Tag Archives: saga

Nr 402: Córki dancingu / The Lure

25 Feb


Córki dancingu (The Lure), Musikalfilm
Polen (2015)

Regi: Agnieszka Smoczynska
Musik & sångtexter: Barbara Wrońska, Zuzanna Wrońska, Marcin Macuk
Manus: Robert Bollsto baserad på H C Andersens saga om Den lilla sjöjungfrun från 1837.

Teenage sisters Silver and Golden yearn for a new life on American soil, but obligingly surface in Warsaw when unwittingly summoned by the human song of Mietek, the handsome young bass player of a low-rent nightclub band. “Help us come ashore … we won’t eat you, dear,” they sing back at him, a little too menacingly for comfort.
Sprouting human legs once they hit dry land, the girls follow him back to his workplace, where the sleazebag proprietor hires them as strippers and backing singers to the band’s brassy interpretations of dance-floor standards. (Suffice it to say that Donna Summer’s “I Feel Love” has never sounded less velvety or more Velveeta.)
Word spreads with unsurprising speed of two nude mermaids (their tails return when wet) writhing in disco-fabulous style atop giant champagne coupes.
Local celebrity does little, however, to aid a heartsore Silver’s unrequited crush on Mietek, while Golden increasingly struggles to contain her blood-sucking urges — particularly with so many leeringly interested men to hand.
A broken hearted mermaid is not a force to be reckoned with especially not if that mermaid is your sister. The two make a harsh decision causing violence, and bloodshed.

Córki dancingu (meaning The Daughters of the Dance) is a distinctly Polish musical set against a nostalgic 80’s tinged backdrop. Filled with music, dancing and surprising twists.
A sort of horror-romance-coming of age-disco-adult fairytale musical with murders, sex, operations, drugs, mysticism, vodka, singing, dancing, telepathic communication and bad perms.
A total blast!

Det här är en film som man antingen gillar eller avskyr – skulle jag tro.
Men oberörd blir man inte. 
Här blandas gengrestilarna vilt och man kan hitta det mesta: från strippor, mord, disconummer, punknummer, en massa synthmusik, vackra ballader, snygga special effekter och fruktansvärda ”dansbandskostymer” till sagostämning, sorgligt slut och en grotesk men samtidigt barnsligt naiv kroppsamputering. Typ.
Den här filmen är svår att beskriva i ord och den är bitvis hysteriskt rolig och fantasifull men bitvis också både obegriplig och seg.
Men det är en musikal. Och den innehåller väldigt mycket bra musik, framförallt om man som jag är uppvuxen på disco, punk och det tidiga 80-talets synthvåg.
Jag gillade den. Gillade den mycket.
Om ni hittar den så ge den en chans.

Kuriosa:
Gick på Stockholms Filmfestival 2016.

Delar av det som sker på nattklubben är baserat på regissörens egna upplevelser, för hennes mor drev en nattklubb och det var där hon, enligt egen utsago, tog sin första vodka, rökte sin första cigarett, hade sin första sexuella besvikelse och första riktiga förälskelse.
Hon ser filmen som en allegori över flyktingar som på sin väg mot sina drömmars mål kommer till ett främmande land där de blir utnyttjade.

Det här är polens första filmmusikal.

Den valdes till Bästa Film på Fantasporto skräckfilmfestival 2016.
Fantasporto är en stor internationellt erkänd skräck/fantasyfilmfestival som har hållits i Porto i Portugal sen 1981.
Den vann juryns pris på Fantasia Film Festival – det är Nord Amerikas största Skräck/Fantasyfilmfestival och har hållits i Montreal, Kanada sen 1996.
Den vann Special Jury Prize på Sundance Film Festival 2016.
Den har vunnit ett flertal internationella filmpriser till.

Press:
“Look at this stuff — isn’t it neat?” sang the heroine of Disney’s “The Little Mermaid,” gesturing at her glittering earthly possessions while ruefully admitting their triviality. It’s a line “The Lure,” a very different kind of fairy-fishtail, might sing without any of the wistful irony: Polish tyro helmer Agnieszka Smoczynska’s deeply dippy story of vampire mermaid sisters wreaking havoc above water gleefully shows off its cluttered collection of whosits and whatsits galore. Yet as it morphs restlessly from siren-shrill horror to Europop musical to, gradually, a loose but sincere riff on Hans Christian Andersen, it seems the pic may contain a thingamabob (or 20) too many. Still, this kooky-monster escapade is never less than arresting, and sometimes even a riot: There’s nothing else like it in the sea, which should encourage offbeat international distribs to make it part of their world.
– Guy Lodge, Variety

…the unrestrained exuberance of The Lure often substitutes stylistic flourishes for a sometimes confounding lack of coherence, which is perhaps attributable to a youthful perspective on hazily remembered bygone days that vanished with the fall of Communism. Candy-colored nightclub lighting, soaring camera shots and graceful underwater sequences all boost the fantasy quotient, but don’t contribute greatly to an understanding of the characters, although the SFX are impressive throughout.

Nevertheless, the filmmakers’ enthusiasm for their characters and the vanished period setting is palpable, asserting a certain fatalistic charm of its own.
– Justin Lowe, The Hollywood Reporter

Watching ”The Lure” is a bit like having manic depression—the thrilling high points are just as relentless as the crushing low-tide ebbs.

But the makers of ”The Lure” drop the ball when their reliance on archetypal power dynamics dictates when characters must sober up and act according to their types. Smoczyńska and Bolesto deserve the benefit of the doubt since their story isn’t necessarily bad because it’s not non-stop fun. But in this case, quiet and serious simply does not suit a movie where bare-breasted teenagers sing and slay their way into viewers’ hearts. ”The Lure” deserves to be seen, though it’s sadly not as joyfully deranged as it could be.
**1/2
Simon Abrams, rogerebert.com

Videosar:
Trailer
Ballady i Romanse – Przyszłam do miasta

Annonser

Nr 396: Once on This Island

9 Jan

logo-once-on-this-island

Once on This Island (1990)
Broadway 1990, 469 föreställningar
West End 1995
Broadway revival 2017

Music: Stephen Flaherty
Book & Lyrics: Lynn Ahrens baserad på Rosa Guys roman My Love, My Love: or, The Pleasant Girl (1985), i sin tur inspirerad av H C Andersens berättelse om den lilla sjöjungfrun.

There is a violent storm raging around a small Caribbean island, thunder booms, making a small girl cry in fear. To comfort her, the village storytellers tell her the story of Ti Moune.

Ti Moune, a peasant girl, sees the handsome Daniel Beauxhomme (a city boy) passing by in his fine car. The car crashes and Ti Moune rushes to his rescue. By cheating the Demon of Death, Ti Moune saves Daniel’s life but at a terrible price – her soul.
Ti Moune and Daniel become lovers.

As Daniel recovers, he remembers that he is going to marry the rich Andrea Devereaux and that the announcement of their engagement is going to be made at a grand ball. He realises his responsibilities and goes back to the city.
When she pursues Daniel, Ti Moune is shunned because of her lowly status. Her determination and capacity to love is not enough to win Daniel’s heart, and Ti Moune pays the ultimate price – she dies.
But the gods turn Ti Moune into a tree that grows so strong and so tall, it breaks the wall that separates the societies and ultimately unites them.

A fairy tale celebration of life, love, pain, faith, grief and hope.

En ljuvlig liten enaktare, bara 90 minuter lång. Och dessutom berättad med ett minimum av scenografi och rekvisita. Det är verkligen berättarteater som sätter fart på åskådarens fantasi. Vem behöver mastodontscenografier med fallande ljuskronor och helikoptrar på scen (även om sånt kan vara väldigt kul också) när det räcker med lite väldesignat ljus, nån liten rekvisita och människor. Att exempelvis gestalta en bil som kör genom natten med bara ett par ficklampor. Magiskt!

Musiken består av Calypso, world music, pop och lite R&B. Det är härligt livsbejakande musik med lite starka, väldigt vackra och emotionellt laddade ballader insprängda här och var. Men mest svänger det!

Det här är en perfekt liten musikal som gjord för att spelas av skolor och mindre teatergrupper eftersom den har en ensemble som kan varieras i storlek, kompbandet kan vara liten och scenografin är i det närmaste obefintlig.
Så dags för en uppsättning här i Sverige snart??? 

Kuriosa:
LaChanze som spelade Ti Moune på Broadway vann en Theatre World Award för sin insats.

Den brittiska uppsättningen vann en Olivier Award som årets bästa nya musikal.

I den amerikanska originaluppsättningen utgick man från skådespelarnas hudfärg när man rollsatte. De med mörkare hudtoner spelade de fattiga bönderna medan de med ljusare hud spelade de ”fina” i staden.

Press:
In Once on This Island, the stage has found its own sugar-and-cartoon-free answer to The Little Mermaid. A 90-minute Caribbean fairy tale told in rousing song and dance, this show is a joyous marriage of the slick and the folkloric, of the hard-nosed sophistication of Broadway musical theater and the indigenous culture of a tropical isle.

Once on This Island has the integrity of genuine fairy tales, in that it doesn’t lead to a saccharine ending but to a catharsis, a transcendent acceptance of the dust-to-dust continuity of life and death. Why We Tell the Story is the concluding song for the evening’s storytellers, and one of those reasons is that ”our lives become the stories that we weave.” As the story and its tellers at last come full circle in Once on This Island, the audience feels the otherworldly thrill of discovering the fabric of its own lives in an enchanted tapestry from a distant shore.
Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Waiting for Life
Snuttar från Paper mill Playhouse uppsättning
We Dance

 

Nr 393: Aladdin (Disney)

4 Sep

91LeYr+MLvL._SL1500_
Aladdin (2011)
Broadway 2014, spelas fortfarande
West End 2015, spelas fortfarande
Music
: Alan Menken
Lyrics: Howard Ashman, Tim Rice, Chad Beguelin

Book: Chad Beguelin
Baserad på  Disneys  animerade film Aladdin från 1992 i sin tur inspirerad av berättelsen om Aladdin i sagosamlingen Tusen och en natt

In the middle-eastern town of Agrabah, Princess Jasmine is feeling hemmed in by her father’s desire to find her a royal groom. Meanwhile, the Sultan’s right-hand man, Jafar, is plotting to take over the throne. When Jasmine sneaks out of the palace incognito, she forms an instant connection with Aladdin, a charming street urchin and reformed thief. After being discovered together, Aladdin is sentenced to death, but Jafar saves him by ordering him to fetch a lamp from the Cave of Wonders. Where there’s a lamp, there’s a Genie, and once Aladdin unwittingly lets this one out, anything can happen!
Will Aladdin’s new identity as “Prince Ali” help him win Jasmine’s heart and thwart Jafar’s evil plans?
Will the Genie’s wish for freedom ever come true?

Sen 90-talets mitt har Disney inte bara dominerat filmvärlden med sina tecknade filmer utan även haft en sanslös samling hitmusikaler på Broadway. Trenden startade med Beauty & The Beast och har sen gett oss scenversioner av The Lion King, Mary Poppins, Newsies och The Little Mermaid. Alla utom den sistnämnda blev enorma framgångar och The Lion King spelas fortfarande 11 år efter sin premiär och toppar allt som oftast listan över veckans mest inkomstbringande Broadwayföreställningar. Så det är inte konstigt att Disney väljer att förvandla ännu en av sina älskade filmer till familjevänlia musikal.
Filmen från 1992 var ett makalöst fantasifullt och visuellt fulländat mästerverk som fick kultstatus genom Robin Williams genialiska och hysteriskt roliga tolkning av anden i lampan.

När man gör en scenversion av en populär film så ställer jag mig genast frågan: behövs det verkligen en scenversion av filmen? Hade nog svarat nej om både Beauty & The Beast och The Lion King men bägge blev bra föreställningar och speciellt den senare gjorde en helt ny och teatralisk version av sitt grundmaterial som var så häftig att den faktiskt får filmen att blekna i jämförelse.
Men Aladdin då? Behövde den en scenversion och hur fungerar den på scen?
Svaret på första frågan är nog nej och på den andra: inte så där jätte bra enligt mitt tycke. Man har skrivit 4 nya sånger och lagt in 3 sånger som ströks från filmen och så har man skrivit några nya scener men inget känns så där direkt nödvändigt och tillför väldigt lite.

Man har också strukit figurer som Jafars papegoja Iago och Aladdins apa Abu. Istället har Jafar fått en ganska så skrikig och jobbig side-kick och Aladdin 3 kumpaner som han kan dansa och sjunga close harmony med.

Anden eller Djinnen är föreställningens stora behållning och i James Monroe Iglehart gestalt så är han helt sanslös både vad gäller dans, sång, komik och den rena energin som han levererar på scen. Man blir nästan andfådd bara av att se honom in action. Tyvärr så dominerar hans scener och shownummer föreställningen så totalt att allt som sker mellan dem mest känns som transportsträckor. När han sen dessutom blir den stora snackisen på stan och  alla kommer till showen för att se anden och han dyker upp först mot slutet av första akten, vad ska man göra då?  Jo, man ger honom inledningsnumret Arabien Nights, en sång som från början framfördes av Aladdins 3 kumpaner. Dessa kumpaner fungerade då också som musikalens berättare, men deras insatser har nu strukits ner till att mer eller mindre bara vara support till Aladdin. Lite synd då deras kommentarer och hyss gav en hel del energi, humor  och en lätt touch av Bröderna Marx-aktig anarki  åt föreställningen.
But, that’s showbiz!

Jag tycker inte det här är en bra musikal. Gillar mycket av musiken och den i filmen strukna sången Proud of You Boy som fått en central plats här, är en ljuvlig sång och blivande konserthit. Men för mig blir föreställningen aldrig levande. Aladdin och Jasmine är som klippdockor, söta men platta, och nån passion dem emellan kunde då inte jag se. Allt är lagom och trevligt och kul och snyggt och ofarligt och därför lika spännande som Bolibompa. Men det är klart, om jag varit yngre och kanske fått det här som en första teaterupplevelse så hade jag nog älskat det. Är kanske lite för cynisk för sånt här.
Men rätt ska vara rätt: Scenen med den flygande mattan är helt magisk och där blir jag plötsligt som ett litet barn som tittar med stora ögon på det omöjliga, magiska som sker på scen. Där blir jag lite småkär i föreställningen men tyvärr, när mattan åter landar så är min kärleksaffär med showen över.

Disney productions sparar aldrig på krutet så showen är påkostad med massor av kostymer, snygga scenografier, häftiga effekter, stor orkester, hysteriska koreografier och en enorm ensemble (för att vara en nutida show) så man får valuta för pengarna men tyvärr så är det bara ögat som blir tillfredsställd, hjärtat får inte sin del.
Så tekniskt snygg men tom och känslokall är min åsikt.
Jag gillar filmen och ser nog hellre om den en gång till.

Kuriosa:

James Monroe Iglehart fick både en Tony Award och en Drama Desk Award för sin insatts som anden i lampan.

Adam Jacobs (som spelar Aladdin på Broadway) syster Arielle spelar Jasmine i den Australienska uppsättningen av musikalen.

Aladin var den första tecknade Disneyfilm som släpptes både i en dubbad version och i den engelska originalversionen på svenska biografer. Numera är ju det standard men innan denna film så fick vi alltid hålla tillgodo med den dubbade versionen. Men eftersom Robin Williams röstarbete var så unikt, så skickligt och så alldeles omöjligt att ge full rättvisa på svenska så valde de att visa den i 2 versioner. Och det var jag väldigt tacksam för.
Så bland annat av den anledningen ligger denna film mig lite extra varmt om hjärtat.

Musikalen innehåller alla sångerna från filmen samt 3 som skrevs av Menken och Ashman för filmen men aldrig användes samt 4 nya sånger skrivna av Menken and Beguelin.

Namnet Aladdin kommer från arabiska (från början syriska) علاء الدين (Alāʼ ad-Dīn), med betydelsen ʼtrons ädelhetʼ.

H.C. Andersens saga Elddonet är inspirerad av sagan om Aladdin.


Press:

Broadwayversionen:

As directed and choreographed (and choreographed, and choreographed) by Casey Nicholaw, and adapted by the book writer Chad Beguelin, “Aladdin” has an infectious and only mildly syrupy spirit. Not to mention enough baubles, bangles and beading to keep a whole season of “RuPaul’s Drag Race” contestants in runway attire.

Most of the numbers not involving chorus members in chest-baring vests and harem pants tend to pass by without making much of an impression. (Gregg Barnes did the pseudo-Arabian costumes.) Although Mr. Jacobs and Ms. Reed have solid voices, even the movie’s big hit song, the pretty Menken-Rice ballad “A Whole New World,” lands rather softly.

“Just be yourself,” the Genie says to Aladdin, when lesson-learning time arrives. But the production’s relentless razzle-dazzle and its anything-for-a-laugh spirit also infuse the show with a winking suggestion: If you can’t be yourself, just be fabulous.

– Charles Isherwood, The New York Times

 

This super-costly extravaganza doesn’t do justice to the movie, or to the spirit of the late Howard Ashman.

The magic-carpet ride is magical. The Cave of Wonders is wonderful. And yes, you’ll hear the tunes you loved in the 1992 movie. But the notion that “Disney Aladdin” somehow resurrects the spirit of the late Howard Ashman, who had the original inspiration for the movie and contributed most of its clever lyrics, is a joke. Restoring a person’s work without respecting his artistic sensibility is no tribute at all.

Working from what looks like a million-plus budget, costumer Gregg Barnes (Kinky Boots) makes a dazzling first impression with vibrant colors and graceful silhouettes, and rich materials that are intricately embroidered and elaborately ornamented.  But in the spirit of overkill that comes to define the entire production, the costumes become so heavily encrusted with bling, it’s a wonder anyone can move in them.

It was a really bad idea to replace Iago, the sardonic parrot familiar of the evil vizier, Jafar (Jonathan Freeman, as impressive as he was in the film), with an annoying human henchman played by an annoying actor. A worse idea was replacing Abu, Aladdin’s rascal monkey friend, with three of the hero’s dumber-than-dirt slacker pals. As for the cheap jokes sprinkled throughout the book, the most unspeakable one comes in the prologue, when Genie produces a tacky miniature of the Statue of Liberty and excuses himself for “a little pre-show shopping.”
Oh, you don’t mean to say that there might be a profit motive in all this?
Marilyn Stasio Variety

 

As staged by director-choreographer Casey Nicholaw, it’s part children’s theater, part magic show, and part Nick at Nite sitcom?complete with broad acting and groan-inducing puns (”Welcome to Dancing With the Scimitars!”).

Overall, this is one of the better Disney stage musicals, complete with several eye-popping production numbers that benefit from Nicholaw’s spirited choreography, Bob Crowley’s elaborate and chameleonic sets, and Gregg Barnes’ glittery costumes.

As in many a Disney stage production, the big showstopper isn’t even human: During ”A Whole New World,” a flying carpet carries our lovers aloft in a night-time ride, swooping and spinning with how’d-they-do-that wonder. (Jim Steinmeyer and Jeremy Chernick are credited with designing the onstage illusions and special effects.) It deserves its own curtain call.
Thom Geier, Entertainment weekly

 

Londonversionen:

They don’t really have pantomimes in the US, which may explain why the creatives behind this hit Broadway adaptation of Disney’s ‘Aladdin’ made a pantomime, probably without realising.

It’s well done, but talk about selling coals to Newcastle: the humour hits the spot with Howard Ashman’s dry lyrics, but it lacks the inspired madness of, say, the Hackney Empire panto. Alongside the other big West End Disney musical, Julie Taymor’s ‘The Lion King’, it struggles to establish a distinct, theatrical identity. And my mind boggled at how the diverse, largely British cast has had bland American accents foisted upon them to play Middle Eastern characters.

…a heroically overextended, all-singing, all-dancing, multi-costume-changing spectacle.

…it’ll keep you ticking over until Christmas, but that’s it.
Andrzej Lukowski, Time Out


Imagine a Christmas panto minus the dame and with a budget of zillions and you get some idea of this musical extravaganza. At first, I resisted the corporate zeal that has taken the 1992 Disney animated feature and turned it into a live show, but I gradually found myself won over by the blend of spectacle, illusion and a greater supply of corn than you will find in the Kansas wheatfields.
-Michael Billington, The Guardian

 

There’s no denying that Disney knows how to deliver quality family entertainment, and while British musicals like Billy Elliot or Matilda may have a more effortless, breezy and heartfelt sophistication, the resources thrown at the stage here and the sheer sense of spectacle, is awe-inspiring.
-Mark Shenton, The Stage

Videosar:
Tony Awards
Trailer för Broadwayshowen
Arabien Nights
Behind the scenes
Proud of your boy, demo från filmen
Proud of Your Boy med Adam Jacobs fr Broadways Original Cast

 

Dag 348: Sisterella

1 Dec

61WoyXkDS5L
Sisterella (1996), premiär i Los Angeles
Jag har lyssnat på en high lights version av den i det närmaste genomsjungna showen.
Musik, sångtexter & libretto: Larry Hart

En variant av berättelsen om Askungen.
Den här gången utspelar den sig i New York 1912.
Ella är dottern till multimiljonären John Kensington.
Han har precis dött när föreställningen börjar och när man läser upp hans testamente så får vi reda på att Ella är ensam arvtagare till hela förmögenheten.
Detta är något som inte faller i god jord hos Dahlia, som är Johns andra hustru och Ellas styvmor.
Dahlia (som har två döttrar från ett tidigare äktenskap) får sin psykiatriker att diagnostisera Ella som sinnessjuk och får henne inspärrad.
Men det kommer att dyka upp en god Gudfar (som är en transa) och en stilig prins och precis som i originalsagan så slutar allt lyckligt.

Det här är en soul/pop/gospel/R&B musikal.
Det är rätt så skön musik om så inte speciellt originell eller minnesvärd. Det låter som om Larry tagit lite Michael Jackson pop, ett par rediga skopor med Whitney Houstonaktiga powerballader, en nypa En Vogue harmonier och så kryddat det hela med gospelshowmusik à la The Wiz, blandat allt noga och, vips så har man musiken till musikalen Sisterella.
Det är mer poplatta än musikalcastkänsla över det hela.
Som sagt ganska så skön musik att ha på i bakgrunden. Det är mest ballader men här finns också ett par mer souligt svängiga uptempo låtar.
Inget att skriva hem om men helt ok.

Favvisar:
I Got the Money, Doctor Doctor, Throw Down, Stand Strong (Reprise)

Kuriosa:
Larry Hart inte bara skrev hela verket han regisserade det även!

Man gör stor sak av att det här är den enda musikal som Michael Jackson stått som Executive Producer för, han var också med och finansierade produktionen.

Pressklipp:
Although Hart has clearly mastered the basics of the musical idiom he’s working in and can write pleasant pop music, he’s working with a limited repertoire of styles: the ballad and the disco number. And because the show is virtually all music, this soon becomes a liability.

With a remarkable stable of voices at his disposal, it’s perhaps not surprising that Hart and his collaborators couldn’t resist the impulse to make each number a showstopper. But a series of showstoppers do not a musical make; you’ve got to have a show to stop.
– Charles Isherwood, Variety

Videosar:
Hate you
Sisterella European Tour
30 second promo

587_SISTERELLA_AUSTRALIA_MASTER

Notering

Dag 316: Beauty And The Beast

30 Okt

528c810ae7a0b920ac209110.L
Beauty And The Beast (1994)
, 5461 föreställningar
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Howard Ashman & Tim Rice
Libretto: Linda Woolverton, baserad på Disneyfilmen med samma namn från 1991 som i sin tur var baserad på den franska sagan La belle et la bête av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont (1756) som i sin tur var en förkortning och bearbetning av Gabrielle-Suzanne Barbot de Villeneuves version av sagan från 1740.

Berättelsen om prinsen som blir förvandlad till ett odjur av en häxa och måste hitta någon som kan älska honom för den han är innan en förtrollad ros tappar sitt sista blomblad. Och den kavata flickan Belle som tar sin fars plats som fånge i odjurets förtrollade slott och som sakta men säkert blir förälskad i monstret.

En klassisk gammal fransk saga som blev lätt moderniserad och förvandlades till en makalöst bra tecknad Disneyfilm 1991, som sen i sin tur förvandlades till en Broadwayshow 1994 – en show som hamnade på topp tio listan över de shower som spelats längst på Broadway.
Att förvandla filmen till en show var nästan självskrivet från början eftersom filmen av många ansågs vara 1991 års bästa musikal.
Man behöll alla filmens sånger och eftersom Howard Ashman hade dött av AIDS ett par år tidigare så lät man Tim Rice skriva sångtexterna till de 7 nya som skrevs speciellt för Broadway.

Jag tycker om den här showen. Sångerna känns som klassisk Broadway samtidigt som de har en modern känsla och humor i texterna.
De nya sångerna känns självklara bredvid de gamla och helheten är oerhört charmerande och melodiös.
Röstskådespleriet är också väldigt bra med fantastiska artister som Terrence Man, Gary Beach, Tom Bosley och Susan Egan.
Får väl erkänna att de sista numren på plattan då bl a folket stormar slottet och odjuret så småningom åter förvandlas till en vacker prins kanske inte är så intressanta att lyssna på men resten är härligt gammaldags Broadway. Me like.

Rekommenderade sånger:
Belle, Me, Gaston, Be Our Guest, Maison Des Lunes

Kuriosa:
Scenversionen har hittills spelat in över $1 500 000 000!

Broadwayshowen vann en Tony Award för bästa kostymer.

Londonversionen vann en Olivier Award för årets bästa nya musikal.

Filmversionen var den första tecknade film som nominerades till en Oscar i klassen Årets bästa film.
Den vann inte den kategorin men den vann 2 Oscars: Bästa sång (Beauty and the Beast) och bästa partitur.
Filmen vann också 3 Golden Globe Awards: Bästa film (musical or comedy), bästa sång (Beauty and the Beast) och partitur.

Sången A Change In Me, som numera ingår i musikalen, finns inte med på denna inspelning eftersom den skrevs speciellt för Toni Braxton när hon spelade Belle 1998/99.

Pressklipp:
As Broadway musicals go, Beauty and the Beast belongs right up there with the Empire State Building, F. A. O. Schwarz and the Circle Line boat tours. It is hardly a triumph of art, but it’ll probably be a whale of a tourist attraction. It is Las Vegas without the sex, Mardi Gras without the booze and Madame Tussaud’s without the waxy stares. You don’t watch it, you gape at it, knowing that nothing in Dubuque comes close.

Nobody should be surprised that it brings to mind a theme-park entertainment raised to the power of 10. Although not machine-made, it is clearly the product of a company that prizes its winning formulas. Inspiration has less to do with it than tireless industry.
The result is a sightseer’s delight, which isn’t the same thing as a theatergoer’s dream.
– David Richards, The New York Times

Videosar:
At the Tony Awards
Belle
Gaston
Be our guest

Dag 269: Starlight Express

31 Aug

The New Starlight Express
Starlight Express (1984), West End, 7 406 föreställningar
Musik: Andrew Lloyd Webber med lite bidrag från David Yazbek och Alistair Lloyd Webber
Sångtexter: Richard Stilgoe med bidrag från Don Black, David Yazbek & Nick Coler
Baserar min bedömning på den reviderade CDversionen kallad The New Starlight Express från 1992

Föreställningen handlar om ett gäng lok (ång-, diesel- och eldrivna) och ett antal tågvagnar, typ restaurangvagn, sovvagn mm. Alla gestaltade av extremt sminkade och stajlade skådespelare på rullskridskor.
Det enda som egentligen händer är att loken tävlar i ett antal tävlingar mot varandra och de drar olika vagnar i de olika tävlingarna. Vagnarna sjunger sånger om vilka de är och om de är kvinnliga vagnar, som ex restaurangvagnen, första klassvagnen och sovvagnen är, så blir de dessutom förälskade i de manliga loken. De manliga vagnarna är naturligtvis främst godsvagnar.
För loken gäller det att ta reda på vem av dem som är det bästa och snabbaste loket i världen.
*OBS!!! SPOILER ALERT!*
Det gamla slitna ångloket vinner sluttävlingen.

I den ”nya” versionen förstår vi att alla lok och vagnar är leksaker och att det är en liten pojkes lek med dem som vi som åskådare får bevittna.

Den största förändringen mellan originalinspelningen och den här versionen hör man direkt för de har lagt till den nya ramberättelsen. Det första som hörs är en mamma som säger till sin son att sluta leka och gå och lägga sig. Men så fort mamman har gått så hör vi hur pojken, viskande, fortsätter sin lek.
Att förklara denna väldigt udda musikal som en lek inne i en liten pojkes huvud är nog ett smart grepp för som jag minns det (har både original cast dubbelalbumet och såg showen nån gång på 80-talet) så hade man ingen förklaring till det som skedde från början utan man skulle bara köpa att man satt och såg på tvåbenta talande och sjungande tåg. Showen kändes som en Cats på hjul, dvs en massa individuella nummer med en väldigt lös ramhandling.
Fast jag kanske minns fel, kanske var det bara så att jag inte fattade att det var en lek och jag var ensam i publiken om att ta denna show som ett allvarligt menat verk?

Starlight Express är nog en av de absolut fånigaste shower jag nånsin sett. Men sånt är ju en smaksak och med tanke på att den spelades under 18 år i London… Vet inte riktigt vad det säger om musikalpublikens smak…

Men musiken då?
Jag tycker inte det är nått fel på själva låtarna. Det är nog Lloyd Webbers mest popinspirerade och 80-talsklingande musikal med mycket syntar, ylande gitarrer och synttrummor, sprinklat med lite rock och en skvätt country.
Sen så finns det ett antal nya låtar på den här plattan, skrivna just till denna ”nya” version. Alla är inte bra men de är ändå intressanta bidrag eftersom de är skrivna typ 8 år efter det övriga materialet och det gör att de innehåller lite annorlunda musikaliska influenser.
Vilket inte skadar för materialet har åldrats rätt så ordentligt men det finns en viss nostalgisk charm att hämta och flera av låtarna tycker jag är riktigt, riktigt bra i all sin 80-talshet – speciellt eftersom man slipper se de kitchiga tåglekarna.
Så ur ett rent musikaliskt perspektiv så är det här mer än ok.
Tyvärr så låter man pojken fortsätta att kommentera en hel del under plattans gång, främst refererar han de olika deltävlingarna, och jag vet sen gammalt att jag ganska snabbt blir trött på att höra samma kommentarer varje gång jag sätter på en platta och det brukar innebära att jag hoppar över just de låtarna. Dessutom så har fått honom att låta nästan parodiskt amerikansk, nått som är extra förvånande med tanke på att detta är den engelska castskivan…

Favvisar:
Rolling Stock, Pumping Iron, Right Place Right Time, One Rock ‘N’ Roll To Many, Starlight Megamix

Kuriosa:
På 70-talet ville Lloyd Webber förvandla Reverend W. Awdrys Railway böcker, med huvudpersonen loket Thomas the Tank Engine, till musikal. Men Awdry vägrade att ge honom rättigheterna eftersom han kände att Lloyd Webber ville ta sig för stora friheter med de olika figurerna.
Då bestämde sig Sir Andrew att istället skapa en egen Askunge-inspirerad historia med  tåg i huvudrollerna. Han tänkte sig Rusty (ångloket) som askungefiguren och Greaseball (dieselloket) och Electra (elloket) som de elaka styvsystrarna och Stalight Express som den goda fén.

I Bochum i Tyskland byggde man en speciell arena enbart för denna show, Starlighthalle.
Där har musikalen spelats sen 1988 och den spelas fortfarande!!!!!
Den firande sitt 25 års jubileum i år.
Över 13 millioner personer har sett den där.

Showen har också haft en isshow variant: Starlight On Ice.
Den åkte runt som en turnéföreställning i USA mot slutet av 90-talet.
Eftersom man inte kunde tävla på de rullskridskoramper som man gör i scenversionen så gjorde man avancerade isdansrörelser mot en förinspelad tävlingsbakgrund som projicerades på stora skärmar.
Föreställningen blev ingen hit och den lades ned efter halvvägs genom turnén.

Broadwayversionen vann en Tony Award för bästa kostymer och 2 Drama Desk Awards för bästa scenografi och kostymer.

Alistair Lloyd Webber är son till sir Andrews och har fått cred för den nya sången I Do som las till 2012.

Showen har fått flera nya sånger och bearbetningar under de år som gått sen urpremiären.
Och bland tågen och vagnarna så kan den uppmärksamme upptäcka att man numera tagit bort rökvagnen.

Videosar:
Starlight Express Bochum Promo Video 2011
Starlight Express Cast on BBC Pebble Mill
Starlight at The Tony’s
I Do

200px-Starlight-poster02
Thomas_Tank_Engine_1
Thomas the Tank Engine

%d bloggare gillar detta: