Dag 351: Everyone Says I Love You

Everyone Says I Love You (1996), filmmusikal
Musik & sångtexter:  Walter Donaldson, Gus Kahn, Lew Brown, B.G. DeSylva, Otto Harbach, Cole Porter, Bert Kalmar, Harry Ruby m fl
Manus: Woody Allen

Woody Allens musikfilm utspelar sig på Manhattan (naturligtvis), i Paris och i Venedig. På dessa tre platserna utspelar det sig olika kärleksrelationer som alla på ett eller annat sätt hänger ihop med varandra.
Joe försöker vinna Vons hjärta medan hans före detta fru Steffi och hennes nuvarande man Bob har problem med sina barn som alla är inne i tonårensupprorens tid och dess snabba emotionella växlingar, samtidigt som deras äldsta dotter Skylar har svårt att bestämma sig för vilken av sina två pojkvänner hon vill ha.

En musikal fylld av skådespelare som inte direkt är kända för sina sånginsatser. Fast ett par av dem, Alan Alda och Goldie Hawn, har faktiskt erfarenhet från Broadway musikaler. Alan spelade till och med huvudrollen i The Apple Tree (se Dag 323).
Valet av icke-sjungande skådisar var ett medvetet val av Allen för han ville inte att det här skulle låta som en traditionell musikal utan det skulle vara ”vanliga” människor som blir så uppfyllda av sina känslor att de inte kan annat än att brista ut i sång. Resultatet är en charmig samling sånger som låter som om de spelats in på den lokala karaokebaren.
Det är inte dåliga insatser de gör utan mer väldigt mediokra. Lite falsksång förekommer och man känner deras osäkerhet inför uppgiften, men det bidrar till charmen. Så här skulle det säkert låta om vi alla fick brista ut i sång i vardagen för att förmedla vår kärlek eller lycka eller frustration.
Det är kanske lite för många ballader, vilket inte gör uppgiften lättare för de inblandade eftersom man så mycket tydligare hör de sångliga bristerna där. Men i up-temposångerna så låter det helt ok.
Allen har också lagt till stora körer som låter precis som bakgrundskörerna gjorde i de trettiotalsmusikaler som så tydligt inspirerat honom här.
På det stora hela charmigt men kanske mer kul som kuriosa än som en njutningsbar soundtrackplatta.

Favvisar:
Enjoy Yourself (It’s Later than You Think), Everyone Says I Love You, Chiquita Banana, Makin’ Whoopee, I’m Through With Love

Kuriosa:
Alla skådespelarna, utom Drew Barrymore, står själva för sina sånginsatser. Drew är den enda som blev dubbad för hon kunde verkligen inte sjunga överhuvudtaget.
Goldie Hawn sjöng för bra för Allens smak så hon fick lära sig att sjunga sämre så att hon skulle låta mer som en vanlig dödlig. Men trots det så hör man tydligt på skivan att hon kan sjunga och hon gör kanske den bästa vokala insatsen.

Pressklipp:
Here is a movie that had me with a goofy grin plastered on my face for most of its length. A movie that remembers the innocence of the old Hollywood musicals and combines it with one of Allen’s funniest and most labyrinthine plots, in which complicated New Yorkers try to recapture the simplicity of first love. It would take a heart of stone to resist this movie.
– Roger Ebert, Chicago Sun-Times

This creepy Woody Allen musical has got to be the best argument ever against becoming a millionaire. It unwittingly reveals so many dark facets of the filmmaker’s cloistered mind that one emerges from it as from a crypt, despite the undeniable poignance of some of the musical numbers. This isn’t only a matter of how Allen regards the poor, nonwhite, sick, elderly, and incarcerated segments of our society, how he feels about the ethics of privacy, or what he imagines his rich upper-east-side neighbors are like. In this characterless world of Manhattan-Venice-Paris, where love consists only of self-validation and political convictions of any kind are attributable to either hypocrisy or a brain condition, the me-first nihilism of Allen’s frightened worldview is finally given full exposure, and it’s a grisly thing to behold.
– Jonathan Rosenbaum, Chicago Reader

Videosar:
Trailer
My baby just cares for me
I’m Through With Love
Enjoy Yourself (It’s Later than You Think)
Makin’ Whoopee

Dag 206: Can Heironymus Merkin Ever Forget Mercy Humppe and Find True Happiness?

Can Heironymus Merkin Ever Forget Mercy Humppe and Find True Happiness? (1969), Filmmusikal
Musik: Anthony Newley
Sångtexter: Anthony Newley & Herbert Kretzmer
Manus: Anthony Newley & Herman Raucher

Heironymus Merkin, en framgångsrik sångare och entertainer, har just fyllt fyrtio och han inser att halva livet har gått.
Han står på en strand tillsammans med sin mor och sina två barn och börjar för dem berätta om sitt liv och hur han kom att bli den han blev.
Vi får reda på att han som barn hade två ambitioner:
1. Att lyckas inom showbiz.
Och 2. Att älska med så många kvinnor som det överhuvudtaget är möjligt.
Med den andra ambitionen får han hjälp av Goodtime Eddie Filth, en av djävulens glada demoner, och lite av en hallickarnas hallick.
Trots att han snart är både rik, framgångsrik och omgiven av kvinnor så kan han inte känna sig lycklig. Hans konstanta erövrande av kvinnor gör att inga förhållanden kan hålla och de två kvinnorna han faktiskt gifter sig med, skiljer sig snabbt från honom.
Den enda kvinna han bara inte kan glömma är den oskuldsfulla Mercy Humppe.
Allt detta berättar han för dem som står på stranden med honom. Fast där finns inte bara mamman och barnen utan även ett filmteam som tycker att han håller på och snackar för mycket och för länge och som vill att han ska komma på ett lämpligt lyckligt slut och det å det snaraste.
Även ett par filmkritiker lämnar sarkastiska kommentarer om vad som är fel med den här filmen i voice over och så finns det en ”närvaro” en man i vit kostym som dyker upp när nån föds eller dör och drar en massa dåliga skämt…

Anthoney Newley är duktig på att skriva låtar som både kan klibba sig fast i ditt minne och även, vid tillfälle, beröra dig på ett emotionellt plan.
Den här gången har han dock bara lyckats med att skriva några halvdana, hyfsat trallvänliga låtar.
Jag känner dock genast igen att det här är en musikal skriven av Newley. Men mest beror det på att jag tycker mig känna igen allt – de låter nämligen som ganska svaga kopior på sånt han själv skrivit framgångsrikare versioner av tidigare.
Det är fortfarande kul låtar, rent musikmässigt, men det känns lite som att han gått på rutin till största delen här.
Den här gången har han haft hjälp med sångtexterna, av  Herbert Kretzmer som nog är mest känd för sina engelska sångtexter till Les Miz.
Jag vet inte om de samarbetade på de här sångerna eller om Kretzmer kom med i bilden för att rädda Newleys egna försök eller om Newley vill ”fördjupa” Kretzmers texter. Spelar ingen roll för texterna är fruktansvärda. Inte bara så kryllar det av urusla nödrim, dessutom är de sååååå djupa – NOT!  Speciellt två av balladerna har texter som är nästintill olidliga att lyssna på.
Om man kan stå ut med de textliga pekoralen så finns det en del kul låtar att hämta här, trots allt.  Förvänta er inga mästerverk utan bara några halvkul barn av sin tid skapade av en kompositör med ett enormt ego.

Favvisar:
If All The World’s A Stage, Oh, What A Son Of A Bitch I Am, Once Upon A Time, When You Gotta Go

Kuriosa:
Förutom massor av sång och dansnummer så förekommer det så mycket sex i filmen att den fick en ”X-rating” när det hade sin premiär. Detta är normalt reserverat för rena porrfilmer och eftersom de flesta amerikanska dagstidningar inte tar in annonser för såna filmer så klippte man lite i den för att få ner ratingen till ett ”R”.

Nepotismen frodades i castingen av denna film, exempelvis så spelades barnen i filmen av Anthoney Newleys egna barn, hans andra fru i filmen var hans andra fru i verkligheten etc.

Anthony skrev inte bara musiken, var medförfattare till både sångtexterna och manuset utan han producerade även filmen, regiserade den och spelade självklart huvudrollen också.

Jag älskar de övertydliga och ganska så hysteriska namn personerna i hans liv har:
Mannen som får honom att satsa på showbiz heter Limelight i efternamn.
Djävulsfiguren heter Goodtime Eddie Filth
Och kvinnorna i hans liv heter bl a:
Polyester Poontang
Mercy Humppe
Maidenhead Fern
Trampolena Whambang
Filigree Fondle

Pressklipp:
It is strange, wonderful, original, and not quite successful. It is just about the first attempt in English to make the sort of personal film Fellini and Godard have been experimenting with in their very different ways. It is not as great as 8 1/2 but it has the same honesty and self-mocking quality.
…
But what also emerges, on reflection, is a movie that sags under the weight of too much invention, rather than too little. The miracle is that Newley is able to keep all the pieces somehow related, and to get them to add up to a statement, or at least a feeling, about the nature of life. The result may be more of a juggling feat than a directorial triumph, but it’s a good act while it’s onstage
– Roger Ebert, känd filmkritiker

Newley leaves no psychedelic/art film cliche unturned, and circus sets, Sgt. Pepper costumes, obtrusive symbols, gratuitous nudity, and, of course, stock footage, all make their requisite appearances. He also treats his audience to multiple metafictional interruptions, which increase in frequency as the film progresses. We have Heironymus telling the story of his life to his children, an off-screen narrator interrupting with deliberately pompous commentary, and the movie’s producers, writers, and critics barging in to condemn and question the oddness of it all.
…
The rest is a cheesily-acted ego/acid-trip about a fairly dull cad. Certain bizarre features give it a kind of ”road accident” appeal, but really, there are better ways to get your kicks.
…
You probably won’t find true happiness, but you’ll be happier than you would be watching ”Can Heironymus…?”
– Jeff DeLuzio,bmn.com (bad movie night.com)

Videosar:
Princess Trampolina
Chalk and Cheese med Joan Collins
Intros of Death and the Devil
Trailern

Dag 194: At Long Last Love

At Long Last Love (1975), filmmusikal
Musik & sångtexter: Cole Porter
Manus: Peter Bogdanovich

Arvtagerskan Brooke Carter stöter på spelaren Johnny Spanish på galoppbanan.
Playboyen (och miljonären) Michael O. Pritchard håller nästan på att köra över skådespelerskan Kitty O’Kelly med sin Rolls.
Kitty och Brook är gamla klasskompisar.
Brook får ihop det med Johnny och Kitty med Michael. De två paren umgås och trivs ihop men det är inte tal om himlastormande förälskelser.
På en fest bestämmer sig Brook och Michael att de ska låtsas få ihop det för att göra sina respektive svartsjuka.
Kitty och Johnny söker då tröst hos varandra och de blir förälskade – på riktigt.  Det samma gäller Brook och Michael.
Men för att inte förstöra vänskapen de har så försöker bägge paren hålla sina nya förhållanden hemliga för de andra. Vilket leder till missförstånd och allehanda komiska scener.
På slutet så förstår dock alla hur det egentligen ligger till och Brook och Michael och Kitty och Johnny blir nya par och alla är lyckliga.

Det här är en jukeboxmusikal med bara Cole Portersånger. En uppsjö av helt fantastiskt bra låtar.
För er som pratar om att filmversionen av Les Misérables är den första musikalfilmen sen trettiotalet som spelats in där folk sjunger ”live” och inte mimar till förinspelade låtar kan jag nu berätta att det är: Fel! Fel! Fel!
At Long Last Love var den första filmen sen trettiotalets början med ”live” sånginsatser. Och i motsats till Les Mis där rösterna har autotunats, getts ordentlig reverb och en massa andra studiotekniska finesser för att låta bättre så är den här filmens sånginsatser definitivt helt framförda i stunden. Hade de haft tekniken på sjuttiotalet så hade de nog också fixat lite med insatserna men nu hade de inte det så därför låter det som det låter här.
Och det låter faktiskt väldigt bra. Ja, alltså det är lite falskt här och där och ibland så ligger de fel rent rytmiskt men eftersom de spelade in ljudet samtidigt med scenerna så har det resulterat i ett väldigt dynamiskt, roligt och ”i stunden” framförande av sångerna. Här hörs det ingen skillnad i rösternas ljud när de går från talat till sång och inte heller blir det konstigt när de ad-libbar små kommentarer här eller där eller gör små sångliga improvisationer – inte alltid så väl genomtänkta kanske men väldigt levande blir det ju.
Av de fyra huvudrollsinnehavarna så är det bara Madeline Kahn som är en riktig, utbildad sångerska.
Cybill Shepherd fick säkert rollen tack vara att hon var gift med regissören vid tillfället, och Burt Reynolds var ju ett bra val med tanke på att han var en av den tidens kanske största filmstjärnor.
Kan Cybill och Burt sjunga då?
Nja, hellre än bra kanske man kan säga. Men de verkar ha roligt i alla fall. Och roligt har man som lyssnare också.
Ljudet, där man tydligt hör när det är inspelat i en studioscenografi eller på en gata – till och med steppandet är inspelat liv- , är inte av bästa kvalitet, det dissar lite ibland och det kan även vara svårt att höra vissa texter.
Men det är nått med den här inspelningen som gör mig glad, jag liksom känner en lycka när jag lyssnar på den. Den känns så ljuvligt naivistisk, oskyldigt gammaldags och samtidigt så otroligt medveten, självironisk och modern.
Det är en magisk platta som bara finns som lp och jag längtar efter att den ska ges ut på cd.
Filmen, som inte funnits att få tag på har nyligen givits ut på Blu-Ray i USA och det är väl bara att hoppas att den kommit hit snart också.

Favvisar:
Find Me a Primitive Man, Just One of Those Things, You’re the Top, Friendship, Well Did You Evah?

Kuriosa:
Filmen är en slags hyllning eller pastisch på tidiga 30-tals musikalfilmer, den så kallade pre-code eran – fram till ca 1934. Detta var alltså innan den amerikanska filmcensuren blev stenhård och förbjöd allt som kunde tolkas som syndigt, okristligt eller på något sätt omoraliskt.
På pre-code-tiden så var filmerna faktiskt betydligt fräckare än vad folk i gemen kanske tror när man talar om 30-tals film. Dessa tidiga filmer var fyllda av tydliga sexuella undertexter och insinuationer och till och med ämnen som homosexualitet (både manlig och kvinnlig) kunde visas med en förvånande stor öppenhet och utan det minsta moraliserande. Det förekom även en viss mängd nakenhet.
En del av de pryda, hysteriska och ibland helt absurda reglerna som kom att gälla efter -34 kan ni höra i en kul sång nedan.

Förutom At Long last Love så spelade man också in filmversionerna av musikalerna The Fantasticks (1995) och Hedwig and the Angry Inch (2001) med ”live” sång.

Filmen hette Leve kärleken i Sverige.

Pressklipp:
It’s impossible not to feel affection for At Long Last Love, Peter Bogdanovich’s much-maligned evocation of the classical 1930s musical. It’s a light, silly, impeccably stylish entertainment
…
The movie’s no masterpiece, but I can’t account for the viciousness of some of the critical attacks against it. It’s almost as if Bogdanovich is being accused of the sin of pride for daring to make a musical in the classical Hollywood style
…
Bogdanovich has too much taste, too sure a feel for the right tone, to go seriously wrong. And if he doesn’t go spectacularly right, at least he provides small pleasures and great music.
– Roger Ebert, The Chicago Sun Times

At Long Last Love, which opened yesterday at Radio City Music Hall, is Peter Bogdanovich’s audacious attempt to make a stylish, nineteen-thirties Hollywood musical comedy with a superb score by Cole Porter but with performers who don’t dance much and whose singing abilities might be best hidden in a very large choir.
It’s a movie compounded of nerve and a lot of cinematic intelligence, which is no substitute for fun. At Long Last Love is almost entirely devoid of the kind of wit, vigor and staggering self-assurance with which real musical comedy performers — people like Fred Astaire, Ginger Rogers, Ethel Merman, Clifton Webb, Nanette Fabray, Charlotte Greenwood, Jack Buchanan—could turn a leaky rowboat of a show into the Ile de France.
At Long Last Love never quite sinks, but then it never leaves the pier. It may be some measure of my own feelings toward it that, at the end, I was exhausted. I’d been wanting it to work and had been straining to enjoy the good things that came along.
…
…casting Cybil Shepherd in a musical comedy is like entering a horse in a cat show. She’s beautiful and lithe and has great lines but she’s the wrong species.
…
Best of all is the Cole Porter score and it’s to the director’s credit that we can at least understand all the lyrics. But this joy is not unalloyed: You keep remembering how they sound when done by Frank Sinatra, Ella Fitzgerald or Ethel Merman.
– Vincent Canby, The New York Times

Videosar:
Doin’ The Production Code från A Day In Hollywood/ A Night In The Ukraine från The Tony Awards 1980.
At Long Last Love samples
Let’s Misbehave/De-Lovely
Friendship
Most Gentlemen Don’t Like Love
Find Me a Primitive Man
Well Did Ya Evah?
It Ain’t Etiquette