Dag 300: The Sound Of Music

The Sound Of Music (1959), 1443 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Howard Lindsay & Russel Crouse, baserad på den tyska filmen Die Trapp-Familie från 1956 och Maria Augusta von Trapp’s självbiografi The Story of the Trapp Family Singers (1949)

Maria är en ung novis i Salzburg.
Hon skickas iväg från sitt kloster för att bli barnsköterska åt Georg von Trapp som är en änkling med sju barn.
I början är barnen elaka mot henne, precis som mot de föregående guvernanterna, men Maria lär barnen att sjunga och lyckas på det sättet få dem att tycka om henne.
Maria blir så småningom även kär i Georg. Han har dock redan ett förhållande med en baronessa.
Men efter olika turer lämnar baronessan honom, och Maria och Georg gifter sig.
En dag tar nazisterna över i Österrike och de kräver att Georg går i tjänst på nytt.
Under en sångfestival lyckas familjen fly över bergen till Schweiz.

Det känns nästan pinsamt att erkänna att jag inte tidigare lyssnat på original castinspelningen av denna musikal. Men för mig, liksom för så många andra så är det filmversionen med Julie Andrews som varit den som gällt. Jag har även lyssnat på ett flertal av revivalinspelningarna men alltså aldrig originalet.
Det visade sig att den här var betydligt intressantare än jag anat.
Inte bara att det finns sånger som jag knappt hört (främst tänker jag på de två numren för Baronessan och Max) utan här finns också en massa orkestrala nummer, mer körsång från nunnorna, sångernas ordning är annorlunda mot filmens plus så finns här Mary Martin som har en helt annan och betydligt lägre röst än Julie.
Allt detta sammantaget gör att det var som att lyssna på musikalen för första gången.
Det var härligt. Bara att få höra originalarren, främst de vokala, var spännande.
Om ni som jag bara älskat filmversionen så kasta er över Spotify och lyssna på den här versionen. Den är mycket bra!

Favvisar:
No Way to Stop It, Sixteen Going on Seventeen (Reprise), Do-Re-Mi, My Favorite Things, So Long Farewell

Kuriosa:
Föreställningen vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, bästa kvinnliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa scenografi och bästa dirigent/musikaliska ledning.
Den vann också en Outer Critics Circle Award och en Theatre World Award

Det här blev den sista ”Rodgers & Hammerstein” musikalen för Oscar Hammerstein dog 9 månader efter att musikalen haft sin premiär.

Musikalen filmades 1965 med Julie Andrews i huvudrollen.
Filmen vann 5 Oscars: bästa film, bästa regi, bästa ljud, bästa klippning och bästa originalmusik.
Den vann även 2 Golden Globes: bästa film – komedi eller musikal och bästa kvinnliga huvudroll musikal eller komedi.

Sean Connery var ett tag på förslag till att spela Kapten von Trapp i filmversionen.

Pressklipp:
The loveliest musical imaginable. It places Rodgers and Hammerstein back in top form as melodist and lyricist.
…
Everyone in front of the opening audience was burdened with that estimable quality called charm.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Before The Sound Of Music is halfway through its promising chores it becomes not only too sweet for words but almost too sweet for music.
…
The cascade of is not confined to the youngsters. Miss Martin, too, must fall n her knees and fold her hands in prayer, while the breezes blow the kiddies through the window. She must always enter as though the dessert were here, now. The pitch is too strong; the taste of vanilla overwhelms the solid chocolate; the people on stage have all melted long before our hearts do.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Petula Clark & Mary Martin – My Favourite Things
Climb Ev’ry Mountain

Den riktiga Maria Kutchera Von Trapp med två av de spelade Mariorna: Florence Henderson på sin vänstra sida och Mary Martin på sin högra.

Dag 158: Happy Hunting

Happy Hunting (1956), 412 föreställningar
Musik: Harold Karr
Sångtexter: Matt Dubey
Libretto: Howard Lindsay & Russel Crouse inspirerade av bröllopet mellan Grace Kelly och Rainier Grimaldi, fursten av Monaco.

Liz Livingstone anländer till Monaco med sin dotter Beth för att närvara vid bröllopet mellan Grace Kelly och furst Rainier. Hon finns dock inte med på gästlistan. För att rädda ansiktet så låtsas Liz att det varit inbrott på hennes hotellsvit och att inbjudan då stals.
Irriterad över att hon inte fick närvara så bestämmer sig Liz för att hitta en ännu finare och furstligare man till sin dotter än den man Grace ska gifta sig med.
Av en slump så visar det sig att det bor en hertig på hotellet. Han är visserligen urfattig men det spelar ingen roll för Liz som erbjuder sig att betala alla hans skulder om han bara går med på att gifta sig med Beth. Han tackar ja till erbjudandet.
När de åter är tillbaka i ”staterna” så upptäcker Liz att hon börjat bli förälskad i hertigen. Det kunde ha ställt till problem om det inte varit så att Beth blivit förälskad i en ung advokat och rymmer med honom.
Hertigen går med på att gifta sig med Liz istället, hon inser att han bara tar henne för hennes förmögenhets skull men tycker det är helt ok.

Oj, det här var inte bra.
En riktigt medelmåttig musikal med ointressanta sånger, krystade sångtexter och på det hela taget grymt tråkig att lyssna på.
Visst finns här ett par låtar som är ”ok” men om ok är det bästa en show kan erbjuda i sångväg så…
Inte ens The Merm kan rädda denna snoozefest!

Favvisar:
Don’t Tell Me, Mutual Admiration Society, A New-Fangled Tango, The Wedding-of-the-Year Blues

Kuriosa:
Ethel ställde upp i denna show bara för att göra sin man Robert Six, vd för Continental Airlines glad. Han trodde nämligen att han skulle få pr till sitt bolag genom att vara gift med Merman medan hon hade tänkt sig en stilla tillvaro som hemmafru. Så efter att de varit gifta ett par år så gjorde hon denna show för hans skull, trots att hon varken gillade manus eller sångerna.

Hennes motspelare var Hollywoodhunken Fernando Lamas.
Det tog dock inte lång tid innan de bägge stjärnorna hatade varandra. Han kallade henne för iskall och kritiserade hennes skådespeleri i tidningsintervjuer. Hon tyckte han var otroligt oprofessionell och de två slutade snart att ens prata med varandra.

Fernando var så rädd att Merman skulle överglänsa honom att han bad kostymavdelningen att göra hans byxor så tajta så att alla skulle kunna se hur ”välhängd” han var. Detta resulterade i tydliga och ganska högljudda reaktioner från publiken på Philadelphiapremiären –  och till att Merman krävde att byxorna skulle sys om till nästa föreställning.

Merman var så missnöjd med materialet att hon efter premiären lät några vänner skriva nya sånger åt henne som kunde ersätta de låtar hon ogillade mest.

Denna show var debutverket för både kompositören och sångtextförfattaren.
Mermans erfarenheter av att jobba med dessa oprövade nykomlingar gjorde att hon sa nej till att låta en annan nykomling skriva musiken till hennes nästa show. Showen i fråga var klassikern Gypsy och den fick musik av Jule Styne, men från början var det tänkt att detta skulle blivit Stephen Sondheims debutverk…

Pressklipp:
What kind of a Merman show is a show that never gives Merman the chance to stop it – not once? The score is a kind of musical plain-talk made up of liberal lyrics and notes that keep jumping up and down on beat but don’t seem to speak pleasantly to one another as they pass. Merman is Merman. But the roof is still on the Majestic and that’s not right.
-Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Mutual Admiration Society (sången är från showen men klippet kommer från piloten till tv-serien Maggie Brown, som aldrig blev en serie)
Gee, But It’s Good To Be Here med Altoona Chorus

Dag 138: Call Me Madam

Call Me Madam (1950), 644 föreställningar
Jag baserar mitt omdöme på ”Encores!” konsertinspelning från 1995
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: Howard Lindsay & Russel Crouse

Den smällrika änkan Sally Adams, ”The hostess with the mostest”, en välmenande men ganska så okunnig och rättfram societetsdam blir utnämnd till ambassadör för det lilla europeiska furstendömet ”Lichtenburg”.
Sally, vars familj blev rika då olja hittades på deras land, är relativt ”oborstad” och struntar i etikettsregler och är frispråkig och gör lite som hon vill. Så när hon blir förälskad i landets snygge premiärminster så gör hon ingen hemlighet av det utan ”jagar” honom glatt.
Hon uppmuntrar och hjälper även sin assistent i hans  uppvaktande av  landets charmiga unga prinsessa.
Naturligtvis så ogillas Sallys sätt att bete sig av stropparna i Washington som börjar konspirera för att få henne hemkallad.
Men allt slutar lyckligt med att Sally och ministern får varandra.
Även assistenten fångar sin prinsessa och stannar kvar i hennes land.

Egentligen behöver jag bara säga: Irving Berlin. Det namnet i sig är en garanti för en castskiva fylld av bra melodier, charmiga texter och stor variation på musikstilar.
Det här var Irvings sista stora musikalsuccé och även om storyn har åldrats så har inte melodierna gjort det.
Det är en skön samling låtar och även om det kanske inte är ett av hans främsta verk och här inte finns nån riktig klassiker som ex There’s No Business Like Show Business så är det en samling med starka sånger som erbjuds.
Absolut värd att lyssna på!

Favvisar:
You’re Just in Love, Can You Use Any Money Today?, The Hostess with the Mostes’ on the Ball, They Like Ike

Kuriosa:
I programmet kunde man läsa: ”The play is laid in two mythical countries. One is called Lichtenburg, the other is the United States of America.”
Där stod också: ”Neither the character of Mrs. Sally Adams or Miss Ethel Merman, resembles any other person alive or dead.”

Föreställningen vann fyra Tony Awards: Bästa musik, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa manliga biroll i en musikal och bäste scentekniker.
Den vann också en Theatre World Award för bästa manliga biroll i en musikal.

Storyn är inspirerad av att Perle Mesta (en societetsvärdinna från Washington, D.C.) blev ambassadör i Luxemburg som tack för sina insatser som ”fundraiser” för  det Demokratiska partiet.

Skivbolaget RCA Victor hade rättigheterna till att spela in castalbumet men eftersom Merman hade kontrakt med skivbolaget Decca så fick hon inte medverka på albumet. Hon ersattes med Dinah Shore.
Ethels gjorde dock också en inspelning av sångerna från showen och den skivan släpptes samtidigt som castskivan kom ut.  Hennes platta fick namnet Ethel Merman: 12 Songs from Call Me Madam.
Det var Ethels platta som sålde bättre.

Sången They Like Ike blev Dwight D. Eisenhower offeciella kampanjsång under hans presidentkampanj 1952.
Han vann valet och var Amerikas president mellan 1953 -1961.

Videosar:
The Hostess with the Mostes / You’re Just in Love
It’s A Lovely Day Today med Vera-Ellen och Donald O’Connor
You’re Just In Love med Donald och Ethel, en typisk Berlinsk kontrapunktisk sång
Trailer för filmversionen av Call Me Madam
Something To Dance About