Tag Archives: S.N. Behrman

Nr 368: Fanny

3 Okt

7e13228348a07ab903e14110.L
Fanny (1954)
, 888 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: S.N. Behrman & Joshua Logan baserad på den franska filmtrilogin Marius (1931), Fanny (1932) och César (1936) i sin tur baserad på pjästrilogin med samma namn av Marcel Pagnol (1895 – 1974).

Fanny is a young woman whose childhood love, Marius, leaves her to go to sea as a sailor for five years. His father Cesar, a tavern owner, disowns him.
After his departure, Fanny discovers she is pregnant. Under pressure from her mother, she marries Panisse, an older man whose delight at having an heir prompts him to keep the boy’s illegitimacy a secret.
Marius returns on his son’s first birthday to claim both him and Fanny, but he is turned away by Cesar, who is Panisse’s best friend.
As the years pass the boy, now 13, longs to go to sea like his father, and runs away to join him. This is too much for the now ill and aged Panisse. Marius brings the boy back to fulfill Panisse’s dying wish for Marius and Fanny to be together.

I’m in love with an octopus
A curly, girly octopus
I’ll be true to her lips of blue
And those eight loving arms around me

En musikal som börjar med en kärlekssång till en bläckfisk kan egentligen antingen bara vara väldigt bra eller ett fruktansvärt pekoral. I det här fallet så är det det förra. Exakt vad sången har för funktion i musikalen har jag inte lyckats lista ut men den sjungs av ”The Admiral” ett original som bor i staden.

Det här är en underbar, lite svulstig 50-tals musikal. Här finns svepande melodier, lyriska arior, komiska nummer, och en skön blandning av musikal- och klassiskt tränade röster.
Musikalen som ju är baserad på inte mindre än tre olika filmer har en hysteriskt komprimerad och ofokuserad handling vilket bidragit till att den sällan sätts upp. Men musiken, musiken är absolut värd att höras.

Mina favvisar:
Restless Heart, Fanny, Panisse and Son, I Have To Tell You, Be Kind To Your Parents

Kuriosa:
Detta var den första Broadway showen som megaproducenten David Merrick producerade på Broadway. Han sa själv att han ”föddes” dagen den hade sin premiär. Han skulle komma att producera 43 shower till, bland dem Irma La Douce (1960, se dag 56), Hello, Dolly! (1964), Promises, Promises (1968,  se dag  339) och Woody Allens Play it again, Sam (1969). Han skulle komma att vinna 11 Tony Awards som producent.

Merrick var en jäkel på att skapa publicitet för sina shower. För Fanny så satte han bland annat upp klisterlappar på New Yorks herrtoaletter där det stod: Have you seen Fanny?  Han lät också ett flygplan skriva When in New York see Fanny i stora rökbokstäver över Monaco under Grace Kellys och Furst Rainier av Monacos bröllop. Detta för att han visste att det skulle krylla av amerikanska reportrar där då, dessa skrev också hem om hans lilla kupp och han fick maximal gratisreklam för sin show.

Ezio Pinza, som spelade César i denna show, var stor stjärna på New Yorks Metropolitan Opera (där han arbetade under 22 säsonger) innan han 1949 musikaldebuterade i Rodgers & Hammersteins South Pacific där han kreerade rollen som plantageägaren Emil de Becque.

Från början var det tänkt att Rodgers & Hammerstein skulle stå för musiken och librettot, de såg Fanny som en slags naturlig uppföljare till South Pacific. Men eftersom Rodgers fick en omedelbar och intensiv antipati mot Merrick så drog de sig ur projektet.

Mary Martin som spelat mot Ezio i South Pacific var tänkt som Fanny men efter att ha varit med när regissören Joshua Logan fick ett nervöst sammanbrott medan de bägge jobbade på Broadway pjäsen Kind Sir (1953) valde hon att dra sig ur.

Kanske ska påpeka att Joshua Logan regisserade originaluppsättningen av South Pacific så om allt gått som Merrick tänkt sig så hade hela det framgångsrika teamet bakom den showen återförenats – vilken pr-kupp det hade varit!

Walter Slezak som spelade Parnisse vann en Tony Award för bästa manliga huvudroll.

1961 gjordes det en  filmversion av showen men man valde att stryka alla musikalnummer, detta trots att man hade musikalstjärnor som Leslie Caron och Maurice Chevalier i huvudrollerna.

Pressklipp:
It may be said of Fanny, then, that it is colorful, human, tuneful, and both richly and handsomely decked out. But it substitutes color and size for inspiration.
– Richard Watts Jr, Post

Sure, it is big and beautiful, but it is also hollow. It is difficult to understand how so much talent could go so far astray.
– John McClain, Journal-American

Nor do the young lovers of the play … seem to be in Marselles; they seem to be downstage.
– Walter Kerr, Herald Tribune

… a thoroughly absorbing theatre experience.
– Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Fanny
I Have To Tell You
Fanny med Eddie Fisher

Annonser

Dag 146: The Grand Tour

30 Apr

9532024128a0d0c75511e010.L
The Grand Tour (1979), 61 föreställningar
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Michael Stewart & Mark Bramble baserad på pjäsen Jacobowsky and the Colonel (1944) av S.N. Behrman som i sin tur var en bearbetning av pjäsen Jacobowsky und der Oberst (1944) av Franz Werfel

I’ll be here tomorrow
Alive and well and thriving
I’ll be here tomorrow
My talent is surviving

Året är 1940.
S.L. Jacobowsky är en polsk jude som konstant befinner sig på flykt (= the grand tour).
Först flydde han från pogromen i Polen till Berlin sen vidare till Wien och som nu till sist, när musikalen börjar, har hamnat i Paris.
Nu när tyskarna börjar närma sig Paris så har han lyckats få tag på en bil så han kan fly igen.
Ett problem bara, han kan inte köra.
Då träffar han på en aristokratisk, men anti-semitisk, polsk överste, även han på flykt undan ”nassarna”.
Översten kan köra men har ingen bil.
De bägge bestämmer sig för att slå ihop sina påsar och fly tillsammans.
Med på resan kommer också överstens flickvän, den vackra Marianne.
Sällskapet upplever många äventyr på sin flykt och trots att de har så olika personligheter och inte riktigt förstår varandras religioner så uppstår en vänskap dem emellan.
Fast problem uppstår när Jacobowsky blir förälskad i Marianne…

Jerry Herman hade tre stora musikalfloppar mellan succéerna Mame (1966) och La Cage Aux Folles (1983). De var Dear World (1969), Mack & Mabel (1974) och denna show. De två förstnämnda har jag älskat i åratal men av nån anledning så har jag aldrig lyssnat på The Grand Tour, som dessutom var den show som gick sämst av de förut nämnda.
Både Dear World och Mack & Mabel har uppnått kultstatus och älskas av de flesta musikalnördar men den här showen är det sällan nån pratar om.
Jag undrar varför, för den är bra.
Väldigt bra till och med.
Den har genast hamnat i min favvis hög och här finns låtar som fullständigt invaderat mitt sinne.
Jerry Herman har ju en fantastisk förmåga att skriva sånger som är omedelbart tillgängliga,  fullständigt beroendeframkallande och så catchig-a att det inte är klokt. För att förstå vad jag menar så tänk bara på Hello Dolly, en låt som man tar till sig direkt och som bara inte går att glömma. Jerry är kungen av såna låtar och som i alla hans musikaler så dräller det av trallvänliga och smittande melodier här.
Faktum är att jag tycker att den här musikalen innehåller några av hans starkaste melodier.
Så varför den floppade? Ja, inte var det för musikens skull.
En orättvist bortglömd Herman-musikal som man verkligen ska ge en chans – för det är den värd!

Favvisar:
I’ll Be Here Tomorrow, Marianne, Mrs. S. L. Jacobowsky, You I Like, We’re Almost There, Wedding Conversation/Mazeltov

Kuriosa:
Bara tre kompositörer har lyckats med bedriften att skriva tre musikaler som spelats mer än 1500 gånger på Broadway.
Det är Jerry Herman med Hello Dolly (2844), La Cage Aux Folles (1761) och Mame (1508).
Andrew Lloyd Webber med Phantom of the Opera (10 503, and counting), Cats (7485) och Evita (1567).
Stephen Schwartz med Wicked (3943, and counting), Pippin (1944) och The Magic Show (1920).

Pressklipp:
The Grand Tour is a musical that is often amiable and sometimes more than that. But it is a patchwork, and an incomplete one. Its engaging moments run in different directions, pull different ways, and leave large areas looking decidedly thin. The effect is that of first-rate talents working at their occasional second-best, and having occasional third thoughts about it.
– Richard Eder, Times

Ljudis:
I’ll Be Here Tommorow med Joel Grey
Michael Feinstein and Jerry Herman sing You I Like

Video:
Liza Minnelli & Judy Garland – Hello Dolly (live)
What’s My Line? Jerry Herman

%d bloggare gillar detta: