of Uncle Thomas. Den finns också med på en komplett inspelning av showen från 1994 med Christopher Lee som Kungen men jag tycker att just den versionen är ganska så trist.
Kan också vara kul att lyssna på originalinspelningen från 1951 med Gertrude Lawrence och den då ännu okända Yul Brynner.
Sen finns filmversionen där Marni Nixon dubbade Deborah Kerrs sångröst.
Även Julie Andrews har gjort en studioinspelning av musikalen.
Det finns en uppsjö av inspelningar till och det, om något, visar väl på vilken otroligt älskad klassiker denna musikal är.

En sån här gammaldags musikal trodde jag, lite fördomsfullt, skulle kännas ålderstigen och mossig men den gör inte det. Tvärtom. Den känns både modern och dessutom väldigt ”i tiden” (intrigmässigt, för musiken är mer åt det storslagna och lite operettiska hållet) för den tar upp saker som kulturkollisioner av just den typen som vi upplever idag. Fast tvärtom liksom.
Här får vi följa med på Annas resa som går från att hon tror sig vara en överlägsen ”civiliserad”
 västerlänning som kommer till ett främmande land för att där civilisera en ”barbarisk, despotisk” kung och lära honom västerländsk (d v s korrekt) ”vett och etikett”, till att hon kommer till insikt och förståelse om en annan, för henne, främmande kultur och lär sig att respektera deras regler och lagar även om hon inte alltid håller med. Typ.
Blev en extremt lång mening det här men jag hoppas ni hängde med.

Musikalen handlar helt enkelt om respekt för andra kulturer och deras sätt att leva och att våga vara öppen för dem och att mötas över gränserna. Att värna om humanism och medmänsklighet alltså. Och det kan vi inte bli påminda för mycket om – speciellt inte i dessa dagar.
Och att sen få ett sånt budskap förpackat i så vacker musik och med så bra texter… Bliss!

Man har inte rätt att kalla sig för en riktig musikalbörd utan att ha hört, eller ännu hellre sett, denna show. Så enkelt är det.
Det överflöd av magnefika melodier, den välskrivna intrigen och dialogen, de underbara sångtexterna och de fullödiga orkesterarrangemangen gör det här till en riktig pärla. Och att det sen i 2015-års version är en stor ensemble och en stoooor orkester som kompar blir liksom grädde på moset.

I’m in musical heaven!

Originaluppsättningen på Broadway vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, scenografi och kostym.
1996 år revival vann 4 Tony Awards: Bästa revival, kvinnliga huvudroll, scenografi och kostym.
2015 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa revival, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och kostym.
Filmversionen från 1956 vann 5 Oscars: Bästa manliga huvudroll, scenografi, kostym, Music – Scoring of a Musical Picture och bästa ljud.

Denna musikal var det 5:e samarbetet, av 9, mellan Rodgers och Hammerstein.

Det var Gertrude Lawrences business manager och jurist, Fanny Holtzmann, som föreslog att Landons bok skulle kunna bli en bra musikal för Gertrude att spela huvudrollen i. Hon var nämligen rädd för att Gertrudes karriär var i dalande eftersom hon inte spelat i nån musikal sen 1943  (Lady in the Dark).
Från början ville man att Rex Harrison skulle spela kungen, han hade nämligen gjort det i 1946-års filmversion av Landons bok, men han var upptagen. Sen frågade de Noël Coward men inte heller han hade möjlighet.
Tanken var att Cole Porter skulle skriva musiken men han avböjde.

Yul Brynner är nog den man mest förknippar med denna musikal. Han gjorde rollen som Kungen till sin och spelade den i flera revivals förutom originaluppsättningen och filmversionen.
Han fick Tony Awarden för Bästa Manliga biroll i originaluppsättningen trots att han spelade den manliga huvudrollen. Anledningen till det var att han var så gott som helt okänd innan denna föreställning och att hans namn stod under titeln när showen hade sin premiär. På den tiden hade the American Theatre Wing (som är dem som står bakom priset)  regeln att bara namn som stod ovanför föreställningens titel när den hade premiär kunde nomineras för huvudrollspriserna. Den regeln har tagits bort sen dess och efter att recensionerna kom ut så hamnade Yuls namn ovanför titeln men då var det för sent…
Han fick en Oscar som bästa manliga huvudroll för sin insats i filmen.
1985 fick han en heders Tony Award för sin insats som Kungen, han hade då spelat rollen 4 525 gånger och skulle hinna med att spela den 100 gånger till innan sin död 10 oktober 1985.
Så här beskrev Richard Rodgers Yuls audition: ”They told us the name of the first man and out he came with a bald head and sat cross-legged on the stage. He had a guitar and he hit his guitar one whack and gave out with this unearthly yell and sang some heathenish sort of thing, and Oscar and I looked at each other and said, ”Well, that’s it.”

Sången Getting to Know You hette från början Suddenly Lucky och ströks från Rodgers & Hammersteins musikal South Pacific, men med ny text så blev den perfekt för Anna att sjunga tillsammans med kungens barn.

Regissör till originaluppsättningen var John van Druten som också var en framgångsrik pjäsförfattare, hans pjäs I Am a Camera (1951) bildade tillsammans med  Christopher Isherwoods novellsamling Goodbye to Berlin (1939) underlaget för Joe Masteroffs manus till Kander och Ebbs musikal Cabaret (1966). När I Am a Camera hade premiär på Broadway 1951 skrev The New York Times teaterkritiker Walter Kerr en berömd 3-ords recension: ”Me no Leica.”

Anna Leonowens sa att hon var från den engelska överklassen men sanningen var att hon var halv-indisk och dotter till en indisk soldat. Sin mörka hudton förklarade hon med att hon var född i Wales.  Hon sa också att hon var änka efter en Brittsik officer men hennes döde man, Thomas Owens, var egentligen kontorist.
Allt det här har framkommit på senare tid och var inte känt när musikalen skrevs.

*SPOILERVARNING* I musikalen är Anna närvarande när kungen dör men det var hon inte i verklighet. När han dog hade hon tagit tjänstledigt ett halvår och rest till England för att bl a besöka sin dotter som gick på internat där. Hon återvände aldrig till Siam.

1999 gjordes det en tecknad långfilmsversion av musikalen som är alldeles förfärlig.

Om uruppsättningen:
This time Messrs. Rodgers and Hammerstein are not breaking any fresh trails, but they are accomplished artists of song and words in the theater; and The King and I is a beautiful and lovable musical play.
–  Brooks Atkinson, The New York Times

Even those of us who find (the Rodgers and Hammerstein musicals) a little too unremittingly wholesome are bound to take pleasure in the high spirits and technical skill that their authors, and producers, have put into them.
John Lardner, The New Yorker

Musicals and leading men will never be the same after last night … Brynner set an example that will be hard to follow … Probably the best show of the decade.
-Otis Guernsey, The New York Herald Tribune

Om 2015-års revival:

Besides, what makes The King and I a five-handkerchief masterpiece isn’t its quaint portrait of mores at odds, but its portrayal of the varied forms and content of love, an abiding theme of Rodgers and Hammerstein. This score, given the full velvet touch by a sublime orchestra, contains some of their lushest ballads.
– Ben Brantley, The New York Times

So daring in its day 65 years ago, as it tackled slavery, tyranny, sexism, racism, feminism and anti-intellectualism, The King and I feels all too fresh returning to us now just as the world seems to be regressing.

Seductive performances, timeless music and timely themes make Sher’s production of The King and I as compelling and important today as it ever was.
– Deborah Wilker, The Hollywood Reporter

If Sher has a fine sense of humour, he keeps it well concealed. What jokes there are in the script fall flat, and Western People Funny isn’t, nor is it especially scathing. This certainly isn’t a version that interrogates or alleviates the Orientalism of the original. And The Little House of Uncle Thomas is still very, very long. But the music is so entrancing, the lyrics so enchanting, the characterisations so rich, that it’s no puzzlement why The King and I endures.
– Alexis Soloski, The Guardian

2015 års Tony’s
Shall We Dance från 1956 års filmversion
March of the Siamese Children
Trailer för den tecknade versionen
Shall We Dance tecknade versionen



Nr 391: Hamilton

10 Mar

Hamilton (2015)

Off-Broadway 2015
Broadway 2015
West End 2017

Music, Lyrics & Book: Lin-Manuel Miranda
Inspirerad av biografin om Alexander Hamilton (2004) av Ron Chernov

“Hey, yo, I’m just like my country, I’m young, scrappy and hungry, and I am not throwing away my shot.”

Hamilton, the unlikely founding father determined to make his mark on the new nation as hungry and ambitious as he is.
From bastard orphan to Washington’s right hand man, rebel to war hero, a loving husband caught in the country’s first sex scandal, to the Treasury head who made an untrusting world believe in the American economy.
This is the story of Alexander Hamilton (1755 – 1804),

Med ojämna mellanrum så kommer det en musikal som inte bara blir en sanslös succé utan även blir ett kulturellt fenomen. Den senaste jag kan komma på är nog Rent (1996) och precis som den så kommer Hamilton att introducera en ny generation ungdomar till musikalens underbara värld. Och ett flertal av dess sånger kommer att bli standards och höras på audition efter audition efter audition. Skulle tro att redan i vår så kommer många killar att sjunga You’ll Be Back på sökningar till olika musikalskolor.
Innan nån börjar tjata om ”Men Wicked, då, eller The Book of Mormon”, så vill jag bara säga att visst, de är stora succéer och Wicked är otroligt viktig för många men de är betydligt mer traditionella musikaler både vad gäller musiken och iscensättning. Hamilton, likt exempelvis Rent kommer att sätta en ny standard på hur man skriver, framför, rollsätter och koreograferar musikaler. Det är vad jag anser i alla fall.

Jag vet inte var jag ska börja med denna platta för den är så jäkla bra att det är inte klokt. Redan när jag hörde första sången (Alexander Hamilton)  när jag satte på den första gången så fick jag gåshud och fattade att det här, det här var nått speciellt. Efter denna starka introduktionssång så följer den ena fantastiska låten efter den andra. Och man vet aldrig i vilken stil nästa nummer kommer att vara i för även om den dominerande stilen är otroligt melodiös Hip-Hop så finns här också plats för både pop-, rap- och typiska Broadwaylåtar.

Föreställningen är den mest eftersökta biljetten på Broadway just nu, en uppsjö av falska biljetter finns i cirkulation och att betala över $ 600 (drygt 5000 kr när detta skrivs 160309) för en biljett är snarare standard än ovanligt just nu. Hysteriskt! Och föreställningen är redan slutsåld fram till januari 2017.

Är den värd all uppståndelse som scenföreställning då?  Jag vet inte för jag har inte sett den men av den 10 minuter långa samlingen av pressklipp jag hittat på nätet så ser den definitivt ut att vara det.
Men tills biljettpriserna gått ner en aning och tills den spelas på fler ställen (fast hur intressant den här är för andra länder än USA är väl frågan, kanske England men Sverige… Tveksamt.) så får jag njuta av dubbel CDn och titta på de klipp som finns och längta…
Rekommenderas nått så otroligt!!!



Hamilton har bl a vunnit:

Som Off-Broadway föreställning:

8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, kvinnliga biroll, regi, musik, sångtexter, manus, ljuddesign samt ett specialpris.
2 Outer Critics Circle Award för bästa musikal och score.
1 Obie Award för Best New American Theatre Work
2016 års Grammy för bästa Musical Theatre Album.

Som Broadway föreställning:
11 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, musik, manlig huvudroll, manlig biroll, kvinnlig biroll, kostym, ljus, regi, koreografi och orkestrering.
Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Pulitzer Prize: Drama

Broadwayföreställningen fick 16 Tony Awardnomineringar vilket är nytt rekord för en föreställning. Den vann 11 av dem, vilket placerar föreställningen på 2:a plats vad gäller föreställning som vunnit flest Tonys. The Producers (2001) leder fortfarande med sina 12 vinster (kan tillägga att den ”bara” var nominerad i 12 klasser men vann alltså alla).

Cast albumet debuterade på 12:e plats på Billboard topp 200 listan. Det är den högsta debuten för en cast-skiva sen 1963.
Skivan hamnade som bäst på 1:a platsen på Rap-albumlistan.
Den hamnade på plats 2 på Billboards lista över de 25 bästa albumen för 2015

Lin-Manuel Miranda fick inspirationen till att skriva detta verk när han var på semester. Han köpte en biografi om Hamilton på flygplatsen och insåg snabbt at det här var ett perfekt underlag för en biografimusikal.

Från början kallade Lin-Manuel sin projekt The Hamilton Mixtape. Första sången (Alexander Hamilton) framfördes 2009 i Vita Huset inför president Barack Obama.
Den andra sången som färdigställdes var My Shot och den kom 2010.
Första workshopen för The Hamilton Mixtape skedde 2013 på Vassar College.

Hamilton är den 9:e musikalen som vunnit Pulitzerpriset för Drama. De övriga 8 är: George och Ira Gershwin: Of Thee I Sing (1932)
Rodgers & Hammerstein: South Pacific (1950)
Jerry Bock och Sheldon Harnick: Fiorello! (1960)
Frank Loesser: How to Succeed in Business Without Really Trying (1962)
Marvin Hamlisch, Ed Kleban, James Kirkwood och Nicholas Dante: A Chorus Line (1976) Stephen Sondheim och James Lapine: Sunday in the Park with George (1985)
Jonathan Larson: Rent (1996)
Brian Yorkey och Tom Kitt: Next to Normal (2010).

En pjäs om Hamilton spelades på Broadway 1917.


Hamilton is the most exciting and significant musical of the decade. Sensationally potent and theatrically vital, it is plugged straight into the wall socket of contemporary music. This show makes me feel hopeful for the future of musical theater.
Terry Teachout, The Wall Street Journal

The music is exhilarating, but the lyrics are the big surprise. The sense as well as the sound of the sung dialogue has been purposely suited to each character. George Washington, a stately figure in Jackson’s dignified performance, sings in polished prose…
But in the end, Miranda’s impassioned narrative of one man’s story becomes the collective narrative of a nation, a nation built by immigrants who occasionally need to be reminded where they came from.
– Marilyn Stasio, Variety

The conflict between independence and interdependence is not just the show’s subject but also its method: It brings the complexity of forming a union from disparate constituencies right to your ears…. Few are the theatergoers who will be familiar with all of Miranda’s touchstones. I caught the verbal references to Rodgers and Hammerstein, Gilbert and Sullivan, Sondheim, West Side Story, and 1776, but other people had to point out to me the frequent hat-tips to hip-hop…
Whether it’s a watershed, a breakthrough, and a game changer, as some have been saying, is another matter. Miranda is too savvy (and loves his antecedents too much) to try to reinvent all the rules at once….
Those duels, by the way — there are three of them — are superbly handled, the highlights of a riveting if at times overbusy staging by the director Thomas Kail and the choreographer Andy Blankenbuehler.
Jesse Green, New York Magazine

Rubrik: Yes, it really is that good.
I am loath to tell people to mortgage their houses and lease their children to acquire tickets to a hit Broadway show. But Hamilton, directed by Thomas Kail and starring Mr. Miranda, might just about be worth it— at least to anyone who wants proof that the American musical is not only surviving but also evolving in ways that should allow it to thrive and transmogrify in years to come.
A show about young rebels grabbing and shaping the future of an unformed country, Hamilton is making its own resonant history by changing the language of musicals. And it does so by insisting that the forms of song most frequently heard on pop radio stations in recent years — rap, hip-hop, R&B ballads — have both the narrative force and the emotional interiority to propel a hefty musical about long-dead white men whose solemn faces glower from the green bills in our wallets.

– Ben Brantley, New York Times

I love Hamilton. I love it like I love New York, or Broadway when it gets it right. And this is so right…
A sublime conjunction of radio-ready hip-hop (as well as R&B, Britpop and trad showstoppers), under-dramatized American history and Miranda’s uniquely personal focus as a first-generation Puerto Rican and inexhaustible wordsmith, Hamilton hits multilevel culture buttons, hard…
The work’s human drama and novelistic density remain astonishing.
David Cote. Time Out New York

At the 2016 Tony Awards
Reportage om skapelsen av föreställningen och Off-Broadway versionen
Alexander Hamilton Rap, fr The Hamilton Mixtape som  framfördes på A White House Evening of Poetry, Music and the Spoken Word on May 12, 2009
A Cappella version , en medley av låtarna med vocalgruppen Range
Wait For It
You’ll Be Back
Trailer för Off-Braodaway
John Adams Rap (cut song)
The Cast of Les Misérables audition for Hamilton the Musical
Ännu ett reportage
Trailer för Broadway
Opening Night – Cast Prspective
The Schuyler Sisters i en solo a cappella cover

Nr 368: Fanny

3 Okt

Fanny (1954)
, 888 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: S.N. Behrman & Joshua Logan baserad på den franska filmtrilogin Marius (1931), Fanny (1932) och César (1936) i sin tur baserad på pjästrilogin med samma namn av Marcel Pagnol (1895 – 1974).

Fanny is a young woman whose childhood love, Marius, leaves her to go to sea as a sailor for five years. His father Cesar, a tavern owner, disowns him.
After his departure, Fanny discovers she is pregnant. Under pressure from her mother, she marries Panisse, an older man whose delight at having an heir prompts him to keep the boy’s illegitimacy a secret.
Marius returns on his son’s first birthday to claim both him and Fanny, but he is turned away by Cesar, who is Panisse’s best friend.
As the years pass the boy, now 13, longs to go to sea like his father, and runs away to join him. This is too much for the now ill and aged Panisse. Marius brings the boy back to fulfill Panisse’s dying wish for Marius and Fanny to be together.

I’m in love with an octopus
A curly, girly octopus
I’ll be true to her lips of blue
And those eight loving arms around me

En musikal som börjar med en kärlekssång till en bläckfisk kan egentligen antingen bara vara väldigt bra eller ett fruktansvärt pekoral. I det här fallet så är det det förra. Exakt vad sången har för funktion i musikalen har jag inte lyckats lista ut men den sjungs av ”The Admiral” ett original som bor i staden.

Det här är en underbar, lite svulstig 50-tals musikal. Här finns svepande melodier, lyriska arior, komiska nummer, och en skön blandning av musikal- och klassiskt tränade röster.
Musikalen som ju är baserad på inte mindre än tre olika filmer har en hysteriskt komprimerad och ofokuserad handling vilket bidragit till att den sällan sätts upp. Men musiken, musiken är absolut värd att höras.

Mina favvisar:
Restless Heart, Fanny, Panisse and Son, I Have To Tell You, Be Kind To Your Parents

Detta var den första Broadway showen som megaproducenten David Merrick producerade på Broadway. Han sa själv att han ”föddes” dagen den hade sin premiär. Han skulle komma att producera 43 shower till, bland dem Irma La Douce (1960, se dag 56), Hello, Dolly! (1964), Promises, Promises (1968,  se dag  339) och Woody Allens Play it again, Sam (1969). Han skulle komma att vinna 11 Tony Awards som producent.

Merrick var en jäkel på att skapa publicitet för sina shower. För Fanny så satte han bland annat upp klisterlappar på New Yorks herrtoaletter där det stod: Have you seen Fanny?  Han lät också ett flygplan skriva When in New York see Fanny i stora rökbokstäver över Monaco under Grace Kellys och Furst Rainier av Monacos bröllop. Detta för att han visste att det skulle krylla av amerikanska reportrar där då, dessa skrev också hem om hans lilla kupp och han fick maximal gratisreklam för sin show.

Ezio Pinza, som spelade César i denna show, var stor stjärna på New Yorks Metropolitan Opera (där han arbetade under 22 säsonger) innan han 1949 musikaldebuterade i Rodgers & Hammersteins South Pacific där han kreerade rollen som plantageägaren Emil de Becque.

Från början var det tänkt att Rodgers & Hammerstein skulle stå för musiken och librettot, de såg Fanny som en slags naturlig uppföljare till South Pacific. Men eftersom Rodgers fick en omedelbar och intensiv antipati mot Merrick så drog de sig ur projektet.

Mary Martin som spelat mot Ezio i South Pacific var tänkt som Fanny men efter att ha varit med när regissören Joshua Logan fick ett nervöst sammanbrott medan de bägge jobbade på Broadway pjäsen Kind Sir (1953) valde hon att dra sig ur.

Kanske ska påpeka att Joshua Logan regisserade originaluppsättningen av South Pacific så om allt gått som Merrick tänkt sig så hade hela det framgångsrika teamet bakom den showen återförenats – vilken pr-kupp det hade varit!

Walter Slezak som spelade Parnisse vann en Tony Award för bästa manliga huvudroll.

1961 gjordes det en  filmversion av showen men man valde att stryka alla musikalnummer, detta trots att man hade musikalstjärnor som Leslie Caron och Maurice Chevalier i huvudrollerna.

It may be said of Fanny, then, that it is colorful, human, tuneful, and both richly and handsomely decked out. But it substitutes color and size for inspiration.
– Richard Watts Jr, Post

Sure, it is big and beautiful, but it is also hollow. It is difficult to understand how so much talent could go so far astray.
– John McClain, Journal-American

Nor do the young lovers of the play … seem to be in Marselles; they seem to be downstage.
– Walter Kerr, Herald Tribune

… a thoroughly absorbing theatre experience.
– Brooks Atkinson, Times

I Have To Tell You
Fanny med Eddie Fisher

Dag 328: Flower Drum Song

11 Nov

Flower Drum Song (1958)
, 602 föreställningar
Jag har lyssnat på 2002-års Broadway revival
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Oscar Hammerstein II, Joseph Fields samt för 2002 år revivalversion David Henry Hwang, baserad på C.Y. Lees roman med samma namn från 1957.

Det här är nått så ovanligt som en musikal som finns i två så gott som helt olika versioner. Dels med Oscar Hammersteins original libretto och dels i David Henry Hwangs komplett omskrivna revivalversion.

I original:
Wang Ta är en ung man av kinesisk-amerikanskt ursprung som har problem med att hitta en fru som hans far, som håller hårt på gamla kinesiska traditioner, ska kunna acceptera.
Sammy Fong å andra sidan har skickat efter en ”postorder” fru åt sig själv från Kina. Kvinnan som anländer är den blyga Mei Li, hon är dock inte rätt kvinna för Sammy som föredrar mer amerikaniserade kvinnor. Samy erbjuder därför Mei Li till Wang Tas far som en lämplig brud för hans son.
Wang Ta date-ar samtidigt den läckra Linda Low som det så småningom ska visa sig är den kvinna som även Sammy är intresserad av. Fast hon har tröttnat på Sammy eftersom han vägrar att gifta sig med henne.
Många komplikationer uppstår där familj, ära, traditioner och att ”rädda ansiktet” är viktiga ingredienser.
Men allt slutar lyckligt med att Wang gifter sig med Lei och Sammy gifter sig med sin Linda.

Revivavelversionens handling:
Mei-Li som uppträder i Pekingoperor flyr från Kina efter att hennes far fängslats och dödats för att han protesterat mot den kommunistiska regeringen.
Hon anländer till San Francisco där hon söker jobb på en liten teater som framför Pekingoperor – fast det är ingen som går och ser på dem.
En kväll i veckan så förvandlas teatern till en lönsam och framgångsrik nattklubb. Wang Ta heter mannen som driver nattklubben.
Eftersom nattklubben är lönsam och operaföreställningarna inte är det så utökar man klubbdagarna och till sist framför man bara opera en dag i veckan.
Mei-Li tvingas jobba som servitris på klubben. Wang Ta blir attraherad av henne. Han går samtidigt från att bara vara ägare till att också uppträda på klubben och tar sig då scennamnet ”Sammy Fong”.
Komplikationer uppstår men allt slutar med att Mei-Li och Wang Ta gifter sig.

Vad jag älskar med moderna castinspelningar är att man numera får plats med så otroligt mycket musik. Här får man både repriser samt all dansmusik förutom alla sångerna. För en nörd som mig så är det rena julafton.
Jag hade bara sett filmversionen av den här showen och jag ogillade filmen ganska så rejält så jag har knappt lyssnat på denna show. Men det kommer bli ändring på det nu för jag gillar det jag hör på den här inspelningen och jag gillar det mycket. Det är typiskt Rodgers & Hammerstein men med lite orientalisk tonutsmyckning. Det är väldigt tilltalande.
Visst kan stilen på musiken bitvis kännas lite ålderstigen men orkesterarren gör att den ändå känns fräsch på nått sätt. Och här finns både några grymt snygga ballader och ett antal härliga, lite småjazziga nummer.

A Hundred Million Miracles, I Enjoy Being a Girl, Sunday, Don’t Marry Me,

Det här var det 8:e samarbetet mellan Rodgers & Hammerstein. De skulle bara hinna med en musikal till innan Hammerstein dog, det blev The Sound Of Music som kom året efter.

Föreställningen regisserades av Gene Kelly.

Musikalen filmades 1961.

Flower Drum Song var det första Rodgers partituret som inte innehöll en vals.

Originaluppsättningen vann en Tony Award för bästa dirigent och den vann även en Theatre World Award.
Revivaveln vann en Outer Critics Circle Award för bästa manliga birollsinnehavare.

Pressklipp för originaluppsättningen:
It was as if some genius of an engineer had arranged a tried-and-true assembly line and was showing, right before our very eyes, exactly how a perfect show is built.

There is a formalized air about Flower Drum Song. But there can be no doubt about it – here is a walloping hit.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Actually it is a remarkably good but not stupendous musical. Everything is fine, nothing is sensational.
John McClain, Journal-American

Rodgers and Hammerstein’s latest work is colorful, tuneful, and lively, and its cast contains some pleasant and talented performers, but with all its Oriental exoticism, it is astonishingly lacking in distinction.
… What bothered me through most of the evening was that, despite the charming people in the cast, there seemed an odd minimum of charm.
Richard Watts Jr., Post

A Hundred Million Miracles – Lea Salonga
I Enjoy Being A Girl 
Don’t Marry Me
Fan Tan Fannie
Trailer till filmversionen

Dag 300: The Sound Of Music

1 Okt

The Sound Of Music (1959), 1443 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Howard Lindsay & Russel Crouse, baserad på den tyska filmen Die Trapp-Familie från 1956 och Maria Augusta von Trapp’s självbiografi The Story of the Trapp Family Singers (1949)

Maria är en ung novis i Salzburg.
Hon skickas iväg från sitt kloster för att bli barnsköterska åt Georg von Trapp som är en änkling med sju barn.
I början är barnen elaka mot henne, precis som mot de föregående guvernanterna, men Maria lär barnen att sjunga och lyckas på det sättet få dem att tycka om henne.
Maria blir så småningom även kär i Georg. Han har dock redan ett förhållande med en baronessa.
Men efter olika turer lämnar baronessan honom, och Maria och Georg gifter sig.
En dag tar nazisterna över i Österrike och de kräver att Georg går i tjänst på nytt.
Under en sångfestival lyckas familjen fly över bergen till Schweiz.

Det känns nästan pinsamt att erkänna att jag inte tidigare lyssnat på original castinspelningen av denna musikal. Men för mig, liksom för så många andra så är det filmversionen med Julie Andrews som varit den som gällt. Jag har även lyssnat på ett flertal av revivalinspelningarna men alltså aldrig originalet.
Det visade sig att den här var betydligt intressantare än jag anat.
Inte bara att det finns sånger som jag knappt hört (främst tänker jag på de två numren för Baronessan och Max) utan här finns också en massa orkestrala nummer, mer körsång från nunnorna, sångernas ordning är annorlunda mot filmens plus så finns här Mary Martin som har en helt annan och betydligt lägre röst än Julie.
Allt detta sammantaget gör att det var som att lyssna på musikalen för första gången.
Det var härligt. Bara att få höra originalarren, främst de vokala, var spännande.
Om ni som jag bara älskat filmversionen så kasta er över Spotify och lyssna på den här versionen. Den är mycket bra!

No Way to Stop It, Sixteen Going on Seventeen (Reprise), Do-Re-Mi, My Favorite Things, So Long Farewell

Föreställningen vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, bästa kvinnliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa scenografi och bästa dirigent/musikaliska ledning.
Den vann också en Outer Critics Circle Award och en Theatre World Award

Det här blev den sista ”Rodgers & Hammerstein” musikalen för Oscar Hammerstein dog 9 månader efter att musikalen haft sin premiär.

Musikalen filmades 1965 med Julie Andrews i huvudrollen.
Filmen vann 5 Oscars: bästa film, bästa regi, bästa ljud, bästa klippning och bästa originalmusik.
Den vann även 2 Golden Globes: bästa film – komedi eller musikal och bästa kvinnliga huvudroll musikal eller komedi.

Sean Connery var ett tag på förslag till att spela Kapten von Trapp i filmversionen.

The loveliest musical imaginable. It places Rodgers and Hammerstein back in top form as melodist and lyricist.

Everyone in front of the opening audience was burdened with that estimable quality called charm.
Frank Aston, World-Telegram & Sun

Before The Sound Of Music is halfway through its promising chores it becomes not only too sweet for words but almost too sweet for music.

The cascade of is not confined to the youngsters. Miss Martin, too, must fall n her knees and fold her hands in prayer, while the breezes blow the kiddies through the window. She must always enter as though the dessert were here, now. The pitch is too strong; the taste of vanilla overwhelms the solid chocolate; the people on stage have all melted long before our hearts do.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Petula Clark & Mary Martin – My Favourite Things
Climb Ev’ry Mountain

Den riktiga Maria Kutchera Von Trapp med två av de spelade Mariorna: Florence Henderson på sin vänstra sida och Mary Martin på sin högra.

Dag 286: Me and Juliet

17 Sep

Me and Juliet (1953)
, 358 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II

Det här är en back stage musical, det vill säga den utspelar sig bakom kulisserna på en teater. Eller snarare, precis som i Kiss Me, Kate, både framför och bakom kulisserna.
Här handlar det om Jeanie, en tjej i ensemblen på succémusikalen Me and Juliet, som har ett förhållande med Bob, elektrikern på teatern.
Bob är ett riktigt svin som behandlar henne som skit.
Larry inspicientassistenten på teatern är förälskad i Jeanie.
Så småningom blir hon förälskad i Larry och de två gifter sig i hemlighet.
När Bob får reda på det försöker han mörda Jeanie.
Han misslyckas.

Denna show fyllde faktiskt 60 år i år. Grattis i efterskott.
Det är en av Rodgers & Hammerstains 3 floppmusikaler och den av dem som gick bäst. I normala fall talar man ju knappast om flopp när nått spelas över 350 föreställningar men med tanke på R&H’s enorma samling med megasuccéer så var det här ett  fiasko. En av de andra, Pipe Dream, kan man läsa om på Dag 31.
Så är det en flopp? Njä, inte riktigt.
Problemet med showen är väl mest att den inte når, rent musikaliskt, upp till R&H’s normala höga nivå. Den låter lite som vilken liten musikal som helst, lite profillös och anonym alltså men här finns fortfarande mycket att glädja sig åt.
Min absoluta favorit är Intermission Talk där man får höra publiken pausreaktioner på första akten av showen i showen och där de även passar på att beklaga sig över hur folk beter sig när de går på teater. Väldigt rolig liten låt.
Men här finns också ett par bra och komiska uptempolåtar och några, för R&H, så typiskt svepande romantiska ballader.
Inget är direkt dåligt men lämnar heller inte kvar nått större intryck.

Ethan Mordden uttryckte problemet med showen så här i sin bok om Rodgers & Hammerstein:
[Me and Juliet] was the first of their plays without a powerful sense of destiny, of characters consequentially interconnected. In Oklahoma!CarouselSouth Pacific and The King and I especially, the principals—whether noble or weak, just or impetuous—change each other’s lives. Me and Juliet’s characters appear to be thrown together by chance and—except for the lovers—will part company unaffected by each other as soon as the show closes. This left Hammerstein with nothing to seek out in his people, and Rodgers with nothing to illustrate.

That’s the Way It Happens, Keep It Gay, Intermission Talk, It’s Me

Perry Como fick en toppliste 1:a med den enda hitsången ur musikalen: No Other Love

To tell the truth, Me and Juliet looks a little like a rehearsal – beautiful, talented, full of good things, but still disorganized. As the tired sages of show business invariably remark as though one phrase could solev everything: ”It needs work.”
– Brooks Atkinson, The New York Times

We kept saying over and over to ourselves: ”Dick Rodgers and Oc Hammerstein didn’t do it. They couldn’t have done it. They’d have taken this one off in Boston for revamping.”
– Robert Coleman, Daily Mirror

They want to say so much, they want to say it so burstingly, they want to be sure that no heartfelt endearment is omitted anywhere, that they wind up gasping for breath and making slightly disconnected sounds. Me and Juliet is a dizzying collection of independent attractive fragments, so-eager to embrace everything that half its treasures slip through its outstretched arms.
Walter Kerr, Herald Tribune

Perry Como – No Other Love

That’s The Way It Happens
It’s Me


Dag 210: Kwamina

3 Jul

Kwamina (1961), 32 föreställningar
Musik & sångtexter: Richard Adler
Libretto: Robert Alan Aurthur

Föreställningen utspelar sig i ett Väst-Afrikanskt land som precis ska få sin självständighet efter att ha varit en brittisk koloni.
Där i en liten landsortsby hittar vi Kwamina som precis har kommit hem igen efter att ha studerat medicin i England och Eve Jorden byns vita kvinnliga läkare.
Kwamina, som är son till hövdingen, vill få sitt folk att lämna de gamla sederna, ritualerna och vidskepligheten och börja anamma den modern tidens idéer och tänk.
Detta leder till konflikter mellan honom och de lokala medicinmännen. 
Han har också väldigt svårt för Eve till en början som han tycker behandlar hans folk på ett nedlåtande sätt. Men naturligtvis så faller de så småningom för varandra och tillsammans bestämmer de sig för att försöka lära de unga i byn att anpassa sig till den nya moderna världen.

Det här var en överraskning.
Det här var inte bara bra utan riktigt bra.
Musiken är nog ungefär lika äkta afrikansk som Rodgers & Hammersteins musik till Kungen och jag var äkta thailändsk. Men precis som deras musik ändå kändes rätt så gör även denna det.
Adler har kryddat verket med typiskt afrikanska rytmer, både vad gäller sånginsatser och musiken. 
Resultatet blev en show som är tillräckligt mycket Broadway för att bli lättillgänglig och samtidigt innehåller tillräckligt med afrikanska inslag för att kännas spännande och exotisk.
Här finns fantastiska körnummer, riktigt vackra och emotionella ballader och en del både roliga och svängiga sånger.
Och inte bara musiken är bra, Adlers sångtexter håller hög nivå de med.
Jag är förvånad över att den här showen inte är mer känd för den är verkligen enormt bra.
En musikal värd att leta upp och njuta av.


The Cocoa Bean Song, Welcome Home, Seven Sheep Four Red Shirts And A Bottle Of Gin, You’re As English As, One Wife


Kwamina (uttalas KWAH-min-ah) betyder född på en söndag enligt upphovsmännen.

Adler skrev musikalen speciellt med sin fru, Sally Ann Howes, i tankarna.
Fast läget blev lite spänt dem emellan när han upptäckte att hon inlett ett förhållande med sin manlige motspelare under repetitionsperioden…

Adler kunde varken spela piano eller läsa noter och komponerade hela verket med hjälp av en liten minixylofon som han tog ut melodierna på.

Temat med kärlek över rasgränserna var fortfarande väldigt kontroversiellt på Broadway 1961.
Och extra kontroversiellt var det faktum att det var en vit kvinna som fick ihop det med en svart man.
Tvärtom (vit man med svart kvinna) hade fortfarande väckt anstöt men inte i lika hög grad.

Det berättas att när paret kysses i föreställningen (och vi pratar om en snabb, kysk, stängd mun kyss) så fanns det folk som lämnande salongen under högljudda protester.

Agnes De Mille vann en Tony Award för koreografin.


Whatever has possessed librettist Aurthur to cast the dialoguefor so contemporary an entertainment in the over-ripe idiom that used to be reserved for bad Biblical plays, I cannot imagine. Sentences are spooled from the tongue as though they had been translated from the Coptic and memorized by listening to Living Language records. The show in general is a thing of enormous good will and as much bad writing.

- Walter Kerr, Herald Tribune

Almost liked the play. Loved the loincloth.
– Bill Slocum, Mirror

Venturing bravely where virtually no straight plays have dared, Kwamina is a musical that tackles the challenge of Africa and its awakening. Since it is dealing with a burning theme, it is properly not a conventional song-and-dance show.

Because they are attempting an overwhelming theme in terms of a musical, they are bound to simplify. In fact, there are places where they oversimplify. Their hearts are in the right place, but their story moves at times like well-arranged points in a political primer on Africa. The result is a tendency for some of the characters to become mouthpieces for a viewpoint rather than human beings.
– Howard Taubman, The New York Times

Dag 162: Brigadoon

16 Maj

Brigadoon (1947), 581 föreställningar
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner

Två amerikanska turister som jagar i de skotska högländerna råkar hamna i en liten by vid namn Brigadoon.
Byn finns inte med på deras kartor.
Men det är inte så konstigt för det här är en väldigt speciell och magisk by för den den försvann för många, många år sedan och dyker bara upp för en dag vart 100:e år.
Tommy, en av turisterna, möter och blir förälskad i en flicka från byn som heter Fiona. Tommy får redan på byns hemlighet och han förstår att han måste välja att antingen stanna vid Fionas sida när byn åter försvinner eller återvända till sitt liv i New York.
Han väljer New York.
Men väl tillbaka i storstadens hets så längtar han tillbaka till Brigadoon.
Han bestämmer sig för att återvända till Skottland och han ger sig ut på jakt efter den magiska byn. Han vet att det troligtvis är ett lönlös sökande för byn ska ju inte komma tillbaka förrän om 100 år. Men det visar sig att hans kärlek till Fiona är så stark att byn åter framträder och de älskande tu kan förenas.

Jag hade innan bara sett filmversionen från 1954 med Gene Kelly och Cyd Charisse och alltid tyckt att den var grymt seg och tråkig, och därför inte brytt mig om att lyssna på scenversionen.
Det var dumt.
Men vilken tur att jag startat denna blogg för nu så gav jag plattan en chans och det visade sig att scenversionen är nått helt annat än filmen.
Det här är en rik och otroligt romantisk musikal.
Loewe har skrivit stora ljuvliga och svepande melodier som ofta är uppblandade med lite skotska toner. Man får en stark föraning här om den typ av musik han skulle komponera för My Fair Lady nästan 10 år senare.
Lerners texter är fyllda av naturromatik, kärlek och poesi, spetsat med lite humor.
Det hela påminner väldigt mycket om Rodgers & Hammerstein. Det är kanske inte så konstigt för Lerner & Loewe var väldigt inspirerade av både Oklahoma! och Carousel när de skrev det här verket. Och det lönade sig för detta, parets tredje samarbete, blev deras första stora succé.
Folket i Brigadoon sjunger generellt mer åt operetthållet medan amerikanarna är mer Broadway. En kul och smart kontrast. Den lite småtypiska skotska eller irländska mycket ljusa tenorrösten får också stort utrymme här.
Jag gillar det här väldigt mycket och kommer att återkomma till den många gånger.

Waitin’ for My Dearie, The Heather on the Hill, The Love Of My Life, Almost Like Being in Love

Föreställningen vann en Tony Award för Agnes De Milles koreografi.

Den vann även två Theatre World Awards.

For once, the modest label ”musical play” has a precise meaning. For it is impossible to say where the music and dancing leave off and the story begins. Under Bob Lewis’s direction all the arts of the theatre have been woven into a singing pattern of enchantment”.

Some of the dances are merely illustrations for the music. One or two of them are conventional, if lovely, maiden round dances. But some of them, like the desperate chase in the forest, are fiercely dramatic. The funeral dance to the dour tune of bagpipes brings the footstep of doom into the forest. And the sword dance, done magnificently by James Mitchell, is tremendously exciting with its stylization of primitive ideas.
– Brooks Atkinson, The New York Times

A bonny thing for Broadway, a scintillating song and dance fantasy that has given theatregoers reason to toss tamoshanters in air.
–  Howard Barnes, Herald Tribune

Some of the highlights of this new offering are the dances by Agnes de Mille, but, if I am going to be a hard-boiled editor, I must opine that there may be one too many of them and that another runs too long. Just when I get pleasantly steamed up about the love of Mr. Brooks and Miss Bell, I don’t want to be cooled off by watching a herd of gazelles from Chorus Equity running around as if Agnes herself were after them.

Willam Hansen (as Mr Lundie, the schoolmaster) is so irresistibly able to persuade you that if there isn’t a village named Brigadoon, there ought to be.
– John Chapman, The Daily News

Trailer till filmen
Hela tv-versionen

Dag 31: Pipe Dream

5 Jan


Pipe Dream (1955), 245 föreställningar.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II. Baserad på romanen Sweet Thursday av John Steinbeck

Många har kallat Pipe Dream för den tommaste showen som Rodgers & Hammerstein skapade ihop. Och då menar de intrigmässigt för det händer inte så mycket i den här showen.

Ramberättelsen handlar om en flicka som kommer till ett litet kustsamhälle i Kalifornien. Hon träffar på marinbiologen ”Doc”. Hon blir kär. Hon och ”Doc” går på en date. Den går bra. Suzy försöker visa ”Doc” att hon är intresserad av honom genom att uppträda på en fest iförd bröllopsklänning och sjunga ”Will You Marry Me?”. ”Doc” blir förbannad och går. De träffas inte på ett tag. Hon får jobb på ett hamburgerhak. Han inser så småningom att han faktiskt älskar henne. Lite förväxlingar och så får de varandra!
Det händer lite annat också men till och med i en förkortad Wikipediaversion är storyn trist.

Bland de olika människorna som bor i hålan finns också en ”madam” som driver The Bear Flag Café, där det finns en massa kvinnor och där det ”festas” mycket… Visst handlar det om en bordell och Suzy är en gatflicka men det är bara tydligt i romanen där bordellen och dess ägarinna har en central roll. I musikalen är Hammerstein medvetet väääääldigt vag över vad Caféet är för ställe.

Jag har både originalinspelningen från 1955 och den rekonstruerade konsertversionen från 2012 och har lyssnat på bägge.
Om man ska välja en av dem så rekommenderar jag den senare inspelningen. Anledningen till det är flera: För det första så sjungs bordellmammans sånger i den korrekta, skrivna originaltonarten. I originaluppsättningen hade man höjt tonarten med ett par steg för att passa operasångerskan Helen Traubels sopran. Leslie Uggams som gör rollen i den nya versionen har en betydligt mörkare och jordigare röst och känns mer sensuell.
Men den viktigaste anledningen är att man får mer musik på den nya versionen. Man får en del av dansmusiken, mellanaktsouvertyren, ett par sånger som inte fick plats på LP-versionen och dessutom längre versioner av alla sångerna. Plus att orkestreringen är vassare och roligare. Och de har en större orkester också. Och så låter det hela modernare.
I den nya versionen så kan den här showen komma att bli en ny favorit och det skulle den knappast bli om jag bara hört den gamla…
Fast helst ska man naturligtvis äga bägge, för det är både kul och intressant att lyssna på likheterna och skillnaderna dem emellan. Ja, så tycker jag, men så är jag också en redig musikalnörd…

A Lopsided Bus, Sweet Thursday, Fauna’s Song, The Next Time It Happens

Det här var den enda av Rodgers & Hammersteins sammanlagt 9 Broadwaymusikaler som spelades under 300 föreställningar och kan därför betraktas som deras största flopp.

En hitlåt levererade showen: All At Once You Love Her.

Rodgers genomgick behandlingar för cancer i käken medan han skrev musiken och hade konstant svåra smärtor.

Enligt Steinbeck är Sweet Thursday dagen mellan Lousy Wednesday och Waiting Friday. Bara så ni vet.

Duke Ellington och Billy Strayhorn skrev verket Suite Thursday 1960, även den inspirerad av Steinbecks bok.

The people are capable, the material keeps promising to turn into a party. But someone seems to have forgotten to bring along that gallon jug of good, red wine. – Walter Kerr, Herald Tribune

Tagna från Encores! konsertversion från 2012:


Snuttar från olika sånger (rep bilder)

Pipe Dream (New Cast Recording)

%d bloggare gillar detta: